Hålla sig vid liv – Michel Houellebecq, ellerströms (2020), översättning: Mats Leffler
I Schopenhauers närvaro – Michel Houellebecq, ellerströms (2020) översättning: Kennet Klemets
Av: Ulf Karl Olov Nilsson
I ett slags öppet brev om Corona-epidemin i franska statliga radion betitlat ”Un peu pire” alltså ”Lite sämre” slår Michel Houellebecq fast att han inte tror ett dugg på tanken att ”ingenting kommer att vara likadant” efter pandemin eller att den skulle innebära en chans att förbättra världen. Allt kommer att vara exakt likadant, menar han, bara ”un peu pire”. Det är samma stilfigur som Laurie Anderson använder i Language is a virus: ”Paradise is exactly like / Where you are right now / Only much much / Better”. Postcoronavärlden som ett lojt, litotetiskt och inverterat paradis alltså, låter inte det som ett perfekt upplägg för en Houellebecq-roman?
Viruset är banalt, menar han vidare, ”ibland godartat, ibland dödligt, inte ens sexuellt överförbart, på det stora hela: ett virus utan egenskaper”. Däremot har det satt ljus på hyckleriet om människovärde och ålderdom: ”Aldrig tidigare har det kunnat sägas så lättsinnigt: våra liv har inte samma värde. Från en viss ålder (70, 75, 80 år?) är det som om vi redan är döda.”
Han är bra på sånt, Houellebecq: att tack vare sin allestädes närvarande pessimism hitta slagfärdiga one-liners. I två nyutkomna översättningar kan den som vill och orkar nu lära sig en del om hur denna livshållning tagit form. I sin lilla poetik (som han förvisso kallar ”metod”), Hålla sig vid liv, tar han med oss rakt i in i lidandets urscen:
Henri är ett år gammal. Han ligger på golvet med överfull blöja; han vrålar. Hans mor går fram och tillbaka och smäller med klackarna i stenen, letar efter sin behå och sin kjol. Hon har bråttom till sin träff för kvällen. Den lilla nerbajsade tingesten som ålar över golvplattorna tröttar ut henne. Hon börjar skrika, hon också. Henri vrålar ännu värre. Sedan går hon ut.
Henri har fått en bra början på sin bana som poet.
Essän är tryckt 1991, samma år som han debuterade både som poet med diktsamlingen La poursuite de bonheur och en essä om H.P. Lovecraft. I begynnelsen var lidandet alltså; barnet skriker, men det ett skrik som kan omvandlas till poesi. Livet är lidande, och sedan dör man. Houellebecq blygs inte det minsta för att hamra in sitt budskap: Poetens mor är upptagen av världen utanför och bryr sig inte om sitt barn. Poeten är för ful för att få dansa på skoldansen. Poeten sitter vid sin fars dödsbädd och har dåligt samvete för att poeten önskar att han var död. Men det är i detta lidande som hen kan finna den känslighet som är förutsättningen för skapandet. Att verka som poet är att insistera på lidandet, vara kvar i det, odla självhatet, utveckla ett ressentiment gentemot världen. Det är att befinna sig utanför samhället i en klassisk outsider-position. ”Att lära sig bli poet är att lära sig av med att leva.” ”Ängsligheten är utmärkt som utgångspunkt för en poet.” ”När ni hos andra väcker en blandning av förskräckt medlidande och förakt vet ni att ni är på rätt väg. Ni kan börja skriva.” Samtidigt måste poeten försöka överleva och inte dö eftersom ”En död poet inte skriver mer.” Poeten är en ”levande självmördare.” Till poetens överlevnadsrepertoar hör också möjligheten att utnyttja systemet, att låta sig bli sjukskriven och använda sig av socialbidragssystem och arbetslöshetskassa; ”Poeten är en helig parasit”.
Hålla sig vid liv är en mycket kort text – den tog mig mindre än femton minuter att läsa – och den översattes till svenska av Mats Leffler i tidskriften Arche för några år sedan. Innan dess stod den att läsa i Lyrikvännen nr 3/2001 i översättning av Joar Tiberg och Tor Wennberg. Hålla sig vid liv är också filmatiserad med inbitne Houellebecq-läsaren Iggy Pop i en bärande och framför allt reciterande roll. Men här presenteras den i Lefflers utmärkta översättning i en gles volym tillsammans med ett välskrivet efterord av Kristoffer Leandoer.
