De belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne tar i år emot Göteborg Film Festivals hederspris Honorary Dragon Award med motiveringen: ”Deras unika kombination av osminkad socialrealism, sublim dramatik och obrottslig lojalitet med samhällets utsatta har varit stilbildande för en hel generation av filmskapare”. Bröderna Dardenne har också bland annat vunnit två guldpalmer vid filmfestivalen i Cannes. Vi återpublicerar nu en intervju med Jean-Pierre och Luc Dardenne ur Ord&Bild 1995. Det blev ett samtal om filmpolitik, men också om representationen av arbetarklassen på film.
Intervju utförd av Yun Sun Limet, november 1994. Översättning från franskan: Sara Wennerblom
Det är så det fungerar i Frankrike. Där är belgaren fransman, om än lite annorlunda. Han talar vårt språk, fast på ett annorlunda sätt. Och man förväntar sig det av oss. Vi är för nära och ändå för långt borta. Och den som är för nära och samtidigt för långt borta vill man ska syssla med det närbelägna men ändå avlägsna.
Luc Dardenne
Yun Sun Limet: Hur kommer det sig att ni började arbeta med film?
Jean-Pierre Dardenne: Det började egentligen med teater. Vi arbetade som assistenter åt Armand Gatti. Det är genom samarbetet med honom som vi började syssla med video. Det var första gången vi höll i en kamera och en mikrofon. Innan visste vi inte ens vad ett kameraobjektiv var...
Luc Dardenne: Vi började runt 1973–74, då det fortfarande gick att spåra ett visst politiskt engagemang. Vi gjorde interventionsvideor från bostadsområden för arbetare. På ett ställe stannade vi ett år och dokumenterade ungdomarnas problem som i stort sett gick ut på att de inte hade någonstans att ta vägen. Så vi kom dit och gjorde porträtt av alla dessa människor som vi sedan skickade runt bland dem. Det var ett sätt för de här människorna att träffas, vuxna, unga, gamla, osv. Slutligen försökte vi skapa en dialog. Vi försökte få alla de här människorna att lära känna varandra, människor som aldrig träffades eller hade spända relationer till varandra. Detta höll vi på med i tre år. Vi var de första i Belgien som utnyttjade dokumentärvideon i ett dokumentärt syfte. Och det var därför regeringen slutligen gav oss bidrag 1977 så att vi skulle kunna fortsätta vårt produktionsarbete.
– Ni startade alltså ett produktionsbolag?
Luc: – Ja, och det existerar fortfarande. Vi vill upptäcka filmskapare och följa dokumentärfilmares karriärer. Vi ger dokumentärfilmen en social och politisk inriktning. För närvarande producerar vi tre filmer, en om de beväpnade partisanerna här i Belgien under andra världskriget, en annan om tre små killar i Bujumbura, där en regissör följer upp deras historia vart tredje år, och ytterligare en om två ungdomar som bor på posten i Bukarest. Som du ser är det alltid ämnen som har med verkligheten att göra...
– Hur gick det till när ni redigerade er första långfilm, Falsch? Gjorde ni det i er studio?
Luc: Ja, den filmen gjorde vi i vår studio, men inte de senare. Efter den har vi gjort alla jobb med RTBF, med hjälp av pengar från franska ”Art Canal”, som startades av Jack Lang, pengar från Filmnämnden och stor medverkan från skådespelarna och belgisk television.
– Tog det lång tid att redigera filmen?
Luc: Nej, det tog sex månader. Men jag tror det var ren tur att det tog sex månader och att vi fick skådespelaren Crémer att ställa upp tio dagar innan filminspelningen började. Vi ringde upp honom och det visade sig att han var trött på att medverka i filmer där han inte hade några vettiga repliker. Så när vi ringde tänkte han att det här kanske var chansen att ändra på det. Vi träffades och han tände på idén: en historisk berättelse om en judisk läkare i USA som återfinner hela sin familj och vad som kan tänkas utspela sig mellan dessa människor. Det var något som hade med verkligheten att göra, något annat än en enkel typiskt fransk komedi eller det man brukar kalla ”le cinéma français”, om du förstår vad jag menar?
– Jag tycker mig märka att ert sätt att regissera och att använda dekoren har förändrats om man jämför Falsch med Je pense à vous. I Falsch var dekoren mycket förfinad, nästan abstrakt, medan man i Je pense à vous är fullständigt dränkt i det belgiska landskapet. Kan du förklara denna utveckling?
