PAW Patrol
Spin Master Entertainment
Animation av Guru Studio
Av: Shabane Barot
”Jag är Chase!” skriker barnen på gården i mun på varandra. Inte ens tvååringarna har missat att den polisuniformerade schäfervalpen står högst i rang bland hundarna i TV-serien PAW Patrol. ”Popcorntroll” är världens största varumärke bland barn under sex år enligt en marknadsundersökning från 2019 och utgör en ny slags populärkulturell produkt. För att citera en av cheferna för barnkanalen Nickelodeon, som äger de internationella rättigheterna till PAW, är serien designad för att överskrida teveformatet och fungera som ”en rik och uppslukande upplevelse som utspelar sig på flera arenor samtidigt” (fritt översatt från engelska av mig). Serien har utvecklats av det kanadensiska leksaksföretaget Spin Master med ”merchandise in mind”, som en plattform för vidare försäljning av alla möjliga varor. Produktionsbolaget Paramount Pictures, som äger Nickelodeon, beskriver PAW som en ”populärkulturell jaggernaut” med ett unikt genomslag: försäljningen av valprelaterade prylar har inbringat mer än åtta miljarder dollar globalt. På produktionsbolagets hemsida presenteras serien som del av en livsstil – det finns PAW-produkter utformade för ”varje timme av förskolebarnets dag”.
Serien utspelar sig i det lilla samhället Äventyrsbukten, där den tioåriga huvudpersonen Ryder lever med sina sex hundvalpar. Tillsammans utgör de PAW patrol, en räddningsstyrka som löser små och stora problem åt Äventyrsbuktens invånare. Valparna har tydligt avgränsade kompetensområden: Chase representerar ordningsmakten, dalmatinern Marshall är brandman och sjukvårdare, Skye är pilot, Rocky sophämtare, Rubble byggarbetare och den marginaliserade labradoren Zuma sysslar med sjöräddning. Andra centrala karaktärer är Äventyrsbuktens borgmästare Rospigg, marinbiologen professor Piggvar, frukthandlaren herr Porter samt antagonisten Överdängare, som är borgmästare i grannbyn Lömskedalen.
Det som är fascinerande och frånstötande med PAW Patrol är hur det genomkommersialiserade formatet präglar själva berättandet. Karaktärer, relationer och känslor skildras så schematiskt att serien blir renons på djupare innehåll. Varje valp har en tydlig image, en renodlad kommersiell profil: Rubble är tokig i mat, Marshall är klassens clown, Chase är ledaren, och så vidare. Spin Master är helt öppna med vad tanken bakom sammansättningen av karaktärer i patrullen har varit, nämligen att få så många barn/kunder som möjligt att identifiera sig med någon av valparna. Karaktärerna är uppbyggda på ett närmast mekaniskt vis: var och en av valparna har en egen symbol, en egen fobi (som verkar vara hämtad direkt från A-kursen i kognitiv beteendeterapi) och en personlig verbal signatur: ”Eld i baken!” ”Den här valpen älskar att flyga!” eller ”Rubble på direkten!” Seriens dialog präglas av sådana sloganliknande repliker, där samma formuleringar ständigt återkommer.
Piloten Skye, en så kallad cockerpoo, är den enda tjejen bland de sex valparna. Att vara flicka är hennes usp. Hon kör en rosa helikopter, har rosa kläder och till och med rosafärgade regnbågshinnor i ögonen vilket ger hennes blick ett skrämmande skimmer. Att det finns en karaktär för flickor att identifiera sig med har varit avgörande för PAW Patrolskommersiella framgångar enligt Jennifer Dodge som innehar en chefsposition på Spin Master. Serien har med hennes ord en ”dual-gender appeal” som sägs vara extra viktig för den som vill locka tittare och konsumenter bland förskolebarn. Att Skyes femininitet är så tydligt manifesterad är alltså en effekt av Spin Masters kartläggning av målgruppens – och deras föräldrars – köpbeteenden. PAW Patrol blir på så vis ett intressant exempel på genuseffekterna av att låta marknaden styra innehållet i en populärkulturell produkt för barn. Dualism var ordet! Seriens upphovspersoner är förmodligen inte ideologiskt drivna sexister ute efter att inskärpa stereotypa könsskillnader till varje pris. Det ”bara blir så” när barnen får det de förmodas vilja ha – och på så sätt lär sig vad de vill ha.
Skye är en av de mest kompetenta valparna och tillhör dem som oftast blir uttagna av Ryder vid olika uppdrag. Bloggaren och statistiknörden Christopher Ingraham har i texten ”Inequality rising in the Paw Patrol universe”, publicerad förra året på bloggen the Y-axis, sammanställt ett stapeldiagram som visar hur ofta valparna får åka på uppdrag. Här hamnar Skye på plats nummer tre, efter Rocky och Chase, som nästan alltid är den första att rycka ut. På botten av listan hamnar Zuma, som blir utvald 81 gånger under seriens åtta säsonger, att jämföra med Chase 222 tillfällen. Zuma är en försiktig labrador som ständigt hamnar i skymundan, även när räddningsuppdragen utspelar sig till sjöss där han borde vara det givna valet. Han är den enda valpen i PAW Patrol med mörk päls och ett namn som pekar mot en annan etnicitet än de övriga valparnas (jämför med Rocky, Chase, Marhsall). En valp för den icke-vita publiken att identifiera sig med? Zumas roll är inte lika given som Skyes, vars uttalade funktion är att attrahera flickor, men det är uppenbart för den som tittar att det finns en hierarki där de duktiga, intressanta och utvalda befinner sig på toppen medan de andra hamnar på botten. Denna hierarki ger aldrig upphov till någon friktion inom valpgruppen. Det förekommer inga konflikter och heller ingen djupare känslomässig interaktion valparna emellan. Mot sin matte är de alla inställsamma: valparna släpper allt när Ryder kallar och tilltalar honom ”sir” inför utdelningen av räddningsuppdrag.
