En viktig del av tidskriftens verksamhet är att presentera nyöversatta texter. I Ord&Bild har läsarna fått möta många av världens främsta författare och tänkare, både sådana vars verk senare översatts mer frekvent och sådana som fortfarande inte finns att läsa på svenska någon annanstans.
I ett samtal från Ord&Bilds 125-årsjubileumsfirande delar tidskriftens Annika Ruth Persson, Linda Östergaard och Patricia Lorenzoni med sig av inspirerade tankar om översättningar av olika författare, från W H Auden och Valerie Solanas till Friederike Mahyröcker och Davi Kopenawa.
Annika Ruth Persson: Ett tillfälligt fynd. Jag höll på att skriva om diktaren W H Auden, en av de riktigt, riktigt stora poeterna under 1930- och 40-talen. Jag hade letat efter svenska översättningar, men trots att Auden just under 30- och 40-talen faktiskt var så dominerande inom sitt fält, fanns det förvånansvärt lite. Jag tittade i Ord&Bilds arkiv och hittade det här i ett nummer från 1946. Det är en av Audens mest kända dikter, "Musée des beaux arts", där han står och reflekterar inför bland annat en målning av Brueghel. Dikten är översatt av Gunnar Ekelöf.
Gällde det smärtan tog de aldrig fel
de Gamla Mästarna: hur väl de insåg
dess plats i mänskolivet; att dess timme slår
när andra mänskor äter, öppnar fönstret eller bara slött går på;
[…]
De glömde aldrig
att även martyriets fasor måste ha sin gång
som bäst de kan på sitt håll, i ett hörn bland sopor
där hundarna som vanligt lever hundliv, medan bödelns häst
står skrubbande sin oskuldsfulla bakdel mot ett träd.
Det här ett exempel på hur tidskriften fångar upp någonting i sin samtid - här Auden i den tid när hans inflytande kanske är som störst – som sedan aldrig fångas upp i bokform på riktigt samma sätt. För de som är intresserade av översättning finns det en lång rad tankar och teorier om varför den här betydelsefulla diktaren är så lite översatt till svenska, men det är en helt annan historia.
Ett annat tillfälligt fynd, det var 2003. Vi skulle flytta det stora Ord&Bildlagret från en vind i Sandarna till Lagerhuset. Medan vi höll på bland bokhyllorna i lagret gick alla runt och drog lite i gamla nummer. Det här var det året när Valerie Solanas SCUM-manifest hade kommit ut i Sara Stridsbergs översättning och det hade dykt upp en svävande fråga: varför har detta aldrig funnits på svenska? Jag drog ut ett Ord&Bild-exemplar och hamnade just på det som Sven-Eric Liedman nämnde, det nummer där Lars Bäckström 1969 har översatt ungefär en fjärdedel av SCUM- manifestet. Det var väldigt lustigt att hitta det här just då, det är också lite lustigt att läsa översättningarna bredvid varandra. Här ser vi, till skillnad från i Gunnar Ekelöfs översättning skulle jag säga, hur tidens tand ibland naggar hårt på översättningen. Vi kommer att läsa varsin rad. Jag tror ni kommer att förstå vilken som är den tidiga och vilken som är den sena översättningen – vilken som är Bäckströms översättning och vilken som är Stridsbergs.
emedan det i bästa fall är urtråkigt att leva i det här samhället
livet i det här samhället är i bästa fall skittråkigt
och emedan detta samhälle inte angår kvinnorna det minsta
och ingen aspekt av det här är över huvud taget relevant för kvinnor
återstår för socialt ansvarskännande spänningskrävande kvinnor bara att störta regeringen
för civiliserade ansvarstagande spänningssökande kvinnor återstår bara att störta regeringen
avskaffa penninghushållningen
eliminera det ekonomiska systemet
införa fullständig automation
införa total automatisering
och göra sig av med det manliga könet
och förstöra det manliga könet
Den tidens tand som ibland hörs gnaga i översättningar märks kanske allra mest i en viss typ av ord, nämligen de ord som är allra mest moderna när de används. Det är som med annat mode, ingenting blir så omodernt som det som nyss var det mest moderna. I den här texten är mannen enligt Solanas en ofullständig kvinna, han lider oerhört av detta och försöker med olika medel råda bot på det. Bland annat genom att helt enkelt hävda att de kvinnliga egenskaperna är hans egna, och här räknar Solanas upp de kvinnliga egenskaperna. Egenskaperna är:
Känslostyrka och oberoende, dynamisk kraft, beslutsamhet, kylig objektivitet, mod, självsäkerhet, integritet, vitalitet, intensitet, djupsinne, go.