Jean-Pierre: Det är egentligen inte fråga om någon utveckling. De flesta av våra dokumentärfilmer utspelade sig i samma miljö som Je pense à vous. Handlingen är förlagd till Liège, vid floden Meuse, men speglar alla platser i Europa som i början av seklet präglades av en stor industriell expansion och arbetaruppror.
– I Falsch spelade Bruno Crémer och i Je pense à vous var det Robin Renucci och Fabienne Babe. Varför valde ni franska skådespelare? Var det en slump eller ingick det i produktionsavtalen?
Jean-Pierre: Det var tack vare Crémer som vi lyckades färdigställa den här filmen så fort. Utan honom hade vi nog inte klarat det, vi hade ju aldrig gått på några kända filmskolor. Vi hade gjort dokumentärer men aldrig någon spelfilm. Man hade alltså redan från början en misstänksam hållning gentemot oss, och det faktum att vi redan innan inspelningens början hade en komiker som Crémer, det möjliggjorde nog...
Luc: – I själva verket var det bara för nämndens skull. Vi ringde precis innan de skulle ha möte och sa: ”Det blir Crémer.” Annars var allting klart. Projektet med Je pense à vous ökade i omfång i och med det franska bidraget. Först tvekade vi om vi skulle arbeta med icke professionella skådespelare från Belgien och göra en kollektiv film, eller... Sen bestämde vi oss för att arbeta med professionella skådespelare men vi hittade ingen skådespelare i Belgien som kunde spela rollen, och framförallt så hittade vi ingen skådespelerska som kunde spela den.
– Hur kommer det sig?
Luc: Och det var också detta som gjorde att fransmännen kunde redigera filmen på hemmaplan. Och Frankrike blev hela tiden allt viktigare i det här projektet. Vi var tvungna att visa upp en tungviktare för de franska producenterna. Och varken jag eller min bror kunde hitta någon värdig konkurrent till en skådespelare som medförde en sådan summa pengar. Det hade vi aldrig fått med en belgisk skådespelare.
– Har ni något långfilmsprojekt på gång i Belgien?
Luc: Ja visst. Vi spelar in hela nästa år. Vi skulle ha spelat in i mars, men nämnden har fått problem med förseningar; för tillfället är pengarna slut och bara i fransktalande Belgien står sexton filmer i kö, så vi kommer kanske att spela in i september. Och allt kommer att utspela sig i Liège och den närbelägna staden Seraing vid floden Meuse. Det området har kommit att bli lite av en studio för oss. Vi har bott där och vi känner till trakten. Vi har gjort tio dokumentärfilmer om traktens sociala och politiska historia och vi återvänder dit för att göra våra spelfilmer.
– Hur skulle ni karaktärisera den belgiska filmens utveckling de senaste åren?
(Tystnad.)
Jean-Pierre: Jag vet inte...
Luc: Hm... Jag tror inte att det finns någon typiskt belgisk film. Det finns de som säger att det finns en belgisk film men det är nog snarast kommersiellt intresserade människor som sysslar med bilder. Jag skulle snarare säga att det handlar om enskilda filmer. Vilket samband finns det till exempel mellan Corbiaus filmer C’est arrivé près de chez vous och Farinelli, mellan Toto le héros och La Partie d’échecs, mellan Chantal Akerman och Delvaux senaste? Vilket är det gemensamma kännetecknet för allt detta?
Själv tror jag att det i stora drag finns två sorters film i Belgien: dels en sorts udda film som inte handlar om verkligheten utan mer rör sig i fantasins gränsland, dels den sortens film som vi kanske är de enda representanterna för, med en sådan som Paul Meyer på den fransktalande sidan och Frans Buyens på den nederländska. En sorts film som tar upp verkligheten i vårt land och i världen, vår historia knuten till den sociala och politiska verkligheten. Och vi som verkligen engagerar oss i den här sortens projekt är nog inte så många. Den första sorten är egentligen snarare en film – jag menar det samtidigt som det är lite av ett angrepp – en sorts film som tar sin tillflykt till fantasins värld, som beskriver intressanta saker och som dessutom är lönsam (och det är ytterligare ett problem), och som försöker göra något eget. De är inspirerade av Magritte. Man kan nästan säga att han är deras läromästare.
