Av Theodor Adorno
Översättning Björn Sandmark och David Karlsson
(Texten publicerades i Ord&Bild nr 6 1993 och ingår i Digitalt jubileumsbibliotek nr 1, läs mer här.)
Följande iakttagelser bygger på tre studier som har genomförts inom ramen för ett forskningsprojekt om antisemitism under ledning av Institute of Social Research vid Columbia University.[1] I dessa studier analyseras en stor mängd antidemokratisk och antisemitisk propaganda. Materialet består huvudsakligen av pamfletter, veckotidningar samt stenografitranskriptioner av radiotal hållna av några agitatorer från den amerikanska västkusten. De är alla av psykologisk natur även om ekonomiska, politiska och sociala problem också berörs. Följaktligen handlar det snarare om propagandaanalysens psykologiska aspekt än om det objektiva innehållet i denna propaganda. Vi har varken försökt ge någon utförlig redovisning av de metoder vi använt oss av, eller försökt formulera en utarbetad psykoanalytisk teori för antidemokratisk propaganda. Fakta och tolkningar som är bekanta för den psykoanalytiskt förtrogne har också lämnats åt sidan. Målsättningen har istället varit att väcka intresse för ett par forskningsresultat som, hur preliminära och fragmentariska de än är, kanske kan inspirera till ytterligare psykoanalytiska tolkningar. Det undersökta materialet bjuder i sig självt till en psykologisk tolkning. Det är mer psykologiskt än objektivt strukturerat och det syftar mer till att fånga människor genom att spela på deras omedvetna mekanismer än genom att presentera idéer och argument. De fascistiska demagogernas retoriska teknik är inte bara skarpsinnigt ologisk och pseudoemotionell. Nej, den är mer än så: positiva politiska program, krav, ja snart sagt varje politisk idé, spelar inget annat än en underordnad roll i jämförelse med de psykologiska stimuli som används på åhörarna. Det är dessa stimuli och annan information snarare än talens vaga, förvirrade program, som gör det möjligt att alls känna igen dem som fascistiska.
Psykologisk teknik
Låt oss granska tre kännemärken på den i huvudsak psykologiska teknik som används i dagens fascistiska propaganda i Amerika.
1. Det handlar om personaliserad propaganda som bortser från fakta.
Agitatorerna använder en stor del av sin tid till att tala antingen om sig själva eller om åhörarna. De framställer sig som ensamvargar, som sunda, duktiga amerikaner med robusta instinkter, som osjälviska och outröttliga; och de bjuder oupphörligen på verkliga eller fiktiva intimiteter ur sitt och sin familjs liv. Därutöver verkar de alltid hysa en varm och mänsklig omsorg om sina åhörare och deras vardagsbekymmer, dessa framställs som fattiga men ärliga, icke-intellektuella men utrustade med sunt förnuft: som sant kristna. De identifierar sig med sina åhörare och understryker att de själva på en och samma gång är anspråkslöst vanligt folk oh ledare av stor kaliber. Ofta talar de om sig själva på en och samma gång är ansprsåkslöst vanligt folk och ledare av stor kaliber. Ofta talar de om sig själva som budbärare för den som skall komma – ett välbekant trick redan i Hitlers tal. Denna teknik hänger förmodligen nära samman med en substitution av den imaginära fadern genom ett kollektivt jag.[2] Ett annat populärt sätt att personalisera är att beklaga sig över obetydliga ekonomiska problem och be om smärre summor pengar. Agitatorerna bestrider varje typ av överlägsenhet och låter därmed förstå att den kommande ledaren är en som visserligen är svag som sina bröder, men som utan hämningar vågar bekänna sin svaghet och som följdriktigt kommer att förvandla sig till den starke mannen.
