DOCUMENTA 15

Kassel

18 juni – 25 sep, 2022

Curator: ruangrupa

Av: Hans Carlsson

Publicerad i Ord&Bild. 4.2022

Stämningen var förväntansfull på presskonferensen som inledde documenta 15 den 15 juni. På en scen uppställd på en fotbollsstadion i centrala Kassel satt det kollektiv, ruangrupa, som curaterat årets upplaga av den prestigefyllda konsthändelsen.

documenta 15: presskonferens, performance med lumbungkonstnären Agus Nur Amal PMTOH, Auestadion, Kassel, 15 juni 2022, foto: Nicolas Wefers

Före curatorsgruppen – och innan konstnären Agus Nur Amal PMTOH avlevererade ett glädjefullt performance med en scenografi som tagits fram i samarbete med skolungdomar i Kassel – äntrade scenen, skulle borgmästare Christian Geselle och utbildnings- och forskningsministern i regionen Hesse, Angela Dorn, ta till orda. Talen var generiska och handlade om tacksamhet inför curatorernas gedigna arbete och generositet gentemot Kassel som social och kulturell väv. Men det kanske mest intressanta, och som jag antar de flesta lyssnade efter, var de kommentarer som fälldes rörande de ”skandaler” som skakat documenta redan innan utställningen öppnat. Listan på skandaler var redan ganska lång och lika politiserad som komplex.

Det började med anklagelser från en grupp som kallade sig Bündnis gegen Antisemitismus Kassel (Kasselalliansen mot antisemitism) som menade att det deltagande palestinska konstnärskollektivet The Question of Funding hade uttryckt stöd för BDS-rörelsen (Boycott, Disinvestment, and Sanctions), som försöker förmå staten Israel att följa internationell rätt och upphäva ockupationen av palestinskt territorium. Det tyska parlamentet menade 2019 att rörelsen är antisemitisk då den vill destabilisera staten Israel.

The Question of Funding analyserar hur sponsring kan vara ett politiskt verktyg. Utöver detta visade en av gruppens medlemmar Yazan Khalili verket Apartheid Monochromes (2017), målningar som refererar till de sex färgerna på de ”säkerhetskort” som Israel utfärdar till palestinska medborgare. En annan anklagelse gällde ett Ramallah-baserat kulturcenter som bjöds in till Kassel. Kulturcentret är döpt efter Khalil al-Sakakini, som under sin livstid uttryckte stöd för Adolf Hitler. Men, vilket även curatorn och kritikern Andreas Schaelgel påpekat i Kunstkritikk, var Al-Sakakini en komplex person som under sin livstid bland annat hade judiska studenter.

Av allt att döma var anklagelserna mot documenta vid denna tidpunkt tämligen långsökta och politiserade. De verkade följa en guilt-by-association logik som för mig såg ut mer som försök att tolka politisk analys och kritik som rasism och antisemitism. Israel-Palestina-konflikten är naturligtvis mycket känslig i Tyskland, ett land vars politiska elit håller hårt på sitt stöd för staten Israel. Detta var tydligt i Geselles, och Dorns tal. De var noga med att uttrycka sitt stöd för staten Israels rätt att existera, och försäkrade att det var deras, documentas och nationens ansvar att arbeta mot antisemitism. Men båda försvarade konstens förmåga att ställa komplicerade och brännande frågor, uppmanade press och besökare att titta noga och bilda sig en egen uppfattning och Angels Dorn fördömde även de rasistiska attackerna mot ruangrupa. På det stora hela var känslan att – nu går vi vidare.

documenta 15: Hamja Ahsan, documenta Fried Chicken, 2022, installationsbild, Fridericianum, Kassel, 15 juni 2022, Foto: Frank Sperling

Men så hände något som kan beskrivas som en kulturpolitisk tragedi. Under sista pressdagen, två dagar efter pressfrukosten, installerades en 12 meter lång agit-propmålning av konstnärskollektivet Taring Padi, med titeln People’s Justice strax utanför femkvennialens centrum, konsthallarna Friedricianum och documenta Halle. Verket innehöll två tydliga och rasistiska nidbilder av judar: en man med långa sidflätor, rödsprängda ögon och plommonstop med inskriften ss, samt en man med grisansikte, en hjälm där det stod skrivet Mossad och en davidsstjärna på halsduken. Ruangrupa beslutade tre dagar efter att karikatyrerna upptäcktes att målningen skulle täckas över, och den plockades bort dagen därpå. Men skandalen var redan ett faktum.

