Av Ann Ighe
"Där det finns jord och mark finns det oftast en gräns. Där det finns gränser finns det människor som farit illa."
Så skrev författaren Malin Nord i en understreckare (länk här) i Svenska Dagbladet när den samiska nationaldagen firades för två år sedan. Nord utgick från sin egen uppväxt i Jämtland, och reflekterar över att hennes historia inte bär med sig samma våld och begränsningar som var fallet för de samiska människor som vuxit upp mycket nära henne själv. Det samiska syns visserligen mycket mer nu än när hon var barn; i språk, på skyltar och så vidare. Men, avslutar Nord, ”att leva i en demokrati är inte bara att ha rätt till sina minnen, utan också att vara ihågkommen.” Jag brottas med att försöka omfatta det där.
Den gångna veckan som inleddes med den samiska nationaldagen har visat att det finns ett antal politiska frågor som kvarstår, men också hur starka de samiska rösterna har vuxit sig i kulturlivet. Göteborgs filmfestival hade i år Sápmi som ett av sina fokusområden. På temat presenterades ny och gammal film, spelfilm och dokumentär. Få kunde missa Amanda Kernells långfilm Sameblod som också fick ett stort pris. Man skulle kunna säga att utbudet var ”rikt”. Men i själva verket lyckades festivalen (naturligtvis medvetet) lika mycket visa på massiv tystnad, så väl i majoritetssamhällenas nationella kulturlandskap som i den samiska kulturen. Att se filmer och lyssna på samtalen under festivalen fick mig att vagt ana hur mycket oinspelad samisk film det måste finnas. Och, inte det minsta vagt, inser jag hur mycket av historier och konst från den samiska kulturen som jag helt enkelt inte har sökt upp, fast den finns.
I festivalkatalogen publicerade Anna Lajla Utsi, ordförande för International Samí Film Institute, debattartikeln ”I skuggan av midnattssolen”, där hon ger en lägesrapport och riktar hård kritik mot jätteproduktionen Midnattssol. SVT-produktionen, gjord i samarbete med fransk tv och med en rejält tilltagen budget fick ett minst sagt blandat mottagande när den sändes. Den innehåller förutom en rad gestaltningar av samiska karaktärer, kultur och förtryck av samer, också en sorts projektion av franska postkoloniala spår. I en scen flimrar till och med massakern på algerier i Paris 1961 förbi. Men i Sverige kom diskussionen ändå främst att handla om det samiska. Många pekade på exotiseringen; av landskap, människor och kultur. Andra, som Maxida Märak och Sofia Jannok som båda har roller i serien, pekade på just sin egen och andra samers medverkan. Underhållningsserie, javisst. Men en som åtminstone inte osynliggjorde samer, och som dessutom lät frågor om gruvbrytning och markrättigheter synas.
I festivalprogrammet skrev Anna Lajla Utsi: ”Även idag handlar historieberättande om överlevnad för oss. I den digitala eran måste också vi återspeglas på de tusen skärmarna. Vår kultur och vårt språk bär på oersättlig kunskap och värden om just den del av världen som vi lever i, och som vi vill bevara för framtida generationer. Vi ser världen från norr. Och vi vet att världen blickar norrut. Under de kommande åren kommer vi ta plats i offentligheten, göra oss synliga och skapa filmer som blir internationella framgångar.”
Det finns något segervisst över Utsis uppgörelse, och jag tror att hennes känsla är riktig. Det är klart att en förändring är på väg. Under filmfestivalen agerade jag moderator i ett samtal om kolonialism, representation och det samiska på film. De inbjudna gästerna: Gunilla Brodrej, Maxida Märak, Jason Ryle, Suvi West, och Oskar Njajta Östergren hade många perspektiv att föra till diskussionen, och i några fall en del meningsskiljaktigheter. Vilka kan företräda det samiska? Vem kan gestalta samer på film? Hur ska samiska kulturskapare alls få komma fram, och bli de som gör större produktioner? Hur ska samisk kultur få vara ännu mer än den smärtsamma koloniala historien?
Suvi Wests dokumentär Me and My Little Sister handlade om hennes systers kamp för att våga träda fram som lesbisk i den samiska kultur hon vuxit upp i. Filmen ställer frågor om hur koloniseringen kanske också har inneburit att en heteronormativ syn på sexualitet kommit att internaliseras i det samiska samhället, och till och med antagit en särskilt stark form där. Precis som i den hyllade spelfilmen Sameblod kom därmed kvinnor att stå i centrum, kvinnor som i strävan efter frihet tagit sig – eller tvingats ta sig, det kan vara en tolkningsfråga – mer eller mindre långt från det samiska för att sedan vända om.
I det svenska språket av idag använder väldigt många politiker och myndighetspersoner ordet ”utmaning” när de kanske egentligen borde säga ”problem” eller ”konflikt”. Det har skapat en leda hos mig, gett mig en känsla av att ordet helt har förlorat sina aktiva betydelse. Var finns då utmanarna, skaparen av utmaningen? Men mötet med dessa samiska filmer och kulturskapare får mig att känna att jag står inför en verklig utmaning: från konstnärer och en hel kultur, som kräver hågkomst, plats och respekt.