Under 1980- och 1990-talen medverkade Sara Danius i Ord&Bild både som redaktionsmedlem och skribent. Till minne av henne och hennes gärning återpublicerar vi här det svar hon lämnade på en enkät som tidskriften år 1995 bad henne och många andra av tidens intellektuella svara på. Hur såg de på sina roller som intellektuella? Vilka frågor menade de att det var värt att lägga intellektuell energi på? Hennes svar blev mycket personligt. ”Skrivandet är”, skrev Danius, “noga taget alltid påbörjat”. Vi böjer våra huvuden – nej, vi sträcker på nacken – för en av landets mest framstående skrivande och tänkande människor, som sannerligen intog en plats i det hon själv kallar “historiens korsdrag”. /Ann Ighe & Marit Kapla
Skrivandet är alltid påbörjat
Av Sara Danius
Ur Ord&Bild nr 6/1995.
Sportjournalist blev jag inte, men ett tidigt och nesligt nederlag ledde så småningom, via en rad tillfälligheter, till en annan sorts intellektuell verksamhet – litteraturvetenskap och kulturkritik.
I femtonårsåldern fick jag mitt första skrivuppdrag. Jag hade blivit ombedd att presentera mitt basketlag – Täbys damlag – i den lokala sporttidningen. Mina kamrater såg fram emot att läsa min artikel, jag skrev ju så bra. I gott och väl två veckor stirrade jag på det vita arket framför mig. Jag klottrade ned några rader, kasserade det raskt och började om. Självklart förgäves. Jag hade ingen aning om hur man bär sig åt för att ställa sig vid sidan om det stycke verklighet man samtidigt befinner sig i. Resultatet av våndan blev fyra frampressade, flåsiga, patetiska meningar, som erinrade mer om halvkvädna meningar än om reflektion – någonting om rytande lejon som man skulle passa sig för.
Under lång tid efteråt kände jag mig skamsen över det magra utfallet, i synnerhet som min coach var en driven sportjournalist i Svenska Dagbladet och inte kunde låta bli att förundras över min writer’s block som redan nått proportioner à la Hemingway.
Alltjämt stirrar det vita arket tillbaka, nu i form av en datorskärm, och påminner om den oöverstigliga klyftan mellan det skrivna och det tänkta, mellan framställningen och framställningens föremål. Om jag alls förstått något, är detta vad jag förstått: dilemmat är egentligen inte klyftan mellan språk och värld, hur gapande den än är, och heller inte nominalismens problem, utan föreställningen om det vita arket och den därmed sammanhängande originalitetsstressen. Skrivandet är noga taget alltid påbörjat: all intellektuell verksamhet är i grunden parasitär och supplementär. Utan institutionen kulturkritik ingen kritik. Den som påstår något annat är en skojare.
Tvånget att tillhöra en diskursiv institution: tvånget adlar friheten. Det är en frihet utan social viktlöshet eftersom en gången tids angelägenheter ärver oss, intellektuella eller inte, och medan vi står i historiens korsdrag gör vi gott i att reflektera över det intellektuella uppdragets tillfällighet – men också över sexualitetens, könens, samtalets, hushållningens, teknologins och den sköna stilens hisnande historicitet.