Av Anna-Klara Bojö
Artikeln kompletteras med dokumentation av ett konstverk av Conny Karlsson Lundgren, The Jane/Joan Dialogues, 2013.
Conny Karlsson Lundgren, The Jane/Joan Dialogues, 2013. Verket utgår från den rättegångsprocess kring förtal som uppstod efter filmatiseringen av Plaths semiautobiografiska bok The Bell Jar. I filmen läggs en scen till där de lesbiska undertonerna kring karaktären Jane / Joan förstärks, och hon närmar sig huvudpersonen med en idé om ett självmordsfördrag, »som älskare«. Karlsson Lundgren skapar i sitt verk en fiktiv dialog mellan karaktärerna bl.a. genom att använda material från rättegången. Dokumentation av The Jane V. Andersson Papers i Mortimer Rare Book Room på Smith College.
Sylvia Plath (1932–1963) är en av 1900-talets mest kända författare. De dikter hon skrev under sina sista produktiva månader i livet, vilka publicerades postumt i diktsamlingen Ariel and Other Poems (1965), räknas bland det förra århundradets viktigaste litterära verk. Dikter som ”Lady Lazarus” och ”Daddy” har förändrat den elegiska genren för alltid, och Plaths sätt att kombinera tillsynes starkt personligt material med teknisk skicklighet ”breddar paletten och höjer volymen” inom den engelskspråkiga poesin som poeten och litteraturvetaren Fiona Sampson uttryckt det.[1]
Men Plath har även påverkat den svenskspråkiga litteraturen, och framförallt poesin. Hos framstående författare och poeter som Kristina Lugn (1948–2020), Åsa Nelvin (1951–1981), Eva Ström (f. 1947) och Katarina Frostenson (f. 1953), vilka idag räknas bland de litterära 1970- och 1980-talens viktigaste namn, kan man se tydliga spår och höra klara ekon av den amerikanska poeten.[2] I Ströms och Frostensons diktsamlingar myllrar det av poetiska bilder och existentiella undersökningar som genljuder av Plaths poesi. I Nelvins författarskap kan man se paralleller mellan Plaths psykosroman Glaskupan (The Bell Jar, 1963, sv. övers. 1974) och Nelvins debutroman Tillflyktens hus eller en f.d. inneboendes erinran (1975) och även mellan Nelvins självelegiska och familjeelegiska dikter och Plaths elegier. I Lugns poesi är det kanske framförallt den självvalda dödens ständiga närvaro som för tankarna till Plath, men även den heterosexuella kärlekens dubbla innebörd av förtryck och trygghet liksom mor-barntematiken länkar samman de två författarna. Man skulle kunna säga att Plaths poesi utgör en brygga, eller kanske hellre en hävstång, när den kvinnliga nyenkla poesin övergår i en mer formmedveten dikt under de svenska 1970- och 1980-talen.
Det är poeten och översättaren Siv Arb (1931–2015) som har stått för arbetet att introducera och översätta Sylvia Plaths dikter till svenska, och det är en litterär gärning som visat sig vara mycket viktig. I ”Till översättningens lov” skriver Birgitta Trotzig att översättningar utgör ”halva vår nationallitteratur”, även om det är en halva som ligger i skugga eftersom den sällan uppmärksammas i de svenska litteraturhistorieskrivningarna.[3] Vissa översättningar är givetvis viktigare än andra, men Arbs arbete med att introducera Plath går knappast att överskatta.
En litteraturhistorisk världshändelse passerade obemärkt förbi
Det är i den unglitterära tidskriften Rondos höstnummer 1962, som Sylvia Plath för första gången översätts till svenska av Siv Arb. Inklämda mellan några dikter av Karin Wenngren och en essä om romankonsten signerad Jonas Cornell, finns tre dikter av den vid den tiden helt okända amerikanska poeten. Dikterna bär de svenska titlarna ”Almen”, ”Tulpaner” och ”Kolossen”, och de följs av en kort beskrivande introduktion:
I sin poesi är Sylvia Plath inriktad på att upptäcka och observera förfluten och närvarande verklighet antingen den uppenbarar sig i en antik stenstaty eller upplevs av biodlarens dotter. Hon vill nå fram till de elementära livsmönstren, hon vill återfinna och upprätta helheten och kontinuiteten genom att beskriva detaljer av livet.
