Roms öde – Klimatet, sjukdomarna och imperiets undergång
Kyle Harper
Daidalos (2019)
Översättning från engelska: Henrik Gundenäs
Av: Staffan Granér
”I den stora staden Rom finns det 365 gator och på varje gata ligger det 365 palats. Varje palats har 365 våningar och på varje våning finns det nog med mat för att föda hela världen.” Detta talmudcitat återges i Kyle Harpers miljöhistoriska tegelsten Roms öde – klimatet sjukdomarna och imperiets undergång.
I västerländsk idétradition intar romarrikets nedgång och fall en särställning, som själva urtypen för samhällskollaps och intellektuell dekadens. Kanske för att den kommit att utgöra det ovedersägliga undantaget i den underliggande utvecklingsberättelsen om moderniseringen, den kumulativa växten mot mer komplexa och rationella civilisationer. Men kanske också för att detta fall bekräftar vårt gnagande tvivel på samma berättelse. Det är en historia som kan härbärgera varje tids rädsla och förväntan inför social och politisk apokalyps.
Kyle Harper är historieprofessor från USA, specialiserad på antiken och romarriket. Flera av hans tidigare verk har behandlat romarrikets ekonomiska historia, levnadsförhållanden och sjukdomshistoria. Han har också skrivit utförligt om det antika slaveriet. I denna bok söker han förklaringar till romarrikets fall i klimatförändringar och pandemier och genom att analysera det dess särskilda sårbarhet inför sådana chocker. Idéerna är inte nya men Harpers förmåga att syntetisera en omfattande forskning och många olika vetenskapliga discipliner gör ändå verket banbrytande. Det är en lärd och välskriven bok som nu genom Daidalos utgivning presenteras på svenska, utmärkt översatt av Henrik Gundenäs.
Redan Edward Gibbon som med Romerska rikets nedgång och fall (1776-88) författade det banbrytande historiska verket i sammanhanget, påtalade det självklara: det är ju egentligen inte romarrikets sammanbrott som är det häpnadsväckande, utan det faktum att det överlevde som organisationsform under så lång tid. Denna insikt hindrade inte Gibbon från att identifiera konkreta orsaker och drivkrafter bakom sammanbrottet. Dessa avspeglar i hög grad konflikter och motsättningar som var högaktuella i hans egen samtid. För upplysningsmannen och protestanten Gibbon var introduktionen av kristendom i katolsk och ortodox form ett dråpslag för den högtstående antika kulturen och dess medborgerliga dygder. För liberalen Gibbon lade slaveriet en boja på den ekonomiska dynamiken, för imperialisten Gibbon var det försvagning av krigiska ideal och militär organisation som öppnade upp för barbariska invasioner.
För den marknadsliberala österrikiska ekonomen och historikern Ludvig von Mises var det en kontinuerlig utarmning av penningvärdet i kombination med statligt reglerad prisbildning som hämmade den fria romerska marknaden. För historiematerialister, som Perry Andersson, var den romerska expansionen en dödsryckning för ett antikt slavbaserat produktionssätt. En samhällsordning som följaktligen maldes sönder i inre motsättningar och klasskonflikter för att bereda plats för den feodala syntesen mellan en primitiv och en antik ekonomi.
Temat om oundvikliga inre motsättningar går igen i antropologen Joseph Tanners inflytelserika The collapse of complex societies (1988). Där utgör Romarrikets fall ett av flera exempel på tesen om komplexa byråkratiers avtagande marginalproduktivitet. Tanner formulerade sin tes under det sena 80-talet då kritiken av den starka staten och den sociala ingenjörskonsten dominerade samhällsdebatten.
Därför är det inte förvånande att olika typer av miljöfaktor har vuxit fram som viktiga förklaringsfaktorer på senare tid. Först att uppmärksammas brett var måhända sociologen Seabury Colum Gilfillans numera avfärdade tes om omfattande blyförgiftning av staden Roms befolkning via vattenledningar och kokkärl. Avskogningen av Medelhavsvärlden som den romerska expansionen förde med sig har uppmärksammats i flera miljöhistoriska arbeten. Även Harpers bok återkommer flera gånger till avskogning orsakad av ekonomiska aktiviteter, i synnerhet i det nordafrikanska kustlandet där så väl moderna klimatmodeller som samtida vittnesmål underbygger antagandet att skogarnas avtagande bidrar till ett torrare klimat, översvämningar och spridning av malaria.
