Minnesbrunnen – Om helgon, skallmätare och hotet mot demokratin

Maja Hagerman

Norstedts (2022)

Av: Ingrid Elam

För många år sedan tillbringade jag några veckor med gamla brev i handskriftsavdelningen på Lunds universitetsbibliotek. Första dagen jag kom dit satt redan en ung man böjd över innehållet i en gråbrun mapp, han tittade upp, log vänligt och sa: ”Välkommen till arkivets värld, det är här det sanna livet finns!” Jag kommer att tänka på honom när jag läser Maja Hagermans samling essäer i ”Minnesbrunnen”; också hon letar efter liv i arkiven, spridda spår som måste kombineras rätt med varandra för att liv ska framträda.

De fem essäerna i boken rör sig på stigar Hagerman har vandrat på förut, i böcker om skiftet mellan vikingatid och medeltid i Sverige, om övergången till kristendom och om rasbiologen Herman Lundborg. Men den gemensamma nämnaren denna gång är minnet, hur det kan försvinna och återerövras, hur det förändras och hur det manipuleras. ”Det pågår en brinnande kamp om minne och glömska” skriver Hagerman i sitt förord, och hon hänvisar till krafter i USA som vill glömma stormningen av Kapitolium, och högerextrema nationalister i Sverige som vill få oss att minnas ett enhetligt Sverige som aldrig funnits.

Så var finns motkrafterna? Det går att läsa Hagermans långa essä om Sankt Botvid som ett inlägg mot föreställningen att Sverige har haft en unik, oavbruten kulturell utveckling ända sedan forntiden. I själva verket har utländska influenser, som kristendomen, under seklens gång påverkat liv i Sverige och ofta styrt utvecklingen i radikalt nya riktningar. Botkyrka kommun, med flera enligt polisen ”särskilt utsatta” bostadsområden, har fått sitt namn efter Sankt Botvid, ett av Södermanlands skyddshelgon. Botvid, född på 1000-talet av hedniska föräldrar, träffade under en resa till England en präst och lät sig döpas. Han reste tillbaka till Sverige där han spred kristendom tills han dödades av en slav han friköpt.

Det var ett radioreportage om ett stort byggprojekt som gjorde att Hagerman började leta efter spåren av Botvid. Reportern hade intervjuat kommunalrådet i Botkyrka som inte alls kände till helgonets historia, hur kunde den som givit namn åt både kyrka och kommun ha glömts bort? Det är många lager av glömska som länge dolt Botvid. Reformationen städade undan helgonbilder, och ”samhällsutvecklingen” har i olika omgångar förändrat det landskap där han verkade.

Hagermans essäer blandar personlig reflexion och tankeflykt med noggrant och finkalibrerat detektivarbete i arkiv, och hon lyckas fånga intresset även för minsta förskjutning i kartbilden så att jag måste gå in på nätet och se exakt hur nära motorvägen Botkyrka kyrka ligger. Men viktigare är den bild som framträder av att saker som en gång hörde ihop har skiljts åt och skingrats. Dokument och altarbilder försvinner, runstenar som en gång stod granne med korsprydda gravstenar flyttas, berättelser förvanskas och glöms bort. Men exploatering kan paradoxalt nog få historien att framträda på nytt och digitaliseringen kan göra dokument tillgängliga. Arkiven avslöjar att det som funnits länge i landet – för att citera Sverigedemokraternas definition av vad som är svenskt – oftast har kommit utifrån. I de över tusen år gamla gravar som måste flyttas på grund av byggprojektet i Botkyrka låg arabiska mynt.

Att ny teknik förändrar vårt sätt att minnas och våra möjligheter att återupptäcka och bevara minnen är en självklarhet som ändå är värd en hel del eftertanke. I en inledande essä diskuterar Hagerman fotografiets betydelse för hur vi minns och skriver historia. Hon går inte tillbaka till en tid före bilden, när minnen bevarades med muntliga berättelser från generation till generation och ofta innehöll utförliga beskrivningar av föremål och människor, utan håller sig inom den bildvärld vi lever i sedan fotografins födelse på 1820-talet. De tvåhundra åren rymmer alldeles tillräckligt med förändring. För 150 år sedan fick man kanske ett enda porträtt taget av sig själv, ibland först när man låg lik. I dag har var och varannan människa tusentals bilder i sin telefon. Minnet av våra liv skapas av bilder snarare än av ord. Arkiv digitaliseras, gulnade papper förvandlas till bild och kan spridas, historien blir sökbar, det som sjunkit till botten flyter upp till ytan. Minne och glömska varvas och lägger sig på varandra, det nya och det gamla kommer fram samtidigt – det är Maja Hagermans poäng som hon varierar i de olika essäerna.

