REDAKTIONELLT I – Ann Ighe, Marit Kapla & Joel Kellgren
REDAKTIONELLT II – Anjum Hasan
HUR EN INDISK FÖRFATTARE UPPTÄCKTE EUROPA – Vineet Gill
OUTSIDERN PÅ HEMMAPLAN – Anjum Hasan
MOGULKEJSAREN AKBARS MÄRKVÄRDIGA EXPERIMENT MED MÅNGKULTUR – Girish Shahane
”HÄR HAR VI ALLT, MEN FILMAR GÖR VI INTE” – Taran N. Khan
RÄDSLOR SOM INTE KAN REPRESENTERAS, KROPPAR UTAN ERKÄNNANDE – Sajan Mani & Antony George Koothanady
TVÄRS IGENOM: TRE BLICKAR UR MÅNGSPRÅKIGA LIV – Nik Ruth Persson
BHOLE BABA KI JAI OCH VÄLKOMMEN – Julia Wiræus
CITIZENSHIP AMENDMENT ACT– Girish Shahane
ARG KOSMOPOLITISM – Sarnat Banerjee
TILLHÖRIGHETENS SAMMANFLÄTNING – Nina Mangalanayagam
MAMMA OCH JAG – Mariah Kemler
ATT TRO OCH ATT SE – Jai Arjun Singh
BOLLYWOOD I ALPERNA – Asha Kasbekar
KRITIK
KORPRAL LORTIES BROTT – Hjalmar Falk
BJÖRNKVINNAN – Ann Ighe
THIS LIFE: SECULAR FAITH AND SPIRITUAL FREEDOM – Anton Jansson
SMAKEN AV ARKIVET – Mathias Krusell
DAGBOK 1935-1944 – Ludvig Köhler
ROMS ÖDE: KLIMATET, SJUKDOMARNA OCH IMPERIETS UNDERGÅNG – Staffan Granér
Redaktionellt I
Av: Ann Ighe, Marit Kapla & Joel Kellgren
Relationen mellan Europa och Indien var under 1800- och 1900-talen i hög grad präglad av den företrädesvis brittiska koloniala dominansen. Sedan självständigheten har dock förutsättningarna förändrats drastiskt. Indien är i dag världens näst folkrikaste nation, och en av världens största ekonomier. Också världens folkrikaste demokrati, men samtidigt en av de stater där demokratin – som på många andra håll – idag befaras vara hotad. När detta skrivs, i månadsskiftet februari/mars, har många kommentatorer talat om våldsutbrotten som kostade mer än 40 muslimer livet på New Delhis gator som pogromer. Det verkar vara en rimlig definition. Politiskt/religiöst färgat våld och diskriminering har en lång historia i det moderna Indien, och det som har hänt under senare tid är ännu så länge långt ifrån något rekord när det gäller antalet dödsfall. Men, tilläggen till den indiska konstitutionen som denna gång kan ses som den utlösande faktorn är inte en isolerad indisk företeelse, utan kan sorteras in i en global våg av förstärkande av gränser och av förnyad politisering av etnicitet och medborgarskap. En av det här numrets skribenter, Girish Shahane, ger oss en kort genomgång av vad som har gjort tillägget till konstitutionen, CAA, och ett register över medborgarskap, NCR, till föremål för starka protester över stora delar av Indien.
Det är svårt att fixera vilken tidpunkt som egentligen utgör det här temanumrets början. Men i ett Skypesamtal mellan Ann Ighe, Marit Kapla och Anjum Hasan häromdagen, konstaterade Anjum att det var två år sedan vi för första gången hördes av på det sättet, efter att vi hade kommit överens om att vi ville göra ett nummer om Indien och Europa, och att Anjum skulle vara arbetande gästredaktör tillsammans med oss. Och här är det nu, numret, själva produkten av det samarbetet.
Vad vi från Ord&Bilds sida ville utforska var någon sorts fråga om “Indien” och “Europa” och dessa två entiteters blickar på varandra. Kan man från europeiskt håll förstå något om sin egen belägenhet genom att vända blicken mot Indien och vice versa? Har den europeiskt koloniala blicken på Indien brutits? Har den indiskt koloniala blicken på Europa brutits? Vilka är Europas och Indiens beröringspunkter när det gäller yttrandefrihet, demokrati och den litterära offentligheten? Vilka språkliga och kulturella gemenskaper och gränser finns under de paraplybeteckningarna idag? Vad binder samman Indien och Europa, vad skiljer dem åt? Hur hänger indisk och europeisk politik och ekonomi samman med varandra? Frågorna var inledningsvis många. Man kan följa klichén och säga: efter två år är de ännu fler. Å andra sidan har vi också flera, och delvis helt andra, svar än vi från början kunde föreställa oss.
