Helena Österlund, Det enda som finns kvar är ord (Nirstedt/Litteratur 2022)
Kristoffer Appelvik Lax, Och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst (20TAL 2022)
Pär Thörn, En arvinge delas i två livspunkter (Kaunitz-Olsson 2022)
Iman Mohammed, Minnen av infraröd (Norstedts 2022)
Kristina Lugn, Inte alls dåligt (Bonniers 2022)
Av UKON
Helena Österlund debuterade 2010 med diktsamlingen Ordet och Färgerna men har sedan skrivit prosa, inte minst den brutala och stora självbiografiska romanen Min sårbara kropp (Nirstedt/Litteratur 2019). Om sin återkomst till dikten berättar Österlund i en intervju i Nickopoet.com att incitamentet till årets Det enda som finns kvar är ord var att hon såg debuten översatt till engelska: ”Det blev en spegling, jag mötte mig själv fast i ett annat språk.”
I båda dessa diktsamlingstitlar noterar vi ordet ord och åtminstone i Det enda som finns kvar är ord anar vi ett språkkritiskt anslag: orden är det enda som blir kvar, inte det mer förtröstande ”ord är det som blir kvar” eller ”orden blir ändå kvar”. Denna 70 sidor långa diktsamling med raka okonstlade utsagor lever och verkar, menar jag, i spänningsfältet av en grundläggande paradox: dikten söker sig mot – vad ska vi kalla det? – materien, materialet, sanningen, det reala, det råa, det konkreta; den strävar mot en förspråklig eller icke-språklig verklighet som är omöjlig att uppnå eftersom medlet att nå fram går via det språk som dock är korrumperande eftersom det just är språk. Diktsamlingens lika omöjliga som potentiellt fruktbara motsägelse är att det inte går att aktivt glömma bort vad det är att tala när man väl blivit talande. Jag skriver ”aktivt” eftersom enda gången det faktiskt går, tror jag åtminstone, är i den passiva demensen eller hjärnskadan. Ergo: det går att bli språklös genom att sluta tala, men inte att förlora språkets prat inuti huvudet.
Med dessa utgångspunkter blir ett konstfärdigt, utsmyckat språk endast låtsasspel och lögn och det är därför Österlunds önskan att skriva så rakt och närmast arkaiskt som möjligt.
Ögat är öppet och naket
Låtsas att det är fungerande
Men så är det inte
Inte ens i leken
Det blinda ögat
Det råa hjärtat
Den vinglösa ryggen
Den ofrånkomliga lukten av jord
Förmultning
Och väta
Sten och stenlukt
Det här är det enda som finns
Det som är möjligt att definiera utan att låtsas
Jaget söker en tid innan speglarna och språket, när hon kan vara ”i andedräkten av varg”, i ”stenlukt”.
Jag går bland speglar och väntan
Jag vet ingenting annat än det
Jag är glömska och väntan
Glömska och väntan
Som om det vore det viktigaste
Fråga mig inte vad det betyder
Jag vet bara att det är så det förhåller sig
Därför är det sant
Det enda som finns kvar är ord är en bok som kräver en existentiell insats av läsaren, att halvsömnig läsa igenom den i sängen eller ens andas tanken på att någonting skulle vara ironiskt gör den otänkbar, enbart plågsam. Nej, om dikten ska fungera så måste man identifiera sig med den, känna med och leva i den. Det är också texten själv högst medveten om, den vädjar och återkommer till ordet ”snälla”: ”Gör jag dig lika förtvivlad som du mig / Gör jag det / Svara då / Snälla / Svara”
Nästan lika språkligt enkla som mänskligt krävande är följande rader där ordet ”fågelskrin” är det enda som tyder på att det vi läser är poesi. ”Du är allt jag har just nu / Du / Och fågelskrin / Du får inte överge mig / Hör du det / Du får inte överge mig / Du är allt jag har / Du / Och fågelskrin”. Vissa passager gränsar dock, tycks det mig, till ett slags pratighet där jag tappar kontakten med texten. Denna diktsamling tycks stamma ur en onämnbar förspråklig förlust; insatsen är lika hög som blytung, ändå kanske den skulle ha behövt någonting mer, ett större idémässigt innehåll. Då hade allt kunnat bli lika bra som dess avslutande rader:
Tom
Försvarslös
Och tunn
Tunn och fylld av tyngd
Tung och vinglös
Vinglös
Och fylld av vingar
Bara titeln på Kristoffer Appelvik Lax diktsamling Och vardagen då när vi stryker och kardar seriöst (20TAL 2022) räcker för att sätta myror i huvudet på läsaren. Varför skriva både ”då” och ”när” när ett av orden hade räckt? Varför dubblera dubblering med två verb? Och sedan den underliga avironisering av titeln med uttrycket ”seriöst”, samtidigt som ett sådant modeord i en liknande nästan forntida fras gör att man läser den som just ironiskt.
