Mediehistorikern Charlie Järpvall får årets Cliopris för sin doktorsavhandling Pappersarbete, om hur A-formatet på 1940- och 1950-talet växte fram som kontorsstandard för papper. ”Vad var det för drömmar som låg till grund för A-formatet som det perfekta kommunikationssystemet? Och framförallt: hur tog de sig uttryck?” skriver Emma Kihl i sin kritiktext om Pappersarbete, publicerad första gången i Ord&Bilds Byråkratinummer, nr 1 2017.
Av Emma Kihl
Titel: Pappersarbete. Formandet av och föreställningar om kontorspapper som medium
Författare: Charlie Järpvall
Förlag: Mediehistoriskt arkiv, Lunds universitet 2016
I arkivet på Tysklands standardiseringsorganisation Deutsches Institut für Normung i Berlin finns ett fotografi föreställande ett kontorsrum. I rummet syns ett skrivbord, en kontorsstol, arkivskåp, bokhyllor, lådor och pärmar. Möbler och objekt som tycks vara uppställda för att framhäva både sin specifika lagringskapacitet och sin gemensamma relation till A-formaten. Från var och en av dessa kontorsenheter går en läderrem upp till bildens vänstra kant där de samtliga möts i en cirkel som i sin tur demonstrerar A-formatens mise-en-abymeska delningsprincip. Det vill säga att varje vikning av papperet så att kortsidorna möter varandra, bildar ett hälften så stort, och med den större storleken likformigt, papper. Från cirkeln löper även texten ”Normformate helfen verkaufen!” (ung. ”normerade format hjälper till att sälja!”). En bild som både framställer drömmen om formatreformen och samtidigt, enligt mig, uttrycker ett sadomasochistiskt tyglande av kontorspraktiken. Med andra ord en bild av både drömmen att ordna och organisera tillvaron efter matematiska modeller och motståndet som dessa förvridna eller nästintill vansinniga ideal ger upphov till.
Det är också en passande bild för Charlie Järpvalls avhandling Pappersarbete där denna dualism framhävs i undertiteln Formandet av och föreställningar om kontorspapper som medium. Det vill säga hur kontorspapperet, det maskinskrivna ordets medium, i det fabriksmässiga kontoret var sammanbundet med föreställningar om papperet som mediestruktur. En undertitel som också betonar huvudtitelns två aspekter; det pappersarbete som utfördes på kontoren och arbetet med att omforma pappersmediet. I Järpvalls avhandling blir alltså kontorspapper definierat genom plats och syfte. Likaså är kontoret geografiskt och temporalt bestämt som en typ av informationssystem. Utifrån dessa utgångspunkter kan avhandlingsförfattaren på ett systematiskt och skickligt avgränsat sätt undersöka hur papperet och blanketten har påverkat och delvis misslyckats med att skapa ordning, hastighet, kvantitet och kontroll inom kontoret.
Vad var det för drömmar som låg till grund för A-formatet som det perfekta kommunikationssystemet? Och framförallt: hur tog de sig uttryck? För att undersöka detta lägger Järpvall tyngdpunkten på det svenska kontorsarbetets historia. Åren i fokus rör sig mellan 1920 och 1960 med tyngdpunkten framförallt på 1940-talet och en bit in på 1950-talet, en tid då papperet får sin moderna form genom att en mängd formatstandarder införs. Tiden präglades också av världskrig, ekonomiska kriser och ransonering. De tidigare socialhistoriska och etnologiska perspektiven om kontoret kompletteras i avhandlingen med ett medievetenskapligt perspektiv. Det som undersöks specifikt i Pappersarbete och som skiljer det från tidigare forskning kring kontorsarbete är informationshanteringens materiella förutsättningar. För att undersöka hur omformandet av kontorspapperet sågs som lösningen på en rad problem med produktion, reproduktion, cirkulation och konsumtion av information vågar sig Järpvall på att både väva samman och bitvis särskilja begreppen medier och information. Medier läses utifrån hur de koordinerar, organiserar, orienterar och ordnar människor och saker. Det är ett infrastrukturellt perspektiv på medier som Järpvall spårar i teorier från John Durham Peters till Harold Innis, Marshall McLuhan och Friedrich Kittler. Information i sin tur avser i studien de bokstäver, siffror och symboler som skrevs, lästes, överfördes och lagrades på papperet. Men också hur informationen skrevs in och ordnades i till exempel arkivskåp och skrivbordslådor. Genom att lyfta fram kontorspapperet som en informationsteknologi understryker Järpvall vikten av att betrakta inte bara datorn utan också andra medieformer som använts historiskt för att hantera information.
Avhandlingens empiriska utgångspunkt är standardiseringen av pappersformat och blanketter. En standardiseringsprocess som i sin tur löpte parallellt med flera stora projekt som hade för avsikt att organisera kunskap och vetenskap. I analysen lyfts också aktörer in som enligt Järpvall inte uppmärksammats tidigare, exempelvis från den grafiska branschen, standardiseringsnstitutet SIS och kontorstekniska experter. Det huvudsakliga källmaterialet består därför av faktaböcker, handböcker och manualer om kontorsorganisation och kontorsarbete, texter i de facktidskrifter som berör området, rapporter och utredningar som behandlar standardiseringen av kontorspapperet, standardpublikationer, artiklar i dagstidningar samt annonser och marknadsföringsmaterial i tidskrifter. När Järpvall påpekar att de personer som utredde och omformade kontorspapperet i mångt och mycket är okända män (som ändock gjort ett stort avtryck i historien) tänker jag på poeten Helena Erikssons ord i texten ”(Papper utan titel)” i tidskriften OEI (nr. 62, 2013): ”papper Hon säger: mammer. I den feministiska ekokammaren skuggar ljuden varandra, maler ned papper till apper paperdol.”
