Dödens idéhistoria
Karin Dirke, Andreas Hellerstedt och Martin Wiklund (red.)
Appell förlag (2022)
Av Hjalmar Falk
Den gotiska litteraturens överstepräst Edgar Allan Poe skrev en gång att ”[t]he boundaries which divide Life from Death are at best shadowy and vague. Who shall say where the one ends, and where the other begins?” Denna tankegång svarar väl mot en sorts erfarenhet av dödens och de dödas närvaro i de levandes värld, men den motsägs av en annan framträdande tradition i västerländskt tänkande, utgående från Epikuros antika utsaga om att ”Där döden finns, finns inte vi och där vi finns, finns inte döden. Därför är döden ingenting för oss.”
Döden framträder med två varandra motsägande tendenser: å ena sidan är döden ofrånkomligen en del av livet och det är svårt att dra en skarp gräns mellan de båda som två klart urskiljbara existensstadier; å andra sidan är döden något så absolut annat att den i förhållande till det egna livet bara kan förstås som en absurd och okännbar negativitet. För oss levande är döden alltså bara en idé, endast möjlig att utforska genom dess kulturella representationer, vilket gör den för oss kännbara döden relativ kulturen. Det, i sin tur, öppnar upp för eller rentav kräver historiska studier av dödens idé.
Ta Poe-citatet ovan till exempel. Det härstammar från novellen ”The Premature Burial”, publicerad 1844. Under 1800-talet var skräcken för levande begravning i sig ingen nyhet, men den tycks ha varit särskilt kulturellt framträdande och intensiv under denna tid. Men varför just då? Poes novell – en av flera från hans penna där motivet förekommer som minnesvärt inslag – innehåller några framskjutna reflektioner kring vetenskapliga och medicinska upptäckter rörande liv, död och olika medvetandestadier. En inte allt för vågad gissning är att tillväxten av sådana upptäckter under 1800-talet gradvis gav upphov till en mer komplex syn på liv och död genom identifierandet av tillstånd i gränslandet mellan dem. Men trots – eller kanske tack vare – att den utvecklingen gått betydligt längre idag så är motivet med levande begravningar betydligt mindre närvarande i det allmänna medvetandet nu än det var då. Det säger sig självt att sådana skillnader kräver en historisk förståelse.
Antologin Dödens idéhistoria utgör ett försök att genom en samling lärda essäer presentera några av dödens kulturella förmedlingsformer ur ett historiskt perspektiv. Volymen är omsorgsfullt formgiven och omslaget pryds av ett så pass iögonenfallande uppståndet skelett att besvärade blickar från till synes socialt välanpassade medpassagerare mitt i livet vid ett tillfälle fick mig att överge tanken om att fortsätta läsningen på spårvagnen. Detta är i sig ett uttryck för en påtaglig tendens i vår tids förhållningssätt till döden: antologins redaktörer beskriver det i sitt förord som dödens moderna ”tabuisering”. Det är en aning ironiskt, för samtidigt som frikopplade dödskallar och skelett idag syns lite här och var i det offentliga rummet (särskilt kring Halloween) så tycks en direkt påminnelse om dödskallens förbindelse med förgängligheten fortfarande kunna göra människor illa till mods. Detta är idéhistoriskt synnerligen intressant och inte svårt att föreställa sig som en möjlig bidragande drivkraft bakom det projekt som förkroppsligas i den aktuella boken.
Dödens idéhistoria inleds på ett, för akademiska volymer, typiskt sätt – med ett introduktionskapitel som drar upp riktlinjer för innehållet och redogör för övergripande syfte och frågeställningar. Därefter följer en serie kapitel där åtta idéhistoriker och en litteraturvetare, samtliga verksamma eller med en bakgrund vid Stockholms universitet, diskuterar olika aspekter av dödens idéhistoria ur ett huvudsakligen (men inte uteslutande) svenskt perspektiv.