Hundvalparna är de givna karaktärerna för barnen/tittarna/konsumenterna att identifiera sig med, medan Ryder representerar vuxenvärlden. Han står för alla initiativ, har alltid rätt och hanterar valparna med en auktoritet som de utan undantag underordnar sig. Skillnaderna mot hur relationen mellan vuxna och barn tematiseras i annan samtida barnkultur är stor. I många jämförelsevis smala svenska barnböcker gör barnen motstånd mot vuxenvärldens påbud och olydnad är mer regel än undantag. Berättandet är ofta lojalt med barnen och gestaltar ur deras perspektiv de konflikter och förhandlingar som präglar vardagen i många familjer. Även i jämförelse med andra internationella storserier med tillhörande leksaker, som sydkoreanska Mästerflygarna, framstår PAW Patrol som torftigt berättad och i grunden ointresserad av att skildra barnets situation och förutsättningar. I Mästerflygarna rycker ett gäng flygplan ut för att hjälpa barn igenom utmaningar, på ett sätt som till ytan påminner om upplägget i PAW Patrol. Flygplanens funktion blir att stötta barnen i en svår situation och hjälpa dem att utvecklas genom att överskrida ett yttre eller inre hinder. Det rör sig inte heller om några djuplodande psykologiska porträtt men den glättiga interaktionen mellan Ryder, valparna och invånarna i Äventyrsbukten framstår som helt själlös i jämförelse. Värst av alla karaktärer är i detta avseende PAW Patrols alfavalp Chase, Ryders favorit som kör omkring i en polisbuss bestyckad med drönare. Han tar emot varenda uppgift som åläggs honom med ett muntert ”Chase säger aldrig nej!” Jag har försökt fråga mina barn om det inte vore bra för Chase att få säga nej någon gång, men de har inte velat eller kunnat slita ögonen från rutan tillräckligt länge för att svara.
Det som gör PAW Patrol så uppslukande är de välgjorda actionscenerna. Här finns förmodligen förklaringen till den stora dragningskraft som serien har på barn. Tempot är högt: fyrhjulingar flyger över klippavsatser och halsbrytande bil- och båtjakter avlöser varandra. Hur enkelt räddningsuppdraget än må vara rycker valparna alltid ut i en karavan av fordon, med högteknologisk utrustning som drönare, röntgenapparater och värmekameror. Som The Guardian-skribenten Caspar Salomon uppmärksammat i en recension av den första PAW-långfilmen är Ryder och hans hundar alltid på alerten. Ryders telefon ringer hela tiden och han tar alltid alla uppdrag, oavsett tid på dygnet eller dag i veckan – ”inget uppdrag är för stort, inga valpar för små!”. Hundarna är ständigt sysselsatta med något när de inte arbetar: de gör yoga, åker skejtboard eller bygger sandslott på stranden. Ingen tar det någonsin lugnt.
Det har skrivits en del i engelskspråkig media om den bild av samhället som traderas i PAW Patrol. Kriminologen Liam Kennedy har kallat serien för nyliberal auktoritär propaganda och jämfört tasspatrullen med en privat säkerhetsmilis. Han har onekligen en poäng i att seriens politiker, framförallt Äventyrsbuktens borgmästare Rospigg men även hennes rival Överdängare, är fullständigt inkompetenta och oförmögna att upprätthålla basala samhällsfunktioner utan Ryders hjälp. Problemet är dock större än så: ingen av seriens karaktärer förutom Ryder och i viss mån valparna verkar ha någon förmåga att lösa problem. Det finns ingen uthållighet eller motståndskraft bland i samhällets medborgare. Detta gäller i synnerhet för Rospigg, som helt saknar auktoritet och är hjälplös inför minsta bekymmer. Överdängare är mer av en klassisk antagonist, självisk och korkad. Han håller sig med ett stall av katter, kallade kissarna, som är en slags feminiserad och oduglig spegelbild av valparna. Det finns en kissebrandman klädd som Marshall, en kissepolis i Chasekläder och så vidare. Katterna är intressant nog viljestarka och oberäkneliga, de gör motstånd mot Överdängare ibland men hjälper honom för det mesta. I de allra flesta fall behöver de dock räddas av Ryder och valparna, precis som borgmästare Rospigg, hennes tamhöna Hönrietta och varenda kotte i hela bukten.
Är det skadligt för barn att titta på PAW Patrol? Kriminologen Liam Kennedy är övertygad om det och har förbjudit sin tvååring att se på serien. Mina barn verkar efter ett magsjukemaraton ha tröttnat, i alla fall för tillfället. Att de dessförinnan tillbringat timmar framför ett program som utformats för att tränga så djupt in i deras liv som möjligt, där lydnad är norm och fordon dyrkas känns förstås inte bra. Som så ofta med barn är det svårt att veta hur de uppfattar det de ser på teve. Deras fantasi överskrider alltid fiktionen. Jag tvivlar på att de lär sig att samhället ska styras av privata företag genom att se på PAW Patrol, men de påverkas säkert på mer subtila sätt. Att seriens upphovspersoner är så öppna med att den bärande idén bakom PAW är att kommersiellt exploatera barnens inre säger mycket om synen på barnkultur idag. Kanske – förhoppningsvis – kommer PAW Patrol helt att rinna av barnen, men att ingenting är fredat från kommersiell rovdrift kommer tyvärr att bli en läxa för livet.