Målningen var tydligen tänkt att kommentera den militärdiktatur som Suharto etablerade efter en våldsam kupp 1965. Gruppen skriver själv i en offentlig ursäkt på documenta 15:s hemsida att Peoples Justice var tänkt att fånga upp den desperation som flera år av förtryck innebar, och att hedra den kamp som ledde till Suhartos avgång 1998. I verket kunde man förutom Mossad-referensen se medlemmar i den brittiska underrättelsetjänsten MI5 och den sovjetiska motsvarigheten KGB. Taring Padi hävdar att verket bör ses som en kommentar till det internationella stöd som Suharto fick, såväl öppet politiskt som via olika länders underrättelsetjänster.

Taring Padis *People’s Justice* efter övertäclningen under pressdagarna. Foto: Taring Padi

Peoples Justice orsakade enorm uppmärksamhet och en tsunami av kritik. Schlaegel menar att det tyska kulturella och politiska etablissemanget började hyperventilera, och det är ingen underdrift. I New York Times skriver Siddharta Mitter att för det tyska politiska etablissemanget så är documenta årgång 2022, över. Mitter spår också att det som nu har hänt kommer göra det svårt att utmana konventionella modeller för curatorskap i framtiden. De progressiva sätt att fördela resurser, som ruangrupa har utvecklat, kommer att betraktas med misstänksamhet.

Karnival för minnet av 4 årsdagen för Lapindos lertragedi i Siring Barat, Porong, Sidoarjo, östra Java, Indonesien, 2010. Foto: Taring Padi

Så, vad är det då för säreget med ruangrupas arbetssätt, hur har deras arbete sett ut, och finns det, möjligen, en koppling mellan deras curatoriella ambitioner och de skandaler som nu uppstått? Jag kommer återkomma till den senare frågan, men vill börja med några ord om den utställning som documenta är, så att säga utanför, eller vid sidan av, sina skandaler.

DOCUMENTA 15 SOM RISLADA

documenta 15: Baan Noorg Collaborative Arts and Culture, *The Rituals of Things*, 2022, skateboardåkare på en half-pipe, Fridericianum, Kassel, 13 juni 2022, Foto: Nicolas Wefers

Det absolut mest centrala begreppet i utställningen är Lumbung. I står det att läsa att Lumbung är en ”en folklig och agrar term på indonesiska,” som ”refererar till en rislada där ett bykollektiv lagrar skörden tillsammans.” Termen fungerar som ett paraplybegrepp för det kollektiva arbetet kring documenta. 2019 bjöd ruangrupa in de fjorton första individer och grupper som samlas under epitetet ”Lumbung-konstnärer”, som arbetade med värderingar och praktiker som stämde in på den värdegrund som var utställningens – främjandet av kollektivt konstnärligt arbete, viljan att fördela resurser på ett demokratiskt sätt och ett brett samhällsengagemang. Senare bjöds över femtio andra deltagare in. Diskussioner och planering organiserades kollektivt i en samtalsform som av ruangrupa döpts till majelis. De flesta sådana möten skedde digitalt, och det fanns olika modeller för diskussioner, i mindre och större grupper. Ruangrupa har varit måna om att pengar fördelas så att dels de olika deltagarna fått stora resurser att tillgå under arbetets gång, dels att deltagarna har fått stor frihet att disponera pengarna som de vill.

documenta 15: Britto Arts Trust, ছায়ািছব (Chayachobi), 2022, installationsbild, Documenta Halle, Kassel, 12 juni 2022, foto:Nicolas Wefers

Resultatet är en utställning med en många konstnärer och konstnärsgrupper. Förutom de ursprungliga deltagarna valde många grupper, efter som de arbetar med kollektiva processer, att bjuda in ytterligare deltagare för att arbeta på plats. Den här detaljen är ganska viktig. Mycket av konsten på documenta i år fungerar som en palimpsest – man får se en konstpraktik utspela sig framför sina ögon, ibland mot en fond av arkivmaterial eller dokumentation från den plats där konsten vanligtvis är situerad, men där också nya saker tillåts hända i det nya sammanhanget och i relation till de andra praktiker som finns på plats. Nya performances, samtal, filmvisningar, debatter, guidade turer, skulpturer med mera, läggs till och blir en del av en redan, någonstans i världen, förankrad konstnärlig praktik.

documenta 15: Atis Rezistans | Ghetto BiennaleAtis Rezistans | Ghetto Biennale, *ANN PASE’L PASE, MACHE NAP MACHE (WALK THE WALK & TALK THE TALK)*, St. Kunigundis, Kassel, 17 juni 2022, foto: Frank Sperling

Palimpsest-metaforen erbjuder ytterligare analys: Jag får som betraktare uppfattningar om en helhet, men jag kommer inte kunna förstå allt. Det är frustrerande, men ger också en förnimmelse av liv: det får mig att förstå att det jag ser är ett utsnitt ur en pågående verklighet, som utspelar sig lika mycket i Kassel som på andra platser i världen.