För ett år sedan bestämde rektorn för Karolinska institutet att Anders och Gustaf Retzius byster skulle tas bort från det laboratorium som så sent som 1999 fick deras namn. Studentföreningen ”för en rättvis vård och akademi” hade krävt att namnen skulle strykas och att KI skulle be om ursäkt för det rasistiska arv namnet Retzius bar på. Anders Retzius (1796– 1860) var en fysisk antropolog som uppfann skallmätning som metod för rasbestäming. Efter hans död utvecklades den fysiska antropologin till rasbiologi och hans son Gustaf Retzius (1842–1919) fortsatte att mäta skallar i syfte att bevisa den ”ariska rasens” överhöghet.

Vad gör Maja Hagerman av detta? Hon tar vägen över Paris, det är vår och hon sitter i Jardin des Plantes, lyssnar på fågelsång och beundrar magnolia och vallmo innan hon hastar vidare till den byggnad som rymmer en stor samling fotografier insamlade av Paris antropologiska sällskap från 1830-talet och framåt. Efter en kort och lärd exposé över den fysiska antropologins historia och dess beroende av fotografiet berättar hon så om sitt fynd: fotot av ett kranium som enligt en anteckning på själva skallen, signerad A. R., insamlats i Kvikkjokk i Lappland 1856. På hemvägen ser hon flygplansvingen skaka i den hårda vinden, men snart ska hon sitta stilla framför datorn och spåra Anders Retzius fotografer i olika internationella sällskaps digitaliserade arkiv. Hon märker hur bilder flyttas från en institution till en annan och kan följa fotot av en dalkullas ansikte och nakna bröst ända till Branly PV0025910-11. Sifferangivelsen är nödvändig, faktas verifierbarhet är viktig, och i just detta exempel förstår man att bilden har fått flytta med till det helt nya muséet på Quai de Branly.

Hagerman gräver vidare bland tusentals foton, på nätet och på muséer runt om i Europa och USA. I Wien får hon titta i dolda ”känsliga samlingar” där namnen Retzius och Herman Lundborg dyker upp igen på kränkande bilder av nakna människor som i Retzius och Lundborgs läror tillhörde en undermålig ras. Hon hittar också brev från rasbiologiska institutet i Stockholm där mottagaren, om han vill publicera bilderna, ombeds att inte nämna varifrån han fått dem.

Varför rota så djupt i arkiven och redovisa varje fynd, frågar någon kanske? Rasbiologins svenska historia har till alldeles nyligen varit okänd, medvetet dold som i brevet ovan, förträngd eller bara överspelad och utsuddad av nyare sätt att tänka antropologi. Retzius samling skallar finns inte mer, de förstördes i en brand, men fotografierna runt om i Europa uppenbarar det rasistiska arv som studenterna ville att Karolinska institutet skulle be om ursäkt för. Bilderna kan emellertid också användas av krafter som även idag vill definiera människor utifrån biologisk härkomst och som har invandrares ”återvandring” på den politiska agendan. Bilder kan missbrukas, gamla bilder finns plötsligt tillgängliga för alla och kan ges nya betydelser, därför måste de granskas.

Inte bara bilder omtolkas, även begrepp. I en av essäerna visar Hagerman hur en konservativ tänkare från seklets början, Rudolf Kjellén, plötsligt åberopas av politiker och debattörer på högerkanten, framför allt men inte bara sverigedemokrater, som vill omdefiniera begrepp som nation och folkhem. Kjellén talade om folkhemmet innan Per Albin lanserade det som ett mål för socialdemokratiskt samhällsbygge, men Kjellén tänkte sig ett traditionsbundet, hierarkiskt och patriarkalt samhälle utan demokratiska rättigheter. Hagerman beställer fram Kjelléns ”Sverige” från 1917 och finner en berättelse om en nation som vuxit fram och utvecklats av egen kraft, utan skadligt utländskt inflytande, och som rör sig mot framtiden, den framtid där sverigedemokraten Mattias Karlsson i Kjelléns anda kallar sig nationalkonservativ och varnar för att muslimer och mörkhyade minoriteter kan komma att ersätta den vita befolkningen.

Ingen vet på vilket sätt fantasier om sagolik forntid och härkomst kan exploateras i framtiden, påpekar Hagerman, men hon gör sitt för att vi ska se sambanden mellan exempelvis Tolkiens värld, där olika grupper lever strikt åtskilda även om de kan samarbeta, och uttolkare av Nationens väl som förespråkar ”återvandring”.

Den läsare som hellre läser renodlad historisk vetenskap, utan personliga associationer och reflexioner, liksom den läsare som tröttas av många fakta och detaljer, har kanske inte så mycket att hämta hos Maja Hagerman. Men den som vill ha både och, både faktakunskapen och välformulerade funderingar kring det som kan upptäckas i detaljerna, får mycket att tänka på, mycket som oroar, men också sådant som väcker hopp, som den sista essän ”Den ärvda jorden”. Den väcker hos mig lust att med flora och herbarium ge mig ut i natur och trädgård för att se hur gammal kunskap om hållbar odling kan återupptäckas. Naturen är också ett arkiv och det är ju i arkivet livet finns.