Av Nathan Hamelberg

För några månader sedan läste jag ”A Pryor Love”, en gammal maratonessä skriven av författaren och teaterkritikern Hilton Als publicerad i The New Yorker 1999, om stand-up-komikern Richard Pryors betydelse för USA, för det svarta USA och hur han skilde sig från många andra röster från det svarta USA i offentligheten som föregick honom. Als noterar att: ”The subject of blackness has taken a strange and unsatisfying journey through American thought: first, because blackness has almost always had to explain itself to a largely white audience in order to be heard, and, second, because it has generally been assumed to have only one story to tell – a story of oppression that plays on liberal guilt. The writers behind the collective modern ur-text of blackness – James Baldwin, Richard Wright, and Ralph Ellison – all performed some variation on the theme. Angry but distanced, their rage blanketed by charm, the lived and wrote to be liked. Ultimately, whether they wanted it or not, they in some way embodied the readers who appreciated them most – white liberals”. Als fortsätter: “Richard Pryor was the first black American spoken-word artist to avoid this.” Även om Als omdöme kanske påverkades subtilt av att Pryor till skillnad från Baldwin, Ellison och Wright levde när essän skrevs så stack just det här partiet – i en fantastisk essä – till i mig.

Jag kände en sorts bekräftelse när jag läste någon beskriva Pryor – en av mina barndomshjältar – i befriande ordalag, men när texten gick över till Baldwin kände jag det som om en annan hjälte blev baktalad. Vad menar han, skulle Baldwin vara sellout eller, och vem fan är det som tar sats för att skjuta straffspark med tangentbordet på tolv års avstånd?
Artikeln hade en poäng, annars hade den inte triggat något hos mig, även om det bara var en bisats och helt sekundärt till porträttet av Pryor, essäns egentliga ärende. Jag var tvungen att stanna upp och grubbla. Varför gillar jag Baldwin så mycket? Jag rotade fram flera av hans böcker och essäsamlingar – det här ser löjligt ut i skrift, jag vet – och la ut dem på köksbordet och började sampla delar, meningar, bläddra efter stycken jag hade starka minnen av. Hittade inte alla, drabbades igen av några, grubblade över ytterligare andra och famlade efter en känsla jag hade för mig skulle finnas där bland sidorna. Så kom jag att tänka på när Amiri Baraka uppträdde i Stockholm för ett antal år sedan, det var en sån oändlig konsert där jazz, spoken word och politiska tal och mellansnack med publiken muterade ihop till ett, och det skämtades en hel del. Vid något tillfälle sa Baraka “Jimmie always used to say” och efter det följde någon brutal och lite plump anekdot om hur han och James Baldwin brukade prata med varandra off the cuff och jag hamnade i någon sorts star struck känsla av ”wow, nu kommer man närmre Baldwin”. En rätt oklädsamt vördnadsfull känsla som kanske inte direkt hade uppskattats av sagde Baldwin. Baraka fick den skrävlande, burduse och i min fantasi druckne och uppsluppne Baldwin att leva, sisådär tjugofem år efter hans död. Kanske Baraka inte var något sanningsvittne, men jag tror att han var det. Var han det fick man där och då en glimt av Baldwin när han inte formulerar erfarenhet med det gracila språk som präglar hans böcker, eller för den delen hur han varje gång han intervjuas av vita programledare eller debatterar med vita antagonister tycks väga vartenda ord på guldvåg och stanna upp för att hitta exakt den skalpellvassa formulering som skulle tjäna hans resonemang eller vittnesmål bäst. Istället, en Baldwin som skjuter från höften och talar med hela munnen.
Det Baraka sa blixtbelyste att Baldwins skriftspråk har en riktning, att det (bland annat) är ämnat för en viss publik. Pryors storhet kom ur att han någon gång cirka 1970 fick en uppenbarelse att han skulle sluta försöka vara något han inte var, sluta försöka bli Cosby 2.0 och underhålla vita Amerika med humor som tryggt balanserade på rätt sida av gränsen för anständighet utan snarare se humorn i det extremt bleka, vidriga och bisarra med det rasneurotiska USA och vrida det till sånt man kan skratta terapeutiskt åt. Pryor gick från att vilja ha erkännande och bekräftelse av vita Amerika till att skämta ur hjärtat utan att förställa sig, och det var det som ”gjorde” honom. Han skämtade om hur svarta och vita liv var, men vita USA var bara bitvis det som skapade det svarta USA Pryor pratade om, medan berättelser om barndom, missbruk, vänskap, sex och paranoia var det som gjorde honom till ”the Picasso of our profession” som Jerry Seinfeld sa. Det gjorde honom omåttligt populär bland svarta, och sedan som konsekvens av det, bland lagom hippa vita. Men popularitet hos de senare var en bieffekt snarare än ursprunglig avsikt.
Efter att ha grubblat på det här kunde jag inte låta bli att kämpa med att skaka av mig känslan att den tilltänkta läsaren för Baldwin ofta är vita Amerika. (Disclaimer: jag vet att Amerika är mer än 50 stater, jag använder begreppet så som det används i USA). Till och med i The Fire Next Time (På svenska: Nästa gång elden) som nominellt är adresserad till Baldwins brorson James, åtminstone den första delen My Dungeon Shook. The Fire Next Time är ett mästerverk, men trots att det är skrivet till Baldwins brorson var det ändå det vita kulturetablissemangets reaktioner på det som gav det berömmelse. Själva titeln – tagen från ett verspar i slavsången ”Mary Don’t You Weep” kanske ska förstås som att Baldwin vill påminna om den svarta historien. Men Baldwin talar till sin brorson, inte med. Det vore så klart omöjligt att i boken redogöra för brorsonens svar, men även om det inte ska ses som ett retoriskt grepp att boken är adresserad till brorsonen, så är det inte hans mottagande vi någonsin fått ta del av, utan det vita Amerikas. Vilket kanske är ofrånkomligt, att varje berättelse av rang från svarta i USA – eller offer för rasism någonstans i hela världen – kommer filtreras, vinna ryktbarhet och nå oss via de som i texten framställs som överordnade. Skulle det ens kunna vara på något annat sätt? Jag vet inte.
Om det är så att berättelser från rasismens offer bara hörs om de uppmärksammas av de som överordnas i ett rasistiskt system, vad får det då för konsekvenser för hur vi talar och skriver? Medan jag skriver det försöker min hjärna springa i förväg, öppna dörren till tanken jag anar och kika i smyg för att veta vad som kommer komma. Vill jag rädda min bild av Baldwin? Äsch, det är ängsligt, han är och förblir en titan. Men det betyder ju något – kanske att vad jag i brist på bättre ord nu kallar ”antirasistiska texter” måste syfta till att vinna erkännande. Det finns en massa formuleringar från Baldwin där han i någon mening säger motsatsen: ”There is no reason for you to try to become like white men and there is no basis whatever for their impertinent assumption that they must accept you” (My Dungeon Shook) och liknande. Men det förtar ju inte att bokens framgång bygger på hur den mottogs av vita Amerika, och att vi aldrig får ta del av brorsonens respons.

