Av Marcia Sá Cavalcante Schuback och Johan Hegardt
För tio år sedan höll Soledad Miguel, på den tiden adjunkt i spanska vid Södertörns högskola, en minnesvärd föreläsning om den ”dödsrunornas kamp” som länge har pågått i spanska tidningar. Denna märkliga kamp gäller inte människor som har dött nyligen, utan de som dog för närmare 80 år sedan under det grymma och komplicerade inbördeskriget åren 1936 till 1939. Konflikten fortsätter alltså än idag genom dessa runor.
Till grund för denna dödsrunornas kamp ligger i hög grad frågan om ”arvet”. Men vad menas med ”arv” och att ”ärva” och hur kan ett arv föra en kamp? Dessa frågor berör ett ämne som idag har blivit en alltmer brännande politisk fråga, nämligen frågan om kulturarvet.
Även om begreppet kulturarv har en diffus och ganska lång historia är det först under och framför allt efter andra världskriget som dess nuvarande mening och betydelse börjar ta form. Syftet är att inte bara skydda olika former av lämningar mot förstörelse. Kulturarvet har också en djup politisk dimension som handlar om just arv, rätt och identitet.
Kulturarvet definieras därmed som en fråga om ägande, legitimitet, rätten att ärva och till sist rätten att äga detta historiska gods. Det är därför inte förvånande att den märkliga frågan om vem som ska stå som ägare till kulturarvet blir en alltmer central och inte sällan smärtsam politisk fråga. Just frågan om ägandet av kulturarvet tenderar också att bli en kamp om rätten till historien. Men kan historien eller kulturarvet överhuvudtaget ägas och därmed också ärvas?
På flera språk görs skillnad mellan ”arv” och att ”ärva”. Franskan skiljer exempelvis mellan héritage – arv – och hérédité – att ärva. Det första begreppet hör samman med det ekonomiska-juridiska och det andra med det biologiska-genetiska. Distinktionen finns i många andra språk. Men när en biologisk-genetisk innebörd av arv blandas ihop med frågor om historia, tradition, minne och inte minst med kulturarv som någon form av ärvbart gods uppstår förvirring.
När allt blir till gods blir också allt nivellerat och därmed avhistoriserat. Allt blir antingen ingenting eller vad som helst. Kulturarvet kan på så sätt politiseras, kapitaliseras, produceras, odlas och industrialiseras. En märklig process äger då rum: historien avhistoriseras genom en hyperhistorisering.
Historien, minnet och kulturen är inga föremål. De finns förvisso hos tingen men är själva inte ett ting. De är snarare en väv av relationer, traderande och överförande. Sådana faktorer kan inte i någon mening ärvas. De är varken arvsanlag eller ekonomiska-juridiska ting. Det som vi kallar för kulturarv har vi därför aldrig i bokstavlig mening ärvt.
Förutom att ett bokstavligt arv är kopplat till ”något” som kan ärvas, det vill säga till någon form av egendom, kan ett arv aldrig finnas utan en förklaring, utan någon form av berättelse. Arvet handlar alltid om ett överräckande, en överlåtelse, från den döde till den levande, med eller utan mellanled.
Men när det är en fråga om ett kulturarv saknas överlåtelse och överräckande, det finns ingen berättelse och i de flesta fall inte ens ett minne. Kulturarvet är ett ”arv” utan någon form av testamente.
Ett arv utan testamente är ett arv utan ägare. Det ryms väl i vad det antika romerska rättsväsendet kallade för boni vacanti, på italienska beni vacanti, som kan översättas med ”ägarlös egendom”. Kulturarvet liksom historien är en form av en sådan ägarlös egendom; ett gods som saknar ägare och därför också arvtagare.
I sin föreläsning visade Soledad Miguel hur dödsrunornas kamp var en kamp om historien som just ägarlös och som därför inte bokstavligen kunde ärvas. I dess ställe har en kamp uppstått om vem som är den rätta ägaren till historien, minnet och kulturen, en kamp som handlar om att ockupera ett historiskt rum som ingen har beträtt, ett minne som ingen längre minns och om en död som ingen har upplevt. Walter Benjamin underströk att det som kallas kulturarv är ett triumftåg iscensatt över de namnlösa. Det finns inget kulturarv, skrev han, ”som inte samtidigt också är ett dokument över barbari”.