Den poetik tillika poesi som Houellebecq förespråkar är inte experimentell eller formmedveten (”Känn er inte tvingade att uppfinna någon ny form.” ”Poesi är inte ett arbete med språket, inte främst.”), inte heller ska poesi ha en politisk agenda (”Aktivism gör en lycklig, och det är inget ni behöver eftersträva”); inte heller ska den vara intellektuell eller filosofisk (”[det blir] oftast inte mer än ett uselt taskspeleri”). Istället bör poesin komma direkt ur känslan och intuitionen och den bör tränga in i de ämnen ”som ingen vill höra talas om. Det som finns bakom fasaden. Insistera på sjukdomen, dödskampen, det fula. Tala om döden och om glömskan. Om svartsjukan, likgiltigheten, frustrationen, kärlekslösheten.” Ja, ni hör, speciellt originellt är det verkligen inte. Det remarkabla med denna publikation är således inte att det är nytt utan att det uppenbarligen anses finnas anledning att säga det igen.
Det som ändå ger essän något slags berättigande är – förutom dess ibland korthugget aforistiska kvaliteter och att den är skriven på ett slags rak och effektivt berättad prosa, mycket lik hans romaner för övrigt – dess föreställningar om sensibilitet; känsligheten sitter ihop med skapandet och utanförskapet i ett slags rullande schema där allt är varandras orsak och verkan: Känsligheten är en förutsättning för Skapandet och frambringat av Utanförskapet; men det ensamma Skapandet resulterar också i ett Utanförskap och gör en människa Känslig.
Jag har läst det mesta från Houellebecqs penna och slagits av att de senaste romanerna inte är speciellt bra – men att dom samtidigt är bra. Det är en helt simpel tanke, jag vet, men jag tar det en gång till: dom är inte bra – men dom är ändå bra. Samma sak när jag såg hitte på-dokumentärfilmen Thalassa på filmfestivalen i vintras där Houellebecq och Gérard Depardieu genomlider urlöjliga spa-behandlingar, tjuvröker och dricker Bourgogne. Riktigt usel film, men ändå bra. I Thalassa snackar han (och alla andra) en massa skit som inte ens är kul, men det är ändå kul. Houellebecq börjar plötsligt gråta och säger att döden inte existerar (utan att överhuvudtaget kunna argumentera för det) och hävdar att han skulle ha goda chanser att vinna presidentvalet i Frankrike om det inte vore för Macron, Finkelkraut och någon till som jag glömt (utan att kunna argumentera för det heller). Så jag tänkte att jag kör samma stil i den här recensionen: Hålla sig vid liv är en dålig och alldeles för tunn text, men den är ändå bra. Har jag några argument för det? Nix, inga alls.
Eller vänta, ett argument har jag: såväl Hålla sig vid liv som hans senaste romaner och filmerna Thalassa och Kidnappningen av Michel Houellebecq är både bra och inte bra för att de på en och samma gång kan ses och läsas som ironiska utan att vara ironiska överhuvudtaget. Det har naturligtvis att göra med Houellebecqs persona. Ty är det något som hans författarskap har att säga om vår samtid är det betydelsen av författarpersona. Han sätter med det mest emblematiska av författarredskap – cigarretten – ett slags scen i verket: varför askar karln inte, undrar iakttagaren – och när i hela friden ska askpelaren falla? Askpelaren, menar jag, kan ses som en metafor för djupsinnigheten. Betraktaren hålls i ett slags suspenderad uppmärksamhet på när askpelaren (= den klipska och roliga kommentaren) ska falla. Men den kommer aldrig på något aktivt sätt, han bara fortsätter att röka tills den (askpelaren/fyndigheten) faller av sig själv. Detta icke-askande är naturligtvis också höjden av inbilskhet och högfärd; det viktiga är att det fungerar. Jag kommer att tänka på en anekdot om Diogenes, den kyniska skolans mest kände representant, som en gång fick se en grupp statsmän kliva ut på torget. De var välklädda i vita eleganta chitoner, deras skägg och hår var välfriserat, inoljat och doftande av mysk och Diogenes utbrast: ”Åh, vilken fåfänga!” När sedan en annan grupp politiker klev in otvättade och med stripigt hår, smutsiga dräkter och trasiga sandaler så ställde sig Diogenes upp och ropade: ”Åh, ännu större fåfänga!”