Men varken titelns underlighet eller dikternas dito rör sig om något slarv från Appelvik Lax sida; det förstår man efter bara några sidor. Snarare vill han, tror jag, att läsaren ska se orden, se hur de tänker. Som i den här passagen:
för 6000 år sen brast alla glas
det är därför vi går ut här och skär oss
helt siat vek du tyget och la det i lådan
la sedan lådan i litet gräs
la sedan ett mynt på vänster och höger öga
Varför heter det ”sen” i andra raden men är utskrivet som ”sedan” i femte och sjätte? Och är inte uttrycket ”helt siat” riktigt mysko? Och hur kommer det sig att lådan med tyget läggs i litet gräs och inte lite gräs i lådan? Varför skrivs ”på vänster och på höger öga ut” när det lika gärna – så att säga mer effektivt – hade kunnat skrivas som ”på ögonen”? Svaren på dessa frågor är, tror jag, att Appelvik Lax just vill att vi ska ställa oss dessa frågor. Istället för den distinkta utsagans seger är det gåtans, uppmärksamhetens, frågans.
Och efter en andra och en tredje genomläsning av boken lugnar också min frågvishet ned sig och jag låter mig helt enkelt följa med, ledas vid handen av en lika, tycks det, känslomässigt mild som verbalt sträng poetdebutant. Det är rikligt belönande. Mönstren framträder allt tydligare och en förunderlig konsekvens visar sig.
Boken börjar stilla i en dov klang där det ”slår i en bok om ull / mest om pläd / och fjälltopp och frö” med ”dymmelklockan rimmande mot axeln” – under stilla veckan, kan tilläggas (jag fick själv slå upp det), byter man ut kyrkklockans metallkläpp mot en av trä. Och sedan går någon ”till hunds över klosträckta fält // urnan som sluttar så mjuk” och någon annan kommer hem ”och pustar rakt in i körbärs-/sammet –”
I dikterna öppnar sig ett spänningsfält mellan ”det mjuka” och ”det vassa”; textilierna, tråden ställs mot ett trasigt glasrike. Det förekommer ett jag, ett du, ett han, en hund och några gånger namn som Ilja och Jakob. Ofta tänker jag att rader och hela dikter går att läsa som att de på en och samma gång kan handla om kärleken till såväl en man som en hund, men också ibland till någon död. Ibland helt explicit: ”han är som ett djur med långa armar och ett ansikte / jag kysser honom i hår mjukt som ull”. Eller: ”ska vi samlas här runt din teckning?” Det är mycket vackert, som här:
strävar ut mot tungeln där petande
där Jakobs lysande
smala
trådhals
och bakom lätt slängd
gick han med den sänkta kvällen
Precis i den flertydigheten finns denna diktsamlings förtätade punkt.