Pappersarbete är en ”mediehistoria om hur allting hänger ihop och som sätter det vardagliga, det tråkiga, det basala arbetet bakom kulisserna i fokus”, där en vit maskulin kör basunerar ut orden ordning, hastighet, kvantitet och kontroll. De som arbetade på kontor och som i studien kallas för kontorister eller maskinskriverskor blir i denna analys fortsatt anonyma, men deras skrivarbete lyfts fram genom att visa hur de förväntades ”laga till informationen innan den serverades och städa upp den innan den tuggats genom det byråkratiska systemet”. På ett liknande sätt får man som läsare också ana sig till träden som offras och de kroppar som utesluts i formandet av det moderna kontorspapperet.
Istället lägger Järpvall fram en gedigen undersökning av hur man argumenterade kring problemen som uppstod med en ökad mängd information och de vetenskapliga och rationella lösningar som föreslogs för att hantera den. Förespråkarna av pappersreformen av kontoret såg möjligheten att skapa en infrastruktur för informationen med tätare beroenden mellan systemets olika delar. Detta konkretiserades med A4-formatet som ett grundmått där möbler, maskiner och kontorsutensilier kunde anpassas både till papperet och till varandra. Det var genom sidförhållandets matematiska ursprung 1:√2 och kopplingen till metersystemet och beteckningen på seriens storlekar A2, A3 och A4 som pappersformaten blev en del av en rationell utvecklingstanke och det moderna projektet i stort. Järpvall visar hur tankarna anslöt till bland annat Wilhelm Ostwalds organisation Die Brücke och dess (misslyckade) försök att samla och ordna all vetenskaplig kunskap samt till de svenska (delvis lyckade) försöken av Hemmens forskningsinstitut att rationellt ordna hemmet enligt vetenskapliga lösningar. Standardiseringens mål var enhetlighet. Enhetlighet beskrevs också som målet i skapandet av blanketten. Blanketter som var tätt sammankopplade med arbetsrutiner.
Genom anpassningen av blanketten till skrivmaskinen kunde också maskinskriverskans rörelsemönster styras. Genom att styra hur information lästes av och skrevs ut blev blankettmediet samtidigt ett maktinstrument. Blanketten kunde också vara ett verktyg för att kontrollera världen och göra den hanterbar. Världens mångfald kunde begränsas till ett antal valmöjligheter i form av kryssrutor fält och kolumner.
Resultatet av Järpvalls studie visar hur standardiseringen av kontorspapperet transformerade papperet till en yta som var möjlig att rumsligt bestämma. Studien ger även en fördjupad förståelse av skrivmaskinens specifika sätt att producera information och hur blanketten genom skrivmaskinen blev ett medium mellan människa och maskin.
Som Järpvall skriver krävs klaustrofobiska neddykningar i justeringar och förhandlingar för att få syn på själva mediet. Det är också därför läsaren endast får ana den avgrundsdjupa ryslighet som det nya ordnandet av tillvaron medförde: de parallella spår som formatreformen löpte längs med. Som exempel kan nämnas Järpvalls referens till den nyligen avlidne Zygmunt Bauman.
Ordnandet av tillvaron, samhället och världen görs i det moderna projektet genom vetenskapliga och rationella metoder. Målet, det ordnade och tillrättalagda idealsamhället, har enligt Bauman en estetisk dimension […] Enligt Bauman kunde detta ideal ytterst resultera i nazisternas utrotande av judarna och den ariska rasens hegemoni. I fallet med pappersformaten handlade det fulländade konstverket, det eftersträvansvärda idealet, om ett kontor med papper i samma format där kommunikationen löpte smidigt.
Det är en abrupt övergång som är svår att släppa för mig som läsare eftersom kopplingen mellan den systematiserade förintelsen och det vita arket/blanketten kräver ett förtydligande för att inte kännas skev.
Järpvall använder sig av ett korrekt och åtstramat språk som i sin tur följer en tradition av akademiskt formulerande. Det är ett språk som på sätt och vis förefaller korrekt för analys av blanketter och formatstandarder, men som just därför också kan göra en oinsatt läsare modfälld när hen annars kanske hade lockats av formandet av och föreställningarna kring detta allmängiltiga och nästan osynliga material; kontorspapperet.
Å andra sidan anar jag en underfundig ton i Järpvalls formella språk, som understryker det Sisyfosliknande i informationshanteringsproblematiken – ett ständigt återkommande problem.
Den enda konstanten är kanske tron på att det finns en lösning. […] Drömmen om att lösa mellanmänskliga kommunikationsproblem med hjälp av bättre teknologi är ständigt återkommande, också i våra dagar. Det är här som kontorspapperets omformning knyter an till vår tid, inte genom att det fortfarande finns överallt på kontoren och i samhället – vilket som bekant är fallet – utan främst i att denna omformning är ett uttryck för drömmen om den perfekta kommunikationen.
Det är som att språket pekar mot papperets båda sidor där framsidan också pekar mot baksidan, mot det som blir utelämnat i de återkommande försöken att hitta lösningar för informationshantering.