Betydligt intressantare och bra – men givetvis på samma gång inte alls bra – är den andra boken som nu presenteras på svenska, I Schopenhauers närvaro, fint översatt av Kennet Klemets. Förmodligen hade den underkänts som b-uppsats på vilken filosofi-kurs som helst, främst av den enkla anledningen att Houellebecq har ytterst lite att själv säga om Schopenhauer och att texten mest består av långa citat ur favoritpassager. Houellebecq är för övrigt helt öppen med detta, ger inte sken av något annat utan skriver exempelvis: ”Det [Schopenhauers Aforismer i levandsvishet] är också en bok där man i allmänhet inte vill lägga till minsta kommentar, så intakt är dess trovärdighet.” Ändå fungerar detta citerande, åtminstone för mig, som ett slags presentation av filosofen. Det är fantastiska citat helt enkelt! Den franska utgåvan av samma bok torde för övrigt ha haft en högre angelägenhetsgrad eftersom Houellebecq själv bemödat sig om att översätta de långa citaten och därmed också visar att han läst noggrant.
Schopenhauer kanske mest grundläggande tankar är, som bekant, att människans lidande i världen är ofrånkomligt och innebär ett slags pendlande mellan plågan i begäret och plågan i ledan, något som konst (framför allt musik), kontemplation och medlidande dock kan lindra. Allt i världen förenas också av en irrationell och instinktmässigt framvällande livsvilja. Denna vilja är oändlig, meningslös och helt opersonlig. Exemplet från Schopenhauers grundläggande verk Världen som vilja och föreställning som ska exemplifiera livsviljan i denna volym är värt att upprepas också här: ”Junghuhn [alltså den tyske naturforskaren och upptäcktsresanden Franz Wilhelm Junghuhn] berättar att han på Java fick syn på ett område täckt av benrester så långt ögat nådde, och som han tog för ett slagfält: i själva verket rörde det sig bara om skeletten av jättesköldpaddor, fem fot långa, tre fot breda och höga, som när de går upp ur havet tar denna väg för att lägga sina ägg och då blir anfallna av vildhundar (Canis Rutilans) som förenar sina krafter för att vända dem på rygg, sliter bort deras undre harnesk och de små sköldarna på magen och slukar dem levande. Men ofta kastar sig då en tiger över hundarna. Denna förödelse upprepas tusen och åter tusen gånger, år efter år; det är till detta ändamål som sköldpaddorna föds. På grund av vilket fel måste de utstå ett sådant straff? Varför dessa fasansfulla scener? På detta finns bara ett enda svar: så objektiverar sig livsviljan.”
Viktigt för Houellebecqs läsning av Schopenhauer är också hans tanke om världen som föreställning vilket han exemplifierar så här: ”Det blir då tydligt för henne [människan], att hon inte känner till någon sol, inte heller någon jord, utan alltid endast ett öga som ser en sol, en hand som känner en jord.” Tidigare, menar Houellebecq, betraktades konstnären framför allt som någon som hittade på saker, men med Schopenhauer kunde det konstnärliga skapandet ersättas med ett passivt kontemplerande av tingen som ett estetiskt tillvägagångssätt, med Schopenhauers ord: du bör ”inte längre betrakta tingens var, när, varför och vartill; utan endast och allenast deras Vad”. Detta, kunde vi inflika, är faktiskt exakt Houellebecqs eget tillvägagångssätt i den här studien, han hittar inte på så mycket, nästan ingenting, han kontemplerar över Schopenhauer, han närläser genom att översätta. Ofta slås man också av hur nära Houellebecq faktiskt legat filosofen i sina romaner. Denna passus ur Aforismer i levnadsvishet kunde exempelvis vara hämtad rakt ur Houellebecqs sexturism-bok Plattform: ”Nöd och brist avlar smärta, säkerhet och överflöd leda. Därför ser vi den lägre folkklassen i ständig kamp mot nöden, alltså smärtan, däremot den rika och förnäma världen i en ihållande och ofta rent förtvivlad kamp mot ledan. – Nomadlivet, som motsvarar civilisationens lägsta grad, visar sig åter på dess högsta nivå i det nu så allmänna turistlivet. Det första skapades av nöden, det andra av ledan.”
Till sist har Kristoffer Leandoer rätt i sitt efterord när han skriver att Houellebecqs pessimism är glad. ”Det är glädjen hos den som inte bara accepterat sorgen utan rentav gjort den till överlevnadsstrategi: ingen kan såra den som redan blöder, han är osårbar.” Så är det också med dessa böcker: de är dåliga men dråpliga; soppan är vattnig men smakar ändå gott.