Av: Jonatan Habib Engqvist
Ord&Bilds redaktör Jonatan Habib Engqvist befann sig i Moskva när anfallet mot Ukraina inleddes. Här är hans anteckningar och reflektioner från möten och inställda möten och en outhärdligt spänd situation. ”Som kulturarbetare måste vi värna om samlingsplatserna. Vi ser kraften i detta varje dag” skriver han. ”Kulturen är en av de sista platserna för dialog med samhället, inte staten. Kulturen är en av de sista öppna dörrarna.”
Kristus Frälsares katedral i Moskva. Bild: Jonatan Habib Engqvist.
Den 23 februari är en helgdag i Ryssland. Fäderneslandsförsvararens dag (День защитника Отечества). Den kvällen råkar jag befinna mig i en lägenhet inte så långt från Röda Torget och mellan huskropparna ser vi himlen färgas rosa av fyrverkerier. En rysk vän ska resa till Amsterdam dagen därpå. Min vän kliver på planet klockan fyra. När hen landar är det krig.
Dagarna innan har jag träffat ett antal kollegor och konstnärer runt Moskva, samtalen har i stor utsträckning kommit att kretsa kring den politiska situationen, rädslan för ytterligare kulturell isolering, försök att förstå den upptrappade retoriken, och en uttalad oro för vänner och familj i Ukraina. En vän och kollega säger att det är så viktigt just nu att kunna visa andra möjliga världar, att kunna föreslå alternativ. ”Vi är ju inte så många [kulturarbetare] och bombastiska utspel kommer med största sannolikhet att leda till att andra, runt omkring mig, som jag bryr mig om, kommer att bestraffas... Eller kanske har den tiden kommit? Jag vet faktiskt inte.”
Tidigt nästa morgon vaknar vi till en helt annan verklighet. Det är ett Moskva som jag inte alls känner igen – livliga diskussioner på tunnelbanan, klungor av upprörda tonåringar vid busshållplatsen och kollegor som bryter ihop. Och mitt bland alla intellektuella analyser, känsloutbrott, mobilskrollande medpassagerare är allt på något besynnerligt vis precis som vanligt. Mina åtaganden här har ställts in. Jag har två dagar kvar i Moskva, inser att jag inte kommer kunna koncentrera mig på någonting annat, och bestämmer mig för att ta kontakt med några kulturarbetare, om så bara för att själv försöka begripa hur jag som privilegierad, svensk medborgare med en returbiljett ska förstå situationen. Och vad det överhuvudtaget är för situation. En ung konstnär berättar för mig om oron inte bara för ökad avskildhet från omvärlden, utan även ökade klyftor inom landet. Någon annan lägger till att ”det kan faktiskt finnas de som tittar på teve och tror på att Ryssland befriar folket i Ukraina från en nazistisk regering. Eller hämtar hem ryska medborgare. Ingen med familj i Ukraina såklart. Och ingen ur min bekantskapskrets.” Får en pushnotis. Ryssland utesluts från Eurovision.
Den 24.e februari är även Estlands nationaldag. En tidskriftsredaktör säger att hen inte vet hur hen vill att Europa ska se på situationen. Jag får höra att det pågår livliga diskussioner i sociala medier om planerade öppningar och andra tillställningar. En del argumenterar för det ökade behovet av att ses och diskutera med varandra, andra menar på att det inte finns plats för sådant när det är krig. ”Borde vi strejka? Eller skapa andra rum? Begära generalstrejk? Eller är institutionerna de sista säkra platserna? Vad kan vi göra? Vad bör vi göra? Vem skulle märka om vi inte gjorde det vi gör?” Samtidigt framkommer det under samtalet att för tidskriftens del är flera av de internationella kontrakt som deras relativa autonomi bygger på i fara, och de sitter nu sedan ett par veckor med en tryckfärdig tidskrift utan att veta om de har råd att publicera den.
