Jag väntar på Djävulens ankomst

Mary MacLane

Ellerströms (2021)

Översättning: Helena Fagertun

Av Jenny Högström

Ord&Bild 3-4 2021: Urban konst

En solig förmiddag sitter jag och läser på en uteservering i Majorna när en kvinna klädd i ljusgult, med kamébrosch och en lätt fanatisk blick dyker på mig från ingenstans. "Förlåt, men vad ÄR det du läser?" säger hon. "Det verkar lite OTÄCKT!"

Jag har redan sett folk haja till när de fått syn på boken så jag är inte helt förvånad. På bokomslaget tittar den unga amerikanska författaren Mary MacLane (1881-1929) med orubblig min tillbaka på sin läsare från ett svartvitt fotografi. Ett resting bitch face avant la lettre. Men det är troligen titeln som är mest anslående. I guldbokstäver lyser den kongenialt mot den svarta bakgrunden: Jag väntar på Djävulens ankomst.

Det är nog detta med djävulen som gjorde den ljusgula damen förskräckt. Sinnebilden av ondskan, frestelsen och evig förtappelse. Men för Mary MacLane – eller åtminstone bokens jagberättare med samma namn – representerar Djävulen istället allt som en ensam, missförstådd och genial ung kvinna kan önska sig: lidelse, passion, sanning! Äventyr, livskänsla, spänning! Bara han kommer nån jävla gång. Ty hennes leda i denna tillvaro är bottenlös.

Boken är skriven 1901 av den då nitton år gamla Mary MacLane som bor med sin mor, sina syskon och sin styvfar i gruvstaden Butte, Montana. Den består av anteckningar från den 13 januari till den 13 april plus ett brev till förlaget i oktober, och utkom på engelska året därpå. Då – mot författarens vilja – med den betydligt mindre anstötliga titeln "The story of Mary MacLane. By herself". En självbiografi alltså – eller ett Porträtt som MacLane själv kallar det. Boken blev hur som helst en omedelbar succé och sålde 100 000 exemplar redan den första månaden. Smack. (För en samtida jämförelse har den danske poeten Yahya Hassans självbetitlade debutdiktsamling från 2013 sålt i 122 000 exemplar – och den var en braksuccé). Och så uppnådde Mary MacLane, detta självutnämnda geni, den berömmelse hon så hett eftersträvade. Hon flyttade till Chicago, hon skrev två ytterligare böcker samt skrev och spelade i stumfilmen med den genialiska, närmast Kerstin Thorvallklingande titeln "Men who made love to me" från 1918, som tyvärr har gått förlorad för eftervärlden. Och 1929 dog hon, som en rockstjärna, ensam på ett hotellrum i Chicago.

Om detta och mer därtill berättar bokens översättare Helena Fagertun i sitt hängivna förord. Fagertun reser till Butte och besöker huset där MacLane bodde, och de ödsliga sandiga vidder där hon brukade ta sina långa, ensliga promenader. Hon bygger också en bro mellan världens alla ensamma och missförstådda nittonåriga kvinnor med storslagna drömmar som sitter fast i någon hopplös liten håla – precis som hon själv när hon först läste boken – och Mary MacLane. Därmed sätter hon fingret på det magiska trick och den självmotsägelse som är litteraturens trumfkort och välsignelse och som Maurice Blanchot pekade ut i sin berömda essä "Från ångest till språk" (1948), nämligen författaren som skriver "jag är ensam" – till eller åtminstone inför sina läsare. På så vis är författaren inte längre riktigt ensam, och kanske inte heller ensam om att vara ensam.

Samtidigt är skrivandets ensamhet en oundviklig del av att vara ett geni, en utvald, en outsider. Att skilja ut sig, att vara ojämförlig. Och detta odlar och omhuldar Mary MacLane med stor emfas. Hon börjar såhär: "Jag, av kvinnosläktet och nitton år gammal, ska nu så fullständigt och uppriktigt som jag kan skriva ner ett Porträtt av mig själv, Mary MacLane, vars motstycke inte finns i världen."

Hon har föga ömma känslor för sin familj som snillrikt representeras av den bunt med tandborstar som står i badrummet. Också i hennes övriga relationer är det få som ens kan ana hennes enorma potential, hennes briljans, hennes stjärnstatus. Det finns dock en musa och kärleksföremål i form av en gammal lärarinna som hon kallar "anemondamen". Som alla riktiga musor lyser denna dam dock med sin frånvaro. Det är då lättare att placera henne på piedestal och ägna henne lyriska, måhända lesbiska utgjutelser.

Nej, istället för andra människor av kött och blod har Mary MacLane litterära valfrändskaper som Lord Byron, Charles Dickens eller Charlotte Brontë. En som förefaller särskilt symptomatisk är Marie Bashkirtseff, en ukrainsk konstnär som dog i tuberkulos 1884, 25 år gammal och mest känd för sin dagbok.

Det är symptomatiskt för att MacLane inte bara beundrar utan jämför sig med Bashkirtseff och hennes dagboksskrivande: "Där hon är djup, är jag djupare. Där hon är underbar i sin skärpa, är jag ännu underbarare i min skärpa."

Ingen falsk blygsamhet alltså utan ett självförtroende och en självhävdelse (självförhävelse?) som annars brukar vara unga män förunnade. "Och kärleken till den andre är som kärleken till sig själv", skriver MacLane, och hennes sätt att jämföra narcissism och kärleken till den andre får mig att tänka på Lou Andréas Salomé.

Vad har hon då för idoler i byrålådan? Jo, sjutton kopparstick av Napoleon, han är också den av hennes käpphästar som bäst matchar MacLanes egen megalomani och totala hybris.

"Skulle inte hela världen vara underbar om allt i den var som jag" skriver Mary MacLane den 22 mars i en lika sinnlig som systematisk betraktelse över sitt "köttsliga jag". Här hyllas såväl Mary MacLane lever som andra kroppsdelar. Märkligt frånvarande i detta sinnliga livsnjutande och hyllning den egna, unga kroppen i alla dess funktioner, är fittan. Livmodern. Skötet. Vaginan. Ja, inte vet jag vad Mary MacLane skulle säga. Men jag är glad att hon tycks ha tagit igen den skadan senare i livet. Annars är hennes oförvägna livsnjutande av såväl mat som promenader en stor glädje att ta del av. Liksom de plötsliga kasten mellan otålig längtan och lidelse.

"Nitton år är en evighet för den som är nitton." Och ändå förblir man märkligt nog inte nitton för evigt. Att läsa Mary MacLane kan däremot sätta dig i kontakt med din egen inre nittonåring. Storslagen, genialisk, missförstådd av alla och i otålig väntan på att en storm ska ta dig och föra dig till det otroliga liv som väntar. Om bara djävulen kunde komma.