Romanen Våldets historia av Édouard Louis har tagits emot med entusiasm. Skildringen av ett författarjag som blir rånad och våldtagen har skakat många läsare. Andrés Stoopendaal tillhör de imponerade. Men han spårar också ett annat våld i texten, nämligen det som uppstår när författaren skildrar sin syster, och finner en författare "inkapslad i skrivandet".
Titel: Våldets historia av: Édouard Louis, i översättning av Marianne Tufvesson. Wahlström&Widstrand, 2017.
Våldets historia är berättelsen om ett möte som inleds väl, men slutar i en form av katastrof; i något som många av romanens myndighetspersoner menar kan liknas vid en »dödsupplevelse«. Édouard Louis, född Eddy Bellegueule, träffar på julaftonsnatten 2012 av en ren slump en ung, attraktiv man när han är på väg hem från sitt julfirande med två vänner, Didier Eribon och Geoffroy de Lagasnerie, båda namnkunniga akademiker. Louis, som bor i området kring Place de la République i centrala Paris, tar efter en stunds övertalning med den unga mannen, kallad Reda, hem till sin enrummare. Efter att ha älskat halva natten är Reda just på väg att gå när Louis upptäcker att han saknar både sin smartphone och sin iPad. iPaden finner han snart i Redas jackficka, men han lyckas inte finna mobilen. Efter flera försiktiga försök att få honom att lämna tillbaka den blir han alltmer våldsam och det slutar med mordförsök och våldtäkt.
Det är en mycket otäck roman, men jag är på intet vis förvånad att Louis skriver om en så personlig erfarenhet. Efter att ha läst hans debut Göra sig kvitt Eddy Bellegueule (2014) tänker jag att det skulle vara överraskande om Louis väjde för ett ämne, hur obehagligt det än är. Jag uppfattade hans debut som något av det bästa jag läst på väldigt länge och jag är definitivt inte besviken på Våldets historia. Men det är också när jag talar om romanen på … ja, det här sättet – som en produkt som inte gör mig besviken – som jag känner behovet av att vara helt frank med hur svårt det är att skriva kritiskt om ett verk av det här slaget.
Som recensent har jag upplevt det flera gånger. Senast med Mitt hat får ni inte (2016) i vilken den den unga journalisten Antoine Leiris beskriver sorgen efter sin fru som var ett av offren för terrordådet på Bataclan i Paris i november 2015. Våldets historia är liksom den ett verk som jag som kritiker intar en lite annorlunda hållning gentemot eftersom jag – förmodar jag – inte vill framstå som alltför okänslig. Hur som helst handlar det kanske om ett naturligt hänsynstagande. Ämnets tyngd har prioritet framför de invändningar man kan ha mot verket som litteratur betraktat. Min hypotes är att man som läsare rentav sänker sina estetiska förväntningar när det rör verk som kretsar kring traumatiska självupplevda erfarenheter, oavsett om det handlar om tsunamin 2004, terrordåden i Paris, sexuella övergrepp eller som i det här fallet rån, mordförsök och våldtäkt. I många fall är denna sänkta känslighet för verkens rent stilistiska kvaliteter tämligen rimlig, eftersom upphovsmännen inte nödvändigtvis har författandet som yrke. Jag kommer närmast att tänka på Patrik Sjöbergs och Markus Luttemans Det du inte såg (2011) om de sexuella övergrepp Sjöberg utsattes för som ung, samt på UD-tjänstemannen Andreas Normans 9,5 på Richterskalan (2014) om tsunamin 2004.
Trots att Louis roman tangerar den kategorin av litteratur upplever jag kanske inte att samma kritiska försiktighet är helt befogad. Louis har författandet som yrke och hans verk är – som förväntat – en litterär prestation. Intressant, gripande och ganska omtumlande. Ändå har jag haft svårt att hitta en linje – eller idé – för min kritik. Efter en andra omläsning av romanen tänker jag ändå att det som fastnar mest är den våldsamhet som jag upplever ligger i författarens antagonistiska grepp att i långa partier låta sin syster Clara – en del av författarens »officiella familj« – återberätta historien om broderns ödesdigra natt för sin man. Ju mer jag tänker på det – desto mer skaver det. Louis tjuvlyssnar på systerns ganska teatrala récit dold bakom en dörr i systerns hem där han är på besök några månader efter den dramatiska händelsen. Redan från början anar man att deras relation inte är den bästa:
»[D]et är inte bara för att hela hennes sätt att vara, hennes vanor, hela hennes sätt att tänka irriterar dig [Louis] och gör dig upprörd. Det är också det att du inte klarar av att träffa henne sedan du insåg hur lätt och obesvärat du försummar henne, många gånger brutalt eftersom du hoppas att hon ska hjälpa dig att överge henne. […] Du vet att du i umgänget med Clara tvingas se en sida av dig själv som du vill blunda för, och att du är arg på henne för den sakens skull. Du kan inte låta bli att vara arg på henne.«
Den här helt autentiska ilskan genomsyrar en stor del av romanen, som också till stor del består av systerns återberättande av det som brodern berättat för henne (på sitt eget välartikulerade och litterata sätt) om den hemska natten och de efterföljande besöken på sjukhuset och polishuset.