Det blir snabbt tydligt hur många av dem jag talar med har personliga band till Ukraina – familj, vänner, kollegor. För ett par år sedan var det kulturella utbytet med Kiev livligt men sedan ett par år har det varit fler som valt att söka andra, enklare, samarbeten. En bekant skickar ett kort meddelande och skriver att hen inte klarar av att ses. ”Det gör för ont. Syskon och mostrar i Kiev och Donetsk. Jag är livrädd.”
På kvällen är det är kö till bankomaterna på vägen hem. Det går rykten om att Putin har blivit bunkertokig. Jag blir ombedd att inte gå ut och tar en öl på hotellet. Jag säger skämtsamt att det är bäst att betala med kort så länge det funkar, får ett skratt som svar med tillägget att det är bra att jag som utlänning inte är ute just nu. Själv avstår hen från att delta i demonstrationerna eftersom det skulle skapa problem för hens examen på universitetet om hen åkte fast. Under protesterna i centrala Moskva den kvällen ställer sig en aktivistisk konstnär på ett torg och deklamerar att vi nu ska vara tysta om allt som vi inte får prata om: en uppmaning till kollektiv tystnad mot att bli tystad. Hen arresteras men släpps ut dagen därpå.
Den 25e februari träffar jag en annan kulturarbetare på ett fik och när jag vill bjuda på kaffet har mitt betalkort upphört att fungera. Kanske är det bara tillfälligt. Kanske är det nödvändigt med de här åtgärderna. Jag låter dem jag möter bestämma vart vi ska ses så det blir mycket tunnelbana och buss. Antecknar något på en servett som jag vet att jag kommer tappa bort. Passerar Hotel Metropol. Det var här Harry och Moa Martinsson bodde när de var på författarkonferens 1934. Hotellet ligger tvärs över gatan från Bolsjojteatern och öppnade 1905. Det första hotellet i Moskva med varmvatten och telefon på rummet, utländska rätter på menyn och bar vid lobbyn. Tolv år senare försvarades Kremls östra flank från hotellsviterna i jugendstil av tsarens kadetter, medan bolsjevikerna besvarade elden från gatorna nedanför.
Bolsjevikerna använde först byggnaden för tjänstemän och olika avdelningar i den nystartade staten. Det sägs att dokumentet som officiellt deklarerade proletariatets seger skrevs i svit 217, men när handel och diplomatiska förbindelser återställdes på 1920-talet, slängdes apparatchikerna ut och Metropol sattes i ursprungligt skick, med uniformerade piccolor i lobbyn och amerikansk jazz i baren. Precis runt hörnet från Kreml och några kvarter från det ökända Lubyanka. Någon berättar för mig om oron för ”Tjetjenerna”, om att något kommer hända i Moskva om kriget får fortsätta. Jag tänker på andra delen av Tolstoys Vägen till Golgata där det står:
Den stora salen i restaurangen i Metropol, skadad av bombattentatet i oktober, var inte i bruk. Men de serverade fortfarande mat och vin i privata rum, eftersom en del av hotellet tagits i besittning av utlänningar, mestadels tyskar och desperata affärsmän som hade lyckats skaffa sig utländska pass.
På kvällen samlas vi i en annan lägenhet. Olika nationaliteter. De flesta kulturarbetare. En rad kulturinstitutioner har gjort uttalanden via sociala medier under dagen. En konstinstitution skriver:
Den 24 februari 2022 inledde Ryssland ett krig med Ukraina. Krig kan aldrig vara ett mål och kan inte ursäktas, dess eko kommer ljuda i många år. Vi är emot den beväpnade invasionen, som mitt framför våra ögon raserar allt vi noggrant har byggt upp under alla dessa år med våra ukrainska vänner och kollegor – möjligheten att prata med varandra och arbeta tillsammans trots att absurda tjänstemän förbjuder det. Vi säger #nowar #notmyarmy och uppmanar de ansvariga att lägga ner vapnen. Idag har många vetenskapsmän, konstnärer, curatorer, konstvetare öppet uttalat sig mot militär aggression, ingen av oss kan stå vid sidan om. Vår tid ska vara annorlunda, vi ska vara annorlunda – acceptera andras position och vara redo för dialog.
