Under tidskriftens 125:e år kommer Ord&Bild att publicera ett antal Digitala jubileumsbibliotek. Utvalda skribenter väljer texter ur tidskriftens historia på ett visst tema och presenterar dessa genom en egen, nyskriven text. Först ut är idéhistorikern Hjalmar Falk.
Under rubriken "Den nya fascismen och den gamla" söker han svar på frågor om både hur vi kan förstå fascism och undkomma dess allra värsta konsekvenser. Vi presenterar stolt både Falks nyskrivna text och de tunga texter och intressanta samtal som han har valt ut ur tidskriftens rika arkiv. Det är långa texter, häpnadsväckande aktuella, om en politisk kris som i mångt och mycket definierar vår samtid.
Längst ner i denna post finns länkar till samtliga texter i Digitalt jubileumsbibliotek nr 1.
Av Hjalmar Falk
I Ord&Bilds nummer 6 1994 publicerades ett samtal om samtidens utmaningar mellan Zygmunt Bauman och den svenske sociologen Joachim Israel. Med anledning av Baumans död återpublicerades det nyligen i digital form. Så här drygt 20 år senare framstår vissa av diskussionspunkterna som något föråldrade; ”valfrihet” är till exempel inte längre en slogan för ideologiska utmanare, utan har snarare förvandlats till hörnsten i en överbyggnad på vittrande grund. Mer aktuella, kanske av bestående aktualitet för det Bauman kallar ”postmodernitet”, är de i samtalet resta frågorna om mångfald, tolerans och jämlikhet. Samtalet visar att upplösningen av efterkrigstidens sociala och politiska konsensus i samband med realsocialismens nedgång och fall inte bara gav syre till en ny frihetsdiskurs, utan även anledning till ett förnyat, fördjupat engagemang med fascismens problematik. Vid ett tillfälle i samtalet understryker Israel att ”[d]et allvarligaste hotet mot demokratin kommer inte från en fascism av det gamla slaget. Uppstår det en ny fascism kommer den att baseras på makten över de mäktigaste massmedierna.” Iakttagelsen utgår från utvecklingen i Italien och Berlusconis väg till makten.
Det är värt att dröja ett ögonblick vid detta påstående, eftersom det anknyter till en svårighet i diskussionen kring fascismen som även den känns igen från politisk och kulturell debatt så här 20 år senare. Vad krävs för att något ska kunna kvalificeras som fascistiskt? Är det ultranationalistisk ideologi, ett visst våldskapital eller räcker det med en bredare auktoritär tendens? Det är uppenbart att det existerar fascister av ”det gamla slaget”, med uniformer och militaristiska ambitioner, och att de i olika vågor utgjort ett mer eller mindre allvarligt hot mot demokratins institutioner och processer. Kanske är de på ny frammarsch medan jag skriver detta. Kanske är de dock inte det fulla måttet på omfattningen av fascismens problematik. Men hur ser då förutsättningarna för en bättre förståelse av denna problematik ut? Hur kan vi närma oss frågan om ”en ny fascism”?
Min ambition här är att i dialog med ett urval texter från Ord&Bilds historia söka efter en sådan förståelse, som förmår förbinda ”den gamla” och ”den nya” fascismen. Min genomgång av Ord&Bilds texter på temat har fått mig att fundera mindre kring fascismen som sådan och mer på hur fascismen kan förstås i ett problemsammanhang och som ideologisk symptombild. Vad som tydligt framträder om man lägger de här diskuterade texterna bredvid varandra är ett mönster pekande mot vissa större konturer. Kanske kan en del av problemet med att identifiera fascismen härledas ur det faktum att den framträder ur en struktur och inte på en gång i någon sorts egen rätt. Läsaren rekommenderas att ta på egen hand del av textunderlaget, som naturligtvis är rikare och spretigare än de sammanhang som lyfts fram här. Inte desto mindre tror jag mig kunna peka på och illustrera en viktig och riktig tendens, en återkommande iakttagelse hos fascismens uttolkare; en iakttagelse med direkt bäring på hur vi kan förstå och motverka fascismen bortom ett ensidigt fokus på dess egenart. Kanske borde vi i större utsträckning än vad debatten tillåter fråga oss vad som förbinder fascismen med andra ideologiska formationer än vad som särskiljer den.
