Innehållsförteckning
Elisabeth Hjorth: Att skriva mellan förtvivlan och skönhet
Lyndsey Stonebridge: ".. men hemma bäst": En kortfattad redogörelse för statslöshetens historia
Victoria Machmudov: Andra chansen för progressiv biennal
Tema: Guld
Björn Elmbrant: Guldets betydelse
Yioula Hadjigeorghiou: Gold-aid
Konstantin Economou och Johanna Sander: Tala är guld
Rossana Espinosa: Pantbanken
Khashayar Naderehvandi: Ur Sju samtal med försvunna människor
Davi Kopenawa och Bruce Albert: Kannibalguldet
Eliakin Rufino: Tre dikter
Jaider Esbell, Carmézia Emiliano och Amazoner Okaba: Att måla landet tillbaka
Carl-Michael Edenborg: Ordet: Alkemi
Kritik
Gömda rikedomar: en undersökning av skatteparadisen
Lovisa Broström om Gabriel Zucman
Kulturmannen och andra texter
Evelina Johansson om Ebba Witt-Brattström
Alien Places in Late Soviet Science Fiction
Alan Asaid om Henriette Cederlöf
Vägar hem
Martin Engberg om Alejandro Zambra
Det som glittrar
Redaktionell inledning
Jag trodde först inte på det. Men Enoque fick mig att ta ut grytorna i solen och granska dem närmare; överallt i den terrakottafärgade leran syntes guldkornen. Lergrytorna är makuxikvinnornas traditionella hantverk, kärl som för att inte spricka måste formas under absolut tystnad. Leran de tillverkas av är så guldhaltig att den glittrar. Panelas douradas, gyllene grytor, kallas de.
Roraima är guldets land, och guldet är lokalbefolkningens förbannelse. Denna Brasiliens nordligaste delstat ligger där brasilianska Amazonas möter Venezuela och Guyana. Det är en landsända som brukar uppfattas som en última fronteira, en sista kolonial expansionsfront. Guldet har förblivit en av de råvaror som lockar allt från fattiga arbetare till penningstarka investerare, liksom det har spelat en central roll i delstatens identitetsbygge. I de glorifierande berättelserna om ädelmetallens pionjärer får emellertid baksidorna sällan plats; stenhård exploatering av människor och miljö, konflikter med de lokalbefolkningar som försöker skydda sina marker, massakrer som den i Haximu 1993 när sexton yanomamis – huvuddelen barn och gamla – mördades av guldletare. Ett av de största monumenten i Roraimas huvudstad Boa Vista är en hyllning till just guldvaskaren, i form av en jättelik gyllene skulptur av en man med vaskpanna i handen.
Det särskilda temat för det här numret, guld, har sprungit ur en längre tids samtal mellan Ord&Bild och Museet för glömska i Norrköping. Vi ville förstå den hunger som följt på finanskriserna och som också samexisterar med guldexploateringsprojekt av aldrig tidigare skådade proportioner – i Grekland, Peru, Brasilien, Kanada, Kongo och fler platser runt om i världen. Men vi ville också undersöka guldets laddning och bedräglighet, dess fruktansvärda baksidor och det motstånd som mobiliseras varhelst människor tvingas ta konsekvenserna av guldutvinningen. I somras medverkade Museet för glömska vid konstmässan Art Athinas i Aten, och i sitt verk Mining Life knöt konstnären Oscar Lara ihop guldaktivister från grekiska Ierissos – dem vi skrev om i Ord&Bild 5/2014 – med guldaktivister i peruanska Amazonas.
Konstantin Economou från Museet för glömska har också varit i Aten, och tillsammans med smyckeskonstnären Yioula Hadjigeorghiou plåstrat om stadens gator med renaste guld. Om Aten för några år sedan förknippades med folkliga protester, står det kanske idag mest för uppgivenhet och krisens totala normalisering. "Ett stigande guldpris är klassisk krissignal", berättar en nyhetsnotis i Dagens Nyheter i februari i år (12/2). I tider av ekonomisk turbulens är det just guldet som tycks lova stabilitet och soliditet. Om detta skriver också Björn Elmbrant i sin text om guldets betydelse i världsekonomin.