Döden bearbetas kanske bäst genom att fokusera på praktiska saker. Någon har via Telegram, eller om det är Signal, hjälpt till med att fixa en varmvattenberedare i Kiev. En annan har via appen Loud Voice kommunicerat med människor i Kiev och släktingar i Zaporozhye hur man säkrar fönster, hur mycket vatten de ska förvara och så vidare. Det är psykoanalytiker där som berättar att de har organiserat ett zoom-seminarium med kollegor i Ukraina och Paris och ska diskutera Einsteins brevväxling med Freud om krig. Det är där Einstein talar om att han inte kan påverka universums lagar, men kanske på något sätt använda sin röst för att bidra till samförstånd. Helt plötsligt dyker ett par konstnärer upp som jag känt i många år. Hade inte kommit på tanken att höra av mig till dem när jag var här. Sist vi sågs var hösten före pandemin, i Minsk. Vi börjar diskutera Belarus, och jag kommer att tänka på intervjun med Dimitrij Strotsev i senaste numret av Ord&Bild där han pratar om den intensiva glädje och gemenskap som uppstod när våldet var som hårdast. Någon berättar om sin mor som bor i ett höghusområde utanför stadskärnan och som fördömer hens opatriotiska verksamhet. Någon annan återger fragment av samtal mellan två medelålders herrar som säger att ”det är över på en vecka”. Klen tröst och antagligen inte första gången som man har hör det där – Tjetjenien, Afghanistan, Syrien, Vietnam – alla dessa enveckorsattacker… Det känns viktigt att samlas så här. Vi måste komma ihåg att det här kriget har pågått i flera år säger mina belarusiska vänner.
Vaknar den 26.e februari med en lätt huvudvärk. Striderna har pågått hela natten och samtidigt är det en vanlig grå lördagsmorgon på ett halvbra hotell. Det händer något med tiden i relation till döden. Den blir både konkret och veckad. Till och med på avstånd. En annan gäst får ett samtal och bryter ihop. Jag lånar kontanter. En affär som jag kommer tjäna på med tanke på hur värdet på rubeln har rasat de senaste dagarna. Minns ett fragment av gårdagens samtal där någon sa att det finns folk i det här landet som måste jämföra priset på havregryn. Tänker på mina syriska vänner runtom i världen. 2014 var Ryssland en av få länder som tillät dem att öppna bankkonton när de var tvungna att sälja allt de hade. Det är fotbollsmatch på teven i hotellrestaurangen. Så har det varit hela veckan. Hemma hos förövaren.
En av de största internationella konstinstitutionerna har annonserat att de ställer in all offentlig verksamhet. En teaterchef har avgått med den korta motiveringen att hen inte vill ta emot pengar från mördare. Det är tomt på gatorna när jag passerar Kristus Frälsares katedral. Kyrkan som är en kopia av en kyrka som en gång stod på samma plats. I den ursprungliga 1800-talskyrkan som tog över fyrtio år att bygga hade Tjajkovskijs ouvertyr världspremiär. Stalin rev kyrkan 1931 och tanken var att Sovjeternas palats (Дворец Советов) skulle stå där. Det blev aldrig så. Som ofta verkar vara fallet med nedlagda sovjetiska mastodontprojekt, blev det istället en simbassäng. Men det finns frimärken av den där förskjutna stapeln av räfflade cylindrar som skulle krönas av en ett hundra meter hög staty av Lenin. Arbetet påbörjades 1933 och grunden stod klar 1939. Den tyska invasionen i juni 1941 avslutade projektet eftersom ingenjörer och arbetare vändes till försvarsprojekt eller pressades av armén – det högteknologiska konstruktionsstålet demonterades 1942 för att användas till befästningar och broar. Nuvarande kyrkan byggdes mellan 1995 och 2000. Det var här Pussy Riot framförde sin ”Punkbön: Guds moder kör iväg Putin” för ett decennium sedan, den 21:a februari 2012.