Två andra miljöfaktorer spelar dock en än viktigare roll I Harpers förklaringsmodell. Dels den successiva förskjutningen mot ett kallare klimat i större delen av det romerska territoriet. Dels återkommande utbrott av mer eller mindre imperieomfattande epidemier.
I Harpers syntes trianguleras data från så vitt skilda källor och bearbetningsmetoder som litteratur, administrativa dokument, prisserier, skattelängder, årsringsmätningar, skelettundersökningar, pollenanalyser, droppstensdata, DNA-sekvensering och arkeologiska fynd. I sitt inledningskapitel redogör Harper övertygande för den komplexitet som utvecklas i romarriket under det första århundradet av vår tideräkning.
Kärnan i detta komplex utgörs av själva staden Rom, en på många vis häpnadsväckande historisk anomali. Redan vid vår tideräknings början härbärgerar staden en knapp miljon innevånare, en nivå som upprätthölls i över 400 år. Att städer når så höga befolkningstal före det industriella genombrottet är inte okänt, men extremt ovanligt. Vanligen bibehålls sådana befolkningstoppar dock under relativt kort tid. De organisatoriska och logistiska utmaningarna mot riktiga stora städers försörjning var gigantiska under förindustriella produktionsförhållanden Det är egentligen först med Pekings framväxt som miljonstad, enligt vissa bedömare redan i början 1500-talet, som vi får en stad som möjligen upprätthållit sådana nivåer under en längre tid än antikens Rom. Detta är än mer anmärkningsvärt när man betänker att Rom, liksom andra förindustriella storstäder, var en nettokonsument av människoliv. Under normalår översteg dödstalen födelsetalen. Befolkningsnivån upprätthölls genom en kontinuerlig inflyttning, såväl frivillig som påtvingad. En så extrem situation förutsatte ett konstant långväga inflöde, inte bara av människor och djur utan också av materia och energi. Talesättet att alla vägar bar till Rom var verkligen inte bara en kliché. Här är inte plats för en detaljerad uppräkning men som exempel bör påminnas om den livsnerv som spannmålsflödet från Egypten och Kartagos omland i nuvarande Tunisien utgjorde. Utflödet utgjordes av betydligt mer abstrakta storheter, som maktutövning, våldskapacitet, beskydd och organisation. Logistiskt utmanas systemet dessutom av att Rom geografiskt är beläget en bra bit väster om rikets ekonomiska epicentrum, vilket dras åt öster av Nildalens spannmålsöverskott och Mellanösterns handelsnoder.
Ett sådant system måste vidmakthålla ett intrikat institutionellt ramverk som hålls samman av en militärt grundad makthierarki. I Harpers framställning tenderar komplexiteten i denna ordning att stå i motsatsställning till dess resiliens, alltså dess förmåga att parera externa chocker som exempelvis klimatförändringar och epidemier.
På den yta som i första hand synliggörs i historiska dokument, hanterar den romerska imperiestrukturen politisk och ekonomisk integration i stor skala. På en betydligt mindre medveten nivå hanterar det också samhällets ämnesomsättning med sin naturliga omgivning. I denna ekologi ingår de landskap och energiflöden varifrån mänskligheten hämtar såväl sin överlevnad som sitt överflöd. Men i Harpers analys ingår också samspelet med de mikroorganismer som utgör mänsklighetens ständiga medvandrare. Livsformer, som vida överglänser mänskligheten i anpasslighet och mutationshastighet och därför alltid kan göra sig hemmastadda i våra, kulturlandskap, kreatursbesättningar, visthusbodar, avskrädeshögar och avträden.
Den kronologiska periodiseringen av Harpers bok har sin grund i klimatvariationer som främst kan kopplas till långsiktiga variationer i solaktivitet och till global vulkanisk aktivitet. Bokens andra kapitel beskriver kulmen och den avslutande 200-årsperioden av det som kommit att kallas det romerska klimatoptimumet ca 200 f.v.t. till år 150. På denna epok följer en transitionsperiod år 150–450 som präglas av successiv nedkylning, ekologiska utmaningar, politisk turbulens och ett antal svåra epidemier. Den avslutande perioden utgörs av den så kallade senantika lilla istiden 450–700, då stadens befolkning minskar, riket delas och Västrom faller. Det är också under denna period som riket drabbas av sin mest förödande epidemi.