Känslomässig styrka och oberoende, kraft, dynamik, beslutsamhet, lugn, saklighet, bestämdhet, mod, integritet, vitalitet, karaktärsstyrka, coolhet.
Ordet ”go” hör vi rätt sällan nu för tiden. Men jag såg på tysk tv i något skämtprogram om när en medelålders man står och pratar med en yngre och säger att nånting är coolt och den yngre mannen säger: va? hur gammal är du egentligen, säger du coolt? Jag kan tänka mig att ordet ”cool” också är på väg ut. Då kan man undra, vad är det för ett ord som står här på engelska? Ordet som Solanas använt 1967 och som hennes översättare brottas med, det är groovieness.
Men det finns också mycket som man inte hittar i Ord&Bild. Från samma tid som Auden kunde man till exempel tänkt sig att man från det engelskspråkiga området hade haft med någonting om Gertrude Stein. Hon finns inte en enda gång i arkivets längd. James Baldwin finns inte heller. En författare som Ingeborg Bachmann, det finns ingenting i Ord&Bild från hennes livstid, men i vår samtid finns det flera texter om henne och både dikter och andra texter av henne. Att Ingeborg Bachmann blir synlig i tidskriften har bland annat att göra med att hennes svenska översättare nu, Linda Östergaard, har varit inblandad i Ord&Bild. Detta är det typiska för hur en tidskrift fungerar. En tidskrift drivs av personer helt enkelt, det finns en redaktion som består av personer som har ögon som intresserar sig för olika saker. De kan ha ögon känsliga för till exempel – Bali.
Den flitiga medarbetaren Tyra Kleen hade väldigt känsliga ögon för Bali dit hon reste på 1920-talet och skrev ett flertal reportage därifrån. Ett av de här reportagen har mycket att göra med översättning. Det handlar om hur hon försöker översätta Mudras, artikeln heter ”Mudras”. Den börjar med att hon diskuterar det här ordet, hur det ska uttalas, vad det har för utbredning, i vilket sammanhang det används och sen kommer en förklaring av ordet.
Mudras är de olika gester och ställningar med händerna som under de religiösa ceremonierna intagas av Schivapräster och Buddhapräster.
Hon är både illustratör och skribent och har själv gjort illustrationerna. Hon får ett stort problem därför att prästerna är ytterst ovilliga att sitta modell och visa upp de här handrörelserna i ett tempo som gör att hon överhuvudtaget kan teckna av dem, och de är ännu mer ovilliga att förklara vad de betyder. Men hon har goda kontakter och någon kolonial myndighetsperson kommenderar helt enkelt en Schivapräst och en Buddhapräst att sitta med henne och göra gesterna så långsamt att hon kan rita av dem. Det gör hon och är nöjd ända tills hon visar upp dem utanför rummet där det har utförts. Hon säger att de där prästerna varit mycket vänliga, de har visat henne allt, men helt fel.
För att inte tala om att de hittat på galna uppgifter om symboliken i varje mudra, som jag bett dem förklara sedan jag med ett rysligt besvär äntligen lyckats lära mig deras språk.