Ett möte ställs in. Hen skadade benet igår men försäkrar att det inte är akut, bara inte läge att ses. Jag går tillbaka till hotellet och igenom alla fickor på jakt efter den där servetten medan jag skriver till min vän i Nederländerna för att höra hur hen mår. Hen har precis fått reda på att dotterns andra förälder också är i Europa. ”Jag vet inte vad jag ska göra”, ”Är förtvivlad” sedan kommer ett nytt meddelande: ”Hur är det med ditt flyg?”. Hens syskon uppmanar hen att stanna, att hitta ett sätt att stanna utanför Ryssland. Men barnet är kvar hemma.
Servetten ligger faktiskt i en byxficka och jag sätter mig i hotellobbyn för att skriva den här texten utan att riktigt veta vad den ska säga eller har för syfte. Pappa ringer. Jag går runt kvarteret så vi kan prata fritt. Vi talar lite om Balkan, och om hur det var när vi bodde i Istanbul i slutet av 80-talet och såg bilder av hur många kurder som ”eliminerats” mellan nyheterna och vädret. Samma ordförråd som används här. Gangsterspråk. Upplever att det är angeläget att kunna dela den här erfarenheten, också för att berätta att det är komplicerat. Jag är ju inte journalist, kanske är det lika mycket för min egen skull jag skriver. Hittills har jag hållit låg profil på den här resan och undvikit sociala medier, men får höra av andra att det har börjar ladda långsamt här, Instagram är så sävligt att det är svårt att uppfatta bilder. Antingen beror trafikstockningen på att det är många som utnyttjar mediet, eller på att det kontrolleras. Det är nog enklast att vänta tills jag har lämnat landet om jag väljer publicera något offentligt.
Ord&Bild 1919. Exemplar på Sveriges Rysslandsambassad.
När jag besökte den svenska ambassaden häromdagen hade de hittat ett nummer av Ord&Bild från 1919. Numret innehåller en lång artikel om Ukraina. Jag letar upp texten på projekt Runeberg där hela tidskriftens utgivning 1892-1951finns tillgänglig. Det är författaren, översättaren och slavisten Alfred Jensen som skriver en ärligt talat en märklig, högspänd text och jag har svårt att koncentrera mig. ”Dunkelt är Ukrainas förflutna, och dunkel tycktes dess framtid vara.” skriver han om landet som ”väntar allt fortfarande på statsrättsligt erkännande.” Texten följs av två Schevtschenkodikter. Den ena heter Det rör mig ej där sista strofen lyder:
Och ingen far skall vid sitt bord
med suckar säga till sin son:
”Bed, barn! Den mannen för Ukrajna
fick lida landsflykt, hat och hån”
Det rör mig ej, om denna son
Skall bedja eller icke för mig.
En enda sak på jorden rör mig:
Om ondskan skall mitt land få råna,
Bedraga, bränna och förhåna,
till dess det långsamt, sargat dör…
– Det är det enda, som mig rör.
På den återfunna servetten har jag antecknat: ”Som kulturarbetare måste vi värna om samlingsplatserna. Vi ser kraften i detta varje dag”. Jag tänker på oron för kulturell bojkott som vi diskuterade före anfallet. Även om flera personer har sagt att jag får nämna dem vid namn bestämmer jag mig för att låta bli. Jag vet inte om det är rätt eller inte. ”Kulturen är en av de sista platserna för dialog med samhället, inte staten. Kulturen är en av de sista öppna dörrarna. Kanske för att den är för billig. För vetenskapen är det för sent, för att inte tala om affärsvärlden. Att inte ge oss visum vore förödande, då skulle vi stå ansikte mot ansikte med makten. Det är deras dröm. De vill skapa en situation mellan den i Iran och den i Kina, och då blir vi fiender – journalister, kulturarbetare, konstnärer – i den ordningen. Fiender får inte kredit på banken och så vidare. Det är något vi måste stävja.” Jag försöker tyda min egen handstil på servettanteckningarna från gårdagens vindlande samtal. Eller var det i förrgår? Minns någon som berättar att de bestämt sig för att ”titta på teven” och försökte förklara kommunikationsstrategin: ”till skillnad från den västerländska nyhetsrapporteringens upplysningsideal handlar det om förvirrande bilder som tagits ut sitt sammanhang och lugna röster som gör dig nedslagen. Bilder från annan nyhetsrapportering presenteras med ’fake news’ etiketter som blandas med historiskt material.”