Eftersom det här numret har kommit till delvis som en residensvistelse i samarbete med Air Litteratur, där sex skribenter från Indien och Europa under några veckor möttes i svenska Strömstad, så tappade vi – underbart nog – lite kontrollen över både frågor och svar, samtidigt som vi själva som redaktion har fått följa med i en ovanligt interaktiv process. I texterna i detta nummer möter ni undersökningar om vad är det att vara ”indisk” i Europa idag och tvärtom. I en dialogisk essä i text och bild mellan Sajan Mani, konstnär från Kerala som numera bor och arbetar i Berlin, och hans vän och samtalspartner Antony Kootanady, sker det genom självbiografiska betraktelser, men också genom den tyska missionären Hermann Gundert som konstruerade den första ordboken för språket malayalam. Sajan Manis erfarenheter av att etablera sig som konstnär i Europa kan ställas i relation till det litterära reportaget om afghanska flyktingar som den indiska filmaren och skribenten Taran N. Khan bidrar med. Hon söker upp en tidigare filmarkollega när hon får höra att de båda vistas i Tyskland. Men det står smärtsamt klart att de bådas villkor i Europa är helt annorlunda: Hon kan vara fortsatt verksam i sitt yrke, medan hans tillvaro och status som flykting har fråntagit honom både professionell och konstnärlig identitet. Sarnath Banerjee visar i teckningar och text hur han brottas med hur han ska förhålla sig till identitet, då han och hans fru, som kommer från Indien respektive Pakistan, valde att försöka undvika de skuggor som de nedärvda konflikterna mellan dessa länder kastar över enskilda människors liv, genom att flytta till Tyskland. Hur kan man vara konstnär i Europa, utan att låsas in i ett specifikt perspektiv, en specifik berättelse? Banerjee skriver: ” All litteratur från Syd måste inte vara migrantlitteratur. Kuratorer från Syd måste inte vara kulturella sherpas och alla sydasiater måste inte identifiera sig som postkoloniala subjekt.”
Nina Mangalanayagam laborerar i en fotografisk essä också hon med frågor om tillhörighet och utanförskap, om likhet och värde. Hon utgår ifrån en skånsk uppväxt med en mor från Danmark och en far från Sri Lanka, något som hon också har utforskat i tidigare verk. Vineet Gill berättar om den uppburne hindiförfattaren Nirmal Vermas decennielånga vistelse i Prag på 1960-talet, och hur den gjorde honom till en genuint europeisk författare – och till en genuint indisk författare på samma gång. Anjum Hasan spårar under rubriken ”Outsidern på hemmaplan” existentialismens starka inflytande på en generation indiska intellektuella och författare. Hasan vänder och vrider på dessas syn på sig själva, liksom hon försöker få grepp om vad de europeiska tänkarna egentligen såg när de någon gång stötte på det indiska. Julia Wiræus novell om en ung kvinnas vistelse på ett ashram i Indien låter oss å andra sidan följa en välkänd rutt; europén som söker sig till visdom via en österländsk guru. Huvudpersonens ambivalens mellan viljan att smälta in och svårigheten att acceptera påbud som hon betraktar som inte bara främmande utan svårbegripliga blir till en lågmäld konflikt, kanske främst mellan huvudpersonen och andra européer. I bakgrunden avtecknar sig de politiska sammanhang där en vallfärd till ett ashram kan tolkas som ett indirekt stöd för hindunationalistiska strömningar. Mariah Kemlers dikt uttrycker den sorg, smärta och vrede som många utlandsadopterade har gett uttryck för under senare år. Idag lever ca 6700 Indienadopterade i Sverige och enligt indiska myndigheter fanns sommaren 2019 ungefär 7000 barn tillgängliga för adoption i landet.
