Borås konstbiennal 2021 Deep Listening for longing
29 maj – 26 september 2021.
Curatorer: Ulrika Flink & Amanprit Sandhu
Sara Rossling
Renee Green, Space Poem #7 (Color Without Objects: Intra-Active May-Words), 2020, Boras konstbiennial 2021. Foto: Hendrik Zeitler
Efter ett och ett halvt år av digitalt ytskrapande, hemarbete och inställt kulturliv befinner sig konstvärlden i kris och i behov av att finna samhörighet. Den krisen har tillsammans med en alltmer utbredd digitalisering och fysisk distansering gjort klyftorna mellan oss större. Det har blivit svårare att höra nyanser i filterbubblor samtidigt tenderar vi att söka oss till forum på nätet med likasinnade som bekräftar våra åsikter.
“Genom att lära sig att lyssna på djupet till varandras erfarenheter kan man skapa medvetenhet och gemensam världsuppfattning” skriver Ulrika Flink och Amanprit Sandhu, curatorerna för Borås konstbiennal. Och det är lyssnandets praktik som står i centrum när staden fyller 400 år och samtidigt tar klivet från skulpturbiennal till konstbiennal.
Deep listening for longing visar tjugofyra svenska och utlandsbaserade konstnärskap. Enskilda konstnärer, duor och grupper breder ut sig på olika platser i stadsrummet, på Borås konstmuseum, i Textilmuseet samt i Gustav Adolfs kyrka.
Janet Echelman, 1.78 Borås, 2021. Foto: Hendrik Zeitler
På Borås Konstmuseum möts jag av en färgstark textil takinstallation av Renée Green. Space Poem #7 (Color Without Objects: Intra-Active May-Words) (2020) består av 28 banderoller med broderade textfragment som hänger ner från galleritaket. Och på tygstyckena, vars texter bygger på den amerikansk-svenska poeten May Swensons ord, går det att läsa “I wait for a few iridium specks of sea”, “To thrive in the culture of my eye” och “weird orange slats of hot thought”. Med dessa något svårtolkade satser börjar biennalens utställning. Verkets mångtydighet är däremot en uppfriskande kontrast till den samtida banderoll- och plakatkonst som gärna skriver betraktaren på näsan.
Längre in i utställningen presenteras konstnärskap som Åsa Cederqvist med video, scenografi och textila skulpturala objekt. We always carry the Origin within us (2018) är tre rosa hålformade skulpturer som reser sig ur varandra mot en teaterkuliss med passage som för tankarna till relationer och de roller vi går in och ur. Vägg i vägg visar James Webb installationen I do not live in this world alone, but in a thousand worlds (18 openings to another world) (2021) där 18 textutdrag från världslitteraturen lagts i glasflaskor med mörk vätska. Tillsammans med ljudinstallationen All that is unknown (2016), ett hjärtljud som pumpar rytmiskt, sätter han det enskilda perspektivet i relation till andras såsom Heliga Birgittas uppenbarelser, Jalāl ad-Dīn Muhammad Rūmīs syn på kärlekens överskridande kraft och James Baldwins tankar kring ordens förlorade precision och konstnärskapet som en analogi för människans integritet. Hjärtat återkommer i Morgan Quaintance affektiva montage, A human certainty (2021), som med ett romantiskt och nostalgiskt grepp gestaltar en separation på flera plan. En strandpromenad följer fotspåren av en uppbruten kärleksrelation parallellt med historiska tillbakablickar över ett samhälle som inte längre är. För Cederqvist, Webb och Quaintance handlar det djupa lyssnandet om självrannsakan, som i sin tur skapar medvetenhet kring vår samexistens.
James Webb, I do not live in this world alone, but in a thousand worlds (18 openings to another world) (2021), Borås konstbienial. Foto: Hendrik Zeitler
Salad Hilowle hör till biennalens yngre konstnärskap och har med sitt intellektuella filmspråk lyckats sätta fingret på angelägna frågor om representation av svarta i svensk historia och samtida kultur. Passion of Remembrance (2020) är ett videokollage med tillhörande åskådarläktare som skildrar en personlig berättelse om uppväxten i Sverige. Hilowles erfarenheter och barndomsminnen visualiseras poetiskt och vävs samman med välkända bilder från 90-talets populärkultur som idag är en del av vårt kollektiva minne. Klipp från tv-serien Tre kronor, artisten Dr Alban, tv-hallåan (och sedermera den miljöpartistiska kulturministern) Alice Bah Kuhnke som varvas med nyhetsinslag om Lasermannens fasansfulla illdåd visar på en normaliserad rasism. Men verkets verkliga kritikalitet ligger i de mellanmänskliga situationer som upprätthåller en “vi och dom-kultur”. Hilowles metod för att bryta dessa barriärer genom att skapa starka motbilder av svarta medvetandegör en invand blick. Och träläktaren, vanlig vid publika aktiviteter i småstäder som Gävle där konstnären vuxit upp, upplöser dialektiken i “vi och dom” när den gör mig påmind om att jag tittar på Sverige utifrån och inifrån på samma gång.
