Av Lyndsey Stonebridge
Under 1900-talet släpptes statslöshetens osaliga ande ut i världen. Lyndsey Stonebridge undersöker hur flyktingskapets moderna historia har format inte bara de statslösas liv, utan också livet, rättigheterna och säkerheten för dem som tror sig vara lyckligt hemmastadda.
(Texten ingår i Digitalt jubileumsbibliotek nr 1, läs mer här.)
I somras vaknade Europa upp till att en folkmängd stor som ett mindre land stod och knackade på dess dörr. Det flyktingproblem som under så lång tid har dröjt vid våra gränser är nu en ”flyktingkris”. I Pakistan, Libanon, Jordanien, Turkiet, Etiopien och Iran har det sedan ett bra tag tillbaka varit något mer än så. Plötsligt har Europa blivit varse att det står i mycket mer intim förbindelse med problemen i den övriga världen än vad det hade föreställt sig. Vi har varit här förut. Som den politiska teoretikern Hannah Arendt skrev i kölvattnet av flyktingkrisen i mitten av 1900-talet, var det ”inte bara sina egna olycksöden som flyktingarna bar med sig från land till land, från kontinent till kontinent, utan hela världens stora olycksöde”. Sedan dess har sjuttio år passerat och vi har varit skamligt senfärdiga med att ens kännas vid flyktingars olycksöden, för att inte tala om att begripa hur sammanflätat deras elände är med våra egna liv.
Under den senaste tidens debatter har historien valsats åtskilligt fram och tillbaka, som om en tillräckligt högljudd åkallan av det förflutna kunde frambringa en lösning på situationen; en situation som ofta framställs som vore den uppkommen helt av sig själv – och någon helt annanstans. I bästa fall har politiker och kommentatorer ängsligt åberopat ett humanitärt förflutet av anständighet och generositet, i hopp om att frigöra en förlorad åder av medmänsklighet. För att vara det bästa är detta inte särskilt bra. Det är självklart sant att det just nu råder en svårartad brist på mer generösa gensvar. Men vi är verkligen ute på hal is om vi tror att det som behövs helt enkelt är att återupprätta en förlorad humanitär impuls. Dagens sökande efter en bild av ett mer anständigt Europa tenderar att förbise de flyktingar som hamnade i läger för fientliga utlänningar (och som i Frankrike och andra ockuperade länder senare ofta deporterades till förintelselägren), eller de föräldrar som lämnades med tomma sängar och hjärtan efter att ha buntat ihop och skickat iväg sina barn till den solitära tryggheten på de sentimentalt framställda barntransporterna.
Historien har faktiskt en lärdom att erbjuda när det gäller flyktingkrisen. Men det vi ska dra oss till minnes är inte en stolt tradition av gästfrihet och medkänsla, vilket ändå till stor del är en myt. 1900-talet fick bevittna en våg av flyktingkatastrofer vars like aldrig tidigare hade skådats. Det var många – från flyende armenier, ryssar, greker och turkar, samt judar på flykt undan pogromer i början av seklet, till förintelselägrens katastrofer – som plötsligt upptäckte att de var främlingar i sina egna länder. De kördes ut ur de nya nationalstater som bildades efter Versaillesfreden, de fråntogs sina medborgarskap genom Nürnberglagarna 1935, de strandsattes vid gränser, nekades inträde i hamnar och kastades ut i ett utomterritoriellt limbo som för miljoner människor enbart skulle leda till döden; förra århundradets flyktingar hade utan tvivel tillräckligt med olycksöden att bära på.
Andra världskrigets slut var lika illa som dess början. Personer som fördrivits fyllde de gamla lägren i Europa och påkallade byggandet av nya, i takt med att nya gränslinjer drogs upp över kontinenten. Fler människor väntade, på fler båtar och vid fler gränser. I samband med att Indien och Pakistan 1947 bildades ur askan efter det brittiska kolonialväldet tvingades ytterligare miljoner ge sig ut på vägarna. Skapandet av Israel 1948 trängde ut en ny flyktinggeneration, palestinierna, som snart skulle komma att bli den moderna epokens första permanent statslösa folk. Fler tillkom, från Kina, Tibet, Burma, Bangladesh och Nordkorea; olycksödena mångfaldigades, från land till land och kontinent till kontinent.