2. Alla dessa demagoger ersätter mål med medel. De svamlar om denna »stora rörelse», om sin organisation och om en allmän återupplivning av Amerika som de vill få till stånd. Men väldigt sällan säger de något om varthän en sådan rörelse kommer att föra, vad organisationen är bra för, eller vad den mysteriösa återupplivningen är tänkt att kunna åstadkomma. Här ett typiskt exempel på en redundant beskrivning av återupplivningsidén från en av Västkustens mest framgångsrika agitatorer: »Min vän, det finns bara en väg som leder fram till återupplivning och hela Amerika, alla kyrkor måste följa den, måste vakna. Det är detta som historien om den stora walesiska väckelsen handlar om. Människorna längtade förtvivlat efter Guds helighet på jorden och de bad och bad för att de skulle vederfaras en ny väckelse, och varhelst männen och kvinnorna begav sig drog väckelsen fram.» Glorifieringen av handlingen, att något händer, upplöser och ersätter på en och samma gång målet för den så kallade rörelsen. Målet är att »visa världen att det finns patrioter, gudfruktiga kvinnor och män som är beredda att ge sitt liv för Gud, för hem och fosterland. »[3]
3. Då denna propaganda helt och hållet är inriktad på medlen blir propagandan själv det egentliga innehållet. Propagandan fungerar med andra ord som en slags önskeuppfyllelse. Det är ett av dess grundmönster. Människor "släpps in", får förment "insider-information", dras in i förtroenden, behandlas som om de tillhör eliten och har tillgång till kusliga hemligheter som utomstående hålls utanför. Lusten att snoka både uppmuntras och tillfredsställs. Ständigt berättas skandalberättelser, oftast fiktiva, framförallt om sexuella excesser och rysligheter. Indignationen över smutsen och grymheterna är ingenting annat än en mycket tunn, avsiktligt genomskinlig, rationalisering av det nöje som historierna bereder åhörarna. Ibland leder det till felsägningar som gör att man ser självändamålet i skvallerhistorierna. Så utlovade en viss väst kustdemagog en gång att han i sitt nästa tal in i minsta detalj skulle berätta om en påhittad förordning från den sovjetiska regeringen om hur man organiserar prostitution av ryska kvinnor. När talaren lovade berätta denna historia sade han att det inte finns någon riktig man som inte skulle få rysningar längs ryggraden när han hörde den. Ambivalensen i detta tal om »rysning längs ryggraden » är uppenbar.
En rationell vaghet
I viss utsträckning låter sig alla dessa mönster förklaras rationellt. Bara ytterst få amerikanska agitatorer skulle öppet våga bekänna sig till fascistiska eller antidemokratiska mål. I motsats till i Tyskland har den demokratiska ideologin i detta land lett till framväxten av vissa bestämda tabun som det är riskabelt att bryta även för dem som ägnar sig åt subversiv verksamhet. Följaktligen är den fascistiske demagogen här, av skäl som hänger samman med såväl den politiska censuren som den psykologiska taktiken, långt mer begränsad i det han kan säga. Dessutom är en viss vaghet vad gäller de politiska målen en del av själva fascismen. Delvis beror detta på dess i grunden oteoretiska karaktär, delvis på att dess anhängare i slutändan alltid blir lurade och att ledarna därför måste undvika varje formulering som de senare kan bli tvingade till att hålla sig till. Vad gäller terror och repressiva åtgärder är det viktigt att notera att fascismen vanligen går längre än vad den förutskickat. Totalitarism betyder att inte känna några gränser, inte tillåta några andningspauser, att erövra med syftet total kontroll och fullständig utrotning av den utvalde fienden. I ljuset av denna betydelse av fascistisk "dynamik" skulle varje klart utformat program innebära en begränsning, till och med en sorts garanti för motståndaren. För totalitärt herravälde är det väsentligt att ingenting garanteras, att inga gränser sätts för det obarmhärtiga godtycket. Slutligen måste vi vara medvetna om att totalitarismen i massorna inte ser självbestämmande människor som rationellt tar sitt öde i egna händer och därför bör tilltalas som rationella subjekt. Den behandlar dem istället som blotta objekt för administrativa åtgärder, vilka framför allt lärts att bortse från sig själva och att enbart lyda order. Denna sista punkt måste emellertid diskuteras lite närmare om den inte bara ska bli en upprepning av den uttjatade frasen om masshypnos under fascismen. Det är högst tveksamt om någon verklig masshypnos alls äger rum i fascismen. Är inte detta i själva verket en bekväm metafor som befriar betraktaren från bördan av en närmare analys? Cynisk nykterhet är troligen mer karakteristisk för den fascistiska mentaliteten än psykologisk berusning. Dessutom kan ingen som någonsin haft möjlighet att studera fascistiska attityder bortse från det faktum att till och med det tillstånd av kollektiv hängivenhet som uttrycket "masshypnos" syftar på innehåller ett element av medveten manipulation, inte bara från ledarens utan också från den enskilda individens sida, som knappast kan anses vara resultatet av en rent passiv smitta. Psykologiskt sett spelar jaget en alltför stor roll i den fascistiska irrationaliteten för att man ska kunna acceptera tolkningen av den förmenta extasen enbart som ett uttryck för det omedvetna. Det finns alltid något stiliserat, arrangerat och oäkta i den fascistiska hysterin som kräver kritisk uppmärksamhet, om inte den psykologiska teorin om fascismen själv ska hemfalla åt fascismens egna irrationella slagord.