I en essä publicerad ett år tidigare än samtalet mellan Bauman och Israel (nummer 6 1993, tillägnat temat ”En ny antifascism”) skriver den förre varnande om vad som kan betecknas som hotet från en ny fascism under rubriken ”Domen från Nürnberg gäller inte längre. Rasism, antirasism och moraliskt framåtskridande”. Artikelns argumentation utgår från identifikationen av två sociala strategier för kollektiv att ”administrera främlingar” – en ”fagisk” assimilerande och en ”emisk” exkluderande. Strategierna, menar Bauman, kan inte och är inte heller avsedda att ”lösa” problemen med främlingar, som enligt honom är allestädes närvarande i den moderna världen. Istället kontrollerar de bildandet av sociala rum genom att styra vilka ”objekt” som blir föremål för vilka strategier och i det att de rensar och sorterar i det ångestskapande ”ingenmanslandet” mellan polerna ”hemma” och ”utomlands”.
Dessa strategier kan hanteras på olika sätt av olika samhällen, men Bauman uttrycker en oro över att en moralisk konfrontation med dem inte tycks ha ägt rum inom ramarna för vare sig modernitet eller postmodernitet. Hans främsta exempel är domen över det fascistiska projektet i Nürnberg, som snarare än att föra till en autonom självrannsakan över historiska illdåd har bekräftat principen om att ”omoral och straffbarhet är synonyma”. Genom att placera folkmordet i det förflutna, som överskridet och förgånget, kan ”den moderna erans” egen grund i folkmord (som kolonialismens) förträngas. Allra kraftigast kan det ske i kombination med övertygelsen om ett förnuftets kontinuerliga framsteg. Skammen över ”gårdagens massakrer” hålls tillbaka med hjälp av ”det framåtskridande förnuftets alla underbara kvaliteter”, skriver Bauman. Men i själva verket tycks ”omänsklighetens spöke” ständigt ”återvända från sin exil”. Det här blir inte mindre aktuellt i ett historiskt skede av allvarliga utmaningar mot det instrument som lagt grunden för så mycket av tron på det framåtskridande förnuftet – den moderna nationalstaten, med dess förmåga att förenhetliga, styra och kontrollera ett klart avgränsat socialt rum. Att assimilerande, ”fagiska”, och exkluderande, ”emiska”, strategier kommer att aktualiseras och kanske bli akuta i ett läge då nationalstatens kontrollkraft uppfattas som avtagande är föga förvånande.
Publicisten Arne Ruth är dubbelt representerad i urvalet för denna essä. Han bidrar dels med en uppskattande introduktion till den tyske litteraturvetaren och kulturteoretikern Klaus Theweleits Mansfantasier (publicerad i nummer 2-3 1980), dels som intervjuad analytiker av ”nyhögerns” tankevärld (i nummer 2-3 1981). I texten om Theweleit påpekar Ruth att en viktig dimension av detta arbete består i att ha bidragit till förståelsen av fascismens subjektiva förutsättningar. Tidigare studier har enligt Ruth dominerats av utredning av dess objektiva förutsättningar, som ideologier, ekonomi och klasstruktur. Idén om Hitler som det tyska monopolkapitalets räddare ”rymmer ett stort mått av sanning” skriver Ruth, men inte ens då den kompletteras med insikten om fascismens attraktion för ett medelskikt hotat av proletarisering förmår den ge en fullständig förklaring till det nazistiska maktövertagandet. Genom Theweleits pionjärarbete öppnas fältet på ett nytt sätt för studier av fascismens psykologi, symbolvärld och ideologiska strukturer.