Redaktörernas inledning ger förutom en introduktion till volymen i sig också en mer allmän introduktion till tidigare humanistisk forskning om döden. Som särskilt viktiga framträder mentalitetshistoriska perspektiv hämtade från Philippe Ariès, Jacques Le Goff och Michel Vovelle, antropologiska och sociologiska perspektiv från Tony Walter och Geoffrey Gorer, samt filosofiska perspektiv från Michel Foucault (biopolitik), Giorgio Agamben (thanatopolitik) och Judith Butler (”sörjbarhet”). Det på senare tid framvuxna forskningsfältet ”Queer Death Studies” namecheckas också, tillsammans med en rad andra perspektiv och studier, några av de senare på svenska. Anslaget är ganska lätt och öppet och landar i det halvt programmatiska fastslåendet att området är i behov av ”mer nyanserade tolkningar” av dödens idéhistoria än de som härletts ur äldre forskning om hanteringen av döden under moderniteten i termer av individualisering, sekularisering, medikalisering, privatisering, rationalisering, estetisering och, i förlängningen av dessa, den tidigare nämnda tabuiseringen. Med Tony Walter frågar sig redaktörerna dock om inte synen på döden genomgått en förändring sedan 1970-talet och om inte tabuiseringen av döden i någon mån är att betrakta som upphävd. Den tankegången prövas dock inte riktigt i något av bokens kapitel, som nästan uteslutande uppehåller sig kring tidigare historiska epoker (med undantag för delar av det sista kapitlet).
Utifrån dessa utgångspunkter presenterar redaktörerna ett antal övergripande frågor som de olika kapitlen syftar till att behandla. Det handlar om frågor kring vilka föreställningar om döden som människor haft i olika epoker, om den betydelse sådana föreställningar haft för människors livshållning, vilka rädslor och förhoppningar som varit knutna till döden, hur man sett på dödandet och på döda kroppar och så vidare. Alla kapitel berör inte samtliga av dessa frågeställningar, ”men alla kapitel belyser flera av dem” skriver redaktörerna. Dessa frågor är alltså tänkta som riktlinjer för volymens tematiska sammanhang.
Bokens undersökande kapitel inleds med det förmoderna perspektivet på döden, skildrat av Andreas Hellerstedt i en undersökning specifikt av nedstigandet i dödsriket som ett motiv i västerländskt tänkande från forntidens Egypten till Miltons Paradise Lost. Därefter följer ett kapitel om synen på döden ”i den lutherska världen” under 1600-talet av Erland Sellberg. Här faller fokus särskilt på stormaktstidens Sverige. Elisabeth Mansén skildrar därefter tänkandet om döden och livet efter detta i 1700-talets Sverige och Roland Lysell fokuserar på bilden av döden som ”befrielse och väg till ett sannare liv” i den svenska romantiska litteraturen. 1800-talet, men nu dess senare del, är även föremål för Inga Sanners kapitel om spiritismen vid förra sekelskiftet. Karin Dirke studerar därefter människors förhållningssätt till djurs död, inklusive människors dödande av djur, från mitten av 1700-talet till mitten av 1900-talet. Annika Bergs kapitel behandlar den döda människokroppen som medicinsk resurs för den anatomiska vetenskapen, betraktat ur ett långt tidsperspektiv, men med särskilt fokus på svenskt tidigt 1900-tal. Martin Wiklunds kapitel om ”dödsångest och livsförsoning på 1900-talet” fokuserar sedan särskilt på några av Ingmar Bergmans filmer. Det sista kapitlet av Johan Fredrikzon behandlar olika perspektiv på strålningsdödens implikationer för samhället i termer av massdöd under efterkrigstiden.
Kapitlen är solida och generellt välskrivna, men kanske något slätstrukna och intetsägande. Inget av dem sticker egentligen ut och inget av dem förmedlar något som riktigt fastnar hos mig. Det beror inte på slarvigt hantverk, på det hela taget bygger antologin på gedigen forskningsgrund. De inblandade är, bortsett från Fredrikzon som är tämligen nydisputerad, docenter eller emeriterade professorer och skriver om frågor relaterade till fenomen de forskat om i decennier. Undantaget (utöver Fredrikzon) är redaktören Wiklunds kapitel, som mer har karaktären av kulturessäistik än vetenskaplig sådan. Samtliga kapitel avslutas, förutom med notapparat, med en kort lista tips om vidare läsning på berörda teman, vilket ger ett lite märkligt, läroboksmässigt intryck. Boken avrundas med en redaktörsreflektion över ”döden i idéhistorisk spegel”, där man återvänder till några av tankegångarna från inledningen. Även dessa avslutande reflektioner förefaller mig tämligen intetsägande och något ljumma i sin väldigt allmänna hållning. Det är dock inte svårt att hålla med redaktörerna om att det finns ”många forskningsuppgifter att gripa sig an på området”, även om kapitlen visar att en inte försumbar mängd svensk forskning på området faktiskt redan föreligger.