Redan när jag läste romanen första gången kände jag att det fanns något djupt osympatiskt med hur han framställde sin syster. Möjligen blev jag senare även påverkad av några av de få negativa franska recensioner som också tagit upp den aspekten. Förutom recensionen i veckotidningen Marianne (6 januari 2016) även Jérémy Collados polemiska och ändå relativt balanserade recension i franska Slate (14 februari 2016) i vilken kritikern bland annat anklagar författaren för att, som jag tolkar det, använda sin sociologiska världsbild som ett svepskäl för sin »prolophobie« (fobi mot proletärer).
Han kan ha en viss poäng. Louis illa dolda avsmak för den värld han lämnat bakom sig och hans deterministiska klassanalys är uppenbara i både Göra sig kvitt … och Våldets historia, men jag har ärligt talat svårt att klandra honom. Han beskriver en milieu vars underprivilegierade och marginaliserade medlemmar odlar homofobiska och rasistiska känslor, tankar och idéer, samtidigt som de själva utsätts för överklassens eller den ansiktslösa maktens våld. Enligt Louis leder detta till att de blir ohjälpligt våldsamma och brutala personer. Han skönmålar inte sin uppväxt och han skönmålar inte Hallencourt, Picardie. Det kan jag förstå. Men när han i Våldets historia skildrar sin syster som en mer eller mindre vulgär och obildad bonnläpp genom att låta hennes berättelse om honom och Reda framföras med hennes simpla språk, på hennes egen dialekt, picardiska, med felaktig grammatik, etcetera, då tänker jag ändå att han gör något som i någon mån ändå reducerar den tillit jag hyst för honom.
Eftersom Louis är en mer eller mindre briljant författare tänker jag nu – kanske alltför långsökt – att det faktiskt skulle kunna vara ett av romanens närmast magiska trick, medvetet eller omedvetet, och att romanen skulle då gestalta (eller reproducera) den förlust av tillit (till främlingar, vänner, syskon, världen) som huvudpersonen själv befinner sig i, och som skulle kunna ses som en naturlig konsekvens av de brott han utsätts för, blott 20 år gammal, julaftonsnatten 2012. Han är ett offer.
Och jag hyser verkligen medlidande med honom. Men det förtar inte det starkt negativa intryck jag får av skildringen av systern. Det som fungerade väldigt bra i Göra sig kvitt … – i vilken han infogar familjemedlemmarnas och bybornas grova språk i den annars mycket välartikulerade prosan genom kortare kursiverade citat – blir, när han så utstuderat framställer systern som antitesen till det han själv är (eller har blivit), en form av våld i denna roman, och en kortslutning av hans enkelspåriga maktanalys.
I en intervju i den franska nättidningen Diacritik (5 januari 2017) hittar jag några rader där Louis beskriver det på följande vis:
»[M]a sœur parle de moi, de ce que je suis, mais ses mots ne me constituent pas, ne correspondent pas à mon expérience, au contraire, il y a une décalage, une distance immense entre ce qu’elle dit de moi et que je suis réellement. Et la souffrance nait de là, de cet écart, de cet échec de langage.« (Min syster talar om mig, om det jag är, men hennes ord är inte jag, motsvarar inte min erfarenhet, tvärtom finns det ett gap, ett enormt avstånd mellan det hon säger om mig och det jag verkligen är. Och lidandet härrör från denna skillnad, från detta misslyckande hos språket.)
