INNEHÅLL
REDAKTIONELL INLEDNING – Ann Ighe & Joel Kellgren
NÄR SYLVIA PLATH KOM TILL SVERIGE – Anna-Klara Bojö
LÄNGTAN TILL LANDET SOM ÄR: OM WILLIAM MORRIS ROMANSER – Per Klingberg
ATT VÄLJA SIN VÄRLD: LEIBNIZ SOM EXISTENTIALIST – Johan Gardfors
MYTEN OM KRIS: TIDSKRIFTENS FÖRSTA ÅR OCH VAD SOM HÄNDE SEDAN – Arne Melberg
MINNET AV KRIS – Horace Engdahl
BRÖDER – Ikram Abdulkadir
GIANNIS PALAVOS – Jan Henrik Swahn
GIANNIS – Giannis Palavos
RÅDJUR – Giannis Palavos
DIKTER – Johanna Ekström
KRITIK
RENHETEN – Johannes Björk
KRIS! FRÅN ESTONIA TILL CORONA & PANDEMIENS TIDSALDER. IDÉHISTORIER OM VORES LANGE NU – Hjalmar Falk
DEN ÖPPNA STADEN: EN ETIK FÖR BYGGANDE OCH BOENDE – Maryam Fanni
NÄR MIN BROR VAR AZTEK – Alice Hansen
DET DOKUMENTÄRA OCH LITTERATUREN – Marit Kapla
HÅLLA SIG VID LIV & I SCHOPENHAUERS NÄRVARO – Ulf Karl-Olov Nilsson
***
REDAKTIONELL INLEDNING – Ann Ighe & Joel Kellgren
Det är september 2020 och vi i försöker göra som pojkarna i Ikram Abdulkadirs omslagsfoto, som också dyker upp i hennes fotoessä “Bröder”: se ut genom fönstret och in i världen. Till skillnad från perspektivet i vårt förra nummer så letar våra blickar sig nu företrädesvis under, över och bortom det pandemiska raster som så mycket av vår tid filtreras genom. Men missa inte idéhistorikern Hjalmar Falks kritiktext, om två böcker om Coronapandemin, båda skrivna av idéhistoriker, båda utgivna på förlag som heter Atlas, om än inte samma utan ett danskt och ett svenskt. Sverker Sörlins Kris! Från Estonia till Corona och Mikkel Thorups Pandemiens tidsalder: Idéhistorier om vores lange nu. Efter att ha läst båda dess verk efter varandra reflekterar Falk över humanioras roll i en kritisk offentlighet, och tycker sig hos Sörlin och Thorup se två olika typer av intellektuella.
Debatten om vad de vi kallar intellektuella egentligen kan och bör göra vill aldrig stillna, och bör nog aldrig tystna. I det svenska sammanhanget har något som kallas postmodernismen återkommande attackerats för sin destruktiva inverkan på det mesta. I Sverige har somliga spårat roten till det onda till den sedan länge avsomnade tidskriften Kris (1977-1996) och kretsen kring den. Redan tidigt i våras fick vi en text tillsänd oss, av litteraturvetaren Arne Melberg, som frågade om vi möjligen var intresserade av hans reflektioner över tiden, som en av de som startade och fram till tidigt 80-tal drev tidskriften. Melbergs reflektioner kom sig av debatten om Svenska Akademien, om specifika personer och om det intellektuella klimat som kom att knytas till scenen Forum och Kris. Arne Melberg minns tiden med Kris och tecknar i sin text en både personlig och historisk bild av samtal, sammanhang och ett fascinerande driv i det intellektuella arbetet, och ställer frågan om postmodernismen hade kunnat utvecklas annorlunda. Horace Engdahl var en annan av medlemmarna i Krisredaktionen, som också har en framträdande plats i Melbergs framställning, och vi har därför gett honom möjlighet att ge sin kommentar.
I övrigt innehåller detta nummer tre väl tilltagna essäer, om William Morris som socialistisk tidig fantasyförfattare, om Gottfried Wilhelm Leibniz som existentialist, och om Sylvia Plath som en sparsamt översatt poet med stort inflytande på den svenska 70- och 80-tals poesin.
Anna-Klara Bojö berättar om Siv Arbs avgörande arbete med att introducera Sylvia Plath på svenska. Vi vill här gärna framhålla att Ord&Bild då var bland de första att publicera Plath, med dikten “I gips” 1963. Bojö spårar Plaths inflytande (som inte bara kom med översättningarna) på exempelvis Katarina Frostenson och Åsa Nelvin. Per Klingberg skriver om William Morris och de romanser av hans penna som har kommit att betraktas som föregångare till den mer moderna fantasylitteraturen, att “Drakar och flammande svärd åsido: man förbiser något väsentligt om man inte tar fasta på i hur hög utsträckning fantasytraditionen är en kärleksförklaring till världen som en påtaglig och partikulär plats”. Världen, och möjligheten att skapa och förändra världen, står i centrum också i Johan Gardfors essä, där han menar att det är möjligt att se filosofen Leibniz som en slags existentialist. “Leibniz talar om Gud.” skriver Gardfors, “Men vi måste läsa honom som om han talade om människan”.
Jan Henrik Swahns översättning av två noveller av Giannis Palavos, en ung, grekisk författare, låter oss möta en prosa som inte tidigare finns publicerad på svenska. Möt den unga pojke som desperat försöker rädda ett rådjur, eller den medelålders man som svävar runt i sitt gamla hem, som sedan länge ställts under vatten av ett dammbygge.
Johanna Ekström är just nu aktuell med en roman, Meningarna. Men samtidigt växer dikter fram. De kan ni läsa här hos oss.
Förutom Hjalmar Falks text finner ni i detta nummer inte mindre än fem ytterligare kritiktexter. Först ut är Johannes Björk, som har läst Andrzej Tichýs Renheten – en kollektivroman anno 2020 i vilken ett söndervittrat kollektiv framträder, utan vare sig gemensam arbetsplats, identitet, intresse eller perspektiv.
Marit Kapla har läst Anna Jungstrands Det dokumentära och litteraturen. Med utgångspunkt i svensk dokumentärlitteratur från 1960-talet söker Jungstrand det specifikt litterära i det dokumentära skrivandet. Kapla, som i sin bok Osebol intervjuade 42 personer från sin hemby, minns hur hon själv funderade över vem som har rätt till orden i ett dokumentärt verk – men också över vad som konstituerar den dokumentära genren som sådan.
Maryam Fanni, doktorand i design, har tagit sig an tredje delen i Richard Sennetts trilogi om Homo faber, den skapande människan. I Den öppna staden – en etik för byggande och boende ställer sig Sennett frågan hur staden kan utformas på ett etiskt försvarbart sätt.
Alice Hansen har läst När min bror var aztek av Natalie Diaz, en diktsamling som får henne att fundera över hur dikten kan finna nya språk för att förmedla upplevelsen av historiskt såväl som pågående våld. Hansen tycker sig finna ett sådant språk hos Diaz.
Slutligen har Ulf Karl Olov Nilsson bidragit med en dubbelrecension, det handlar om två essäer av den franske författaren Michel Houellebecq, nämligen Hålla sig vid liv och I Schopenhauers närvaro. Nilsson slås av att dessa essäer, liksom Houellebecqs senaste romaner, inte är särskilt bra – men att de ändå är bra.