Theweleits utläggning av den fascistiska litteraturens symbolvärld, med dess dyrkan av maskulin beslutsamhet och förakt för femininitet och mjukhet, skräck för allt som ”flödar” och upptagen fascination för ”det fasta”, påminner på ett kusligt vis om allt för aktuella fantasier, från rasistiska nätmedier och Breiviks manifest till mer etablerade forums undertoner. I intervjun från 1981 säger Ruth att han inte skulle vilja kalla den kristna högern i USA fascistisk, men att dess moderna mediemaskineri – som en del av vilket han nämner ”datorterminaler” – och organisationsformer ”ger en antydan om hur en modern, folklig fascism skulle kunna arbeta”.
Av särskild vikt att notera i intervjun med Ruth är hans iakttagelser rörande den franska ”nyhögern”, nouvelle droite, som en fjärde tendens vid sidan av nyliberaler, nykonservativa och kristen nyhöger i USA. Det har förmodligen tagit längre tid för denna ideologiska formation att göra avtryck i offentligheten, men dess mediala genombrott under presidentvalskampanjen i USA 2016 har inte varit mindre spektakulär. Det verkliga politiska inflytandet för en mediekanal som Breitbart News eller den armé av nättroll och bloggande intellektuella som utgör alt-right-rörelsen kan förvisso diskuteras, men Donald Trumps framgångar har onekligen inneburit att deras idéer plötsligt fått en mer framträdande plats i offentligheten.
Ruths förutsägelser är emellanåt slående precisa: ideologerna och strategerna i rörelsen är även ägare till ”datafirmor” (den läsare som inte känner till en intellektuell entreprenör Peter Thiel eller ett företag som Cambridge Analytica uppmanas att googla dem) vilket gör att ”organisation och ideologi ligger i samma hand”; i datorn ”finns demonstrationen konstant – [organisatören] behöver bara trycka på sin knapp för att framkalla den”; rörelsen finner nya och mer effektiva mediala former: ”Adressregister och dataterminaler i stället för brunskjortade SA-män på gatorna. Kabel- och satellit-TV i stället för massmöten i Nürnberg.” För att upprepa Israels ord från ovan: ”Uppstår det en ny fascism kommer den att baseras på makten över de mäktigaste massmedierna.”
I intervjun understryks skillnaderna mellan till exempel nyliberaler och fransk nyhöger, som på många sätt är politiska motståndare. Förbindelsen mellan de båda ideologiska formationerna står inte att finna i deras manifesta budskap, utan i den samhällsformation de skapar, men också i en latent ideologisk tendens. Ojämlikheten som uppstår i det ”klass- och privilegiesamhälle” som den nya högerpolitikens grupperingar gemensamt skapar kan inte legitimeras i nyliberalismens termer, vilket öppnar fältet för de sociobiologiska förklaringsmodeller som omhuldas av bland annat den franska nyhögern. Ruth iakttar alltså samma problem som återkommer i diskussionen mellan Bauman och Israel 13 år senare, men med skarpare udd: ojämlikheten kommer kräva sin förklaring. Västerlandets traditioner erbjuder färdiga och väl beprövade modeller för detta syfte.
En tidigare analys som delvis föregriper och förebådar den vändning till det subjektiva som Ruth spårar hos Theweleit återfinns i en text av filosofen Theodor W. Adorno från 1944 (publicerad i Ord&Bild nummer 6 1993). Adornos iakttagelser är iögonenfallande aktuella, kanske därför att de berör fascismens uttryck i en modern demokratisk kultur som utövat stort inflytande på vår egen och på de massmediala former som reglerar våra dagliga liv. Artikeln bygger på ett föredrag Adorno höll vid ett psykoanalytiskt symposium ägnat åt antisemitismen och behandlar som titeln säger ”Antisemitism och fascistisk propaganda” i USA. Som inledningen understryker är studieobjektet fascismens psykologiska teknik, men det är värt att påpeka att det studerade materialet är inhämtat via olika former av moderna massmedier. Den antisemitiska propagandan förmedlas av de fascistiska ledargestalterna med en retorik anpassad efter organisatorisk och medial situation. Den är specifikt anpassad för att skapa en sorts fascistisk psykologi genom sitt sätt att spela på redan etablerade förutsättningar hos åhörarna själva. Adornos beskrivning av propagandan är påfallande bekant, både i utformning och innehåll. Det är lätt att känna igen tonen och tematiken han beskriver från sociala medier, där twitterkonton och facebooksidor ersatt SA-män och massmöten.