Jag får frågor via WhatsApp om jag kan hitta ett sätt att ta emot konstnärer med barn på flykt från Ukraina som befinner på tåg mot Warszawa och förmedlar några kontakter utan att tala om vart jag befinner mig innan jag frågar receptionen om de vet något om läget med flygen. Än så länge är det bara England och Polen som har stoppat flygtrafiken. Hen ber om ursäkt för vansinnet. Det är många som ber om ursäkt dessa dagar. ”Moskva, Jekaterinburg, St. Petersburg är inte Ryssland” säger hen. ”Vi hatar det här.”
Kollar telefonen. Växlar mellan nyhetsmedierna, och det verkar som om många länder har bestämt sig för att skicka vapen till Ukraina. Revisorn påminner om att momsdeklarationen ska in på måndag och jag godkänner ett korrektur för en bok som jag har jobbat med i ett par år. Det kommer snart en ny vardag för ett par miljoner människor som tvingas fly. Idag har den statliga ryska dygnetruntnyhetskanalen valt att sända en ”dokumentärfilm” om konflikten i Ukraina från 2016 som visar hur Europa bär en stor del av skulden, varvat med gamla bilder från ett fridfullt Kiev. Ännu en teaterdirektör säger upp sig med orden ” Jag avgår också.”
Jag skickar länken till Alfred Jensens artikel om Ukraina till min medredaktör som svarar med att skicka en bild av Ord&Bild 6 från 2004 där redaktören för tidskriften Krytyka, Mykola Rjabtjuk i samband med den orangea revolutionen avfärdar nationalistiska myter från båda sidor och visar fram ett komplext och blandat land. Vi kanske borde lägga ut den på Ord&Bilds hemsida? Jag hinner ögna de första sidorna av numret på väg till nästa möte, denna gång med en författare vars familj flyttade hit från Tjernobyl när hen var ung. ”Jag skriver på min roman. Det är det enda jag kan fokusera på nu. Den börjar i händelseutvecklingen 2014 och kan förhoppningsvis ge en mer komplex bild genom observationer från vardagen… Förstår du hur jag tänker? Låter det arrogant?” Hen förklarar att leva som författare eller konstnär i det här sammanhanget är att välja en situation och det liv som det innebär att vara en skapande människa. ”Jag har valt bort familj för detta. Jag vet inte om det är rätt. När jag var yngre hade jag kraft att protestera. Men vi som är uppvuxna på 90-talet har levt så länge med falska löften. Vi är trötta men inte utslitna”
Detta är första personen jag pratar med som ens nämner att patriarken för ortodoxa kyrkan vädjade till båda presidenter att inte kriga. Vi pratar mer om kyrkan, om informationsöverföringen, bistånd och hjälparbetet som de organiserar… ”men som konstnär ska man liksom distansera sig från dem. Det är inpräntat i oss sedan barnsben. Att det vi gör står i opposition till dem.” Det är naturligtvis inte okomplicerat, men det är ändå märkligt att jag varken hört om detta här eller i internationella media. Jag hittar en artikel på nätet där det framkommer att han skickade ett meddelande till alla pastorer och trogna i den rysk-ortodoxa kyrkan, ”vars flock finns i Ryssland, Ukraina och andra stater”, och uppmanade parterna i konflikten att ”göra allt för att undvika offer bland den fredliga befolkningen” uppmanade alla att hjälpa flyktingar och behövande. Han välsignar inte trupperna och överfallen, utan försöker kalla alla till ömsesidig förståelse med förhoppningen att alla ska lyssna på honom, till att börja med de i Kreml.