Genom sitt egensinniga bildspråk och medvetet ironiska grepp har dikterna en formell vitalitet som effektivt gestaltar det många gånger metafysiska visionära innehållet.[4]
Vad ingen visste då, hösten 1962, var att Arb, som även var ansvarig utgivare för Rondo, för första gången i litteraturhistorien låtit publicera en av de dikter som i efterhand av Plathforskningen har kommit att beskrivas som startskottet för Plaths senare poesi, nämligen dikten ”Almen”, eller ”Alm” som den skulle komma att tituleras i senare utgivningar.[5]
Det var i samband med en resa till North Tawton i engelska Devonshire, i april tidigare det året som Arb hade fått upp ögonen för Plaths poesi. Besöket hos poeterna Sylvia Plath och Ted Hughes (1930–1998) i deras hem Court Green har Arb beskrivit i flera artiklar och essäer, och där framgår att resan till Devon gjordes först och främst i syfte att intervjua den brittiske poeten Hughes, vilken Arb hade introducerat och översatt i ett tidigare nummer av Rondo. Men i förordet till Plaths översatta dikter i urval, som kom ut i Sverige 1975, beskriver Arb i levande bilder hur hon under vistelsen framförallt fångades av Plaths person och poesi. Sitt första och enda möte med Plath återberättar Arb på följande sätt:
Ted Hughes och jag satte oss på den vackra ängen framför huset, och det dröjde ett bra tag innan Sylvia Plath fick tid att slå sig ned bredvid oss; då hade hon lunchen med sig, hon var klar med nappflaskor och blöjbyte och barnen sov middag. Det något allvarstyngda samtal jag hade med Ted Hughes lättade Sylvia Plath snart upp med ett närmast euforiskt lovtal över deras vildvuxna trädgård och den angränsande kyrkogården. Hon berättade om hur hon förgäves bett prästen att få en egen nyckel till kyrkan, eftersom de var så nära grannar.
Dagen gick fort och när jag for därifrån visste jag betydligt mer om Sylvia Plath än om Ted Hughes. På tåget tillbaka till London läste jag ”The Colossus” och blev omedelbart fascinerad.[6]
Väl tillbaka i London, skriver Arb i en annan text, besökte hon Plaths brittiska förlag Heinemann, för att söka bland recensionerna av Plaths debutdiktsamling The Colossus and Other Poems (1960).[7] Åter hemma i Sverige påbörjade Arb sitt arbete med att översätta Plath till den svenskspråkiga publiken.
Det var på Plaths initiativ som Arb kom att översätta och publicera ”Almen” i Rondo 1962. Efter deras möte hade Plath brevledes skickat dikterna ”Elm”, ”Tulips” och ”The Moon and the Yew Tree” som inte fanns med i diktsamlingen The Colossus, men som Plath i följebrevet beskriver som de dikter som hon just då anser vara bland hennes bästa.[8] I ytterligare ett brev daterat den 21 juli 1962, skriver Plath till Arb:
”I am glad you are thinking of doing the poems. ’Tulips’ & ’The Colossus’ are among the best. But I would much rather you did ’Elm’ (I’d be very grateful, in fact) than ’In Plaster’, which I no longer favor, nor would put in my next book. I did give you ’Elm’, did I not?”[9]
Tack vare den gedigna forskning som finns om Plaths författarskap idag, vet man att hon skrev dikten ”Elm” den 19 april, alltså knappt en vecka innan mötet med Arb.[10] Man vet också att Plath skattade just denna dikt särskilt högt, och att (och kanske just för att) det var den första dikten på mycket länge som inte skrivits på inrådan av maken, utan på helt eget initiativ.[11] Plath hade länge lidit av skrivkramp, vilken hon försökt avhjälpa genom att ta hjälp av maken Hughes som brukade skriva listor på möjliga poetiska motiv eller ämnen om vilka hon kunde dikta.[12] ”The Moon and the Yew Tree”, är en sådan dikt. ”Surgeon at 2 A.M” och ”Mushrooms” är två andra.[13] Men ”Elm” var alltså helt och hållet Plaths egna, och den vittnar om att hon börjat finna ett nytt poetiskt uttryck.[14] I Rondo lät de första fyra stroferna så här i Arbs svenska översättning:
ALMEN
Jag känner botten, säger hon. Jag känner det med mina djupaste rötter:
Det är vad du fruktar.