Just den här känslan av något som lever återkommer flera gånger. De dynamiskt skulpturala rumsliga installationerna gör att känslan överstiger den av att enbart delta i ett tidsbaserat konstverk. På flera utställningsplatser kan rummen beskrivas som scenografier för att olika performances, möten, tal eller filmvisningar. Samtidigt är de platser jag vill stanna på, där det finns en bra balans mellan saker att läsa, titta på eller använda. Flera miljöer förändras över tid, och låter sig manipuleras, vilket ytterligare förstärker känslan av att något händer som jag vill delta i.

Till exempel en av årets satelitplatser Hübner Areal. I byggnaden en bit öster om Kassels centrum, där det förut producerades buss- och tågdelar, samsas danska Trampolinhuset, med Foundation Festival Sur Le Niger. Den förra gruppen har sedan 00-talet arbetat med frågor om migration och har utmärkt sig för sina samarbeten med papperslösa flyktingar i Köpenhamnsregionen. Foundation Festival Sur Le Niger, har sedan 2009 engagerat sig i frågor om social delaktighet i Mali. Trampolinhuset har byggt upp en miljö med bord och stolar för samtal, och ett väggschema som beskriver utformningen av Danmarks hårda asyllagar och situationen för flyktingar och papperslösa i landet. Här finns också videor med några av de som arbetat med dem i Köpenhamn. När jag pratar med Carlota Mir och Sara Alberani från Trampolinhuset förklarar de för mig att en begräsning för kollektivets närvaro på documenta är att många av kollektivets medlemmar inte kan lämna Danmark på grund av sina pågående asylprocesser eller för att de är utvisningshotade.

Carlota Mir och Sara Alberani från Trampolinhuset. Foto: Hans Carlsson

Foundation Festival Sur Le Niger har å sin sida byggt upp en tältliknande struktur som de kallar La Maaya Bulon/Vestivule Maaya. En plats där det privata och offentliga möts. På documenta är den utställningsyta de förfogar över klädd med mattor, och små låga tält som man måste huka sig för att komma in i. Här tar olika aktiviteter plats, och runtomkring i industrimiljön visas även fysiska verk av konstnärer knutna till gruppen. Bland annat Ange Dakous snillrika hängande paviljongstruktur gjord av ett kartongbitar som sytts ihop till en vägg och hängts upp på rundade gardinstänger.

Även de utställningsplatser som utgör Biennalens centrum: Friedricianum och documenta Halle, har förvandlats till miljöer för att användas snarare än tittas på. När jag till exempel besöker den Tunisbaserade El Warchas byggstudio under pressdagarna ser jag mest en mängd verktyg och högar med material. Två av gruppens medlemmar, Nao Maltese och Marlène Halguevache berättar för mig att de tänkt utbilda personal på plats som sedan ska ta över ”verksamheten” för att kunna arbeta vidare och bjuda in publiken att använda verkstaden i Kassel. När jag kommer tillbaka en vecka senare är det ett annat rum jag möter, fullt med skulpturala konstruktioner där skolstolar sågats itu, och sats ihop igen med buntband. El Warsha, som betyder verkstad på arabiska, är ett kollektivt makerspace som grundades 2016 i Tunisien. De arbetar med att ge grundläggande utbildning och möjligheter till snickeri- och konstskapande, och arbetar med tillfälliga projekt i offentliga rum.

documenta 15: ElWarcha, *Clever ways of stacking chairs,* 2022, installationsbild, Fridericianum, Kassel, 11 juni 2022, photo:Frank Sperling

Centralt för documenta är Gudskul på Friedricianum. Projektet startade 2018 av ruangrupa tillsammans med två andra Jakarta-baserade kollektiv: Serrum och Grafis Huru Hara. Gudskul speglar egentligen hela documenta till sin uppbyggnad, och syftar till att bygga upp en infrastruktur för kunskapsutbyte mellan konstnärer i Indonesien och andra delar av Sydostasien. Projektet intar ett av de större rummen på Friedricianum med en paviljong som består av lådor som spänts på hjul med spännband. Denna mobila scen används sen av några av de kollektiv som engagerats i Gudskulprojektet och som har bjudits in till documenta. ”Bjudits in” har här en bestämd betydelse då en del av Friedricianum har byggts om till sovsal så att Gudskul-konstnärerna kan bo där under sin tid i Kassel. De har olika schemalagda tider där de presenterar sina kollektivs verksamhet och iscensätter olika mer eller mindre performativa händelser.