Det är bara, konstaterar hon, att förstöra alltsammans och börja om igen. Hon uppfattar det här som en konflikt mellan mystik och forskningsarbete och hon ställer sig på forskningens sida. Hon förstår varför de inte vill avslöja de här sakerna men hon menar att avslöjandet är nödvändigt för forskningens framsteg. Hon hittar en lokal ledare som låter henne komma till en liten bergsby där hon kan studera mudras. Det är en lång ridfärd genom ett väglöst land men hon återvänder därifrån mycket nöjd med hundratals studier och skisser, bland annat 46 mudras, ”den här gången garanterat korrekta”. Det finns i översättningsteori och översättningsreflektion en tanketråd som bland annat Svetlana Carstean och Athena Farrokhzad arbetar mycket med i boken Trado som kom för ett par år sen, där de diskuterar utifrån sina översättningar av varandra. Den tanketråden kan uttryckas som: Att översätta är att förråda, översättning är förräderi. Och det är också Tyra Kleens hållning. När hon får hjälp att tolka så utbrister hon i texten: ”Heder och ära åt förrädare och förräderi!”.
Men det kan finnas helt andra skäl än bevarandet av mystik till att inte översätta. Till exempel att läsaren förutsätts fatta ändå. Det gällde länge texter på danska och norska i Ord&Bild. De publicerades helt enkelt på danska och norska. Detta har också att göra med att tidskriften fram till sista numret 1964 har undertiteln ”Kulturtidskrift för de nordiska länderna”. Med nummer ett 1965 sker en radikal omgörning av tidskriften och då försvinner undertiteln. Senare är det inte självklart att publicera på danska och norska, men det händer. Det görs på lite olika sätt, vilket Linda kan berätta om.
Linda Östergaard: Ja, ett exempel var 2005, när Cecilia Verdinelli Peralta var redaktör. Då gjorde tidskriften ett Danmarksnummer. Jag var ganska ny i redaktionsrådet och vi hade en litteraturredaktion och en samhällsredaktion. I det här fallet var Jenny Högström och jag mycket involverade i litteraturen. Vi skrev en liten inledning och jag har ett citat från den.
Skulle vi, eller skulle vi inte översätta det danskspråkiga materialet: dikter, prosa, essäer. I ena stunden var vi övertygade om att man nog förstår danska om man bara anstränger sig lite, att det är ett närliggande rum att gå in i och tänka i – och i nästa förtvivlade vi. Slutsatsen kanske är föga imponerande principiellt sett – den går nämligen ut på att vad fan är det för fel på att vara inkonsekvent.
Så det var vad vi var. Vi översatte vissa saker, vi lät andra texter stå i all sin danskhet och utmana och i några fall så var vi, tyckte vi, lite pedagogiska och la till små ordlistor. Bland annat med den danska poeten Mette Moestrup, vars då alldeles pinfärskt nyskrivna dikter vi publicerade, som skulle komma ut på danska i diktsamlingen Kingsize året efter. Det här är den lilla ordlistan och jag tänkte att jag skulle ta min något infantila danska och läsa den:
firserne
sart
frø
lyske
orm
blød
lun
råd
tysse
huske
hvis
slange
svimlene
svulmen
forkert
lyne op
ham
teske
pote
følelse
rede
tåge
forskel
dog
minsæl
stadig
tit
Den svenska dikten, som man skulle kunna säga att det blir, lyder då:
åttiotalet
ömtålig
groda
ljumske
mask
mjuk
ljum
förruttnelse
tysta ner
komma ihåg
vems
orm
svindlande
svullnad
fel
öppna blixtlås
skinn
tesked
tass
känsla
bädda
dimma
skillnad
ändå
min själ
alltjämt
ofta
En kort variant av Mette Moestrups dikt. Och så har det fortsatt på tidskriften. När det gäller de nordiska språken så beror det på vad man gör.
Annika Ruth Persson: Översättaren i tidskriften är ofta en slags introduktör; arbetar inte alltid på uppdrag utan kommer med förslag till tidskriften. Tidskriften är ett rum för introduktioner av författarskap, tankar och idéer. Vi har också tittat lite grann på hur de här introduktionerna ser ut. Ofta är det så att det helt enkelt är någon som har översatt en dikt. Det finns en dikt. Ett sånt här fall ska Linda berätta om nu.