Att dessa flyktingars olycksöden också tillhörde världen berodde inte bara på att deras upplevelser var så fasansfulla. Det rådde ingen nobel kollektiv upprördhet över ödet för de miljoner människor som förlorat allt. Oförmågan att vidgå själva ohyggligheten i flyktingars erfarenheter är ett ständigt återkommande inslag i flyktingskapets historia. Den marxistiske historikern Eric Hobsbawm gjorde en gång iakttagelsen att 1900-talet frambringade fenomen som var så groteskt obekanta att det krävdes nya ord för att beskriva dem. Nästan alla i världen känner idag till beteckningen på, och den fasansfulla innebörden av, Hobsbawms ena exempel: ”folkmord”. Hans andra exempel, ”statslöshet”, har ännu inte slagit rot i vårt kulturella minne av moderna trauman och heller inte erkänts som den hemsökelse det var och ännu är.
Moderna flyktingars olycksöden tillhörde inte bara dem själva, utan också alla andra, eftersom deras existens öppnade upp en politisk, moralisk och existentiell brottlinje som sedan aldrig har slutits. Deras historia erbjuder ingen lösning på våra nuvarande bekymmer, men den kan säga oss någonting betydelsefullt om den rådande krisens ursprung. En så omfattande folkförflyttning innebar att något viktigt började hända med hur det var möjligt att tänka kring säkerhet, medborgarskap, tillhörighet och mänskliga rättigheter – vilket en generation av författare och intellektuella förstod klart och tydligt redan då.
”Den som görs rotlös kommer att göra andra rotlösa”. Den franska filosofen Simone Weil utfärdade denna varning till de Gaulle strax innan hon dog i exil i Kent 1943. Weil var inte ensam om att se att folkfördrivningarnas förödelse hade en djupgående inverkan på allas liv, inklusive de som förutsatte att de garanterades rätten till en plats på planeten genom sitt nationella medborgarskap. På samma sätt som folkmordens historia har flätats in i världens kulturella och moraliska minnesväv, så behöver vi också förstå hur flyktingskapets moderna historia har format inte bara andras liv, utan också livet, rättigheterna och säkerheten för dem som tror sig vara lyckligt hemmastadda.
Arendt var en av de första som förstod att flyktingarnas situation på 1940-talet förebådade något mycket mer djupgående än en humanitär kris. Hennes insikt var välgrundad. Hon föddes i Tyskland som barn till sekulära judiska föräldrar och flydde till Frankrike på 1930-talet, där hon i maj 1940 internerades i Camp Gurs som ”fientlig utlänning”. Efter den tyska ockupationen flydde Arendt över Pyrenéerna, längs samma rutt som en annan tysk jude, filosofen Walter Benjamin. Historien är berömd; Benjamin begick självmord när han upptäckte att gränsen var stängd. Idag kan man följa den välskyltade ”Walter Benjamin-stigen” genom vingårdarna, förbi trädgränsen och ner genom kaktusarna till travarna av fraktcontainers i Portbou.
Arendts resa längs rutten har inte föranlett några minnesmärken. Det hon fick med sig var en analys av situationen som torde kännas bekant för många av dem som idag försöker skydda sina barn från regnet under plastpresenningar i leran; att en värld som tolererar statslöshet i en så omfattande skala inte är en plats för mänskliga rättigheter. Arendt var själv statslös i 18 år. Det som hon lärde sig genom denna erfarenhet lade grunden för den enastående lärdomen i mästerverket The Origins of Totalitarianism, som publicerades ett år efter att hon blev medborgare i USA 1950. Om Arendt förtjänar en egen minnestavla i bergen så är det för att hon var en av de första som tydliggjorde hur förkrossande sårbar flyktingens gestalt hade blivit i modern tid.