Kanske kan Girish Shahanes text om en av de mest kända av Indiens så kallade mogulhärskare, Akbar, ses som en kort blinkning åt den unga kvinnan i Julia Wiræus novell. Européer, menar Shahane, tänker sig gärna att det är främst andlig visdom som kan komma österifrån. Men i själva verket finns det också möjlig politisk-teoretisk lärdom att dra av Akbars styre under 1500-talet, och den dialogiska och toleranta syn han representerade i fråga om olika religiösa grupper och deras rättigheter, just därför att både Europa och Indien idag har modeller för mångkulturell samlevnad som är starkt utmanade.
Indiens litterära offentlighet är stor, och pågår på många språk – en mängd nationella språk, men också kolonialspråket engelska. Genom intervjuer med tre skrivande och konstnärligt verksamma personer från Indien; Sajan Mani och Girish Shahane (som alltså själva är skribenter i numret) och författaren Geetanjali Shree tecknar författaren och översättaren Nik Ruth Persson en bild av en enorm språklig mångfald som samtidigt präglas av hårda, tydliga gränser kopplade till klass och kasttillhörighet. När används vilket språk, av vem? I vilka samtal, i vilka utbildningssituationer? Engelskans problematiska laddning som kolonialspråk förefaller idag överskuggas av hur hindi har kommit att bli ett språk för politisk makt och ett språk som därför vissa grupper och regioner i landet vägrar att befatta sig med.
Såväl Anjum Hasan och Vineet Gill har alltså främst vänt sina blickar mot skönlitteraturen som kulturellt uttryck, och för den delen, som form för filosofiskt tänkande. Men filmen då? Jai Arjun Singh ger oss en djupt personlig essä om sin mormor och de mängder av europeisk film han tog till sig under sin uppväxt i Delhi, som annars präglades av hindifilmen och dess uttryck. Singh riktar sin blick mot gestaltandet av tro och religiös hängivenhet i filmer av exempelvis Carl Theodor Dreyer, Ingmar Bergman och Hrishikesh Mukherjee. Asha Kasbekar skriver å andra sidan både om hur europeiska landskap till synes omotiverat letade sig in i hindifilmen och Bollywoods scenerier, samt hur Europa och västerländskt leverne blivit ett inslag i berättelsen om modernitet i en traditionell filmform som behövt förhålla sig till ändrade normer kring kvinnans roll och patriarkala normer.
I numret har översättning varit en helt integrerad del av i princip alla texter, och översättandets roll som tolkning och tankeprocess har varit en del av de allra flesta skribenters arbete. Vi har också haft den alldeles nödvändiga hjälpen av översättare för att alla dessa texter nu ska finnas på svenska. De flesta av texterna är helt eller delvis skrivna på engelska, och ni kommer att hitta ett mindre urval av dem publicerade på engelska på eurozine.com, strax efter att vi publicerar vårt svenska nummer.
I numrets kritikdel finner ni läsningar av företrädesvis facklitteratur. Idéhistorikern Anton Jansson har läst svenske Yalefilosofen Martin Hägglunds bok This Life: Secular Faith and Spiritual Freedom, ett verk som genom att kombinera religionskritik med kritik av kapitalismen vill diskutera de stora frågorna – vad vi gör med vår tid och vad ett meningsfullt liv egentligen innebär. ”Hägglund föreslår att vi behöver förskjuta måttet på värde från att vara bestämt av profitbehov till att definieras av tillgänglig fri tid, tid som kan användas för att utveckla vår andliga frihet”, skriver Jansson.
Hjalmar Falk, även han idéhistoriker, har läst Arche Press nyutgåva av den franske psykoanalytikern och rätthistorikern Pierre Legendres bok Korpral Lorties brott. Denis Lortie tog sig beväpnad in i parlamentsbyggnaden i Quebec år 1984 i syfte att ”döda Montreals regering”. Trots att boken ursprungligen publicerades 1989 tycker sig Falk se tydliga kopplingar till vår tid, men också stora skillnader, kanske framför allt i den världsbild utifrån vilken den konservativa högern argumenterar. Legendres konservatism skiljer sig markant från dagens konservativa såtillvida att den inte är rotad i biologism. Att dagens höger däremot utgår ifrån en sådan syn på människan är ingen tillfällighet menar Falk: ”Efter decennier av repressiv dekonstruktion av de traditionella samhällsbandens institutioner genom marknadsanpassning och tillämpad management-filosofi tycks den enda strategi som återstår för deras försvar vara att förklara traditionella ordningar i termer av artmässigt eviga konstanter, att kort sagt ”naturalisera” hierarkier och auktoritet. Det är därför ingen slump att scientismen idag ofta återfinns till höger i det politiska spektrat.”