Linda Östergaard: Annika och jag träffades på redaktionen och satt och bläddrade i de gamla inbundna årgångarna. Dessutom kan man fram till 1947 hitta dem på Runebergsprojektet på nätet, så det går att leta där också. På tal om det här med ”ögon känsliga för”, så blev jag exalterad när jag hittade en dikt av Paul Celan översatt 1952. Det är dikten ”Kristall” ur Celans då ännu icke utkomna diktsamling Mohn und Gedächtnis. Här står den helt okommenterad intill en dikt av Paul Éluard. Det är Ilmar Laaban, den estniskfödde surrealistpoeten, som har översatt och jag tittar och ser att: men den är ju för lång. Har Celan strukit det sista innan den trycktes i diktsamlingen? Sedan tittar jag på originalet men det stämmer; det som står i högra spalten är början på en annan dikt som heter ”Ins Nebelhorn”.
Jag funderar på hur har detta gått till. Det står ingenting om dikten utom att den står i innehållsförteckningen under rubriken ”Frankrike”. Dikten finns med i svenskt översättarlexikon men då som att den är översatt från franska. Vad är det som har hänt? Det visar sig att Ilmar Laaban, tror jag, måste ha hittat en fransk, eller rättare sagt, en tysk tidskrift, Surrealistischen Publikationen, för där är båda dikterna med och även Paul Éluard. Det här är ju 52, det är jättetidigt, sen översätts någonting 58 och sen på 60-talet och det är många olika översättare. I går kontaktade jag Mikael van Reis som jag ser sitter här, och frågade: vet du nånting om den här dikten? Ja, jag tror jag upptäckte den 1977 i min uppsats, sa Mikael och han sa också att Ilmar Laaban, han var alltid först med allt. Det är ett exempel på hur det var möjligt att bara skicka in en dikt, för det är så jag tolkar det. Han har skickat in en översatt dikt: ”det här är nånting som händer ute i världen”. Och den blir tryckt men kanske lite ihopblandad, det var två olika dikter och den får ingenting med sig. Att dikter kan få plats i tidskriften är ju en möjlighet, men det hade ju varit fint att läsa nånting mer också.
Annika Ruth Persson: En annan översättare som gjorde en otroligt målmedveten introduktion av en författare var Ulla Ekblad-Forsgren. När jag var redaktör för Ord&Bild fick jag telefonsamtal från den här översättaren som sa att hon hade material av och om en viktig österrikisk diktare som hette Friederike Mayröcker. Det visade sig att hon, till skillnad från det här att skicka in bara en dikt, hade plockat ihop ett helt paket. Ungefär tjugo dikter ur den mycket långa produktion som Friedrike Mayröcker hade då, i original och översättning, plus två texter om Friederike Mayröcker av två framstående tyska författare, Thomas Kling och Marcel Bayer plus en kort inledning av Ulla Ekblad-Forsgren själv. Det var mycket roligt att vara redaktör för det numret, det blev jättefint och jag är stolt över det men jag kan inte säga att det beror så mycket på mig att det blev så fantastiskt bra. Det handlade mer om att ta emot och ta vara på och jobba tillsammans med översättaren för att få ut det allra bästa. Här var det också så att den goda kontakten med den tidigare redaktören som händelsevis hade flyttat ner till Wien, gjorde att jag också hade goda förbindelser med den österrikiska tidskriften Wespennest, som nyss hade publicerat ett stort inslag om Friedrike Mayröcker och hade fantastiska bilder som vi kunde använda. En av dikterna ska ni få höra Linda läsa:
SVART SOM ANARKINS FANA
men så låt
äntligen bli den där
färgen människa!
sa doktorn medan
hon skötte om mina
nässelutslag
och mönstrade mig
med sträng min
från tå till topp
ända till det svärtade
ögonparet
Annika Ruth Persson: Det finns oändligt mycket att säga om översättning, det finns oändligt mycket att säga om översättning och tidskrifter. Jag ska inte säga så mycket mer. Tidskriften kan fungera som ett slags översättningsprovrum där man kan prova nya författarskap, prova nya översättare och lära upp nya översättare. Men det är också ett provrum där översättare kan få pröva sina krafter, och detta ska nu Patricia berätta om.