Denna sårbarhet var ett nytt inslag (även om flyktingar givetvis inte var det) som delvis berodde på att nationalstaternas politik och historia inte bara hade blivit en del av flyktingproblemet (genom att avvisa människor, eller ställa upp småaktiga kvoter) utan också en av dess främsta orsaker. Att judar på flykt och politiska dissidenter beskrevs som ”flyktingar”, ”migranter”, ”landsflyktiga” och senare som ”fördrivna personer”,[1] bidrog till att dölja denna del av berättelsen, precis som det språkliga rävspelet kring termerna ”migranter”, ”asylsökande” och ”äkta flyktingar” gör idag. Likt i det förflutna görs idag stora ansträngningar för att hålla isär flyktingars och statslösa personers legala status. Vi är mer bekväma med att tänka på flyktingar som människor som åtminstone är på väg någonstans, antingen tillbaka hem eller någon annanstans. Den osaliga statslösheten, ett tillstånd av ändlös hopplöshet, för med sig ett långt större hot.
Arendt hävdade med bestämdhet att de flesta flyktingar de facto också var statslösa. Detta var ett olycksbud också för alla andra, eftersom den statslöshet som på ett så nonchalant och förödande sätt hade påtvingats så många människor avslöjade att ens enda trygghet låg i det nationella medborgarskapets sköra band.
Ända sedan de först formulerades under upplysningens stora politiska projekt hade de så kallade mänskliga rättigheterna endast existerat som rättigheter för nationella medborgare. Mot slutet av 1930-talet hade det blivit uppenbart att dina eventuella rättigheter var lika tillförlitliga som den politiska situationen i den nationalstat där du levde – med andra ord inte särskilt tillförlitliga alls, om du råkade leva i en stat som förvridits av utestängande nationalism och rasistisk ideologi.
Med bitter ironi noterade Arendt att världen inte såg någonting heligt i att vara ”blott en människa”. Att tillhöra människosläktet snarare än en nationalstat gav inga garantier: då fick du klara dig på egen hand. Ta bort den nationella suveränitetens hägn, och vi får en planet där många står helt utan rättigheter. Flyktingar kastas, som Arendt skulle komma att beskriva det, in i en ”mörk bakgrund av särskillnad”, där deras existens endast till hälften noteras av den övriga världen och där de är helt utlämnade åt andras välvilja. Miljoner människors liv, hopp och lidanden reduceras till en mörk fläck som rör sig över kontinenterna. Filosofen Étienne Balibar har mer nyligen beskrivit denna situation som ”global apartheid”.
Efter andra världskriget utgjorde just detta faktum – att människor på ett så vårdslöst sätt kunde förpassas till ett rättsligt och politiskt ingenmansland – en drivande faktor i ansträngningarna för att upprätta en ny universell människorättsregim. Men medan jurister och diplomater idogt arbetade med att utforma artiklarna i FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna (1948) och de efterföljande flyktingkonventionerna (1951, 1954 och 1961) så visade det sig bli invecklat att skänka rättigheter åt flyktingarna – givetvis inte minst på grund av de politiska aspekterna.
I praktiken uppstod två olika typer av flyktingar under efterkrigstiden. Den första av dessa, den politiske flyktingen som riskerar förföljelse, växte fram under 1950-talet och var till stor nytta i det kalla krigets politiska spel. Europeiska flyktingar från förtryck förkroppsligade också på ett passande sätt värderingar om yttrandefrihet och politiska rättigheter som var centrala för Västerlandets bild av sig självt som mer tolerant och mer välkomnande än andra delar av världen. Mottagandet av ungerska flyktingar 1956 – vilket som sagt nyligen anförts som belägg för ett mer medkännande förflutet – är ett belysande exempel.
Att uppfånga dem som föll offer för de våldsamma bestyren med att skapa efterkrigstidens nya nationalstater, det var något helt annat. Detta var ett problem, för hur gärna och hur uppriktigt människor än ville att universella mänskliga rättigheter skulle fungera för alla, oavsett vem eller var du var, så trodde i själva verket också många att endast en nationalstat, hur kringskuren och obehaglig den än må vara, kan utgöra en verklig garant för ett minimum av rättigheter. Då som nu visade det sig bli svårt att hålla isär statsformeringens lumpnare politiska spel från de höga moraliska ambitionerna i människorättsuppdraget. Den 20 oktober 1948 sammankallades den kommitté som hade i uppdrag att formulera de Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna, för att åhöra FN-medlaren Ralph Bunches rapport om flyktingkrisen i Palestina. Efteråt anmärkte den irakiske delegaten att det skulle gynna kommitténs arbete om den fokuserade sin energi på detta ”konkreta fall av brott mot de mänskliga rättigheterna” och mindre tid ägnades åt att ”debattera om mänskliga rättigheter på abstrakt nivå”.
