Debutantåret 2023

Joel Kellgren

Bland de romandebuter som rönt störst uppmärksamhet från 2023 tycker jag mig urskilja ett gemensamt tema – alienation. I Karl Kofi Ahlqvists hyllade debut Ingen ro om natten arbetar en ung man och hans far som är från Ghana i gig-industrin. Som en väg ut från det tunga arbetet åker berättarjaget över Öresundsbron för att sälja sig till äldre vita kvinnor i en cynisk skildring av ett Sverige där förslumningen av arbetsmarknaden tillåtits pågå i decennier. Frans Wachtmeisters debutroman Territoriella anspråk bär även den drag av en cyniskt färgad alienation, dock en betydligt mer humoristisk sådan. Här är alienationen knuten till grusade förhoppningar om att bli accepterad i ett nytt land och AI-utvecklingens förödande konsekvenser för huvudpersonens karriär. Sanna Samuelsson och Annika Norlins romandebuter Mjölkat respektive Stacken kretsar båda kring personer som lämnar arbeten inom media och söker sig bort från staden. I Samuelssons fall tillbaka till den bondgård där huvudpersonen tillbringade sin barndom och hos Norlin hamnar det utbrända berättarjaget i en gemenskap av människor som valt att leva helt utanför samhället. Gemensamt för dessa verk är, alla deras olikheter till trots, att de kretsar kring personer som söker vägar bort från de problem och konfliktlinjer som kännetecknar vår samtid samtidigt som de alla misslyckas i den strävan.

Huvudpersonen i Ingen ro om natten är livrädd att sluta som sin pappa, som är slutkörd efter år av slitsamma och tillfälliga arbeten. Svaret blir jakten på snabba pengar, han becknar fentanylplåster som en av hans torskar stjäl på sin arbetsplats och säljer sin kropp utan att vara särskilt bra på det. Kvinnorna han träffar tycker inte han är tillräckligt lik bilden i kontaktannonsen och han tvivlar på om han har tillräckligt mörk hud. När en av de kvinnor han träffar försöker snorta kokain från hans erigerade kön slaknar han – kort sagt, mötena är i regel misslyckade. Misslyckade är även hans sociala relationer, till fadern, vänner och potentiella kärlekar. Det är som om berättarjaget alltid är på väg mot eller på väg från ett fallerat samtal, en chans till ett möte som inte blir av.

Ingen ro om natten har en tyngd som är ovanlig för en debutroman. Tonen är uppgiven men aldrig osäker. Resignationen återkommer i skildringen av de mest vardagliga situationer och blir den kärna kring vilken texten graviterar, här är ett exempel på hur det kan låta då berättarjaget och fadern efter en lång dag av arbete äter middag framför teven:

”Vi åt framför teven. Han zappade likgiltigt mellan kanalerna och stannade vid en amerikansk talkshow och såg frågande på mig. Jag ryckte på axlarna och han zappade vidare.
– Kycklingen var grym, sa jag och han nickade utan att slita blicken från skärmen.”

I Frans Wachtmeisters debut Territoriella anspråk är alienationen en konsekvens av ett misslyckat assimilationsförsök. Berättarjaget Hans arbetar som översättare på ett konstmuseum i Tokyo. Trots att han bott i Japan i tio år, lärt sig språket och skaffat sig ett arbete utgörs hans enda japanska vän av en kollega som mest av allt vill öva på sin engelska. Den tidigare drömmen om att bli accepterad i det nya hemlandet framstår sedan länge som naiv:

”Jag har precis fyllt trettio. Som så många andra som inte riktigt finner sin plats i sitt eget land hamnade jag här, i Japan. Jag hade inget bestämt mål, det bara blev så. Det kunde ju vara spännande att uppleva någonting annorlunda, tänkte jag säkert. En idiotisk maxim att leva efter.”

Wachtmeisters debut har jämförts med Michel Houellebecq, och visst finns det likheter. Kanske framför allt med Houellebecqs debutroman Konkurrens till döds i vilken en desillusionerad programmerare tillsammans med en kollega reser runt till företag på den franska landsbygden för att installera en ny programvara. Förutom roadmovie-tematiken finns det en likhet i den cyniska humorn liksom i det hos Houellebecq återkommande temat om globaliseringens inverkan på den moderna människans psyke. Också Wachtmeisters roman har nämligen ett roadmovie-motiv, Hans får i uppdrag att guida den tyske konsthistorikern Max Weiss (maximalt vit) då denne är på besök för att studera liggande buddhastatyer.

Men utöver denna ramberättelse och bortom den eviga frågan om möjligheten att helt och hållet bryta upp med det man kommer ifrån skriver Territoriella anspråk in sig i en diskussion som i ljuset av det gångna årets AI-debatt i allra högsta grad är aktuell. Hans arbete som översättare håller nämligen på att konkurreras ut helt av den nya tekniken:

Några uppdaterade algoritmer i mitt översättningsprogram hade ytterligare drastiskt minskat behovet av mitt deltagande. AI tog numera hand om allt. Mina japanskakunskaper behövdes inte mer. Jag berättade det naturligtvis inte för Horiuchi, [chefen, min anm.] men jag var i princip överflödig. Min tillvaros meningslöshet var påtagligare än någonsin.