Attack mot spökbilder
Vad är det som det fascistiska, och framför allt det antisemitiska, propagandatalet vill uppnå?. Ja, dess mål är inte »rationellt», så mycket är säkert. Det försöker nämligen inte övertyga folk, det stannar alltid på en ickeargumentativ nivå. I detta sammanhang förtjänar två förhållanden en närmare undersökning:
1. Den fascistiska propagandan attackerar spökbilder snarare än verkliga motståndare, det vill säga den bygger upp en bild av juden, eller av kommunisten, och sliter den i stycken utan att särskilt mycket bry sig om hur den förhåller sig till verkligheten.
2. Den följer ingen diskursiv logik utan utgör snarast, speciellt i de retoriska uppvisningarna, en sorts organiserad tankeflykt. Relationen mellan premisser och slutsatser ersätts av att tankar som bara har en yttre likhet gemensam knyts ihop; rent associativt knyter ett och samma ord samman meningar som logiskt sett inte har med varandra att göra. Denna metod undandrar sig inte bara rationella prövningens kontrollmekanism, utan gör det också psykologiskt enklare för åhöraren att "följa med". han behöver inte utföra något mödosamt tankearbete, utan kan bara passivt hänge sig åt den ström av ord som bär honom med sig. Denna regressiva struktur till trots, är den antisemitiska propagandan inte på något sätt helt irrationell. Uttrycket "irrationalitet" är alldeles för vag för att tillfredsställande kunna beskriva ett så komplext psykologiskt fenomen. Framförallt vet vi att den fascistiska propagandan, med sin skruvade logik och sina fantastiska vanföreställningar, är medvetet planerad och organiserad. Om den ska betecknas som irrationell, är det fråga om en tillämpad snarare än om en spontan irrationalitet, det vill säga om en sorts psykoteknik som påminner om det beräknande effektsökeri som är så iögonenfallande i den moderna masskulturens flesta former – som filmer och radiosändningar. Men även om den fascistiske agitatorns mentalitet verkligen är lika förvirrad som hans potentiella anhängares, och dessa ledare är »hysteriska eller rent av paranoida typer» så har de lärt sig, av en bred erfarenhet och genom Hitlers uttrycksfulla exempel, hur de kan ställa sina egna neurotiska eller psykotiska dispositioner i tjänst åt syften som helt och hållet är anpassade till realitetsprincipen. De rådande betingelserna i vårt samhälle tenderar att omvandla neuroser, och till och med lättare vansinne, till en vara som den drabbade lätt kan sälja, när han väl upptäckt att många andra har sjukdomar liknande hans. Den fascistiske agitatorn är för det mesta en mästerlig marknadsförare av sina egna psykiska defekter. Detta är möjligt bara på grund av en allmän strukturell likhet mellan anhängare och ledare, och propagandans mål är att få till stånd en överenskommelse dem emellan, snarare än att bibringa publiken några idéer eller känslor som de inte redan har från första början. Problemet med den fascistiska propagandans verkligt psykologiska karaktär låter sig därför kanske formuleras på följande sätt: Vari består den förbindelse mellan ledare och anhängare som upprättas i propagandasituationen?
'Show' är verkligen det rätta ordet
En första vink ger iakttagelsen att denna sorts propaganda skänker åhöraren tillfredsställelse. Vi kan likna den vid det sociala fenomenet tvålopera. Precis som hemmafrun, som efter att i en kvart ha glatt sig åt sin älsklingshjältinnas lidanden och goda gärningar, känner sig tvingad att köpa den tvål som sändningens sponsor säljer, så accepterar den fascistiska propagandans åhörare av tacksamhet för showen den ideologi som talaren erbjuder honom efter underhållningen. »Show » är verkligen rätt ord. Den självutnämnde ledarens insats är en show som påminner om teater, sport och så kallade religiösa väckelsemöten. Det är karakteristiskt för de fascistiska demagogerna att de bröstar sig med att i sin ungdom ha varit sportstjärnor. Och precis så uppför de sig. De ropar och skriker, kämpar pantomimiskt med djävulen och tar av sig kavajen när de angriper »mörkrets makter».
