Händelsehorisonten
Balsam Karam
Norstedts (2018)
Av Kristofer Folkhammar
1.
På Wikipedia står det: ”Händelsehorisonten är den (skenbara) yta kring ett svart hål, som utgör gränsen mellan hålets innandöme och omvärlden. Händelsehorisonten markerar gränslinjen för ’punkten utan återvändo’, eftersom ingenting, vare sig ljus eller materia, som befinner sig innanför händelsehorisonten kan lämna regionen innanför.”
I romanen står det: ”Teoretiskt antar vetenskapen att en rödskiftning kommer att märkas i dina fötter och knän just som du passerar händelsehorisonten och färdas mot singulariteten.”
I tidskriften Glänta, nr 2.16, publicerade Balsam Karam en svit prosadikter med titeln Singulariteten. Jag har inte kunnat glömma deras spruckna, febriga rytm. Avskilda genom jäktande kommatecken listas utsagor som gestaltar en krigszon. Föremål läggs till varandra. Återkommer. Några fraser överlappar, nästanupprepas, bearbetas. Jag tror inte att det är världen som omger Milde, huvudpersonen i Händelsehorisonten, som skildras i Singulariteten, men det är något med hur ett intimt vardagsliv, det som -ska- pågå kontinuerligt, ställs mot ett akut undantagstillstånd, som får dessa dikter att flätas samman med romanens poetik. Tvätten, maten, ärendena, intill det bortsprängda taket. En sorts hushållshorisont. En ekonomiskt avvägd text som håller fram vardagens ting. Som vistas i det materiella med ett tålamod som får substantiven att lysa.
2.
Natthimlen som sträcker ut sig ovanför grönsakshandlarens ensamma vandring i inledningen till Balsam Karams debutroman ter sig sagolikt ödslig och mättat blank. Den får något förhöjt, ja, något ”spaceat” över sig.
Och tidigt i romanen förekommer en osannolik vetenskaplig laboration. Så spektakulär att den sätter tonen. Så tekniskt avancerad och konstigt grym att jag i läsningen kopplar upp mig mot ett litterärt idiom där tilltron till en exceptionell teknisk utveckling är vad som krävs för att ta hand om det som händer.
Milde, 17 år, döms till döden efter ett upprorsförsök. Hon får inför avrättningen alternativet att istället delta i ett experiment: Hon ska skickas ut i rymden för att forskarna ska få reda på vad som händer när en människa hamnar i ett svart hål, ”se om hon bryts”.
Milde väljer experimentet.
Jag tänker, till en början, att bokens inledande rad ”På jorden på en plats som vilken annan som helst”, egentligen betyder: ”I en galax mycket, mycket långt härifrån.”
Men jag har fel. Och romanens egna ord rätt. Händelsehorisontens flört med science fiction är just något jordnära. Uppfordrande. SF-inslaget är inte en litterär portal till ett parallellt universum. Hur spektakulärt det än framstår. Det är, ska det visa sig, en anomali i texten, en apart detalj, som i en sorts kontrastverkan ska skärpa läsarens blick mot en igenkännbar omvärld.
Astronomerna bubblar av frågor. Experimentet, som under några sidor är besjälat och bokstavligen talar för sig självt, säger saker som:
”Känner ni till det svarta hålet Massan? Där finner ni det som inte vill återfinnas men som finns ändå.”
”Jag söker nu en kropp […] som står ut med en ensamhet utan rättmätig benämning och som vet att en sådan erfarenhet varken kan delas eller förklaras.”
”Jag talar om att bryta upp och lämna kvar, skänka bort och få ingenting tillbaka.”
Jag svävar i min läsning.
Milde drar mig ner på jorden.
Hon punkterar det exceptionella i dessa sci fi-rader genom att säga:
”Det du beskriver är inte nytt för mig.”
Milde har levt sitt liv i Utkanterna. Med sin mor Essa, och andra kvinnor och barn som fördrivits från Staden. Statslösa i närheten av en nationsgräns, en soptipp och ett motorvägsbygge lever de av Stadens sopor, enstaka hjälpsändningar och genom att kränga krimskrams till vita turister.
Makthavarna har redan förpassat Milde och hennes systrar till ett svart håls ovisshet. Utan giltiga papper på en plats som inte finns. Där lever de. Bygger ett samhälle. Obrutna.
3.