Meningslösheten utlöser en akut depression som slutar med att Hans i en passage som jag skrockar gott åt försöker lobotomera sig själv med en glödgad nål framför badrumsspegeln, vad ska man med språkcentrat till när ens japanskakunskaper varken är nödvändiga eller ens önskvärda?

I skuggan av pågående klimatkatastrof har det från skilda politiska håll framförts argument om att vi borde anamma en romantisk natursyn för att på så vis återförtrolla naturen och den värld vi lever i. Enligt detta synsätt har moderniteten rationaliserat människans relation till världen hon bebor till den grad att den blivit främmande för henne. Sanna Samuelssons debutroman Mjölkat kan sägas röra sig i motsatt riktning. Väl medveten om det våld den systematiska kategoriseringen inneburit historiskt använder hon namngivandet av djur och växter som ett sätt att motarbeta glömska för att så att på så vis återupprätta en anknytning mellan människan och världen:

Carl von Linné ville kartlägga jordens arter för att kunna kontrollera dem. Kategorisering och informationsinhämtning underlättar kolonisation. Men i längden blir det faktiskt enklare att våldföra sig på något man inte känner till.”

Romanens berättarjag Ellen lämnar staden och arbete inom media, under en varm sommar bryter hon sig in på bondgården där hon växte upp. I sitt barndoms landskap söker hon sedan namnen på de djur och växter som tidigare varit så självklara: ”Jag har tappat orden, jag kommer inte ihåg de rätta termerna”. Bondgården som en gång varit hela hennes värld visade sig inte vara ett slutet kretslopp, illustrerat av en kalv som ligger och suger på sin egen spene, då det tillslut rasade samman under oket av större ekonomiska krafter. En far som arbetar sig till en hjärtinfarkt skymtar förbi och att gårdens maskiner auktioneras ut efter konkursen beskrivs med orden ”Bit för bit monterades vår värld ned. ”Det är, vill jag hävda, en djupt civilisationskritisk roman som visar på hur två system, ett ekonomiskt och ett ekologiskt, existerar parallellt men det ena alltid på bekostnad av det andra. Samuelsson visar att det inte krävs några dystopier, post-apokalyptiska landskap eller ruiner för att illustrera detta. Det kan räcka med en gård där det inte längre finns något liv.

Även Annika Norlins romandebut Stacken har sin utgångspunkt i ett undandragande från staden, jobb inom media och, tja, civilisationen som sådan. Efter att den stockholmsbaserade journalisten Emelie har blivit utbränd söker hon lugnet i skogen och reser norrut till sin farmors hemtrakter. Där blir hon upptagen i en grupp människor som av olika anledningar valt att leva utanför samhället i en gemenskap de kallar för stacken.

Kollektivet i Stacken rasar så småningom samman, bland annat därför att flykten från samhället också innebar att förvägra ett barn skola och sjukvård, liksom det småskaliga lantbruket i Mjölkat rasar samman och krossas under större markägares ekonomiska kugghjul.

I en text i Aftonbladet om Sven Delblancs Hedebysvit (3/1 2024) skrev Göran Greider apropå Mjölkat att den ”i en annan litterär samtid kunde ha vecklat ut sina vingar till en episk skildring av ett helt skede i svensk historia.” Men det är, vill jag mena, just i de brustna vingarna som Mjölkat finner sitt existensberättigande, då den är skriven från förlustens horisont. För huvudpersonen i Ingen ro om natten blir alternativet till det tunga arbetet i gig-industrin att söka sig längre ut i samhällets skuggzoner. Det finns inte en tillstymmelse till kollektiv, ingen fackförening eller organisation som skulle kunna företräda hans intressen, i stället blir gränserna mellan legalt och illegalt alltmer suddiga. Gemensamt för de debutromaner som lyfts i denna text är att de kretsar kring personer som konfronteras med de kriser som präglar samtiden. Gig-arbetets utbredning, AI-teknologins inverkan på vårt arbete, klimatet, utbrändhet. Ingen av dem pekar dock ut några vägar framåt, snarare tematiserar de misslyckanden och återvändsgränder. På så vis kan dessa debutanters verk sägas återspegla den hopplöshet som karaktäriserar vår samtid.

Omnämnda böcker:.

Karl Kofi Ahlqvist, Ingen ro om natten, Nirstedt/litteratur

Frans Wachtmeister, Territoriella anspråk, Ellerströms

Sanna Samuelsson, Mjölkat, Albert Bonniers förlag

Annika Norlin, Stacken, Weylers förlag