I Ord&Bilds serie "Ordet" går Hjalmar Falk till botten med begreppet "det sekulära". Idag används det för att markera distans till det religiösa, men utvecklingen av begreppet har i själva verket skett i nära samspel med den kristna idéhistorien.
Texten publicerades första gången i Ord&Bild nr 3 2015.
Begreppet ”det sekulära” ingår idag i ett komplex av termer som används för att avteckna distans till ”det religiösa”. När vi talar om den sekulära staten eller om sekulariseringen av samhället är det frånvaron av respektive en avtagande religiositet som åsyftas. Det sekulära förmedlar därmed en karaktär av urskild separation från den religiösa sfären.
Sekulär har en latinsk etymologi och härleds ur saeculum, som ursprungligen betecknade en odefinierad längre tidsperiod. Ordet delar rötter med sekel. Långt in på 1900-talet användes ”sekulär” på svenska för att beteckna ett eller flera hundraåriga tidsspann, då gärna för att beskriva långsamma förändringar. Den här betydelsen lever kvar inom bland annat de ekonomiska vetenskaperna i ett begrepp som ”sekulär stagnation”, vilket syftar på en långvarig ekonomisk nedgång eller tillväxtavstanning utanför konjunkturcyklerna.
Latinets saeculum plockades upp av den unga kristna teologin och försågs där med en mening formad genom religionens tidsuppfattning. För denna uttolkning var Augustinus senantika tänkande viktigt. Han använde saeculum för att beteckna det tidsliga utrymmet mellan sitt eget nu och Kristi andra ankomst. På så vis kan vi utskilja något bekant i Augustinus distinktion mellan det sekulära och det heliga, eller världslig tid och gudomlig evighet, men det är uppenbart att han inte såg samma motsättning mellan det sekulära och det religiösa som vi är vana vid.
Det sekulära, eller det världsliga, rymdes för honom inom en kristen världs- och historiebild. Augustinus teodicé förlade världens ondska till människans fria vilja. Den världsliga historia som ägde rum inom den sekulära sfären var en följd av människans syndfullhet. I förhållande till Guds frälsningsplan var därför den sekulära sfären ovidkommande, förutom som källa till synd och elände. Detta tidsliga utrymme omfattades dock av Guds evighet och var beroende av hans vilja, vilket gör distinktionen avhängig det religiösa sammanhanget.
Detta kom att utgöra en grund för medeltidens världsbild och synen på förhållandet mellan världslig och andlig makt i det kristna Västeuropa. Begreppet om det sekulära förblev i stort sett oföränderligt fram till reformationen. Men, i förhållande till kyrka och ordensväsende växte det fram en juridisk betydelse inom den kanoniska rätten, enligt vilken begreppet sekularisation implicerar en ordensbroders återvändande till världslig livsföring, utanför klosterlivets regleringar.
Genom reformationen utvecklades det rättsliga begreppet sekularisation till en term för överförandet av kyrklig egendom i världslig ägo. Denna betydelse fixerades genom förhandlingarna inför den Westfaliska freden 1648. Ännu användes det inte om kulturella fenomen eller tankar, eller för den delen om kulturella processer. Än mindre fanns det någon idé om att sekularisering skulle kunna implicera religionens borttynande eller försvinnande. De protestantiska länderna som ”sekulariserade” kyrkans gods och egendom var ju fortfarande starkt kristna, i lutheranska fall med kyrkan integrerade i staten och dess härskarideologi.
Först vid 1800-talets mitt formerades i Europa rörelser med den uttalade målsättningen att minska religionens inflytande över samhället. Särskilt framträdande här var en engelsk samhällsreformator med ett i sammanhanget ironiskt namn: George Jacob Holyoake. Denne myntade begreppet sekularism för sin kamp och eftersträvade, i Auguste Comtes anda, ett samhälle styrt enbart av mänskligt förnuft.
Holyoakes begrepp om det sekulära betecknade alltså ett politiskt program, men det antog som många andra politiska begrepp under 1800-talet också historiefilosofiska aspekter. Det var främst detta som kom att plockas upp och användas av den framväxande sociologin. Särskilt inflytelserik för den moderna sociologins förståelse av det som kommit att kallas för sekularisering var Max Webers framställning av samhällelig modernisering som en rationaliseringsprocess, utmärkt av vad han kallade för en ”avförtrollning” av tillvaron.
Enligt Weber innebar den kapitalistiska moderniteten en framväxt av ett rationellt behärskande av världen i kalkylerbara termer. I hans Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, publicerad i två delar 1904 och 1905, skildras denna rationalisering som starkt avhängig radikala protestantiska grupperingars försök att etablera en funktionell livshållning efter att deras trosövertygelser berövat dem den väg till frälsning som allmosor och klosterliv erbjöd under den katolska medeltiden.
Detta fostrade en etik av strävsamhet och sparsamhet, ”en inomvärldslig askes” med Webers ord. Denna rationalisering av det ekonomiska livet, där slöseri uppfattades som syndigt, kom att ge upphov till den miljö ur vilken en kapitalistisk anda växte fram – en anda som därefter kunde frigöra sig från sin protestantiska ram och levas oberoende av sin kulturella religiösa bakgrund.
Med Weber kunde man förstå sekularisering som en historisk process med djupare rötter än vad själva begreppshistorien synliggör. Redan protestantismen, om inte själva kristendomen i sig, gick att förstå som sekulariserande, i kraft av sin specifika uppdelning av världen i heligt och profant. Ur denna uppdelning kunde en rent världslig rationalitet göra sig gällande och driva sekulariseringsprocessen vidare, med resultat att det heliga tillerkändes allt mindre utrymme. Det var också så som begreppet sekularisering kom att definieras inom sociologin och i allt högre grad i det allmänna medvetandet under andra halvan av 1900-talet.
Man skulle alltså kunna skildra det sekuläras begreppshistoria som avhängig en rörelse från latinets saeculum via sekularisation till sekularism och 1900-talets sociologiska teorier om sekularisering. En avgörande detalj för att vi ska förstå vad vi faktiskt säger då vi talar om det sekulära är att varje steg i denna begreppsformering har skett inom ramen för kristen idéhistoria, i dess sista steg mot frigörelse från direkt teologiska ramverk inom en distinkt protestantisk sådan. Vad det betyder för begreppets eventuella implikationer idag är naturligtvis inte givet, men dess potential för universell tillämpning bör förmodligen begrundas med dess historiska bakgrund inom latinskspråkig kristenhet i åtanke.
Hjalmar Falk är idéhistoriker och medlem av Ord&Bilds redaktionskommitté.