Jag fruktar det inte: Jag har varit där.
Är det havet du hör i mig,
dess disharmonier?
Eller är det intigheten du hör, som var ditt vanvetts stämma?
Kärleken är en skengestalt.
Ständigt ligger du och gråter efter den!
Lyssna: det är hovarna du hör, den har gett sig av, likt en häst.
Jag skall galoppera hela natten så här, vilt skenande,
tills ditt huvud är en sten och din kudde en tuva,
klapprande och åter klapprande.[15]
I ”Almen” finns flera av de teman och motiv som skulle komma att utmärka Plaths senare poesi. Här finns den svekfulla älskaren och den sterila månen. Här besjungs kärlekens tillfälliga och övergående karaktär. Och här finns den ständigt hotande galenskapen närvarande:
Jag är bebodd av ett skrik.
Om natten flaxar det ut
och söker, med sina hullingar, något att älska.
Jag grips av skräck inför denna mörka varelse
som slumrar i mig;
Hela dagen känner jag dess smidiga, fjädrande kast, dess ondsinthet.
Moln går förbi och skingras.
Bär de kärlekens anletsdrag, dessa menlösa ofrånkomligheter?
Är det för dem jag oroar mitt hjärta?[16]
”Elm”, eller ”Almen”, tillhör inte någon av de mest kända eller mest kommenterade dikterna i Plaths författarskap. Men det är en viktig dikt eftersom den markerar ett nytt kapitel i hennes skrivande. Här börjar den skrivperiod som skulle ge form åt Plaths riktigt kända dikter i Ariel, som ”Lady Lazarus”, ”Daddy” och den berömda bisviten med dikter som ”The Bee Meeting”, ”The Arrival of the Bee Box” och ”Stings”. Och det är i Arbs svenska översättning i Rondo som denna dikt publiceras för allra första gången. Det är en, om än liten, så likväl viktig händelse – inte bara i den svenska litteraturhistorien, men i världslitteraturhistorien.
I nyenkelhetens och konkretismens skugga
Conny Karlsson Lundgren, The Jane/Joan Dialogues, 2013. Bild från filmatiseringen av Bell Jar, med den adderade kärleksscenen som utgör grunden till hela processen.
Arbs introduktion av Plath till den svenskspråkiga publiken gick mer eller mindre obemärkt förbi. På förfrågan frånSvenska Dagbladets Carl Henrik Svenstedt publicerades i december 1963 ytterligare en dikt i översättning av Arb, ”Brev i November”, jämte den numera välkända dikten ”Edge” som i Lars Bäckströms översättning fått titeln ”Yttersta eggen”.[17] Samma år sålde Arb även in ”I gips” till Ord & Bild.[18] 1971 publicerade Lyrikvännen den självelegiska ”Lady Lazarus”, 1974 publicerades ”Pappa” i Ord & Bild, och 1975 trycktes ”Applikanten” i Horisont samt ”Ankomsten av bikupan” i Lyrikvännen.[19] Men det skulle dröja tolv år efter den första introduktionen i Rondo, och ett decennium efter den brittiska publikationen av den banbrytande diktsamlingen Ariel, innan Plaths Dikter kom ut i svensk översättning på det nystartade och kvinnolitterärt orienterade förlaget Trevi. Trots Plaths internationella genombrott och stadigt växande ikonstatus fanns det inget intresse för den amerikanska författaren och poeten i Sverige.