Ett av propagandans grundmönster består i en sorts avslöjande gest, enligt vilket människor får tillgång till kunskap om vad som ”verkligen” pågår och kännedom om ”kusliga hemligheter”. ”Ständigt berättas skandalberättelser, oftast fiktiva, framförallt om sexuella excesser och rysligheter” skriver Adorno och det är svårt att inte associera till radikala nationalisters så kallade ”alternativmedia”. Adorno gör en annan mycket intressant poäng angående den fascistiska propagandan, som utmanar en vanligt förekommande bild av dess verkan. ”Cynisk nykterhet är troligen mer karakteristisk för den fascistiska mentaliteten än psykologisk berusning”, skriver han. Det är sant att fascisterna inte ser människorna i ”massorna” som rationella subjekt, men han varnar för risken att ”hemfalla åt fascismens egna irrationella slagord”. ”Det finns alltid något stiliserat, arrangerat och oäkta i den fascistiska hysterin” – och vi som vill förstå den får inte ta miste på det utstuderade hantverk som utmärker den fascistiska propagandans tekniker.
Det här är förmodligen ännu tydligare i dagens mediala fascistiska diskurs, där perspektivet så tydligt pendlar mellan deltagarnas uttalade individuella medvetenhet och de irrationella massprocesser som de menar sig kunna se pågå i samhället omkring sig. Adorno talar om något han kallar för en ”psykoteknik” som ett centralt drag i propagandan. Han menar att det som utmålas som irrationellt, både i analysen av fascismen och emellanåt av fascisterna själva, är en fråga om en ”tillämpad irrationalitet” snarare än något spontant. Propagandan är en show som till formen påminner om ”teater, sport och så kallade religiösa väckelsemöten”. Vad den tillåter är ett reglerat beteende där känslorna släpps fria genom att de underkastas en sorts ”rigid ritual”. Det här är kanske ännu tydligare i de nätforum där spridningen av motsvarande propaganda sker idag, där olika skribenter och kommentatorer kan tillåta sig att spela ut ett helt register av sentimentala och aggressiva känsloyttringar i en ömsesidigt bekräftande och kollektivt stärkande kommunikation med påfallande stereotypa och repetitiva ordalag. Replikerna, slagorden och nyckelfraserna är givna och kan fällas på ett närmast automatiserat sätt med cynisk distans och ändå övertyga både skribent och läsare.
Det är också intressant att jämföra Adornos beskrivning av de USA-baserade fascistiska 1940-talspredikanternas retorik med en mer sentida demagog från samma land, Donald Trump. Adorno beskriver retorikens premiss som ”en sorts organiserad tankeflykt”, en metod som ”undandrar sig inte bara den rationella prövningens kontrollmekanism, utan också [gör det] enklare för åhöraren att ’följa med’”. En strid ström av ord bär åhöraren med sig och ställer inga krav på tankearbete. Men även här är det viktigt att minnas Adornos påpekande om att den synbara irrationaliteten snarare är av ”tillämpad” än ”spontan” karaktär. Inte minst märks det i det faktum att retoriken så ofta hängs upp på antydningar och vaga bilder, vilka bekräftar en överenskommelse mellan ”talare och åhörare”. På så vis upprättas en delad identitet, vilken idag även på ett nästan övertydligt sätt kan beskådas i arbetsdelningen mellan nyhetsförmedling och kommentarfält i sociala medier och på bloggar.