En av de första som förstod konsekvenserna av denna uppdelning i olika typer av flyktingar var den amerikanska journalisten Dorothy Thompson. Hon ingick i en anmärkningsvärd generation av kvinnliga författare som såg det som sin uppgift att berätta för världen att 1900-talets politiska kriser också utgjorde moraliska och etiska katastrofer för hela mänskligheten. Thompson skrev den första boken om moderna flyktingar, Refugees: Anarchy or Organization? Hennes rapporter om de judiska flyktingarnas svåra belägenhet fick Franklin D. Roosevelt att sammankalla Eviankonferensen i juli 1938. Konferensen misslyckades eftersom ingen, när det väl kom till kritan, var beredd att ta emot flyktingarna. (Storbritanniens hycklande krumbukter var lika uppenbara då som nu.) Kursen var utstakad för statslöshetens hemsökelse att övergå i folkmordens tragedi.
Thompson bildade omedelbar förlaga för Katherine Hepburns självupptagna journalist i filmen Woman of the year från 1942. I filmen framställs karaktärens engagemang i flyktingars olycksöden som okvinnligt, snöpande och djupt oamerikanskt. Hon kan inte ens laga en vettig frukost åt sin make sportjournalisten, spelad av Spencer Tracy. Hon adopterar ett grekiskt flyktingbarn men dumpar honom när han kommer i vägen för hennes karriär. Än värre, hon kan tala ett dussin olika språk, inklusive arabiska.
I själva verket var Thompson allt annat än en nyckfull filantrop. Tvärtom ansåg hon att ”upprörd humanism”, hur moraliskt befogad den än må vara, stod i vägen för verklig förståelse av flyktingsituationen och fördunklade såväl dess orsaker som möjliga lösningar. 1943 skrev hon: ”Under alltför lång tid har flyktingproblemet främst setts som en fråga för internationell välgörenhet. Nu och under de kommande åren måste det ses som en fråga för internationell politik.” Denna mening tål att upprepas idag. Thompsons sökande efter en politisk lösning kom henne att bli en frispråkig och oförtröttlig anhängare av sionismen långt innan andra började tilltalas av tanken på en enstatslösning för Europas judar. Likt många av sina samtida hade hon ett kolonialt tankesätt. Det var uppenbart att flyktingarna behövde någonstans att ta vägen. Vad kunde då vara bättre än en plats där marken väntade på att plöjas, där bin och getter väntade på att sättas i arbete? Till hennes förtjänst ska sägas att hon snabbt insåg hur oriktigt situationen hade beskrivits när hon efter krigsslutet besökte Palestina. Thompson var, tillsammans med Arendt, bland de första som protesterade mot att skapandet av Israel snarare än att sätta punkt för världens flyktingkris endast avslutade ett kapitel i Europas tragedi, samtidigt som det frambringade en ny kategori av flyktingar, de palestinska araberna, och ”således ökade antalet stats- och rättslösa med ytterligare mellan 700 000 och 800 000 människor”.
Thompsons stöd för palestiniernas sak kostade henne jobb, inflytande och vänner, och ledde till anklagelser om antisemitism. Idag ser många henne som en förkämpe för mänskliga rättigheter som var före sin tid. Men Thompson ägnade sig inte blott åt att protestera mot orättvisor, lika lite som hon endast efterfrågade en mer inspirerad medkänsla. Hon såg det som politiskt farligt att skänka nationell suveränitet åt en grupp flyktingar, som ansågs vara förtjänta av rättigheter – och under tiden, genom samma process, skapa en ny klass av rättslösa flyktingar.
I ett tal som Thompson höll 1950, inför en grupp kyrkligt aktiva kvinnor i den norra delen av delstaten New York, förklarade hon hur de palestinska arabernas olycksöden så småningom skulle komma att bli hela världens olycksöde.
Så länge [det arabiska flyktingproblemet] existerar kommer spänningarna mellan arabvärlden och den nya staten Israel aldrig att lätta. Och ur misären och förtvivlan i dessa massläger kommer det att födas nya terroriströrelser, nya slags masslägermän, som kommer att föra med sig nya sociala och mänskliga problem. Exilens och masslägrets fenomen kan ses från Tyskland i hjärtat av Europa, i Mellanöstern och i Fjärran Östern. Och detta fenomen skulle kunna vara dödligare för den mänskliga civilisationen än atombomben.