Om begreppet ”kulturarv” – som de senaste åren alltmer har ersatt historiebegreppet – säger något om historiens innebörd är det just såsom ett ägarlöst arv, som boni vacanti. Kanske kan det till och med hävdas att just bristen på ägande är vad som definierar historien. Historien är ingen plats eller egendom. Därför finns inte heller något arv att hämta ur historien. Här finns ingen ”fader” – på franska och i andra latinska länder används uttryck som patrimoine culturel, vilket bokstavligen betyder ”fäderne-egendomsarv” – eller ”kultur” att ärva. Historien saknar därmed essens, den har ingen metropol och därmed inga utkanter. Kanske är historien, som Frank Ankersmit vill hävda, sublim innan den ockuperas, manipuleras och essentialiseras.
Homi Bhabha underströk för många år sedan i sin berömda essä "The Location of Culture" att kultur alltid måste förstås som hybrid. Innan vi ockuperar, essentialiserar och därmed manipulerar historien liksom kulturen har vi alltså att handskas med en sublim hybriditet. Det säger sig självt att något så komplext inte kan målas upp med några enkla penseldrag. Det är inte heller meningen. Vad denna insikt snarare möjliggör är ett kritiskt kulturteoretiskt tänkande riktat mot just det metaforiska användandet av begreppet ”arv” i diskussionen om ”kultur-arvet”. Det är uppenbart, vilket Miguel också visade, att begreppet ”arv” i det här sammanhanget är ett våldsamt ingrepp i historien och är själva kärnan i våldets logik, det våld som alltid har riktats mot det immateriella och materiella kulturarvet i samband med krig och diktatur. Våldets logik handlar med andra ord alltid om att hålla det egna ”arvet” rent och förstöra det för andra, eller som Benjamin påpekade, ett barbariets dokumentation.
Samtidigt som diskussionen om kulturarvet blir allt mer högljudd förlorar metropolens förmenta renhet med sitt tydliga, men också konstruerade, kulturarv alltmer i betydelse. Likaså förlorar den konstruerade nationen med sitt kulturarv alltmer sin stabilitet. Detta ses som ett hot. Över hela det politiska fältet förs nu ett intrikat ”krig” om kontrollen över kulturarvet, över den ägarlösa egendomen. I sak är det ingen skillnad mellan Europa och resten av världen. ”Arvet” ska kontrolleras och användas på ett politiskt gångbart sätt och därmed uppstår också en storskalig ”arvstvist” mellan politiska positioner, ungefär som i dödsrunornas kamp.
Kanske är det dags att ifrågasätta begreppet kulturarv. Begreppet verkar sakna legitimitet eftersom dess styrka och samtidigt dess brist ligger i dess förmåga att upprätta metropolen, ett essentiellt centrum av kulturell renhet som effektivt utnyttjades inom kolonialismen liksom inom nationalstatsbyggandet och som därmed kom att rättfärdiga det orättfärdiga, det vill säga våldets logik, det rena arvet och därmed den ogästvänliga gesten mot främlingen. Men, vilket fallet med dödsrunornas kamp också visar, den ”identitetspolitik” som begreppet skapade i metropolen liksom i nationalstaten, spelar idag ut sina kort inom nya former av identitetspolitisk kamp om just rätten till ”arvet”.
Även när vi inser att historia, minne och kultur inte kan ärvas förblir denna diskussion underkastad en förståelse av historia, minne och kultur såsom ett förhållande till livet självt. I denna bemärkelse betyder historia, minne och kultur att ärva det som inte kan ärvas, nämligen ärvandet självt, traderandet självt, livet självt. Det levande ärver inte främst gener eller en genetisk kod, utan snarare levandet och därmed också döden.
I kulturarvets ställe bör vi kanske just därför placera historien, men inte den ockuperade, essentialiserade och därmed manipulerade historien, inte historikernas historia, funktionärernas historia, eller den pedagogiska, utan den ”sublima” och ”hybrida” historien som vi gemensamt bär på och som kan ligga till grund för en kritikens överlevnad eller varför inte överlevandet genom kritik – vad är det att ärva livet liksom döden?