En av de grupper som ingår i Gudskul-projektet är det filippinska konstkollektivet Salikhain kolektib, vars namn refererar till de filippinska orden för saliksik (research), likha (skapa), och malikhain (kreativitet). Ralph Rumbles, medlem i Salikain, berättar för mig under pressdagarna att han lärt sig mycket av Gudskulsamarbetet och de majelis-sammankomster som föranlett utställningen.

– Vårt kollektiv är multidisciplinärt. Medlemmarna är allt från miljöforskare och socialarbetare till konstnärer och designers. Många av våra projekt visas inte på museer eller gallerier, utan tar plats ute bland människor. Vi överlever bland annat genom stöd från intresseorganisationer. Efter de nio månader som vi har deltagit i Gudskul-samarbetet ser vi nya finansiella möjligheter. Vi har lärt oss hur andra kollektiv säljer sin egen merch. Många i indonesiska konstkollektiv etablerar även sin verksamhet genom att helt enkelt bo tillsammans.

Det här är något jag hör ofta när jag vandrar runt på documenta – behovet att utveckla kollektiva strategier för att tillsammans förstå hur man ska skapa möjligheter till organisering, i brist på att statliga eller andra allmännyttiga aktörer tar detta ansvar. Årets upplaga av documenta är speciell för att den erbjuder en plats där sådana initiativ kan fortsätta att gro och utvecklas, vilket är ett resultat av curatorsgruppens ruangrupas arbetssätt.

ARKIVEN

documenta 15: Black Archives, detalj, Fridericianum, Kassel, 11 juni 2022, foto:Frank Sperling

Ett annat signum för documenta 15 är intresset för olika arkiv, eller arkiverande konstpraktiker. På Friedricianum går det till exempel att se en installation av Archives des luttes des femmes en Algérie, ett initiativ som grundades 2019 – som ett svar på det årets omfattande protester för social rättvisa och emot den sittande regeringen i Algeriet – av forskarna Awel Haouati och Saadia Gacem samt fotografen och aktivisten Lydia Saïdi. Syftet med arkivet var att digitalisera och tillgängliggöra skrivet och visuellt material som kvinnoaktivistgrupper lämnat efter sig sedan självständigheten 1962. Installationens kopplar samman individuella människoöden med större politiska händelser. Archives Des Luttes Des Femmes En Algérie fokuserar tillexempel mycket på Algeriets största kvinnorättsrörelse-protest den 8 mars 1990. Skrivet material som pamfletter och mötesprotokoll varvas med intervjuer med kvinnor som var med när det hände.

documenta 15: Black Archives, installationsbild, Fridericianum, Kassel, 11 juni 2022, foto:Frank Sperling

The Black Archives samlar vittnesmål och berättelser från motståndet mot Belgiens kolonialism. Arkivet består av över 10 000 dokument om hur individer och rörelser från Surinam och Afrika kämpade mot förtryck, och de vill bevara historien om det egna motståndet. Förutom ett urval av arkivets böcker visas två utställningar: Facing Blackness (2022) och Black and Revolutionary: The Story of Hermine and Otto Huiswoud (2018). Den senare fokuserar på paret Huiwoulds kamp mot rasism, kolonialism och ekonomisk orättvisa. Fotografier på paret visas jämte nummer ur tidskriften The N* Worker, som med start 1931 fångade upp berättelser om imperialismens konsekvenser runt om i världen, och där paret Huiwould skrev.

Det är intressant att ta del av The Black Archives och Archives des luttes des femmes en Algérie arbeten, men dessa, och andra liknande projekt på Friedricianum, är ibland lite väl museala och redovisande. Jag tror det finns en ambition att skapa en miljö som stimulerar nyfikenheten: Archives des luttes des femmes en Algérie kombinerar visserligen projicerad text på golvet, med fysiska fotografier och textsidor, och The Black Archives arbetar med varierade uttryck, som väggdekor och montrar. Men det brister likväl i fantasi, sinnlighet och i intresset för detaljerna.

