Att förändras: En metod
Édouard Louis
Wahlström & Widstrand, 2022
Översättning Marianne Tufvesson
Av: Anneli Jordahl
Ska han verkligen dra sin uppkomlingshistoria ännu en gång? För en som har läst debuten Göra sig kvitt Eddy Bellegueule, 2014, och de tre efterföljande verken infinner sig en viss leda. När författaren gör en kvick resumé av sitt liv i en av prologerna till Att förändras: En metod försöker jag tänka mig en läsare som inte under trettiofem år frossat i arbetarförfattare och klassresenärsskildringar. Jag märker att jag checkar av; dels upprepningar från Louis tidigare böcker; föräldrarna och vännerna kliver in och ut som i en oändlig TV-serie, dels allmängods hos arbetarförfattare: skammen, skulden, revanschismen. Men också att jag skriver en kritik som uppehåller sig mer vid Berättelsen om författarens sexuella och intellektuella frigörelse än om form och litterära stilmedel. Lätt hänt när man skriver om verk av författare som lättar sitt hjärta och talar okonstlat till läsaren.
Édouard Louis är förstås medveten om återbruket i författarskapet. Det bygger på det repetitiva, den eviga återkomsten, för att tala med Friedrich Nietzsche som Louis gärna apostroferar. Därför har han uppfunnit en för författarskapet ny form i sin femte och mest omfångsrika bok Att förändras: en metod. Ofta förmedlar klassresenärer bildningsvägar lite svepande och får andra som har samma önskan om social förflyttning att tänka: Hur sjutton gick hen till väga? Sociologen Édouard Louis går till botten med frågan och resultatet är en klassresans manual, en sorts fältstudie i det han kallar ”uppbrottets våld”. Våld är för övrigt ett av hans viktigaste teman, att rikta sökljuset där det smärtar som mest och berätta sanningen, även om den är våldsam. Han inleder med en spänningshöjare, en skitigt plågsam scen från sitt liv som prostituerad.
Få gör en klassresa på stället. Ofta förutsätter den förflyttningar till städer med lärosäten. Etappvis skildras uppbrottet från den lilla byn Hallencourt i Picardie, via gymnasiet i Amiens, till universitetsstudier i Paris. Louis porträtterar människor han står i tacksamhetsskuld till, de som hjälpt honom på vägen: kvinnorna i Picardie och Amiens, där särskilt bibliotekarier lyfts fram, samt de homosexuella männen i Paris. De som hjälpt honom att skaffa sig ett kulturellt och socialt kapital; utan Pierre Bourdieus begreppsapparat hade inte denna manual kunnat finna sin form. Men Bourdieu nämns inte, det gör däremot Gilles Deleuze som talat om människan som ett landskap att upptäcka. Här nämns också Erving Goffmans Jaget och maskerna. För visst krävs det ett visst mått av skådespelartalang för att klara ut Louis resa mot berömmelsen.
Bild: Wahlström & Widstrand
Boken är skriven av en grundlig sociolog med ett flamboyant sinnelag, bitvis tänker jag på Jonas Gardell. Betydligt mer återhållet om klassresan skrev vännen Didier Eribon, som hjälpte den yngre ”klasskamraten” Louis i såväl Amiens som i Paris. I Tillbaka till Reims reflekterar sociologen och filosofen Eribon över varför det var lättare att i Paris intellektuella kretsar vara öppen med sin homosexualitet än med arbetarklassbakgrunden. Han skriver utan de kittlande detaljerna och ett röstens vibrato som finns hos Louis. Den yngre adepten bjuder på sig själv, som man brukar säga om de folkkära. För det har han blivit, hans verk har översatts till många språk och inspirerat till nya verk. Patrik Lundbergs inspirerades av Louis Vem dödade min far när han skrev om sin mor och sin klassresa i Fjärilsvägen. I Danmark är arbetarförfattaren Glenn Bech landets svar på Édouard Louis.