Jag tror att jag förstår vad han menar. Det finns en diskrepans mellan hur systern framställer hans traumatiska erfarenhet och hur han uppfattar den, visst, och det finns ett glapp mellan hur hon framställer honom och hur han uppfattar sig själv. Det är helt realistiskt att han uppfattar hennes återberättande av en så traumatisk händelse som plågsam, för att han tvingas återuppleva den, känslomässigt orkestrerad genom systerns okänsliga analyser. Men jag tänker ändå att det finns något omoget över att inte acceptera att systern är den hon är och att han gör en så stor sak av skillnaden mellan hennes simpla och folkliga och hans egen universitetsutbildade franska. Det är mycket möjligt att det är ett briljant grepp med denna polyfoni, men jag tänker att den här ilskan, mellan systern och brodern, utgör en egen historia i historien. Så att Våldets historia består av två huvudspår kanske. En om natten med Reda och en om ilskan som väcks av det som systern sedan säger mellan raderna: Att Louis bara klätt ut sig till en borgare, men att han i grund och botten är precis som hon – och att han kanske alltid kommer att vara det.
En av Louis idéer är att tillägnandet av elitens språk är det enda sättet avancera i klassamhället, men vad han visar i Våldets historia är också ordens funktion som laddade vapen med adressater i alla riktningar. Den som kommer tillbaka till Hallencourt och så att säga gör sig märkvärdig med sitt »ministerspråk« kommer onekligen att tas ner på jorden av ortsbornas verbala vulgariteter. För även om de nordfranska Hallencourtbornas kultur utgör ett handikapp för deras sociala avancemang i samhället utgör den, likväl, tänker jag, även en närmast karnevalisk frizon för dem själva, en frizon från vilken Louis – som nu alltså blivit både bög och borgare – inte längre har tillträde till. Hur han i den gamla gruppens ögon, med Johan Huizingas terminologi, blir en »falskspelare«. Han tillhör inte längre och det är detta som beskrivs.
För om systern inte längre kan tala om honom på ett sätt som är han, som representerar honom, som motsvarar hans erfarenhet, som han kan (eller vill) känna igen sig i, då borde det rimligen också fungera på samma sätt, omvänt: Hans egen gestaltning av systern blir precis lika ogiltig som hennes gestaltning av honom. Louis karikatyr av systern blir övermodig – och våldsam. Men det här ser jag inte nödvändigtvis som ett misslyckande i romanen. Den är ju allt annat än misslyckad. Det är kanske heller inget misslyckande med språket, för det är vad språk är och vad språket alltid har varit, sedan Babels torn.
Nu skrapar jag i och för sig bara på ytan av det här korta men likväl enormt komplexa verket. Kommer att tänka på en olustig spekulation i ett av systerns resonemang som i stort sett går ut på att om han, Louis, den där natten hade låtit Reda förstå att han inte var en genuin, äkta borgare, utan en grabb med rötter i proletariatet – och misären – precis som Reda – då hade det kanske inte gått så illa som det gick. I en lång passage beskriver hon hur Louis minsann också stulit saker när han var yngre och hängde med det lågpannade grabbgänget i byn.
Kanske är dessa tänk-om-frågor fullständigt rimliga då både Louis och systern försöker vända ut och in på historien för att kunna hantera den. Hade det kunnat gå annorlunda? Hade stölden, mordförsöket och våldtäkten kunnat undvikas? Oavsett om det är relevant att ställa sig sådana frågor eller inte är det hjärtskärande att ta del av dem. Stundtals får man intryck av att Louis relativiserar brottet han utsattes för genom sin solidaritet med de i samhället som har få eller inga privilegier (till vilka han räknar gärningsmannen), men identifikation med angriparen är ju också en vanlig försvarsmekanism i situationer av övermäktiga hot.
Med allt det här sagt är det just den stora komplexiteten i allt som Louis skriver som gör honom till en av de mesta intressanta samtida författare jag känner till. Det han skriver är inte lättsmält, inte enkelt. Det är däremot enkelt att konstatera att han utsatts för något fruktansvärt, där finns inget tveksamt, inget oklart. Det förtar inte det faktum att hans verk består av och inger motstridiga och ambivalenta känslor, att det är fyllt av (eventuellt missriktad) ilska och misstro. Romanen fullkomligt vibrerar av psykologi skriven av en människa som tagit sin tillflykt till litteraturens värld, som låtit sig inkapslas i skrivandet, i den sociologiska litteraturen och i skönlitteraturen, som låtit sig transporteras och förvandlas … liksom till en ren skriftgestalt – så att det mer än barn- och ungdomens trauman är litteraturen självt som har honom i sitt våld. Men för detta våld är han uppenbarligen också fullständigt orädd. Louis är mycket imponerande.