Den fascistiske ledartypen kallas ofta hysterisk. Det spelar ingen roll hur de nått fram till denna sin hållning: deras hysteriska beteende fyller en bestämd funktion. Även om de faktiskt liknar sina åhörare i många avseenden så skiljer de sig dock från dem på en viktig punkt: De är ohämmade i sina uttryck. Som ställföreträdare för sina tigande åhörare gör och säger ledarna det som dessa gärna hade sagt och gjort men som de varken kan eller vågar. De bryter de tabun som medelklassamhället lagt på varje form av expressivt beteende i namn av den normala medborgaren med båda fötterna på jorden. Man skulle kunna säga att en del av den fascistiska propagandans verkan uppnås genom detta tabubrott. De fascistiska agitatorerna tas på allvar för att de riskerar att bli förlöjligade. Bildade människor har i allmänhet svårt att förstå den verkan Hitlers tal hade, eftersom de lät så ouppriktiga, oäkta och förljugna. Men att så kallat vanligt folk skulle ha ett osvikligt väderkorn för vad som är äkta och uppriktigt och förakta förfalskningar är en illusion. Hitler var inte omtyckt trots sina billiga spratt, utan tack vare dem och tack vare sitt falska tonfall och sitt clowneri. Detta uppfattades för vad det var, och uppskattades. Verkliga folkkonstnärer som Girardi, med sin Fiakerlied hade nära kontakt med sin publik och använde sig alltid av vad som i våra öron skorrar »falskt».[4] Samma fenomen möter vi ofta hos drinkare som förlorat sina hämningar. Vanligt folks sentimentalitet är alls inte någon primitiv, oreflekterad känslosamhet. Den är tvärtom skrytsam och prålig, fylld av uppdiktade, futtiga imitationer av äkta känslor, ofta självmedveten och med ett lätt drag av självförakt. Detta uppdiktande är de fascistiska propagandashowernas livselement. Den situation som skapas genom denna typ av exponering kan kallas rituell. Det uppdiktade i det propagandistiska talet, klyftan mellan den talande personen, innehållet och karaktären av hans yttranden, måste tillskrivas den ceremoniella roll han intar och som förväntas av honom. Denna ceremoni består emellertid enbart i den symboliska uppenbarelsen av den identitet han verbaliserar, en identitet som åhörarna känner och tänker, men inte kan uttrycka. Och det är just det de vill att han ska göra. De vill inte övertygas och absolut inte eldas till raseri, utan bara få sina egna tankar uttryckta åt sig. Den tillfredsställelse propagandan skänker dem består troligtvis i demonstrationen av denna identitet, likgiltigt hur långt den faktiskt går. Propagandan är en sorts institutionaliserad förlösning av den egna språklösheten genom talarens ordsvall. Denna uppenbarelse och det tillfälliga uppgivandet av ett ansvarsfyllt, självbehärskat allvar är grundmönstret i den propagandistiska ritualen. Visst kan vi kalla denna identifikationshandling en form av kollektiv regression, men det är inte ett enkelt återfall i äldre, mer primitiva känslor, utan snarare ett återfall i ett rituellt beteende där känslouttrycket sanktioneras av en social kontrollinstans. I detta sammanhang är det värt att lägga märke till att en av de mest framgångsrika västkustagitatorerna om och om igen hetsade sina åhörare till att hänge sig åt varje emotion, att ge känslorna fritt utlopp, att skrika och låta tårarna strömma. Målmedvetet attackerade han det beteendemönster av sträng självbehärskning som de etablerade religiösa samfunden och hela den puritanska traditionen fått till stånd. Denna uppmjukning av självbehärskningen, sammansmältandet av de egna drifterna med en ritual, hänger nära samman med den allmänna psykologiska försvagningen av den självständiga individen.
En rigid ritual
En omfattande teori om den fascistiska propagandan borde mynna ut i en psykoanalytisk dechiffrering av den mer eller mindre rigida ritual som genomförs i varje fascistiskt tal. Inom ramen för denna uppsats kan jag bara gå in på några karaktäristiska drag i denna ritual.