I sin manual visar Louis att det förutom begåvning krävs ett visst mått av tur, samt att våga be om hjälp. I boken nämns inget stöd från det kollektiva, ingen arbetar- eller gayrörelse. All hjälp kommer från enskilda personer. Didier Eribons goda råd och rekommendationsbrev blir avgörande för att Louis börjar på École normal supérieure i Paris, ett av Europas mest prestigefyllda universitet, och bli författare. Det gäller att träffa rätt personer som kan leda en vidare, samt ett, för hans del, mindre sympatiskt kalkylerande sinnelag. Louis äger mycket klass-skam, men skammen att vara andra människor till besvär är han renons på. Skamlöst smickrar han in sig, suger kunskaper och avpolleterar kontakten när han träffar någon ny som står i högre i rang ekonomiskt och statusmässigt. Författaren renodlar förstås det osympatiska draget, han vill utsätta sig själv litterärt och gestalta det han formulerar: De som behandlats hänsynslöst har en tendens att själva blir hänsynslösa.
Édouard ömsom tackar, ömsom ber om ursäkt till dem han fick hjälp av efter vägen då det gällde att spela med i klassresenärsspelet: Snabbaste vägen till att bli borgare. Det är djupt obehagligt att läsa om ärelystnaden och ett stort mått av hyckleri. Att precis som strebern Julien Sorel i Stendhals Rött och svart smila artigt för att dölja sin avsky för överklassens privilegier. Ständigt jämförs de välbeställdas överflöd med uppväxtens nöd. Louis suktade också efter det ekonomiska kapitalet, i umgänge med kungligheter och miljardärer blir han själsligt pinad när de svinrika förolämpar sina underordnade i gästernas åsyn.
Störst utrymme i boken får klasskamraten och medelklassflickan Elena som är viktigast i Gör-om-mig - processens inledande fas. Louis använder här du-form, dock inte riktad till Elena, utan till fadern, för att denne ska förstå bevekelsegrunderna för separationen dem emellan. Elena introducerar honom till klassisk musik, litteratur och experimentell film. Det här avsnittet skulle kunna bli en egen bok, och förmodligen hade det inte skrivits på det här sättet utan Sally Rooneys Normala människor, om romansen mellan arbetarkillen och medelklassflickan. Båda är lite eljest i sina sammanhang och finner varandra bortom klassgränserna.
Elena går helhjärtat in i Pygmalionprojektet, hon lär Eddy att inte ”äta som en bonde”, vårda kroppen med hälsosam mat och slipa bort dialekten. Hennes mor inspirerar arbetarkillen Eddy Bellegueule att byta namn till det borgerligt klingande Édouard Louis. Här bjuds det dessutom på bildbevis från fotoalbumet, ett före på den knubbige pojken i byn och ett efter: en boksynt gymnasist i skjorta och slips. Den fascinerande Elena är inte bara borgerligt konventionell utan också fritt tänkande. Trots att de delar säng (asexuellt) uppmanar hon vännen att leva ut sin homosexualitet.
En av bokens trådar är att klassklättraren aldrig når en slutstation där resväskan står på sin plats i garderoben. Något balanserat tillstånd utan känslan av socialt underläge infinner sig aldrig. Vi har att göra med en rastlös, inte så lite äregirig, ande vars känsligaste punkt i sin uppåtstigande sociala förflyttning är de andras dömande blick: Att bli respektabel, för att låna formulering av den brittiska sociologen och klassforskaren Beverley Skeggs. Hos de unga kvinnorna i hennes avhandling med samma titel pågår en förtvivlad kamp att tvätta bort allt som signalerar arbetarklass. Louis nämner inte Skeggs, däremot en rad manliga forskare som skänkt honom näring under bildningsresan från uppväxten i en kulturfattig arbetarklass till en internationellt känd författare och akademiker.
Den som läst Édouard Louis fem titlar kan troligen mer om hans föräldrar än om sina egna. I en av bokens bästa scener blir Elenas mor upprörd över att han utsatts för grövsta formen av passiv rökning hela uppväxten. Författaren tar sig hem och konfronterar sin mor, som i sin tur inte begriper vad som tagit åt sonen. Slagsmål bryter ut. Det krävs att medelklassen sätter ord på klassresenärens erfarenheter för att denne ska få insikt i sin utsatthet. Jag tänker på Alexander Mahmouds autofiktiva debut Mellan rummen. I det lilla småländska samhället blev han under hela uppväxten kallad n-ordet. Inte förrän han mötte den urbana medelklassen insåg han att detta, som för honom var normalitet, var rasism.
