Av Marit Kapla
I den svartmålade källarlokalen sitter ungefär 50 personer, de flesta kvinnor som jag. Några är unga, fler medelålders och många äldre. Vi har ljust, mörkt, vitt och grått hår. Vi bär jeans, tunikor, klänningar, stövlar, kängor och kavajer. Ett par glittrande tajts här, ett stort silversmycke där. Det är premiär för uppsättningen av Kriget har inget kvinnligt ansikte, byggd på den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitjs intervjubok med kvinnor som stred för Sovjetunionen under andra världskriget.
Skulle vi som sitter här kunna döda? Har någon dödat? Hur skulle vår verklighet se ut om det att döda och att dödas var en del av den? Kan krigets ansikte vara mitt? På teaterpremiär i Göteborg känns frågorna absurda. Jag tror de flesta har svårt att föreställa sig mig och de andra kulturtanterna (av varierande kön och åldrar) med automatgeväret i hand. Men det var sådana frågor som en gång fick mig att läsa Kriget har inget kvinnligt ansikte.
Skådespelarna Mia Eriksson och Hanna Ullerstam sätter sig på varsin stol vid ett bord. I högtalarna hörs ljudet av en analog bandspelare som börjar rulla. Malin Lindroths dramatisering består av utvalda, ordagranna passager ur Kajsa Öberg Lindstens svenska översättning. Det kryllar av de ovidkommande detaljer som enligt vittnespsykologer skiljer en sann berättelse från en lögnaktig. En kvinna vaknar efter en granatattack och frågar efter sin handväska. Tusentals svarta råttor flyr från en stad strax innan bomberna börjar falla. Någon reser till fronten med en koffert full av konfekt. Berättelserna är också fulla av känslor. Här finns skräck, lidande, död och sorg men också gemenskap, glädje och kärlek.
Vissa saker är svårare än andra att berätta. Skådespelarna gestaltar de intervjuades tvekan. Med möda beskriver de hur blod brinner, hur en kvinna dränker sitt nyfödda barn för att undgå tyskarna, hur närstrid låter; ett knastrande ljud av brosk som brister.
Vi i publiken sitter mitt emot skådespelarna. De ser oss i ögonen, och i deras blick ryms alla som berättar. Här ligger föreställningens brännpunkt. I blickarnas möte och vårt lyssnande sker en överföring. Berättelsen upphör att vara bara deras, den blir också vår.
Teater visar sig vara en utmärkt form för Svetlana Aleksijevitjs verk. Göteborgs Dramatiska Teater återskapar i hög grad själva ursprungssituationen – intervjun. Vi kommer till och med närmare vittnena än i Aleksijevitjs egna böcker. Här får vi nämligen inta hennes egen plats. Vi sitter i hennes stol, det är vi som lagt fram bandspelaren på bordet. Vi hör vittnet andas.
De dokumentära teaterföreställningar jag sett på senare år har oftast handlat om representation. Människorna medverkar som sig själva och berättar sina personliga historier. Det är en form i sin egen rätt och kan fungera alldeles utmärkt, men ibland blir det skört. Den som visar upp sitt livs insida kan kännas utsatt. Det uppstår frågor om makt som ställer sig i vägen för det som ska förmedlas. Här finns inget sådant. Allt är som vanligt på teatern – på scenen skådespelare, i publiken publik. Samtidigt är några andra också där. De är osynliga men vi ser det de såg, vi hör det de hörde, vi känner det de kände.
”Kan man förstå sånt här idag?” frågar skådespelaren Mia Eriksson. Repliken rör sig på två plan samtidigt. Det är den sovjetiska kvinnan som frågar Svetlana Aleksijevitj om 1980-talets Sovjetmedborgare kan förstå vad deras landsmän – och landskvinnor – varit med om. Och det är föreställningen som frågar oss i publiken. Kan vi förstå vad de som idag bär krigets ansikte har varit med om? Om vi inte kan det, hur ser morgondagen ut?