1. Viktigast är den förbluffande stereotypi som präglar allt propagandamaterial vi sett. Inte nog med att varje enskild talare ständigt och oupphörligen upprepar samma mönster: olika talare använder sig dessutom av samma klichéer. Den viktigaste är naturligtvis dikotomin svart-vit, vän-fiende. Stereotypin gäller inte bara smutskastningen av judarna eller de politiska idéerna, som fördömandet av kommunismen eller bankkapitalet, utan också till synes mycket avlägsna fenomen och företeelser. Vi har sammanställt en lista med typiska psykologiska trick som skulle kunna reduceras till inte mer än trettio formler som praktiskt taget alla fascistiska agitatorer använder sig av. Flera av dem har redan nämnts: tricket med ensamvargen, föreställningarna om outtröttlighet, förföljd oskuld, den store lille mannen, prisandet av rörelsen som sådan och så vidare. Naturligtvis låter sig likformigheten i dessa trick till viss del förklaras av en gemensam källa, exempelvis Hitlers Mein Kamp eller också genom det organisatoriska samband som uppenbarligen bibehölls på Västkusten. När agitatorerna i olika delar av landet för fram samma specifika påståenden, t ex att de är hotade till livet och att åhörarna vet vem som är ansvarig om hotet verkställs, något som dock aldrig sker, måste orsakerna emellertid sökas någon annanstans. Dessa mönster standardiseras av psykologiska skäl. Den potentiella fascistiska anhängaren kräver denna stelbenta upprepning, precis som jitterbuggen kräver de populära sångernas standardmönster, och blir rasande om spelreglerna inte efterföljs till punkt och pricka. Den mekaniska tillämpningen av detta mönster är en väsentlig del av ritualen.
2. Det är ingen slump att det bland fascistiska agitatorer återfinns många människor med en kvasireligiös hållning. Det har naturligtvis en sociologisk aspekt som vi ska diskutera längre fram. Psykologiskt fås emellertid resterna av en förgången, neutraliserad och på allt bestämt dogmatiskt innehåll berövad, religion att väcka intrycket av en helig ritual som om och om igen utförs av ett sorts "samfund".
3. Det specifikt religiösa innehållet ersätts liksom det politiska av något som kort skulle kunna beskrivas som kulten av det existerande. Det som Else Brunswik har kallat "identifikation med ett status quo" hänger nära samman med denna kult. De trick som omtalas i McClung Lees bok om Fader Coughlin[5] , t ex att ansluta sig till den för närvarande starkaste strömningen (the band wagon idea) eller att spela ut ett påstått stöd från berömda eller framgångsrika personer, är självfallet element i ett mycket allmännare beteendemönster. Det innebär uttryckligen att det som är, och som därmed bevisat sin styrka, också är riktigt – och att man borde följa denna sunda princip. En av agitatorerna från västkusten uppmanade ibland sina åhörare i största allmänhet att följa sina ledares råd, utan att ens tala om vilka ledare han menade. Ledarskap i sig, utan några som helst skönjbara idéer eller mål, glorifieras. Fetischeringen av realiteten och de förhärskande maktförhållandena tenderar mer än något att få individen att ge upp sig själv och överlämna sig åt det som förespeglas ha en framtid.
4. Ett av den fascistiska ritualens inneboende kännetecken är innuendo: den dolda antydningen, som ibland men oftast inte, följs av ett avslöjande av de fakta som det har anspelats på. Även här är det lätt att finna en rationell grund: Lagen eller åtminstone de härskande konventionerna utesluter öppet pronazistiska eller antisemitiska yttranden, och en talare som vill sprida sådana föreställningar måste ta till mer indirekta metoder. Troligen är det så att den dolda anspelningen sätts in och avnjuts som en tillfredsställelse per se. Så säger exempelvis agitatorn: »Dessa dunkla krafter, ni vet allt vem jag menar», och åhörarna förstår genast att hans påståenden riktar sig mot judarna. Så behandlas åhöraren som den i en grupp som redan vet precis vad talaren vill säga, och som håller med långt innan någon förklaring ges. Den överenskommelsen mellan talare och åhörare som redan nämnts etableras med hjälp av innuendo. Den fungerar som en bekräftelse på den grundläggande identiteten mellan ledare och anhängare. De psykoanalytiska implikationerna av innuendo sträcker sig långt utöver dessa ytliga observationer. Här är deet på sin plats att hänvisa till den roll som Freud tillskrev anspelningarna för samspelet mellan det medvetna och det omedvetna. Det fascistiska innuendot lever på det.