På museets övervåning presenteras Angelica Mesiti med den tvåkanaliga videoinstallationen Mother Tongue (2017), storskaligt installerad från golv till tak. Verket, som ursprungligen producerades i samband med att Århus var europeisk kulturhuvudstad, porträtterar olika samhällsgrupper i och i utkanten av Århus som framför folksånger och traditionell musik: skolbarn sjunger danska sånger i kör, en kvinna fyller ett vardagsrum med sin varma soulröst, scouternas trumslagare övar takter i sin lokal, tonårskillar dansar i bredd och sjunger på ett öppet torg och håller om varandras axlar.
Angelica Mesiti, Mother Tounge (2017), Borås konstbiennial. Foto: Hendrik Zeitler
Mesiti synliggör sångernas gester på ett träffande sätt, och genom symbolik och kulturarv visar hon hur invånarna bibehåller stadens mångfald. Det slår mig också hur många gånger vi som lyssnare möter nya kulturer genom just musik och att musik har en förmåga att skapa samhörighet bortom det talade språket. Hardeep Pandhals installation Colouring In: A Coming of Beige Story (Colorblind Edition) (2021) i galleriet tvärs över Mesiti sätter dock musikens gemenskap i ett annat ljus. En serie svartvita illustrationer i mörk fantasy-estetik och en bandspelare med lågmäld drömsk syntmusik berättar om en konsertupplevelse som slutade i ett slagsmål med en grupp rasistiska black metal-fans. På olika sätt belyser Mesiti och Pandhal frågan om gemenskaper vars referenser och koder bara förstås beroende på hur initierade vi är. På samma gång speglar verken bilder och uppfattningar utifrån ett sociokulturellt perspektiv kring vem som förväntas ingå i vilka gemenskaper.
Att musik är genomgående i många av biennalens verk är kanske inte så konstigt då den stimulerar vårt lyssnande och påverkar våra sinnen. Att ”lyssna på djupet” är en praktik utvecklad av kompositören Pauline Oliveros som ägnat sig åt ett relationellt och aktivt lyssnande där alla kroppens sinnen är närvarande. Syftet med att lyssna medvetet är att förstärka våra intryck av världen – att se den i färg istället för svartvitt. Curatorerna skriver: “Många av biennalens konstnärer iscensätter en avancerad form av lyssnande som riktar sig inåt.” och lyfter med det fram en andlig aspekt. Ett exempel på detta är Tobias Sjöberg vars abstrakta ljusföränderliga glasmålningar gjorda av snö och andra naturliga ämnen är inspirerade av alkemi och specialbeställda av biennalen för Gustav Adolfs kyrka. De bemålade glasen monterade tvärs över kyrkbänkarna för tankarna till svävande ljusfenomen och rök. Men som visualisering av andlighet förmedlar placeringen av Sjöbergs verk i kyrkan dock en smal bild, eftersom en sådan inte är beroende av religion. Och jag undrar vilken funktion det andliga, som inte är explicit i Oliveros Deep listening, är tänkt att ha i biennalen?
Tobias Sjöberg, Snö - genomskinlig är den nya materien, från evighet till evighet / Snow - for new matter is transparent, from eternity to eternity, 2021. Foto: Hendrik Zeitler
Många av konstnärskapen valda för utställningen arbetar undersökande och konceptuellt utifrån olika teman, snarare än med utgångspunkt i form och material. Som ofta i dagens större konsthallsutställningar och biennaler, i likhet med denna, utgör verken tillsammans en prisma av olika förståelseperspektiv av vår omvärld där sociala, ekonomiska, teknologiska och miljömässiga förhållningssätt ställs bredvid varandra. Janet Echelmans svävande skulptur över stortorget, 1.78 Borås (2021), till formen lik en enorm hörselsnäcka, gestaltar med hjälp av vetenskaplig data hur en enda geologisk händelse orsakade krusningseffekter över ett helt hav efter en jordbävning utanför Japans kust 2011. Rehana Zamans dystopiska videoessä Alternative Economies (2021) på konstmuseet synar kryptovalutans korrumperade löften och dess koppling till biopolitik, medan Nolan Oswald Dennis schematiska vägginstallation Xenolith Field (2021) på samma våningsplan tänker kring hur systemberoende och strukturella villkor påverkar vår politiska sfär utifrån ett kosmologiskt science fiction-inspirerat perspektiv.
Mot detta curatoriska påvisande av olika synsätt på vår omvärld undrar jag om inte den gemensamma världsuppfattning som biennalens statement åberopar handlar om en ömsesidig acceptans av våra olika uppfattningar?