Patricia Lorenzoni: Jag ska avsluta genom att säga lite om ett konkret arbete som jag har hållit på med under min tid på Ord&Bild. Jag tycker om idén om ett provrum där man kan testa vad det är som funkar, vad det är som inte funkar, och i det här fallet någonting som jag egentligen senare kom att inse hade mycket att göra med översättande. Möjligheten att tänka översättande som en form av antropofagi eller möjligen antropofagi som översättning. Jag ska prata om ett arbete jag höll på med under det sista numret som jag var med och gjorde för Ord&Bild, som handlar om guld, där jag översatte en text skriven av en man som heter Davi Kopenawa, som är profet från Toototobidalen i norra Amazonas. Jag arbetade under några intensiva veckor med ett utdrag ur hans bok Den fallande himlen. Numret handlar alltså om guld och den här texten var en skildring av guldutvinningens förödande effekter i yanomamiland i norra Amazonas. ”Kannibalguldet”, talar Davi om. Under senare hälften av 1900-talet vände guldletandet, guldrushen, yanomamifolkens värld upp och ner. Men Amazonas är också antropofagins plats. Amazonas lärde mig att min föreställning om antropofagi, alltså ätande av människokött, det som i en mer kolonial beteckning brukar kallas för kannibalism – min föreställning om att antropofagi är en kolonial fördom i själva verket var en postkolonial fördom. Kannibalismen som emblem för den andras barbari har använts så vitt och brett att när vi verkligen stöter på antropofagi, inte bara i praktik utan som en hållning i relaterande till världen, så avfärdar vi det lätt som ännu en kolonial vrångbild. Men i det här fallet, hellre än antropofagi skulle vi kanske kunna tala om en hållning där distinktionen mellan djur och människa inte är den betydelsefulla och det därför inte finns någon självklarhet i att det är just här gränsen går mellan ätbart och icke ätbart.
Ätandet är i Amazonas uttryck för samma slags närmande, ett subjekt till ett annat subjekt, som möjliggör kunskap. Det har den brasilianska modernistiska konsten sedan länge införlivat i sitt arbetssätt, men den har inte haft så mycket kontakt med de världar från vilka de här antropofagiska traditionerna stannar. Världar som Davi Kopenawas värld. Antropologen Eduardo Viveiros De Castro talar om en amazonsk syn på kunskap som inte bygger på att man närmar sig ett objekt utan just att man närmar sig som ett subjekt till ett annat subjekt. Allting, alla varelser, alla ting, har reell eller potentiell subjektivitet. För att känna något måste du närma dig det som ett subjekt och i sin yttersta form så är detta också ett förtärande. Frågan om vem som äter vem, vem som äter och vem som äts, kan sammanfalla med gränsen mellan vän och fiende men egentligen har den inte med den att göra. Men naturligtvis, en del av dem som äter gör det med en fruktansvärd brutalitet. Och guldet, det vet Amazonas befolkning av bitter erfarenhet, tillhör de mest brutala ätarna i denna värld.
En av de frågor jag ställdes inför var hur mycket av det här behöver jag kunna förstå, hur mycket av det här behöver jag kunna införliva, låt oss säga genom förtäring, i mig själv för att över huvud taget kunna översätta detta. Den amazonska antropofagin har hjälpt mig att förstå översättande skulle jag vilja säga, liksom översättandets praktik hjälpte mig att greppa nånting om amazonsk antropofagi. För om det i den tradition som jag själv är skolad i finns en potential till en antropofagisk hållning så skulle jag säga att det just är i ett hermeneutiskt översättande. Vi ska inte glömma hermeneutikens ursprung i tolkandet av Bibeln, eller den kristna traditionens placerande av en i grunden antropofagisk ritual, nattvarden, som centrum i relationen mellan människa och Gud, som också kan förstås som en yttersta kunskap.