5. Just själva genomförandet av ritualen fungerar i mycket stor utsträckning som det egentliga innehållet i den fascistiska propagandan. Psykoanalysen har visat på släktskapet mellan rituellt beteende och tvångsneurosen; det är uppenbart att den typiskt fascistiska rituella uppenbarelsen är en ersättning för sexuell tillfredsställelse. Utöver detta kan det kanske vara tillåtet att spekulera något över den fascistiska ritualens specifika symboliska innebörd. Att tolka den som ett frambärande av offer är inte alltför långt från sanningen. Om antagandet stämmer att de flesta anklagelser och skräckhistorier som de fascistiska propagandatalen är nedlusade med, handlar om talarens och hans anhängares projicerade önskningar, så uttrycker hela den symboliska akt av uppenbarelse som firas i varje propagandatal ett sakramentalt dödande av den utvalda fienden, hur beslöjat det än görs. Det nav som den fascistiska, antisemitiska propagandaritualen cirklar runt är önskan om ett ritualmord. Det låter sig beläggas genom ett stycke bevis ur den fascistiska propagandans vardagliga psykopatologi. Den betydande roll som religionen spelar i den amerikanska fascistiska och antisemitiska propagandan har redan antytts. En av de fascistiska radioprästerna från Västkusten sade i ett program:
»Förstår ni inte att om vi inte prisar Guds helighet, om vi inte förkunnar Guds rättvisa i denna vår värld, om vi inte förkunnar att det finns himmel och helvete, om vi inte förkunnar att utan försoning, utan blodsutgjutelse, kan våra synder aldrig sonas? Kan ni inte förstå att Kristus och Gud har all makt och att en revolution till slut kommer att drabba vårt land?» Omvandlingen av den kristna läran till paroller om politiskt våld kunde inte vara krassare än i denna passage. Sakramentets idé, utgjutelsen av Kristi blod, tolkas rakt upp och ned som en allmän "blodsutgjutelse" och tanken leds till ett populistiskt upplopp. Den verkliga blodsutgjutelsen utmålas som oundviklig, då världen ska ha förlösts genom utgjutelsen av Kristi blod. Mördandet omges av en nimbus av sakrament. i den fascistiska propagandan lyder följaktigen den yttersta påminnelsen om Kristi offerdöd: "Judenblut muß fließen". Korsfästelsen omvandlas till en symbol för pogromen. Psykologiskt sett är all fascistisk propaganda helt enkelt ett system av sådana symboler.
Förintelsens delirium maskerat som förlösning
Här måste uppmärksamheten riktas mot destruktiviteten som psykologisk bas för den fascistiska mentaliteten. Programmen är abstrakta och vaga, förverkligandet oäkta och illusionärt, eftersom det löfte som avges i de fascistiska talen är något annat än själva destruktionen. Det är knappast någon tillfällighet att alla fascistiska agitatorer gärna uppehåller sig vid olika förestående katastrofer. Under det att de varnar för den hotande faran kittlas åhörarna och de själva av tanken på en oundviklig domedag, utan att de ens gör någon klar åtskillnad mellan förintelsen av dem själya och sina fiender. En sådan inställning kunde för övrigt ingående studeras under hitlerismens första år i Tyskland och har en djupt liggande arkaisk bas. En av västkustdemagogerna sade en gång: »Till er män och kvinnor vill jag säga att ni och jag lever i den förfärligaste tiden i världshistorien. Men vi lever också i den mest underbara och benådade tid,» Det är agitatorns dröm: Föreningen av det ohyggliga och det underbara, förintelsens delirium maskerat som förlösning. Den starkaste förhoppningen om att på ett verksamt sätt kunna bemöta denna sorts propaganda ligger i att visa på dess självförstörande implikationer. Den omedvetna psykologiska önskan om självutsläckning reproducerar troget strukturen hos den politiska rörelse som till slut förvandlar sina anhängare till offer.
Noter
[1] Författare T W Adorno, Leo Löwenthal och Paul W Massing
[2] Se Max Horkheimer "Sociological Background of the Psychoanalytical approach" i Anti-Semitism: A Social Disease, red Ernst Simmel (New York 1946) s 8ff.
[3] Alla de citat som förekommer i texten är ordagrant hämtade från stenografitranskriptioner.
[4] [Alexander Girardi (1850-1918) var en av Wiens mest betydande folkkonstnärer. Girardis tolkning av Gustav Picks populära Fiakerlied var berömd. Under nazismen förbjöds sången på grund av Picks judiska börd. Ö.a.]
[5] [Alfred McClung Lee och Elizabeth Briant Lee (utg.) The Institute for Propaganda Analysis (1939): The Fine Art of Propaganda: A study of Father Coughlin's Speeches, New York. Charles E Coughlin (1891-1979) var en romersk-katolsk präst som under trettiotalet nådde en stor publik bland den fattiga befolkningen i norra USA genom sina antidemokratiska och antisemitiska radiotal Ö.a.]