Den första perioden sammanfaller i stort med den epok som har beskrivits som Roms gyllene era, eller Pax Romanum. I en mer härskarcentrerad periodisering inleds Pax Romanum med Augustus seger över Marcus Antonius år 27 f.v.t. och avslutas med Marcus Aurelius död år 180.
Den som famlar efter populärkulturella orienteringsmärken i kronologin kan måhända behöva påminnas om att Aurelius död och syndafallets inledning utgör upptakten till Ridley Scotts rätt dystopiska mastodontfilm Gladiator.
Vid en jämförelse med föregående och efterföljande perioder utmärks denna tid bland annat av: Effektiv administration och skattehantering, inre fred och extern expansion, ett stabilt penningvärde i hela riket, trendmässigt stigande realinkomster, åtminstone i Rom och Alexandria, omfattande byggnadsverksamhet och en trygg och växande handel på Medelhavet. Det var Gibbon som gav Pax Romanums avslutande 80-årsperiod, den som inleds med Kejsar Nervas trontillträde år 96, epitet ”den lyckliga". Beteckningen övertas av Harper men hans förklaringsmodell utgår inte i första hand från den smidiga administrationen och det vidsynta ledarskapet som sedan åtföljs av dekadans, oordning, tyranni och kleptokrati. Harper dokumenterar istället indikatorer på ett kallare och torrare klimat. Han påvisar också klimatförändringarnas konkreta konsekvenser i form av minskande vattenflöden i Nilen och flera andra vattendrag. På detta följer sjunkande genomsnittsskördar och återkommande missväxter. Det är i synnerhet de nordafrikanska kornbodarna som nu inleder sin långa kräftgång.
Men den första indikationen på tillbakagång framträder redan år 165 i form av den Antoninska pesten. Pandemin drabbade större delen av riket och omtalas i flera av de västasiatiska rikenas källmaterial. Sjukdomens identitet kan inte sägas vara slutgiltigt fastställd, men med utgångspunkt i beskrivningar av sjukdomsförlopp pläderar Harper och de forskare han hänvisar till för att det rörde sig om smittkoppor, i sin allra dödligaste och smittsammaste variant (Variola major).
De osäkra uppskattningarna av pandemins effekter hamnar i intervallet 10–20% dödlighet för riket som helhet, vilket rimligen måste ha inneburit betydligt högre tal i många städer och i rikets tätbefolkade och globaliserade regioner. Sjukdomen kom förmodligen utifrån, men smittspridningen torde ha underblåsts av de stora städernas trångboddhet och eftersatta hygieniska förhållanden. Av ännu större betydelse var antagligen den omfattande kommunikationen, inte bara inom riket, utan också med områden som Thrakien, Etiopien, Indien och indirekt, Kina. Utan dessa kontaktytor skulle smittsamma mikrober i högre grad ha isolerats inom lokala sjukdomsöar.
Trots att den höga dödligheten allvarligt undergrävde det skatteunderlag som centralmakten vilade på ser Harper en hel del tecken på återhämtning och resiliens i den romerska statsapparaten under 170 och 80-talen. Återhämtningen kom dock snart att utmanas av klimatförsämringar och nya pandemier. Det utsträckta epidemiska förlopp som hemsökte romarriket år 249–62 har gått till historien under beteckningen ”Den cyprianska pesten” (eftersom den mest utförliga beskrivningen av sjukdomsförloppet skrevs av St: Cyprian, kristen biskop i Kartago.) Inte heller denna sjukdom kan identifieras med säkerhet. Utifrån symptom som infekterade, blödande ögon och slemhinnor argumenterar Harper för antingen någon svår form av influensa eller en blödarfeber av samma typ som Ebola. Några spekulationer om riksomfattande dödlighet återger inte Harper i detta fall, men väl vittnesmål från storstäder som Alexandria där dödligheten förefaller ha varit så hög som 80 procent. Enligt Harper var den cyprianska pesten en betydligt större utmaning mot den romerska centralmakten än den antoninska. Det förefaller främst bero på att resiliensen redan var försvagad. Nu undergrävde det krympande skatte- och rekryteringsunderlaget hela den militära hierarki som såväl den inre ordningen som den yttre säkerheten var beroende av. Harper menar att riket under dessa år står på randen till sammanbrott.