Som vi vet idag så hade Thompson rätt när hon förutspådde att den misär och förtvivlan som drabbade efterkrigstidens flyktingar skulle alstra våld, samt mer förtvivlan och mer misär.
Men det ligger också en hel del i hennes förutsägelse av den rädsla för masslägrens män som nu kommer till uttryck i Europas förvirrade reaktioner på flyktingkrisen. Det är en skamfläck på vår samtid att de ensamresande pojkarna och de unga männen i dagens gränsläger regelmässigt uppfattas som djupt hotfulla. Det som folk egentligen fruktar är en fantasi, men därmed inte sagt att effekterna av denna fruktan skulle vara overkliga. De undertryckta är på väg tillbaka. De som befunnit sig i ”särskillnadens mörka bakgrund” är på väg ut ur skuggorna. Ifall européer en gång trodde att statslöshetens hemsökelse var någon annans problem, måste vi nu börja ta problemets hemkomst i beräkning. Som en annan flykting från det förra århundradets kriser, Sigmund Freud, förklarade strax före sin död i London, har nationella kulturer för vana att maskera sina egna rädslor som hot från främlingar.
I en text som publicerades i The Tribune i november 1946 framförde George Orwell det provocerande förslaget att 100 000 av de judiska flyktingar som desperat kämpade för att komma till Palestina skulle erbjudas att bosätta sig i Storbritannien. Varför inte? frågade han. Sionismen är ju inte någon lösning, utan ännu en farlig nationalism. Och när vi ändå är igång, tillade han, ska vi inte erbjuda brittiskt medborgarskap åt den miljon fördrivna personer som försmäktar i tyska läger, om nu ingen annan vill ha dem? Orwell visste svaret på sina frågor, lika väl som de som idag argumenterar för att lite light-humanism i fjärran länder helt enkelt inte är tillräckligt.
Orwell ansåg att nationalismen, en djupgående irrationell patologi som inte ens de värsta fasorna under århundradet hade lyckats rucka på, var det problem som hindrade människor från att reagera på flyktingars lidande. Kanske var det han såg även en reaktion på att 1900-talet hade släppt ut statslöshetens osaliga ande i världen? Om Arendt hade rätt i att nationalstaten hade misslyckats med uppgiften att garantera mänskliga rättigheter, så kan en tänkbar respons på detta vara att sätta en fantasi om nationell identitet i den rättsliga eller politiska verklighetens ställe. Flyktingars öden lägger i dagen att alla är sårbara.
Den panikartade flykt in i högerideologier och krass främlingsfientlighet som vi idag ser överallt i Europa består kanske också i ursinnig förnekelse av det faktum att om vissa människor kan förvägras mänskliga rättigheter så går ingen säker. Ängsligt sneglande på andras mänskliga lidande inifrån vår egen gråtmilda historiska minnesförlust, är vi nu i större behov än någonsin av att förstå varför deras olycksöden också är våra. Detta är inte ogenomförbart. Andra delar av världen tar emot flyktingar och erbjuder husrum åt de permanent statslösa, alltid till en kostnad men också med medmänsklighet. Det vore en bra idé för dagens politiker att se bortom myten om Europas generösa och medkännande förflutna och iaktta exemplen med eritreanska läger i Sudan, somaliska läger i Kenya, Beddawi-lägret i Beirut, Amman i Jordanien, samt Gaziantep och Hatay i Turkiet, för att få några lektioner i samtida humanitär solidaritet.
[1] Termen ”displaced person” saknar direkt motsvarighet på svenska. På engelska betecknar den i regel alla ofrivilliga migranter som tvingats korsa territorialgränser, oavsett legal flyktingstatus. Ö.a.
Denna artikel är tidigare publicerad på engelska i New Humanist 4/2015. Ord&Bild publicerar med tillstånd från Eurozine, ©New Humanist/Lyndsey Stonebridge. Översättning till svenska av Ariel Gonzalez.
Publicerad i Ord&Bild 5 2015/1 2016.