Sen tänker jag plötsligt: Baldwin är vår försvarsadvokat! Jag älskar honom för att han pallar med att i sådan noggrann detalj redogöra för en sorts känslornas geografi, att han inför såväl de som känner igen som de som känner sig främmande för dem visar upp hur årsringar av brutalisering ser ut inombords. Hur man navigerar, hur den inre dialogen som kommer ur det DuBois kallade ”double consciousness” ser ut. Plötsligt vänder det. Min blick går från att ha varit en hårsmån från att se Baldwin stå i de för inställsamhet anklagades bås till att han står och håller ett okonventionellt försvarstal som tvingar rätten att se bortom sin egen snäva värld av förutfattade meningar.
Kanske ska jag bara se på Baldwin som en otroligt bra lagspelare? Sina många vänskapsband till många av de tyngsta i svarta Amerikas kultur, politik och aktivism till trots så framstår han så ofta som en individ, fri röst, obunden och utan kopplingar, vilket ledde till självvald exil. Men individualist? Nja knappast, han om någon talade ju tvärtom både för ett kollektiv och för sig själv. Han kanske var så pass bra lagspelare att han kunde gå ensam långt upp på motståndarens planhalva, i andra länder, i främmande territorier och ändå inte någonsin tappa riktningen. Ta en för laget liksom.
Och så undrar jag, har vi någon som skriver som Baldwin i Sverige? Har vi ens en liknande plan? Och om nu Baldwin adresserade vita Amerika och vann ett visst erkännande för den svarta saken, finns det någon som åstadkommer det här i Sverige?