Faktum är att en liknande retorisk struktur beskrivs av den slovenska filosofen Renata Salecl i artikeln ”Metarasism och krig i Ex-Jugoslavien. Psykoanalysen, solidariteten och demokratin” (publicerad i Ord&Bild nummer 5 1994). Med hjälp av lingvisten Oswald Ducrot beskriver här Salecl hur såväl fascistiska som ”nykonservativa populistiska ideologier” bygger på en lyckad integration av ”förutsättning” (avsändarens bidrag) och ”gissning” (det adressaten utläser ur det avsända). Dessa diskursers framgång bygger på ett avstånd mellan den manifesta ideologin och de fantasier som på gissningens nivå förser mottagaren med verktygen för att dechiffrera ideologins latenta mening. Men den här strukturen omfattar inte bara uppenbara fascister eller populismens massor. Man kan jämföra med Ruths reflektioner från 1981: det mottagarna av ”den nya högerns” nyliberala och nykonservativa budskap hörde när det spreds var att de kunde ställa in sig på ojämlikhet, vilket en ej försumbar del av dem tenderar att tolka som en bekräftelse på sin egen relativa upphöjdhet. Det spelar alltså ingen roll vilka ideologiska avsikter som ligger bakom en nyliberals naturaliserande av ojämlikhet; det finns tillräckligt med adressater som är beredda att ta deras ord som intäkt för det riktiga i att omhulda sociobiologiska förklaringsmodeller för att skikta samhället. Att ”avslöja” det ”konstruerade” och ”onaturliga” i moderna försök att upprätta samhällelig jämlikhet mellan ”av naturen” ojämlika subjekt blir en förenande sak mellan olika högerfraktioner, även om gemenskapen inte med nödvändighet är helt medveten.
Det här gäller självklart även andra ideologiska tendenser, vilket inte minst märks genom Salecls särskilt utvalda exempel ”metarasismen”, ett begrepp hon hämtat från filosofen Étienne Balibar. Metarasismen är inte rasbiologisk, utan tenderar istället att förstå raskonflikter som uppkomna ur ”oförenliga kulturella skillnader, livsstilar och traditioner”. Metarasismen är alltså kulturalistisk, men samtidigt ”ren och skär rasism, och är så mycket farligare som den framställer sig som sin motsats och förespråkar rasistiska metoder för att bekämpa rasismen”. Salecl exemplifierar metarasismen genom att lokalisera den i medierapporteringen om det då pågående kriget i Bosnien, som i väst skildrades som avhängig djupt historiska motsättningar snarare än högst konkreta politiska intressen:
Genom att inta en bekväm åskådarattityd och frammana religiösa och etniska strider på Balkan [alltså: föreställningen om dessa strider som ”egentligen” religiöst och etniskt motiverade, min anm.] kan Väst alltså trolla bort sitt ansvar [för bidrag till Jugoslaviens sammanbrott, min anm.], undvika den bittra sanningen att det bosniska kriget är det direkta resultatet av Västs misslyckande att begripa den politiska dynamiken i Jugoslaviens upplösning.
Kärvt konstaterar Salecl att ”vad vi har är i realiteten en tolerans och alltså ett stöd för ’etnisk rensning’ förklädd till sin motsats: distansen och den oberoende observatören”.
Det här mönstret är idag allt för bekant från en vidare offentlig diskurs där migration och ”kultur” utgör en återkommande referenspunkt för en mängd olika diskussionsfrågor kring ekonomi, kriminalitet och politisk legitimitet. En uppsättning debattörer utnämner sig själva till distanserade oberoende observatörer, pekar på kulturskillnader, varnar för sviktande tillit och växande rasism samt åberopar en vag folklig oro som motiv för sina inspel. I sitt friläggande av den metarasistiska retoriska situationen förlitar sig Salecl på lacaniansk psykoanalys, med vars hjälp hon förklarar att fantasin snarare än att stå i motsättning till verkligheten, är verklighetens själva förutsättning.