En författare som influerat curatorerna är Adrienne Maree Brown och boken Emergent Strategy: Shaping Change, Changing World där hon beskriver relationernas djup som avgörande när det kommer till styrkan i ett system. Och att ”kritiska förbindelser är viktigare än kritisk massa”. På liknande sätt fokuserar biennalen på friktionen i mellanmänskliga möten och gemenskapsbygge framför kritik riktad till makthavare och politiker. Det förstnämnda är särskilt märkbart i verken utomhus som Shilpa Guptas ljusinstallation i form av en tecknad mening som lyder Jag lever också under din himmel på samiska, svenska och urdu. Det märks också i Okidokis flytande mötesplats på Viskan i form av en flätad megafon som uppmuntrar till möten och samtal mellan stadens invånare och i Anders Sunnas muralmålning på kulturhusets tak, Lyxen av att samsas (2021), som skildrar samernas konfliktfyllda historia gentemot svenska staten och visar att lyssna också innebär att erkänna den man lyssnar på.
Anders Sunna, Lyxen av att samsas (2021), Borås konstnbiennial. Foto: Hendrik Zeitler
Om färden genom biennalens utställning började något mindre tydlig på konstmuseet med Greens komposition av Swansons ord så slutar den mer explicit på Textilmuseet. Här presenteras Filipa Césars experimentella dokumentärfilm Quantum Creole (2020) som är resultatet av en närmare tio år lång kollektiv forskningsprocess i Guinea Bissau. Utgångspunkten för filmens många spår är de handvävda grafiska tygerna Panus di pinti (comb cloths) som även finns ihopvikta i det öppna hyllsystem som ramar in projektionen. Tygerna är en del av den nationella identiteten i landet och bärs dagligen av majoriteten av befolkningen. Likt det skotska quilttyget tartan signalerar tygernas mönster olika regioner, samhällsgrupper och kulturer.
Tillsammans med dokumentation av tidigare föreläsningar och performance utgör filmen ett spektrum av kunskapsproduktion. Genom forskning om tygernas funktion i samhället avtecknar sig kolonialismens och kapitalismens historia och geografi mot ett avancerat kommunikationssystem. I filmen får vi lära oss att dessa jacquardtyger under kolonialtiden verkade som yta för informationsutbyte och meddelanden för den som kunde läsa dess motiv och symboler – ett kodspråk olika lokala grupper förstod och använde utan att kolonialmakten kunde avkoda budskapen. Här återkommer vi till det intrikata utbyte och den implicita kommunikation som tecknar konturen av en gemenskap.
Den curatoriska gest som Quantum Creole på Textilmuseet utgör, med Textilhögskolan runt hörnet, har en folkbildande avsikt och skapar en påtaglig aktualitet i förlängningen av stadens identitet. Borås är och har länge varit ett textilcenter vilket har bidragit till dess handel och välstånd. Denna lokala kontext vecklas ut globalt av Åsa Norberg och Jennie Sundéns abstraherade serie kollage med avstamp i postorderkatalogen och tekoindustrins historia som berättar om vår materiella och sociala tillvaro. Spåren kring originalitet och traderad kunskap kopplad till ursprungsbefolkningar i Césars film blir här en kommentar till klädbranschens hastighet, internet-handel och fixering vid äkthet. Det är också svårt att inte tänka på modevärldens syn på sin omvärld genom appropriering av minoritetskulturers dräkter och hantverk.
Jacqueline Hoang Nguyễn, For An Epidemic Resistance (2021), Borås konstbiennial. Foto: Hendrik Zeitler
Som helhet strävar Deep listening for longing inte efter en gemensam uppfattning av världen, det vore utopiskt, snarare ligger dess styrka i mötet mellan de många olika perspektiv som konstnärerna gestaltar – ofta med utgångspunkt i den individuella upplevelsen. Den “gemenskap” biennalen lyfter fram kretsar mindre kring den sociala och politiska kollektivism, sprungen ur arbetarrörelsen, som upptagit konstvärldens intresse under en tid. Istället synliggörs gemenskapsbyggets rotade kulturella koder och komplexa kommunikation över tid som inte alltid är enkla att förklara.
Att “lyssna på djupet” till varandras erfarenheter förutsätter tålmodigt öppenhet och mottaglighet – en vilja att se människan som den är. Och det är kanske här andligheten i biennalen kommer in, som ett sätt att bringa förståelse för varandra? En effekt av andlighet må vara en klarare blick men inte nödvändigtvis godhet.
I jämförelse med vårt seende som i vår visuella kultur tränat oss att läsa och avkoda bilder på några sekunder ställer lyssnandet högre krav på vår uppmärksamhet. Det är omöjligt att lyssna på allt, vilket gör att vi sorterar bort. Och om vi vill nå förändring behöver vi dessutom bli överraskade av vad vi hör och låta oss påverkas. Frågan är bara vem vi lyssnar på och för vem vi bekänner oss för.
I denna konstvärldens kris som följd av pandemiåren har mindre aktörer slagits ut vilket gjort det svårare att höra nyanser bland de större institutionerna. Med ett sådant utgångsläge när vi nu går lättare restriktioner till mötes och kan ses fysiskt igen kan det vara en god idé att ta devisen om lyssnande på allvar för att bekanta oss med människor utanför våra sociala enklaver och lära av varandras erfarenheter.