På uppdrag av maken Ted Hughes och svägerskan Owlyn Hughes, vilka blivit Sylvia Plaths litterära agenter efter hennes död, hade Arb sedan 1965 jobbat ihärdigt med att få Plaths första och enda roman The Bell Jar översatt och utgiven i Sverige.[20] Under slutet av 1960-talet undersökte Arb om det fanns något intresse hos Bonniers, Forum och Norstedts – men icke.[21] I början av 1970-talet, sedan boken gjort internationell succé, försökte Arb igen hos Norstedts och Forum, men refuseringsbrev från de två förlagen vittnar om att man inte trodde på en svensk utgivning. Thomas von Vegesack på Norsteds skriver i ett brev daterat den 18 september 1972 att förlaget förvisso tyckte att The Bell Jar var ”intelligent skriven”, men då boken inte bröt sig ur ”det allmänna bokmönstet” och inte heller hade ”några större kommersiella chanser” tackade man nej till Arbs erbjudande att ge ut romanen i svensk översättning.[22] Ingmar Björkstén på Forum refuserade istället The Bell Jar med hänvisning till att den var alltför ”tids- och platsbunden” för att kunna antas intressera svenska läsare.[23] Han menade även att romanens skildring av sinnessjukdomen präglades av ”en distans som gör den litterär – på fel sätt”.[24]
Således lät de stora förlagen en av 1900-talets viktigaste generationsromaner glida dem ur händerna. Ett år senare, hösten 1973, hade Per A. Sjögren på Rabén&Sjögren, på bokmässan i Frankfurt slutligen fått nys om Plaths internationella genombrott, och han kontaktade Arb för att förhöra sig om ett möjligt samarbete kring en översättning.[25]Vid det laget hade dock Trevi förlag redan, och på annat håll, plockat upp idén att översätta boken och köpt rättigheterna. The Bell Jar, eller Glaskupan som den kom att tituleras på svenska, kom ut i Christina Liljencrantz översättning i oktober 1974.[26] Den blev en försäljningssuccé, och plockades upp av bokklubben ”Månadens bok” som garanterade sina läsare både kvalité och aktualitet.[27] När Forum förlag, som Trevi gick samman med på 1990-talet, 2019 kom ut med en ny pocketutgåva av Glaskupan kunde man i katalogtexten konstatera att boken bara i Sverige så här långt tryckts i över 100.000 exemplar.[28]
Vad gäller det relativa ointresset för Plaths poesi under 1960- och början av 1970-talen kan det vara intressant att se till det poetiska klimatet i Sverige vid den här tiden. Det tidiga svenska poetiska 1960-talet präglades av två starka linjer, nämligen konkretismen och den nyenkla poesin som i sin tur banade vägen för den nyenkla och politiska dikten som förknippas med det sena 1960-talet och tidiga 1970-talet.[29] Konkretismen och nyenkelheten var två skilda litterära strömningar, där den förstnämnda ägnade sig åt experiment med visuell poesi, collage och ljuddiktning medan den senare drog åt folkhemsrealism och en önskan att skapa igenkänning hos läsarna. Olikheterna till trots förenades konkretister och nyenkla poeter bland annat i ett avståndstagande från ett metaforiskt poetiskt språkbruk samt ett intresse för vardagsspråkets poetiska potential.