Mot vilken horisont iscensätts händelser? Ur vilket perspektiv betraktas de? ”För vem?”, som det står i romanen, i en scen från skolsalen som mödrarna i Utkanterna byggt upp.
Ett uppenbart svar finns i att vita kroppar markeras och rasifieras i Händelsehorisonten. Inte andra. Det understryker både en icke-vit utgångspunkt för romanens karaktärer, och avnaturaliserar samtidigt att det i de flesta andra svenskspråkiga romaner som publiceras råder det omvända förhållandet: Icke-vit kropp skiljs ut. Vit är genomskinlig.
Genom att placera science fiction i förgrunden tvingar Karam fram det oerhörda i vad som sker i världens marginaler. Oavsett, föreställer jag mig, hur en läsares närhet eller avstånd till dessa marginaler ser ut. Om hon stått mitt i dem.
Fördrivningar, tortyr, fattigdom.
Att det finns.
Men: ”Har du någonsin varit där?” frågar Händelsehorisonten, rakt ut, då och då, till läsaren.
Det är en bitvis mycket våldsam bok. Och jag tror att kraften i det våldet delvis kommer från denna reality check som det kontrasterande experimentet manar fram. Att fängelsevakternas utstuderade -jordiska- grymhet gestaltas i tryckvågorna från något överteknologiskt.
4.
När SF-effekten lagt sig klingar Händelsehorisonten ut i något avskalat och klart. En komprimerad, mytiskt renodlad, samtidsallegori. Här finns inga årtal eller geografiska namn. ”En plats, vilken som helst”, står det. Ett brutalt destillat. Vita turister på en strand. Barn från Utkanterna som efter långa vandringar städar den stranden. På jakt efter värdefullt skräp.
En modell över världen. Hård som marmorgolven i staden. Enkel som solskenet. Sann.
Har du någonsin varit där? Har du stulit för att du behöver? Har du -kunnat- berätta om det med kärlek?
Milde är en hjälte. Hon visar en enorm styrka och beslutsamhet. Är bombastiskt stoisk. Drivs av kärlek och lojalitet med det Utkanterna som är hennes hem. Och till epiteten ”science fiction-influerad” och ”samtidsallegori”, kan också ”kärlekshistoria” läggas.
Blicken på Utkanterna är så öm. Mildes solidaritet med vad hennes mor varit med och byggt upp är en sorts tillbedjan. Här är horisonten bred, tänker jag, betraktad genom mjuk vidvinkel. En långsam, utzoomad, skildring efter den intensiva inledningens teknologiska och politiska dramatik. Livet i Utkanterna som fortgår. I motstånd. Kollektivets envetna framåtskridande. Barn som hålls rena och mättas. Barn som lär sig rättvisa. Barn som lär sig samarbete. Den tålmodiga förberedelsen inför det uppror, som Milde inledningsvis döms för.
Trygg ton. Mitt i de hårda omständigheterna ljuder den som en vaggvisa. Kring ritualer, regler, måltider som bereds.
5.
Vaksamheten på detaljerna.
Ett omsorgsarbetes vaksamhet kring detaljerna.
6.
Och lika mycket som Händelsehorisonten är en berättelse om motstånd i det att den skildrar ett uppror, är den en djupt originell roman, en sorts motberättelse, i hur den vågar vara totalt lojal med dem den vill bereda plats. Att den genom trohet och följsamhet skildrar en realitet som sällan ges utrymme.
Jag kommer att tänka på Dorothee Elmigers roman Inbjudan till de våghalsiga (svensk översättning av Annika Ruth Persson, 2011). Skildringen av systrarna Margarete och Fritzi Stein i Norra kolreviret hämtar kanske inte sin kraft till motstånd ur mellanmänsklig solidaritet i första hand, men också den boken är ett strålande exempel på hur politisk tydlighet inte alls behöver inkräkta på det estetiskt avancerade.
Också Elmigers systrar vandrar genom en av senkapitalismens ruiner. Och bjuder avslutningsvis in till en ny ordning.
Jämförelsevis går Karam längre än Elmiger. Både för att Milde faktiskt gör revolt, men framför allt för att Karam inte bara bjuder in till, utan direkt anför ett språk, ett hem och en horisont, som i så många avseenden avviker från det förhärskande. Ett mjukt språk från en kompromisslös utsiktspunkt.