Även Ludvig Köhler funderar över ett förändrat ideologiskt klimat, om än i historisk tappning, i sin läsning av Mihail Sebastians Dagbok 1935-1944. Boken som är en personlig betraktelse över det största traumat i modern europeisk historia vållade stor debatt kring Rumäniens antisemitiska arv när det först gavs ut postumt år 1996.
Ord&Bilds redaktör Ann Ighe har läst Karolina Ramqvists Björnkvinnan. Där de flesta kritiker har fokuserat på romanens autofiktiva inslag reflekterar istället Ighe över historieskrivning. Det är genom sin (kvinno)historiska ansats som Björnkvinnan utvecklar sig till något mer än en roman för samtiden, menar Ighe. Författaren till romanen måste arbeta och ta beslut som liknar historikerns, och genom att sätta ett kvinnoöde från 1500-talet i kontrast till 2010-talets vardag ställer Ramqvist frågor till historien som hon kanske inte riktigt vågar ställa till samtiden.
Staffan Granér har läst bokförlaget Daidalos översättning av den amerikanske historieprofessorn Kyle Harper bok Roms öde – Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång. Där andra skildringar av orsaker till den romerska civilisationens nedgång och fall har fokuserat på militära konflikter, klassmotsättningar och penningpolitik söker Harper förklaringar till romarrikets fall i klimatförändringar och pandemier. Två frågor som onekligen är ytterst aktuella i vår samtid, där coronaviruset och våra – mer eller mindre desperata – försök att stoppa det griper kring sig.
Slutligen har Mathias Krusell läst Arlette Farges klassiska essä Smaken av arkivet. Krusell som själv under lång tid arbetade som arkivarie både uppskattar och himlar med ögonen åt Farges bitvis romantiserande beskrivning av arkiven. Utifrån Farges gestaltning av det sinnliga i arkiveringsarbete funderar Krusell på hur framtidens möte med arkiven kommer se ut: ”Den sinnliga upplevelsen av materialet kommer dock vara distinkt annorlunda, akterna kommer inte ha beretts för hand och sällan vara bortsorterade eller upphittade av arkivarier. Däremot kommer registraturens genvägar och slaskkategorier (där kanslier ofta placerar det som inte passar in i den planerade ordningen) att upptäckas […] Återigen kommer mötet med materialet känns som en översvämning av information där forskaren hoppas få en skymt av klippformationen av möjlig kunskap som plötsligt kan visa sig.”
Den här redaktionella inledningen är också en slags redaktionell avslutning – och fortsättning. Efter nästan precis fyra år som en av Ord&Bilds redaktörer slutar nu Marit Kapla sitt uppdrag. Som många av våra läsare vet blev Marits bok, Osebol, som faktiskt först framträdde i tryck som en kortare text i Ord&Bild nr 2-3 2017, en formidabel och prisbelönt succé. Marits tid kommer i fortsättning att ägnas åt det författarskapet. Ann Ighe fortsätter som redaktör, och redan i arbetet med det här numret men också fortsatt under våren har vi fantastiskt nog Joel Kellgren från Ord&Bilds kritikredaktion på plats som redaktionssekreterare.
Redaktionellt II
Av: Anjum Hasan
Den muntra, äppelkindade mannen som säljer köttbullar och potatismos till mig i Strömstads hamn frågar mig varifrån jag kommer. ”Indiano!” utropar han, och berättar att han själv är afghan och har varit i landet i tre år. Är allt bra, frågar jag. Han försäkrar mig att så är fallet. Han älskar Sverige, vill inte återvända till svårigheterna hemma, talar nu språket väl, tycker om sitt jobb, särskilt under sommaren när vikarna runt om denna fantastiskt pittoreska lilla stad på den svenska västkusten är fyllda av segelbåtar, och färjorna går i skytteltrafik med besökare till skärgårdsöar och norska Sandefjord.