Man kan jämföra med en installation med aktivistiskt anslag som fungerar bättre, nämligen Fehras Publishing Practices, som startades 2015 i Berlin av Sami Rustom, Omar Nicolas, och Kenan Darwich. Kollektivet undersöker hur publicistiska praktiker sammanflätas med socio- och kulturpolitiska historier i Mellanöstern. I en satelitlokal, den så kallade Hafenstrasse, har gruppen satt samman en visuellt imposant och serietidningsliknande walk-in-installation med titeln Borrowed faces. Det är en dramatiserad berättelse i uppsmälld på en aluminiumstruktur som leder besökaren genom rummet, och som ibland avgränsas av färgade halvtransparanta gummi- eller plast gardiner. Berättelsen rör sig mellan olika länder och kretsar kring afro-asiatiska solidaritetsrörelsers publicistiska tillvägagångssätt, men också det CIA-finansierade svaret: Congress for Cultural Freedom. Fehras är intresserade av det kalla krigets kulturella dimensioner, och deras installation för på ett lekfullt sätt tankarna till en populärkulturell spionestetik från 1970-talet. Borrowed Faces kretsar kring hur det politiska döljs under, eller förmedlas genom kitsch och publiksmickrande estetik, vilket tydliggörs av hur forskningen materialiserats.

documenta 15: Asia Art Archive, installationsbild, Fridericianum, Kassel, foto: Victoria Tomaschko

Även om intensiteten i arkivinstallationerna på documenta alltså skiljer sig åt är deras närvaro på utställningen given. Arkivet lyfts fram som något som ständigt måste uppdateras, eller som hela tiden förändras vare sig vi vill det eller inte. Arkivet är en institutionell praktik snarare än något annat. Om det ska kunna bli en resurs för människor idag måste det således levandegöras och kopplas till dagspolitiska frågor, offentliga narrativ måste kopplas till individuella berättelser, och formerna för förmedling måste utmanas och tänkas om i termer av tillgänglighet och begriplighet.

Arkivet som idé, eller metod, finns närvarande även i verk som inte är regelrätta arkiv, utan i högre utsträckning kan beskrivas som fullbordade konstobjekt. Jag tänker framförallt på Pınar Öciğrens film Aşît från 2022 och Erick Beltráns eklektiska Manifold (2022). Öğrencis film handlar om faderns hemstad Müküs. Filmen är inspirerad av Stefan Zweigs kortroman The Royal Game, där en av karaktärerna använder schack som ett sätt att överleva nazisternas förtryck. Aşît är en stad som skärs av från omvärlden på grund av lavinrisk. Men lavinen är också en metafor för ”Meds Yeghern” (den stora katastrofen) – Turkiets folkmord på en halv miljon armenier som dödades eller deporterades från Turkiet. Filmen berättar långsamt och allvarsamt om sitt tunga ämne. Den frammanar hos mig genom schackmetaforen (som förankras genom scener med fullsatta kaféer med schackspelande människor samt en scen där en man svarvar pjäser och samtidigt berättar om spelets långa historia i regionen) och långa tagningar av kalla och ödsliga bergslandskap en stark känsla av tristess och hjälplöshet.

Installationsbild från documenta 15, Landes Museum, Kassel. *Aşît,* film (60 min) och installation med handsyda papersservetter, 2022. Foto: Pınar Öciğrens

Erick Beltráns eklektiska Manifold (2022) använder sig av schemats eller uppställnings formspråk. Beltrán har efter intervjuer med Kassel-bor gjort en slags ikonografisk undersökning av maktens visuella karakteristik. Resultatet är en stor installation som täcker golv till tak i flera rum i Das Museum für Sepulkralkultur (ungefär Museet för gravkultur). Här blandas Beltràns personliga bildarkiv, som bland annat innehåller historiska gravyrer och illustrationer (varav många verkar vara från tidig modern tid) kopplade till ämnet, med utdrag ur intervjuerna med kasselborna. Det blir intressant delvis för att installationen visas där den visas: de försök som människor gjort för att symboliskt förstå eller hantera förlust och död fungerar här som en given fond. Men det är också en mycket sympatiskt, undersökande ton i verket, som öppnar upp för reflektioner kring maktens symbolik. Det vilar något Foucaultskt över installationen som tycks fråga i vilken utsträckning vårt begripliggörande och visualiserande av makten är med och skapar dess förutsättningar att kontrollera oss.