Även om ett antal välorganiserade kejserliga administrationer förmådde att tillfälligt stabilisera situationen inleds nu den försvagnings- och disintegrationsprocess som kommer att manifesteras i flera framtida händelser och processer, som: den antika kultens tillbakagång till förmån för kristendomen, etableringen av en ny huvudstad i Konstantinopel år 330, rikets delning i en västlig och en östlig del är 395 samt, framförallt, Västroms men tidvis också Östroms svårigheter att värja sig mot invasioner.
I jämförelse med nästan alla andra verk om Romarrikets fall ägnar Harper barbarinvasionerna relativt lite analys. Han hänvisar dock till de forskare som framhållit klimatförändringar som den viktigaste drivkraften bakom den kedjereaktion av folkvandringar som präglar den västra delen av den euroasiatiska kontinenten just under den senantika lilla istiden. De germaner, hunner och bulgarer som översköljer och omstöper riket kan kanske delvis betecknas som väpnade klimatflyktingar.
År 476, då den germanska generalen Odovakar tvingar Romolus Augustus att abdikera, brukar räknas som året för Västroms fall. Det var bara några år in på den klimatperiod som betecknats som den senantika lilla istiden. Östra rikshalvan fanns dock kvar och inledde så småningom ett försök att inlemma Västroms gamla centrala delar under Kejsar Justinianus på 530-talet. Samtidigt växlar nedkylningen in i ett nytt läge. Det är en serie av stora vulkanutbrott på olika håll i världen som brukar beskyllas för att 530- och 540-talen i årsringsmätningar och andra indikatorer framträder som de kallaste decennierna under hela senholocen. Åren 536 samt 540–41 beskrivs i samtida hävder som år utan sommar.
I tät anslutning till denna klimatkatastrof utbröt den första vågen av den så kallade justinianska pesten 540–41. Den skulle komma att följas av återkommande vågor 558, 573, 586, 599, 619, 698 och 747. Den Justinianska pesten orsak är numera säkerställd genom DNA sekvensering. Denna gång rör det sig verkligen om just pest. Yersinia pestis, samma mikrob som 900 år senare skall orsaka digerdöden. Med svartråttan som spridarbärare, pestloppan som spridare och människan som offer. Hur stor dödligheten var har varit betydligt svårare att fastställa, grova uppskattningar ligger i det breda intervallet 25–50 millioner. Hårdast drabbas Konstantinopel och Östra Medelhavets handelsnoder.
I Harpers långa berättelse utgör den justinianska pesten tragedins slutakt. Östroms expansion mot väster upphör och Västroms sönderfall bekräftas. År 650 var Västrom uppsplittrat på feodala småriken, staden Rom hyste knappt 20 000 invånare och det territorium som en gång utgjorde ett rike med ca 75 miljoner invånare hade halverat sin befolkning.
En reflektion över Harpers bok låter sig knappast göras utan att diskutera vad ett miljöhistoriskt verk om antika klimat och epidemier har att säga om vår tids stora utmaningar. I stort överlåter författaren dessa funderingar till läsaren. Kanske handlar det viktigaste budskapet som boken har till den som funderar över hur man bygger en hållbar värld om just resiliens. I den långa nedgångshistorien finns förvisso gott om tillfällen att imponeras av det romerska systemets förmåga att återhämta sig. Men man måste också beröras av det oerhörda lidande som översköljde riket i återkommande katastrofer.
Utsattheten framstår som nära förbunden med det komplexa och hierarkiska nätverket. Romarnas rike omringar ett världshav. Det är svårt att tänka sig något annat förindustriellt välde som var så beroende av kommunikation. Andra förindustriella jättevälden hade sin viktigaste bas i närliggande odlingssystems förmåga att leverera överskott. Rom var i betydligt högre grad beroende av plundring, beskattning och handel över stora avståndet. Det utmanade systemets marginaler och skapade ett ömsesidigt beroende som gjorde systemet sårbart. Samtidigt blev det med Harpers ord ”en ekologisk infrastruktur för pandemier” För den samtidsengagerade finns här många överförbara insikter.