jag vill hålla handen så nära mig själv
i en kväll i något som ett ord ett enda kanske glatt
samstämt så
han håller mig i handen i smuts och vete
går av och an där så flat i tungans mun
I en av få läsanvisningar skriver Appelvik Lax: ”bakom eller efter lämnad frusen och / skämd ärta eller ett ord då inte metafor”. Jag tror vi ska förstå detta som att vi inte ska leta efter en dold symbolik snarare njuta av språkets närvaro. I raden noterar vi också mellanslaget mellan ”efter” och ”lämnad”. Denna typ av konstigheter är en poetisk figur som ofta brukas med framgång. Med uttryck som ”ser huden ovant ifrån”, ”knogarna vittnar” blir orddelarna synliga. Helt utan invändningar är jag dock inte. När Appelvik Lax skriver ut ”snar-lik” med bindestreck eller sätter ett slags logiska loopar i verket med ”jag kunde inte höra ljuden för alla ljud”, ”jag läcker hans läcka”, ”måste ta på träden och stamma” så blir effekten knappast överraskande. Men det händer verkligen inte ofta på dessa knappt 80 minst sagt täta sidor.
Storartad enradsdiktning blir det också i rader, inte sällan frågor, som är befriande raka: ”händerna är det enda som kan röra sig nedåt”. Eller ”den tillgjorda parkens hemlighet”, ”Hur står man helt stilla när det blåser runt en sten”, ”Blir det bra om du får ta med dig en tråd nu när du ska gå?”, ”du ska veta att man bara trär i armarna”, ”Jag vill hålla handen så nära mig själv”.
I slutet av boken intensifieras klockans lugna slag och det heter: ”nu ska alla musklerna sjunga”. Hundens tunga blir en pensel och plötsligt en kyss med ”den smala tungeln”. Tungel, ska tilläggas, är ett ålderdomligt ord för himlakropp/måne – en måne som blir allt mer närvarande, som här: ”’månen är i sig ett öga’ säger jag böjd försiktigt gammal / med ett av flera döda ansikten”. Och i den allra sista raden noterar vi hur ofantligt mycket bättre det är att här skriva ”ljust blå” istället för ”ljusblått”: ”månpartiet som svagt och klingande / redan klätt och vävt i ljust blå”
Pär Thörn berättar i podcasten Dinter utan filter att hans böcker brukar följa en av tre principer: 1) bearbetning av ett upphittat material, 2) ett associativt skrivande som delvis innehåller insprängda men kortare citat, 3) böcker med en metapoetisk ansats. Nya diktsamlingen En arvinge delas i två livspunkter (Kaunitz-Olsson 2022) tillhör tvivelsutan den andra kategorin; det räcker det med att – lite på chans – citera en dikt för att se:
Processmark uttrycks i ett enda tåg
vars vilja och hopp raseras av smittade verksamheter.
En arvinge delas i två livspunkter.
Generatorn behandlas som en brottsling.
Arkeologen rymmer, han snubblar, grips på fartyget
och tvingas arbeta för att motsätta sig privata reptilers
nödvändiga besök
och en i sin tur efterföljande drivrutin för detektiver.
Associationer, javisst! Men dikterna ställer i första hand knappast psykoanalysens grundläggande fråga kring associationen: vad betyder detta? Utan snarare: varför har någon skrivit detta? Och: vad har dessa utsagor med varandra att göra? Ja, undrar man: hur har Thörn kommit fram till dessa rader? Diktens första ord ”Processmark” är sannolikt ett påhitt (jag får i alla falla inga träffar när jag söker på det), däremot hittar jag jobbannonser för ”Process-, mark- och miljöjurister”, så måhända har Thörn strukit ett bindestreck och tillverkat en neologism. Tanken på mark som befinner sig i ett slags process tycks mig helt rimlig och förstärks av det tåg som verkar passera genom landskapet ”vars vilja och hopp raseras”. Vi noterar ordet ”vars” dubbla syftning till såväl tåg som processmark, en personifikation således av två företeelser som vanligtvis saknar mänskliga kvaliteter. Sedan kommer den tankeväckande raden, tillika diktsamlingens titel, ”En arvinge delas i två livspunkter”. Normalt får ju arvingar dela på arv men här sker det omvända; arvingens allmänt passiva funktion (att vänta på ett arv) förstärks när den själv blir delad ”i två livspunkter”. Ordet ”livspunkt” är, och nu gissar jag vilt – eller ta, da, associerar helt enkelt – kanske hämtat från vad som kan vara en översättningslek med gaming-världens så kallade ”hit-points” som betecknar hur stark en karaktär är i ett dataspel – vilket på svenska översätts med ”livspoäng”. När Thörn skriver ”delas i två livspunkter” använder han, vad jag förstår, uttrycket helt fritt, katakretiskt och utanför sitt sammanhang. Men åtminstone jag ser framför mig hur arvingens liv delas i ett före och ett efter, där exempelvis barn i ett första äktenskap får en del av arvet medan de i ett senare inte får det. I de två följande meningarna introduceras sedan helt nya och absurda subjekt, en generator, en arkeolog, reptiler och detektiver där diktens sista längre mening istället för att runda av och knyta ihop liksom slinker iväg skallrande som svansen på en hotad skallerorm.