Men åtminstone sedan berättelserna om kung Midas av Frygien, har metallen också varit laddad med bedräglighet, hungern efter den associerats med förstörelse och död. I ett märkligt dokument från tidigt 1600-tal, Guaman Poma de Ayalas långa skildring ur quechuaperspektiv av Inkarikets erövring, finns en teckning av ett möte mellan en spansk conquistador och inkan Guyna Capac i Cuzco. Inkan frågar conquistadoren vad han äter, och denne pekar då på guldet. Och guld blir han serverad. På flera ställen i sin text uppehåller sig Guaman Poma vid hur spanjorernas obegripliga hunger efter den gula metallen fick de amerikanska befolkningarna att dra slutsatsen att de måste livnära sig på guld.
Det amerikanska guldet lockade på 1500-talet och det lockar idag. Konstantin Economou och Johanna Sander ger sin in i världen av Reality-tv, och ser hur guldets lockelse blir ett lösningsförslag för ett helt land i ekonomisk kris, med löftet om både en återupprättad nation och en återupprättad manlighet. Men detta löfte konstrueras ideologiskt kring individen, och mumlar bara tyst om guldexploateringens andra sida: storbolagens roll, exploateringen av arbetskraft och förgiftandet av mark och vatten.
Om detta vet de indigena befolkningarna i Roraima mer än vad någon borde behöva veta. Det var guldrushen in i yanomamiland på 1980-talet som kulminerade med massakern i Haximu 1993. I kampen mot den förödande guldutvinningen trädde Davi Kopenawa fram som en politisk och andlig ledare hos yanomami. Vi publicerar här, för första gången på svenska, ett utdrag ur hans bok La chute du ciel, "När himlen faller ner" från 2010, en berättelse direkt från den koloniala kontaktzonen.
Konflikterna kring guldet har inte lämnat yanomamiland, och inte heller de marker längre österut i Roraima där makuxifolket hämtar den glittrande leran till sin keramik. Folken här lever mitt i striden om landet. När människor berövas sin traditionella mark eller, genom miljöförstöring, sina försörjningsmöjligheter, frigörs billig arbetskraft både till guldfälten och till det storskaliga jordbruket. För makuxi, wapixana, taurepang, inkarikó och andra folk i området har 1900- och det tidiga 2000-talet definierats av kampen mot denna koloniala process, en kamp som förs både politiskt och estetiskt. I detta nummer reproducerar vi verk från det konstnärskollektiv som samlas kring Jaider Esbells galleri för indigen konst i Boa Vista. I galleriet binds staden och byarna samman, och rätten att benämna och avbilda landet omförhandlas.
Fortfarande i Roraima, publicerar vi också för första gången på svenska dikter av poeten Eliakin Rufino, ett annat slags pionjär i norra Amazonas; Rufino har i många år varit en central gestalt i den kulturella rörelse som sökt bygga en amazonsk och roraimensk kultur som står emot expansionism, rovdrift och miljöförstörelse. Hans dikter, många av dem även tonsatta, rör sig i ett Amazonas som gör motstånd mot den aggressiva kolonialism som blivit områdets kännetecken.
Detta nummers temadel innehåller också ytterligare ett par skönlitterära texter. Tillsammans med Rossana Espinosa besöker vi pantbanken och Khashayar Naderehvandi tar oss med till himmelriket. Och bara för att vara riktigt säkra kring det om vilket vi inte mycket kan veta, har vi bett Carl-Michael Edenborg förklara ordet alkemi för oss.
Allt är emellertid inte guld. Utifrån Marlene van Niekerks författarskap söker Elisabeth Hjorth i numrets första text efter ett skrivande som motstår våldet utan att nödvändigtvis söka försoning. Lyndsey Stonebridge ger oss i den akuta flyktingkrisens tid en nödvändig lektion i statslöshetens historia och Victoria Machmudov har besökt Kiev-biennalen, som också den aktualiserat statslöshet.
I kritikdelen får vi vidare veta vart vi ska vända oss för att få veta mer om skatteparadis, kulturmän, sovjetisk science fiction eller helt enkelt om vi vill hitta vägen hem.
Patricia Lorenzoni