De bilder och representationer som mer eller mindre medvetet uppkommer som gissande svar på diskursens förutsättningar är vad som möjliggör det sociala rummet som sådant, som ger det symbolisk form. Men detta kan inte ske på något harmoniskt sätt. Eftersom det sociala rummet härbärgerar en mängd antagonistiska ideologier, begär och intressen måste det projiceras som en ursprungligt integrerad helhet för att täcka över omöjligheten till full representation. Det är på det viset som fantasin ger stadga åt verkligheten; genom en sorts verklig fiktion som kan dölja den traumatiska bristen på allomslutande socialt sammanhang. Salecls nämnda exempel på en sådan här fantasistruktur är hemlandet, för henne det scenario ”varigenom samhället uppfattar sig självt som en homogen enhet”, något som fyller ut det tomrum som ”nationens” orepresenterbara kvaliteter utgör. Baumans idéer om konstruktionen av ”hemma och utomlands” genom fagiska och emiska strategier gör sig påmind. Det är samma existentiella ångest som ger upphov till såväl det fantasmatiska hemlandet som till behovet av att antingen sluka eller spotta ut ”främlingen”.
Bauman menar att en del av den ”sociala” efterfrågan på kollektiva identiteter av mer fast typ, som territorium och ras, kan förstås genom det faktum att identiteterna kommit att framstå som så ”ohjälpligt flytande, ambivalenta och opålitliga” under våra ”postmoderna livsbetingelser”. Det finns ingen motsättning mellan insikten om att sådana gemenskaper är ”föreställda” (Benedict Anderson) och viljan att realisera dem eller stärka deras fiktiva grepp. Redan Mussolini talade om nationen i termer av en stor myt att omsätta i verkligheten. Den iakttagelsen pekar på något centralt i fascismen och som även måste vara centralt i analysen av den: dess moderna eller postmoderna insikter, som inte alls står i motsättning till dess ambitioner och som förbinder den med bredare ideologiska tendenser i det samhälle den ger sig ut för att rädda. Egentligen spelar det mindre roll om ”rasfrågan” behandlas i biologiska eller kulturella termer, bara själva åtskillnaden mellan grupper är beständig kan den fascistoida fantasin vid behov fritt röra sig mellan dem.
Den struktur som förbinder ”den gamla fascismen” med ”de nya” former av våldsamt exkluderande social rumsbildning som oroat de ovan refererade Ord&Bild-skribenterna kan ges ett namn. Tentativt vänder jag mig till en text som inte har publicerats i Ord&Bild, men som syftar till att benämna just en sådan förbindelse. Den ungerske oppositionelle filosofen Gaspar Miklos Tamas har myntat begreppet ”post-fascism” för att beskriva en typ av regimer som börjat växa fram under de senaste 20 åren, med en särskild blick för sitt hemland Ungern och dess grannland Österrike (och som därefter i allt högre grad ryckt närmare i resten av Europa). Dessa regimer har hittills i viss utsträckning kunnat klara sig utan Führer och Duce, utan enpartistyre, utan egna paramilitära svartskjortor, alltså utan vissa yttre symboler från ”den gamla fascismen”.
Post-fascismen delar dock vad Tamas betraktar som den centrala delen av fascismens program, närmare bestämt övertygelsen om att medborgarskap är ett privilegium och inte en rättighet. Idén om ett universellt medborgarskap, alltså omfattande alla, var enligt Tamas ett arv från upplysningen som dominerade 1800-talets politiska utveckling i Europa. Utvecklingen gick då konsekvent mot en större och mer omfattande medborgerlig inkludering. Fascismen utgjorde en radikaliserad reaktion på denna utveckling. Det finns anledning att förhålla sig skeptisk till vissa delar av Tamas historieskrivning. Möjligen kan fascismen föreställas som ett radikalt svar på en radikal uttolkning av en upplysningsidé om universellt medborgarskap. Som Tamas själv dock påpekar måste man förstå att idén om ett universellt medborgarskap aldrig förmådde överskrida sin problematiska begränsning i en sorts etnicitetsprincip som påtvingats den genom nationalstatsformen. ”Liberal nationalism” (eller varför inte nationell liberalism?), skriver Tamas, kan i bästa fall betraktas som en ”tempererad universalism”. Man bör förmodligen säga samma sak om den socialistiska traditionen. Men av större vikt än detta är Tamas iakttagelse om att fascismen kan betraktas som just ett radikalt svar på den moderna medborgskapstankens låsning: istället för ett universellt medborgarskap ett uttalat partikulärt, att realisera genom en våldsam uteslutning och ett lika våldsamt inneslutande (med en assimilation som förintar oönskad mångfald); med Baumans termer en skärpning av de emiska och fagiska strategierna för social rumsformation inför det existentiella hotet mot ett fantasmatiskt hemland.