Dikten ovan, liksom de flesta i denna samling, börjar liksom om från början med varje ny rad och lever på Thörns förmåga att hitta smarta och överraskande substantiv. Dikterna påminner därför ganska ofta om ett slags listor där läsarens uppgift blir att försöka klura ut vad som är listans övergripande princip. Läsaren tänker ungefär: det här skulle kunna vara en lista, men vad är det en lista på? Det tycks mig som att det är i spänningsfältet mellan läsarens sökande efter en diktens princip och författarens sabotage av detsamma som (en stor del av) den poetiska upplevelsen består i. Och roligt är det ofta när dessa tricksterdikter leker med konventionella överenskommelser med läsaren. Några saker slår mig vid läsningen: dikterna säregna blandning av det till synes helt slumpartade och det särpräglade. Dikterna tycks kunna dra iväg i precis vilken riktning som helst, men hållet de drar iväg åt är extremt specifikt, finkalibrerat, överlupet med detaljer. Som här: ”En bortskämd juldag piskas till dess att en calzone föds av flygvärdinnan som tjänstgör i bakre delen av den Boeing 737 MAX som lämnade Frankfurt i morse med destination Mexico City International Airport.” I den raden ser vi också en välanvänd trop i denna diktsamling, den tidigare nämnda personifikationen. Här är några till: ”Solen hålls drogad och nedsövd i en bil på långtidsparkeringen.” ”När du frågar en fontän om vägen till närmaste detaljhandel.” ”I din omedelbara närhet tar en nyfödd stamning sina första steg.” ”Dimman i bakgrunden försöker se ut som en dansk bagare …”
På sina avslutande tjugo sidor går den här boken liksom sönder. Det ”vita brus” som aviserats som tvåordsdikter tidigare på några helsidor tar då på allvar över, först i form av svarta streck och plustecken som i uttryckets bägge bemärkelser stryker över delar av de sista dikterna för att sedan mynna ut i ett slags svarta klumpar över sidorna som ett slags det vita brusets slumpgenererade signaler. Vitt brus/white noise som kan användas för att maskera andra naturligt förekommande ljus i vår miljö. Eller, sägs det, för att söva spädbarn.