Naturligtvis är det inte så här enkelt. Jag har inte tillgång till Davis text, det är ett av de mest grundläggande villkoren här. Inte så som han själv läste in den på yanomami under flera år för den franske antropologen Bruce Albert som sedan i sin tur transkriberade texten och översatte den till franska. När jag själv arbetade med den här texten utgick jag från tre versioner varav ingen var originalet. Alberts franska text, men min franska är inte tillräckligt bra, därför arbetade jag också parallellt med både den engelska och den portugisiska översättningen av den franska texten. Språket yanomami talas av kanske 35 000 personer i Brasilien och Venezuela. Gayatri Spivak skriver om översättning; ”att bara vara kritisk”, skriver hon, ”att skjuta upp handlandet tills det har producerats en utopisk översättare är opraktiskt. Det är mer rättvist att tillgängliggöra texter för största möjliga antalet feminister.” Hon talar i den här texten om feministiska eller kvinnliga texter, men argumentet förblir tillämpbart även här. Därför måste dessa texter förmås att tala på engelska, vilket är hennes språk i hennes exempel. ”Det är mer rättvist”, säger Spivak, att tala majoritetens språk ”när ett stort antal år av gästfrihet ger den främmande texten rätten att tala på engelska. Men i fallet med den främmande från tredje världen”, det här är fortfarande Spivak som talar, ”är då majoritetens lag en anständighetslag, en demokratins skäliga lag eller den starkares lag? Vi kan fokusera på den här förvirringen. Det finns ingenting med nödvändighet falskt i den västerländska blicken, å andra sidan finns heller ingenting i grunden ädelt över majoritetens lag. Det är bara det lättaste sättet att vara demokratisk med minoriteter.”
Spivak kritiserar ett slentrianmässigt slarv, eller vårdslöshet skulle vi kunna säga, i översättande när det finns ett högre godare syfte, som att den här texten måste få komma ut. Och som därmed får kompensera för översättarens förmåga att bli intim med sin text. Samtidigt ger hon inte några svar på vad som är rätt eller fel. Med det språk som jag använder här; när Spivak talar om intimitet skulle vi också kunna säga en översättares oförmåga, eller förmåga, att äta texten och behålla den i sig. Eller för att dra det ännu ett varv, att äta texten och spy ut den först efter att den i någon mån blivit mig och jag blivit den. Samtidigt är Davis bok en profetia. Han riktar den till oss, den koloniala världen, vi som håller på att förgifta inte bara yanomamis skog utan den värld vi alla lever i. Boken föds på ett väldigt explosivt sätt ur profetens förtvivlan. Ett sätt att förbli den här texten trogen blir därmed också att vi behandlar den som just den profetiska text som Davi själv ser den som. Och den utopiska översättaren har ännu inte anlänt, så jag äter den här texten på de imperialistiska språk, imperiella språk, som är de enda jag har; franska, engelska och portugisiska, för att kunna föra ut den, spy ut det yanomamska språket på svenska. Jag läser några rader ur texten.
Att girigt samla kläder, grytor, machetes, speglar och hängmattor drar till sig de epidemiska xawarari-varelsernas uppmärksamhet, och de säger till varandra: ”Så dessa människor tycker om våra varor? De har tagit oss för vänner? Låt oss gå och hälsa på dem!” Så anländer de i de vitas fotspår utan att vi ser dem, i deras motorbåtar, flygplan, bilar. De stora floderna, vägarna och landningsbanorna är deras stigar och dörrar in i skogen. De följer de vitas saker för att som osynliga gäster slå sig ner i våra hus. Värdet på handelsvarorna är xawara-epidemin. Det är därför sjukdomarna alltid följer med dem. De sliter upp våra strupar och bröstkorgar och de sticker stänger av metall i våra ögon och skallar. Det händer alltid på samma sätt.
Annika Ruth Persson är översättare, författare och tidigare Ord & Bildredaktör. Linda Östergaard är översättare, tidigare biträdande/vikarierande redaktör för Ord&Bild och sedan många år medlem i tidskriftens redaktionskommitté. Patricia Lorenzoni är idéhistoriker, forskare, kulturskribent, översättare och tidigare Ord&Bildredaktör.
Digitalt jubileumsbibliotek publiceras med stöd av Göteborgs Stads projektstöd Pronto.