Post-fascismen behöver inte diktatorer och SS-enheter, skriver Tamas. Den är istället fullt kompatibel med en nationellt grundad liberal demokrati i opposition mot det radikala upplysningsarvet, en stat som återvänder till idén om medborgarskap som ett privilegium från suveränen istället för en grundläggande och universell mänsklig rättighet. Grundproblemet, som Tamas formulerar det, är inte att staten blir mer auktoritär, det är att tillgången till statens skydd är ett privilegium för så få. Som Lyndsey Stonebridge påpekar i artikeln ”… men hemma bäst. En kortfattad redogörelse för statslöshetens historia” (publicerad i Ord&Bild nummer 5 2015) har vi trots omfattningen av 1900-talets katastrofer ännu inte greppat vilket hot statslösheten utgör även mot de som idag ännu kan uppfatta sig som ”insiders” i en nationell gemenskap. ”Flyktingars öde lägger i dagen att alla är sårbara” skriver hon. Det här är på sätt och vis också ett budskap att ta med sig från Paul Gilroys utläggning av humanismens förutsättningar i vår tid under rubriken ”Humanism till havs. Att rädda flyktingar och oss själva” (Ord&Bild nummer 5 2016). Gilroys samtidiga fixerande av absolut utsatthet och en banal vardaglig solidaritet i deras förenande nakna medmänsklighet belyser en punkt där de integrerande strategierna från Baumans artikel befinner sig i plötslig strejk. ”Mycket annat än vrakdelar och lik har sannerligen uppdagats i vågorna” skriver Gilroy om den närtida europeiska flyktingkatastrofen och pekar därmed mot något annat än det problem som skisserats ovan, men som kanske kan börja avtäcka förutsättningarna för ett svar på det problem ur vilket fascismen växer: en annan solidaritet än den nationalstatligt påbjudna, fagiskt assimilerande strategin.
Utläggningen ovan har som sagt huvudsakligen baserats på texter publicerade i tidskriften Ord&Bild sedan 1980. Det kanske mest iögonenfallande är den grad av medvetenhet om det kommande hotet som klart och tydligt kunde uttryckas redan då. Inte mindre iögonenfallande är hur bekant den fascistiska propaganda som Adorno beskrev 1944 är från de mediala miljöer i vilka vi vardagligen rör oss idag. Här, menar jag, finns potential för en ansats att förstå vidden av fascismens utmaning, bortom enkla identifikationer av dess ideologiska innehåll genom idealtyper och begreppsexercis. Vad bidragen ovan gemensamt pekar på är hur en auktoritär ansats ständigt väntar i det modernas ideologiska, psykologiska och varför inte mediala universum. Men de visar också att det i slutändan alltså bara finns en egentlig motvikt till fascism och rasism, post-fascism och metarasism: den idoga och framgångsrika kampen för universell och allomfattande jämlikhet.
De ovan diskuterade texterna i refererad ordning:
Arne Ruth, “Flykten från friheten. Nazismens mansfantasier och kvinnoskräck”, Ord&Bild nr 2-3 1980
Arne Ruth, “Den nya högern – eller bara den nya gamla högern? En intervju”, Ord&Bild nr 2-3 1981
Theodor W. Adorno, “Antisemitism och fascistisk propaganda”, Ord&Bild nr 6 1993
G.M. Tamas: ”On Post-Fascism. The Degradation of Universal Citizenship”, Boston Review, June 2000
Paul Gilroy, ”Humanism till havs. Om att rädda flyktingar och oss själva” Ord&Bild nr 5 2016