DÖMA ELLER LÄRA

documenta 15: La Intermundial Holobiente, *Signoteca*, 2022, installationsbild, Compost heap (Karlsaue), Kassel, 14 juni 2022, foto: Nils Klinger

Storheten i det här projektet ligger inte riktigt i att det beskriver vad konsten skulle kunna vara, utan att den beskriver vad den faktiskt är. Det vill säga utanför documenta; utanför västvärldens snäva idé om konst. För är det något man lär sig av lumbung så är det att det konst för en stor mängd människor i det globala syd är ett sätt att förhålla sig till världen i vardagen: det är ett sätt att tänka individens relation till samhället, att skapa alternativ genom kollektivet och platser där samhällets mekanismer kan åskådliggöras och granskas. ruangrupa startade som ett konstnärskollektiv på jakarta och har sedan gruppen skapades år 2000 arbetat med att åskådliggöra denna konstens vardag i det globala syd (som de alltså, vilket är viktigt att notera, är en integrerad del av).

documenta 15: BlackQuantumFuturism, *Watch Night Service with Irreversible Entanglements and Black Quantum Futurism,* 2022, Rondell, Kassel, 19 juni 2022, foto: Nils Klinger

Finns det då någon koppling mellan ruangrupas curatoriella metod och de skandaler som uppstått på documenta?

Ja. Men frågan väcker också fler frågor. För det första vill jag vara tydlig med att det på inga sätt går att rättfärdiga den typen av karikatyrer som förekom i Peoples justice. Att som exempelvis Dan Jönsson i en text i DN föreslå att verket måste ses som en karikatyr, och att kritiken mot Taring Padi är orättfärdig, känns olustig. Jönsson borde veta att rasism inte bara är ett resultat av överlagda handlingar och målinriktade ambitioner. Rasism existerar i metaforer och bilder i språk såväl som i visuell kultur. Där har den en förmåga att vandra genom historien och reproducera negativt laddade stereotyper av människor. Om ett så grovt rasistiskt bildspråk som det som förekom i Peoples Justice förekommer på en av världens mest centrala konsthändelser, så måste det fördömas, kritiseras och inte minst diskuteras medialt. Men om skandalen med Peoples Justice för en del kommit att handla om att den föranletts av ruangrupas curatoriella metod, är inte det att fortsätta en upplåst medialogik som inte kan skilja på enstaka snedsteg och de övergripande ambitionerna i ett stort kulturprojekt? Jag tror inte att det är så enkelt. Man kan fråga sig varför ruangrupa inte via sin diskussionsmodell fångat upp och diskuterat hur rasistiskt bildspråk ska behandlas i verken i utställningen. Kanske har detta skett, men det är i så fall inget som har framkommit i ursäkterna och diskussionerna efter nedmonteringen av Peoples justice i Kassel. De, allt för saktfärdiga, ursäkterna från såväl ruanrupa som Taring padi har handlat om att man ”vill lära sig av situationen,” och ”lyssna ” på kritiken. En aning sent kan man tycka.

Men snarare än att åberopa censur och återgången till en traditionell curatorisk ordning vill jag mena att det viktiga är att förstå hur man utifrån ruangrupas ambitioner hade kunnat arbeta för att det som nu inträffade aldrig skulle ha ägt rum. Att som ovan nämnda Schlegel i Kunstkritikk mena att det nu är upp till ”beskuerne, at bestemme” sig för vilken konsthändelse det är man upplevt genom att ”Bare glem tyskerne”, tycker jag är en lite väl enkel och passiv strategi. Att se årets documenta, och helt enkelt ignorera de negativa reaktionerna, tror jag är fel väg att gå.

För mig var documenta en genealogisk återaktivering av en relationell och samhällsengagerad konstsyn, som erbjöd nya modeller för konstproduktion, och kanske ännu viktigare – för betraktande och deltagande. En palimpsest-modell där konstens rum materiellt och visuellt blev en del av en större och mer inkluderande konstvärld. Samtidigt är documenta en påminnelse om att en sådan modell inte kan utvecklas utan kritisk granskning och reflektion. Utan kritisk granskning riskerar även ett storslaget progressivt kulturprojekt som documenta 15 reproducera de förtryckande strukturer och mekanismer som det försöker motverka.