Efter att häromkvällen i högsta hastighet ha läst igenom Iman Mohammeds Minnen av infraröd (Norstedts 2022) fick jag stanna upp och tänka: What! Vad hände där egentligen? Något ytterst märkvärdigt helt klart. Någonting jag inte förstod. Och som jag omedelbart måste läsa om. Tematiskt förefaller saken dock fattlig: Mohammeds korta men varierat satta dikter utspelar sig i familjelivets vanlighet: ”röd plastskål med dillchips / grå sammetssoffa framför ett brunt bord / stor rosa matta, tre barn i pyjamas / vita bönor kokar i tomatsås, curry, gurkmeja, bockhornsklöver”. Men familjens bestyr genomkorsas av bilder, minnen, kanske flashbacks, av krig och våld. Vi läser om ”missiler döpta efter mormödrar i tv”, ”nattkula i munnen”, ”solen siktar på falafelfolien i våra händer” om ”blomblad i slow motion”. Eller hallå! Det sista är väl inte speciellt våldsamt? Ackurat! Men dikten har redan lett uppmärksamhet i riktning mot våldet. Verbet ”siktar” bestämmer foliopapperets blänkande väsen och ”blomblad” läser jag som ”bombad”. Här liksom flera andra gånger blir just felläsningen produktiv; där jag först tror att poeten misstagit sig finns alltid en poetisk kvalitet. Verbformerna kan vara omständliga, ordföljden omvänd, syftningarna oklara, ibland saknas kommatecken. Liksom alla riktigt bra poeter tycks Mohammed ibland högaktningsfullt skita i om det är fult. Och när man granskar saken närmare förstår man att formuleringen är uttänkt med exakthet. Som i den lysande raden: ”sömnen är det närmaste du kommer som levande” som får sin fulla kraft först när man funnit det saknade ordet, alltså ”döden”, som hade kunnat infogas innan ordet ”du”.
I en öm scen pussar dottern mammans kläder och halsband och sätter på sig hennes läppstift. Dikten fortsätter: ”flera år senare gick dottern in i en butik och letade efter samma läppstift beskriv nyansen mörkt rosa körsbär doppade i jordgubb”. Den vuxna dottern är alltså kvar i barnets läppstiftupplevelse, hon använder barnets ord. Dikten lyckas liksom få alla tider att pågå samtidigt; dikten är synkron (som ett ackord eller klang bestående av flera toner) snarare än diakron (som en melodi med en ton i taget).
I slutet av denna märkvärdigt rörande diktsamling finns en läsanvisning som kan fungera som ett slags psykosomatisk traumateori, det står:
hur hänger vävnad och ådror samman med språkets konstruktion
genom den egna erfarenheten
samlat över tid, omvägar och fruktan
går det att begära en obduktion där man undersöker erfarenhetens
verkan på det invändiga
I de kroppsliga förnimmelserna beskrivs alltså en persons erfarenheter kunna vara förborgade i ett slags samtidighet efter döden. Jag kommer att tänka på Michael Bachtins idé om korta och långa minnen. Det korta minnet är individens minne av enskilda händelser. Det långa minnet är språkets och kulturens Stora Minne; det är Tidlöst, som Freuds omedvetna. Så här beskriver Gunnar D Hansson saken i en essä i Garbo går iland (2020): ”Det stora minnet återkommer ständigt och kan aldrig sluta återkomma. I detta minne är tiden ingen linje, utan en komplicerad form av roterande kropp.” Är inte följande rader av Mohammed en exakt bild av detta?
jag minns inte mycket
det jag minns
minnets ursprungliga bild
innan jag kastades i världen
När min pappa dog våren 1984 var Kristina Lugns diktsamling Bekantskap sökes med äldre bildad herre (Bonniers 1983) den bok som låg på hans nattduksbord på sjukhuset. Jag var i sena tonåren, hade knappt läst poesi tidigare men jag tog boken med mig för att jag skulle försöka begripa något om vad som rörde sig i min pappas huvud. Och det var en perfekt diktsamling för mig: jag hade inte förstått att poesi kunde vara så rolig – och knäpp. Dikterna avdramatiserade också min tonårigt pretentiösa och sentimentala önskan att närma mig min far genom dikten. Jag klev därför in i en typisk lugnsk stilfigur: sabotaget mot det högtravande. Ändå, eller kanske just därför, stärkte den också såväl min faderskärlek som kärleken till min far: det var verkligen – det tycker jag fortfarande – en sanslöst konstig bok att välja av någon som borde ha insett att han låg på dödsbädden. I efterhand har jag tänkt på att det delvis handlade just om det: förnekelse av vetskapen om en förestående död. Kristina Lugn var i ropet, hennes bok var ny och hade fått fantastisk kritik; han ville hänga kvar genom att hänga med.