Utanför hiptserfiket som inretts med sovjetiska möbler i den ”ostalgiska” stil som verkar gälla i Ryssland just nu står det fyra piketbussar. Även utanför tunnelbanan är det fullt av poliser. Det har blivit kväll. ”Imorgon kommer de stora protesterna” berättar någon. En kollega från Kiev har evakuerat sin familj västerut, en annan är någonstans i skogen där han försökte korsa gränsen innan den stängdes för män. Jag träffar en museidirektör som under middagen publicerar ett uttalande från institutionen där de på grund av omständigheterna och efter samtal med inhemska och utländska konstnärers ställer in alla publika program, och en förkrossad universitetslärare från Georgien som återger universitetsvärldens intriger. Chefen för Rysslands statliga RT-tv uttalar sig offentligt. Om medborgare motsätter sig president Vladimir Putins agerande i Ukraina är de inte längre ryssar. Margarita Simonyan, chefredaktör för det engelskspråkiga internationella nyhetsnätverket, skriver vidare om antikrigsrörelsen: ”Om du skäms över att vara ryss nu, behöver du inte oroa dig, du är inte ryss.”
Jag känner igen veckans samtal. Förvirringen, känslan av skam, sorg och att inte veta vilka ord som ska användas. Om att inte vara här för att stödja regeringen, utan att ha valt att vara kvar för att göra motstånd. Vi pratar om hur mobila krematorier följer trupper av unga soldater som inte vet vad de har för uppdrag innan de kommer fram, eftersom kistorna skulle utgöra ett sådant symboliskt nederlag. ”Om Ukraina kan hålla emot tillräckligt länge för att människor här hinner förstå, inte längre kan förneka, att folk dör och att regeringen ljuger för dem? De har lovat ett Blitzkrig.” En middagsgäst försöker boka om sitt flyg två gånger på grund av inställda avgångar. Kievs borgmästare inför utegångsförbud från lördag kväll till måndag morgon.
Tillbaka på hotellrummet, på teven är det en långfilm om Michail Kalasjnikov, mest känd för att 1947 ha skapat automatvapnet automatkarbin-47, mer känt som AK-47.
Kiev står kvar på söndagsmorgonen. Ryska media publicerar en artikel om att kinesiska diplomater har publicerat en lista över amerikanska militära övergrepp de senaste decennierna och hävdar att Washington var det ”verkliga hotet” mot världen, eftersom EU, USA, Storbritannien, Nato och FN-chefen alla nu beskyller Moskva för en ”oprovocerad” attack mot Ukraina. Kommunikén påpekar att 81% av krigen mellan 1945 och 2001 lanserades av USA, och anklagar Washington för att ha hällt olja på elden i konflikten i Ukraina. Konstnärer och curator för ryska paviljongen i Venedig säger upp sig, tusentals ryska kulturarbetare, akademiker men även vetenskapsmän skriver under petitioner. Det kan innebära upp till 20 års fängelse att ”hjälpa ett annat land”. Kievbiennalen begär bojkott.
När man flyger västerut flyger man bokstavligen bakåt i tiden. Det är fullsatt. Och oerhört märklig stämning ombord. Ett spädbarn som skriker, animerade samtal mellan främlingar. Igår kväll pratade vi om vilka länder som stängt luftrummet, idag handlar det om vilka som fortfarande har öppet. På den försenade marktransporten noterade jag mobilskärmar med rödmarkerade länder, plötsliga besked, inställda flyg… det påminner lite om hur det var att resa förra våren men med en helt annan nivå av panik. ”Dubai och Istanbul kommer nog fortsätta fungera för mellanlandningar ett tag till. Men priserna!” säger min medpassagerare som reser med hela familjen med slutdestination i Litauen. Vid varje utrop från kaptenen hoppar hen till, som om hen inte vågar tro på att vi kommer landa i Stockholm förrän vi är på marken igen. De har ingen plan. ”Jag hoppas bara att det är över snart” säger hen, ”mina föräldrar är i Ukraina”. När jag slår på telefon på Arlanda har jag fått en ny pushnotis. ”Sverige förbereder sig för att stänga svenskt luftrum för ryska plan.”