Jean-Pierre: Det är en rad klichébilder av Belgien. Det är ett land som inte existerar, ett land av dimmor som slukar en. Det är framför allt omvärlden som ser det så.
Rollen som narr... Men det är inte det sämsta att spela narr...
– Vilka kontakter har den fransktalande filmen med Flandern?
Luc: Vi samarbetar ibland med Flandern.
Jean-Pierre: Je pense à vous gjorde vi i samarbete med Flandern. Så det händer saker i alla fall.
– Men blir inte budgeten splittrad av att vara delad på det viset?
Luc: Jo, visst. Det är ett mycket stort problem. Tänk om man fick arbeta med en nationell budget igen... Nej, jag tror att det är slut med det. Det är inte ens värt att diskutera, misstänker jag, det är slut med det.
Jean-Pierre: Jag läste någonstans att när den belgiska Filmnämnden bildades så blev flamländarna rädda och skyndade sig att bilda sin egen nämnd. Om det hade funnits en nationell produktionsbudget – på den tiden var landet ännu inte en federation – så skulle de fransktalande i landet ha slagit sig ihop med Frankrike och landet skulle ha invaderats av franska producenter. På två dagar gjorde flamländarna i ordning kungliga förordningar och allt som behövdes för att bilda en nämnd. Det som tog dem två, tre dagar tog det oss sex månader att åstadkomma.
Luc: – Därför att de var rädda att Frankrike skulle ta över. Det är därför som deras filmindustri är mer orienterad mot den anglosaxiska världen, mot USA idag.
– Har era två långfilmer distribuerats i Frankrike?
Luc: Nej, för Falsch var lite för ...
Jean-Pierre: Och den här (Je pense à vous) gick inte tillräckligt bra i Belgien.
Luc: Vi hade kunnat släppa den, men det hade inte tjänat något till. Distributörerna hade gnällt på att vi förlorar pengar. Men vi hade kunnat göra det om vi bara velat. Tack vare avtalet mellan Belgien och franska CNC.
– Je pense à vous gick alltså inte särskilt bra, trots att den vann publikpriset vid den franskspråkiga filmfestivalen i Namur eller i Arcachon?
Luc: Nej, den sågs av cirka två miljoner människor. Jag vet inte riktigt vad som hände. Uppriktigt sagt tror jag faktiskt att vi har varit lite veliga. Vi hade kunnat göra filmen till en lågbudgetfilm som var mer radikal. Det faktum att så pass många producenter visade intresse för manuset ledde till en budget på 80 miljoner belgiska francs. Saker och ting tog en helt ny vändning och hela scenariot förändrades. Vi försökte leva upp till de förväntningar vi föreställde oss att publiken hade, men vi misstog oss fullständigt som alltid när man försöker arbeta för någon annan, för en publik, och på sätt och vis sålde vi vår själ. Men samtidigt tror jag att misslyckandet i Belgien berodde på den nedgörande kritik som filmen fick där. Inte på tjugofem år har en film blivit så nedskriven. Och det skedde inte ens på filmiska grunder. De hade velat se en annan sorts mytisk arbetarklass med svettiga arbetare med breda axlar, ungefär som i Germinal.
Jean-Pierre: Och kritikerna blev med ens representanter och språkrör för en icke längre existerande arbetarklass vilken de aldrig tidigare hade visat intresse för. Plötsligt sa man till oss: detta är inte arbetarklassen. Vissa sa: arbetarklassen dricker öl, och i er film ser man den aldrig göra det, medan andra sa att det var för lite förtvivlan i vår film.
Luc: Ett annat problem med Belgien är att det inte finns någon riktig kritik. Det beror till viss del på att det inte finns någon filmindustri här, det finns bara enstaka manusförfattare och regissörer. Och det är samma sak med kritiken, det finns inte ens en tidskrift där man funderar över den belgiska filmens utveckling.
Publicerad i Ord&Bild nr 4-5 1995 i ett samarbete med Liber, europeisk bokrevy utgiven av Pierre Bourdieu, utgåvan redigerad av D Broady och W Fovet.
Presentationen i O&B nr 4-5 1995: Jean-Pierre och Luc Dardenne är bröder och regisserar film tillsammans. De har gjort två långfilmer och producerar även dokumentärfilm. Yun Sun Limet är verksam vid University Catholique de Louvain.