När Lugn nu något år efter sin död ger ut ett knippe dikter är det som att få kontakt med en tidskapsel, kanske inte från 80-talet, men bra nära. Enligt redaktörernas förord hade Lugn ”inte så långt före sin död” berättat om ”en pärm med dikter och diktutkast som hon skrivit för länge sedan och nyligen läst igen” och kommenterat saken med: ”Det var inte alls dåligt.” Och nog känner man ingen sig i Kristina Lugns diktuniversum både i tematik och stil, hennes särskilda förmåga att fånga ens uppmärksamhet omedelbart. Dikterna är avancerade och lättillgängliga, humoristiskt svartsynta. Eller vänta, kanske ändå inte lika humoristiska som tidigare. Det är ibland som om poeten inte riktigt bemödat sig om att skruva till dem – helt logiskt eftersom åtminstone flera av dikterna helt uppenbart är diktutkast snarare än färdiga dikter. Men varför, undrar man givetvis, ansträngde hon sig inte för att skriva klart detta manus? Kanske säger hon någonting om saken i detta lilla underliga och liksom avklippta fragment:
Jag vet inte varför jag slutade skriva dikter. Jag kanske inte har
någon anledning att skriva dikter. Det betyder i så fall att
jag inte
Det var en dag full av naturlyrik
Några dikter är hursomhelst storartade, exempelvis samlingens första, lika fullödigt rimmad som fulländat illusionslös. Den rinner fram över sidan som en vårbäck. Här är första halvan:
Det var en mycket vanlig dag
jag satt och skrev ett föredrag
om vardagsmod och nederlag
och hur det känns att vara jag
när allt jag har
har fel adress
när allt jag gör
får dålig press
och jag står kvar på fel perrong
och döden tar min hembygdssång
och jag får avslag på ett lån
och en faktura hemifrån
och många bakslag, många svek
och som ett nedlagt bibliotek
är kärleken på ålderns höst
blott milsvid saknad, ingen tröst
Men efter en becksvart uppräkning av saker som går veritabelt uselt avslutas dikten oväntat med följande: ”Det var en ljuvlig arbetsdag / och i dess skönhet ingick jag.” Vad innebär det? Är det ironi? Ja, delvis men också att det som tidigare sagts i dikten ingår i själva arbetet, och att det är ljuvligt. Jag kommer att tänka på en mer klentrogen version av samma sak, nämligen när Bodil Malmsten fick frågan om det är roligt att skriva dikter och svarade: ”Nej, men det är roligare än allt annat.”
Påfallande under läsningen är hennes extremt starka diktjag. Lugn är nästan den svenska poet – undantaget måhända Bruno K Öijer – som man förknippar med en specifik röst och ett slags poetpersona. När hon skriver: ”Älska mig till döds / det är allt jag begär!” eller ”Lämna kvar några fingrar på skärbrädan / till minne av äktenskapet” föreställer sig läsaren att det är henne själv det handlar om. Ja, hon har till och med införlivat sitt eget namn i sin poetik med titlar som Lugn bara Lugn och Samlat Lugn. Är hon lugn eller nervös? Spelar hon nervös men är lugn eller spelar hon lugn men är nervös? Svaret är givetvis oväsentligt; vad som betyder något är att namnets och personlighetens plats i hennes poesi ställer frågan. Ja, det är just för att man så till den grad identifierar hennes dikt med hennes person som dikten på en och samma gång kan fungera som rolldiktning och bekännelsedikt.
I avslutande delen i boken kallad ”Småbitar” har utgivarna sparat ”Löst nedkastade tankar, korta rader eller formuleringar som inte är färdiga men ändå väsentliga”. Det är i sanning en brokig skara diktutkast, men med ett allra sista fragment som bör citeras:
Förfäras ej.
Det är bara kärlek
som susar över gravarna
Foto: Annika Elisabeth von Hausswolff