Som gästredaktör för detta nummer av Ord&Bild tillbringar jag ett par veckor i staden. På dess bibliotek stöter jag på en trivsam scen. En grupp vuxna och barn, alla nyanlända förmodar jag, sitter runt ett bord, fikar och småpratar med volontärer som konverserar dem på svenska eller hjälper dem att läsa bilderböcker. ”Dumma” förklarar en äldre dam. Hon spärrar upp ögonen och liksom mimar dumhet. Den yngre kvinnan hon undervisar nickar allvarligt att hon förstår och fortsätter att staka sig genom texten. I bibliotekets avdelning för barnlitteratur är en hel vägg upplåten till böcker på andra språk än svenska – arabiska, turkiska, urdu, vietnamesiska, mandarin, rumänska, polska, ryska och så vidare. En fjärdedel av befolkningen i denna lilla stad på trettontusen invånare är utlandsfödda, men de nyanlända – kanske också min optimistiske köttbullevän – lever osäkra liv; jag hör berättelser om de som har slagit ner sina bopålar för att sedan, åratal därefter, få besked om avvisning av obegripliga byråkratiska skäl.
När jag varje eftermiddag tar en promenad känner jag, som alltid i Europa, att jag inte som invandrarna i biblioteket tar in nya ord för att beskriva bekanta erfarenheter, utan förlorar de gamla. ”Autumn leaves swept up on the curb,” säger jag för mig själv. The shrieks of seagulls over the water. The cold is closing in. The last unfurling of sunlit clouds on the horizon. The sound of footsteps on the gravel. The church bells tolling. Alla dessa bilder är så litterära för mig, jag har först mött dem i böcker, det vill säga i den europeiska romanen. Jag är fullt kapabel att använda engelskan för att beskriva min egen miljö hemma, men när jag viskar engelska fraser för att beskriva vad jag ser här i Europa känns det som att jag inte äger dem. De tillhör dem som har beskrivit dessa företeelser och ögonblick tusentals gånger med just dessa, eller liknande ord. Jag känner i panik hur jag dräneras på mitt språk.
Senare, på Göteborgs Konstmuseum så ser jag en videoinstallation som heter One Language Needs to Win (Ett språk måste vinna) av den jugoslaviskättade svenska konstnären Meira Ahmemulic. Hon beskriver hur hon i skolan fick veta att hennes svenska inte dög, trots att hon under uppväxten förlorat sina föräldrars språk. Vilket språk är då mitt, frågar hon sig, och det är en svindlande känsla jag genast känner igen.
Texterna i detta nummer beskriver de många kontaktytorna mellan Europa och Sydasien – lånen, kontrasterna, antagonismerna och vänskaperna, effekter och ekon. Girish Shahane beskriver en mogulkejsares banbrytande liberalism, vilken sågs som radikal av tidigare seklers européer. Akbars tro på det vi idag kallar mångkulturalism var en slags föregångare till vår samtids medborgarideal. Detta ideal fortsätter att ha sina svagheter, vilket inte minst flyktingens sårbara situation i förhållande till nationalstaten understryker. Flyktingen framträder i det här numret i och med Taran N. Khans porträtt av en afghansk filmare i Hamburg. Men Brighu i Sarnath Banerjees bildberättelse är också en sorts flykting, formad av europeiska influenser, men ändå liksom sin skapare aldrig helt hemma i Europa. Idealets svagheter framträder också hos Sajan Mani och Antony Georg Koothanady, som beskriver de många förhandlingar – försök till minnen liksom till glömska – som konstnären från tredje världen ställs inför i Europa. Men man måste inte leva i Europa för att vara europé. Jai Arjun Singh, som utforskar de olika känslouttrycken i indisk och europeisk film, finner att han inte behöver välja mellan dem. Vineet Gill, som skriver om den indiske romanförfattaren Nirmal Verma, som var på djupet influerad av det europeiska, skriver: “sanningen är att Vermas författarskap inte följer någon bestämd tradition och således är den både autentiskt indisk och genuint europeisk på en och samma gång.” Kanske är det en lång väg för oss alla, innan vi kan bli och erkännas som autentiska på detta sätt, men det är ett underbart ideal – inte ensamheten i att finna sig själv liksom på utsidan av varje språk, och än värre varje nation, men den skapande oredan i att kunna leva i mer än ett.
Översättning från engelska: Ann Ighe