Porträtten av föräldrarna i debuten Göra sig kvitt Eddy Bellegueule har en mörk och hård kärna. Den är skriven i vrede, utan den tjugoettårige debutantens hänsynstagande till föräldrarnas låga rang i samhällshierarkin. Men genom insikter om förtryckande strukturer som kommit till honom genom studierna, och genom författarskapet samt med stigande ålder läggs nya pusselbitar kring föräldrarnas personligheter. Porträtten nyanseras.
I förra boken om modern. En kvinnas frigörelse var det som om han gick på tomgång och försökte hålla den litterära framgångssagan vid liv. Den rymde förvisso ett för författarskapet oväntat ljusa skildringar mellan mor och son som försiktigt närmat sig varandra igen efter klassresans separation. De båda kunde på ett plan mötas som likar, båda hade av frihetstörst brutit sig loss och skapat sig ett nytt liv i Paris. När sonen berättar att han är homosexuell säger hon rappt: ”Hoppas du åtminstone inte har kvinnorollen i sängen.”
Är det bra litteratur? Louis är ojämn: ömsom briljant, ömsom ytligt hafsig. Men episoden med modern skänker ett ljus i den krampartade kampen som lågar i Louis furiösa identitetsprojekt. Vännen Didier Eribon kallar det för att ”uppfinna sig själv utifrån smädelser man utsatts för”.
Jämfört med föregångaren och ”klasskamraten” Annie Ernaux som på ett postmodernt vis söker tecken på arbetarklass är Édouard Louis barn av sin sensationslystna jagiska tid. Skrivandet går den bildade medelklassens ärenden, de som kräver sin beskärda del av socialporr för att lockas till läsning. De föredrar att läsa identifikatoriskt, men de kan ibland hänföras av att läsa en råbarkad underklassförfattare som bjuder på våld och missbruk, exempelvis Douglas Stuarts Shuggie Bain. Den skötsamme arbetaren intresserar inte alls den bildade medelklassen: de vill se brutalitet.
På svenskt håll är det lätt att tänka på Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Susanna Alakoskis dagboksessä Oktober i fattigsverige, där författaren formulerar familjehistoriken bland annat via utdrag från socialtjänstens journalanteckningar. I sin bok Att göra klass kallar litteraturprofessorn Åsa Arping Alakoskis dagbok för ”Självetnografi”. Det kan gälla även för Louis. Vad gäller Édouard Louis sanningspatos och distinkt rättframma språk tänker jag även på Ivar Lo-Johanssons memoarsvit, i hans författarskap är klassamhället och klassresan en klåda som oroar hela livet. Hos Louis är klassresemotorn i gång dygnet runt. När resan väl är påbörjad får den eldunderstöd av rädslan att misslyckas, att framstå som en löjlig, oduglig figur som slokörad återvänder hem till byn. Det slår mig att jag saknar en roman om Cynthia. Louis skriver om flickan från samma by som han delar lägenhet med i Amiens. Hon klarar inte den sociala förflyttningens tryck, avbryter sina studier och återvänder till hem till byn. Så ser det ut statistiskt; många unga från arbetarklassen känner sig så främmande på teoretiskt gymnasium och på universiteten att de hoppar av. Just den klasskildringen, den avbrutna, lider vi brist på bland alla hjälte- och Askungesagor.
Vad krävs hos en person för att stå pall? Ett visst mått av masochism? Det fasansfulla är att den som omstöper sig själv aldrig kommer i mål. I skräcken att göra fel och avslöja sig blir lyxmåltiderna anspända och glädjelösa. När Édouard Louis väl börjar njuta av sitt Parisliv påpekar en välgörare att han, för att bli tagen på allvar, bör göra vid sina tänder. Tandläkaren ropar högt när Louis öppnar munnen.
Édouard Louis, som torde ha rekord i snabb uppåtstigande social förflyttning, är bara tjugonio år när han ger ut manualmemoaren om sin frigörelseprocess, Att förändras: en metod. Hur ska han ta sig vidare? Hur gör en författare, som byggt en internationell framgång på sin underlägesberättelse, för att formulera sig utifrån den högstatusposition han numera besitter? Hoppas han återgår till att skriva i samma stil som i sin andra bok Våldets historia, hans mest litterära, i vilken han fragmentariskt arbetar med minne, tid och om hur lätt ett vittnesmål om ett övergrepp förvanskas. Där råder ett välgörande dunkel, något jag saknar hos författaren Louis.