Man skulle kunna invända något om de perspektiv som saknas i ett sådant här sammanhang. Jag tänker kanske särskilt på det mellanmänskliga dödandet som historiskt fenomen, som mord, dödsstraff och krig. Den senmoderna läkarvetenskapens utdragna strider om dödsbegreppet får inget kapitel, för att inte tala om företeelser som aktiv dödshjälp och assisterade självmord. Att vi just genomlidit en flerårig pandemi med tillhörande dödstal och dödsångest är märkligt frånvarande (förutom i en kort anmärkning i inledningen) – jag tror till exempel inte att en i sig så pass märkvärdig och intressant term som ”överdödlighet” ens förekommer i boken, trots sitt påtagliga inträde i vår egen tids politiska språkbruk. Här hade idén om en sentida avtabuisering av döden sedan 1970-talet kunnat prövas. Det känns dock inte helt rättvist att lyfta fram sådan här kritik: det hör till genren att resultatet lätt blir kalejdoskopiskt snarare än panoramiskt. Att kritisera frånvaron av någon särskild aspekt blir meningslöst då avsikten inte är att generera en syntes som i sin tur skulle kunna undermineras av en sådan specifik brist.
Detta faktum i sig öppnar dock upp för en annan fråga, nämligen den om syfte. Vad är poängen med en volym som Dödens idéhistoria? Uppenbarligen inte en syntetisk skildring av döden som idéhistoriskt motiv. Det framkommer i efterordet att boken uppkommit ur arbetet med en kurs på temat vid Stockholms universitet, men de gedigna kapitlens läroboksaktiga förslag på vidareläsning skorrar ändå rent genremässigt något mot avslutningen anspråk på att öppna nya perspektiv och lägga grunden för framtida forskningsprojekt. Är det här en slutprodukt eller en utgångspunkt för framtida forskningssatsningar? Vissa formuleringar i slutordet pekar mot det senare, men det rimmar också illa mot att fyra av nio författare är emeriti som plockar ur sin rika forskningserfarenhet. De ansatser som introduceras i inledningen är också ganska svagt representerade i de enskilda kapitlen (även om de pliktskyldigt explicit tas upp då och då), vilket bidrar till en viss formlöshet.
Orsaken till att jag ställer frågan om syfte är att den här typen av volymer med jämna mellanrum produceras av olika akademiska miljöer och landar i en offentlighet i stort behov av humanistisk bildning, men med beklaglig brist på aktivt intresse. Det bär mig emot att avfärda Dödens idéhistoria som irrelevant, men som kritiker har jag problem med att hitta de friktionsytor som skulle ge kraft att fälla ett särskilt intressant omdöme. Det är svårt att se att en läsare skulle kunna få med sig så mycket mer än uppbygglig allmänbildning från den här volymen. Kanske är det på ett visst sätt tillräckligt – det är förstås inget fel med trivsam läsglädje. Men den existentiella reflektion som redaktörerna i sitt efterord hoppas stimulera till känns fjärran. Dödens idéhistoria är, tyvärr, i slutändan mest av allt lite vag och tråkig.
Detta ska i och för sig inte tas som särskilt förödande kritik: det är inte den akademiska litteraturens huvuduppgift att vara karismatisk och gripande. Sådana effekter hör mer till det religiösas och till konstens värld. Historikern skulle visserligen kunna betraktas som något av en nekromant i sitt tydande av de dödas spår, men i vår avförtrollade tid har ambitionen att blåsa liv i det förflutna flyttat över till fantasternas och propagandisternas domäner, åtminstone i tanken belägna fjärran från universitetens institutioner. I min egen verksamhet som historiker har jag ibland lekt med tanken att identifiera mig själv mer som en dödgrävare, som om mitt jobb vore att se till att det förflutna få en ordentlig begravning, att efter bästa förmåga bidra till befrielsen av de levandes hjärnor från döda släktleds maror. Men om alla människor är dödliga, som en berömd syllogisms första sats lyder, lär dödens mara bestå. Och den tidlösheten positionerar för evigt den undrande människan mellan Epikuros och Poe.