I efterhand har man kunnat dra paralleller mellan Plath och en av de mest kända svenska nyenkla poeterna, Sonja Åkesson.[30] Både Plath och Åkesson skrev i början på 1960-talet dikter med förankring i en kvinnlig erfarenhet av moderskap, den heterosexuella kärlekens maktspel och en kvinnligt kodad galenskap. Man kan även tänka sig att de konkretister som lade tonvikten vid ljudpoesin skulle ha kunnat uppskatta en dikt som Plaths ”Daddy” från 1962, vars arbete med rytmer och rim står ut. I ”Daddy” inkorporerar Plath onomatopoetiska ord och uttryck från det tyska språket, och diktens många ”oo”-rim (närmare 60 stycken i den 80 rader långa dikten) har fått forskare att omtala dikten i termer av barnramsa, och barnspråk.[31] I engelskt original låter de inledande raderna av ”Daddy” så här:
You do not do, you do not do
Any more, black shoe
In which I have lived like a foot
For thirty years, poor and white,
Barely daring to breath or Achoo.
Daddy, I have had to kill you.[32]
Med sina 10 långa ”oo”-ljud skapar de första sex raderna i diken ”Daddy” ett kraftfullt uttryck, som kan liknas vid en vindsnurras virvel: ”oo” – oo – oo – oo”. Särskilt tydligt blir det om man lyssnar till Plaths egna uppläsning från Radio BBC, som finns tillgänglig på You Tube.[33] Trots att effekterna av Plaths språkarbete inte fullt ut går att behålla eller återge i svensk översättning finns det även i Arbs svenska översättning något som pockar på uppmärksamhet i denna dikt:
Du duger inte, du duger inte
längre, svarta sko
i vilken jag har bott som en fot
i trettio år, utarmad och blek.
Jag har knappt våga andas eller nysa.
Pappa jag var tvungen att döda dig.[34]
Även i den svenska översättningen finns en hårdhet i rytmen som korresponderar med bilderna av en ”utarmad och blek” dotter som kommit till insikt att hon måste befria sig från den fadersfigur som hållit henne nedtryckt.
Även om konkretister och nyenkla poeter torde ha kunnat uppskatta en dikt som ”Daddy” så var de tre dikterna som Arb låtit översätta och publicera i Rondo 1962, (som förövrigt var konkretisternas huvudorgan) med största sannolikhet alltför subtila i sitt poetiska språkarbete för att uppfattas som nydanande. Plath, som i ”Almen” diktar om ”havet du hör i mig”, kärleken som ”likt en häst” galopperar i natten, och ”månens” skoningslösa ljus, imponerade troligen föga på en ung poetgeneration som föraktade den poetiska metaforen och andra lyrismer. Havet, månen, almträdet, och hästens hovar framstod med största sannolikhet som gamla och nötta poetiska bilder, med ett hopplöst romantiskt skimmer kring sig. Den rytm och puls som också finns där, och som framträder allra starkast i ”Almens” slutrader där ”den renodlade långsamt verkande skulden / som dödar, dödar, dödar” står att finna, skymdes bakom vad som antagligen uppfattades som trötta poetiska grepp.
När Plath introducerades i nyenkelhetens och konkretismens skugga i början på 1960-talet hade hennes dikter dåliga chanser att slå rot. Arb, som i introduktionstexten i Rondo beskrev Plaths dikter som präglade av ”egensinniga bildspråk” och ”formell vitalitet”, hade fått syn på något som få andra tycktes förmögna att se. Först sedan Trevi förlag hade gjort succé med Glaskupan 1974 blev en utgivning av Plaths poesi på svenska aktuell. I november 1975 fanns slutligen Sylvia Plaths Dikter i tolkning och urval av Siv Arb i bokhandeln.
Dikter kommer ut
Conny Karlsson Lundgren, The Jane/Joan Dialogues, 2013. Kärlekscenen i filmens manus, bevismaterial ur rättegångsdokumenten.
I förordet till den svenska översättningen av Sylvia Plaths Dikter beskriver Arb, förutom det ovannämnda mötet med Plath, hur ambitionen varit att ge en bred bild av Plaths poetiska författarskap, som sträckte sig bortom bekännelselyriken. Bilden av Plath som en dödsbesatt furie, ett kvinnligt geni som rasade mot sin far, sin mor och sin make, och som slutligen vände aggressiviteten mot sig själv, först i poesin och sedan i livet, hade efter publikationen av Glaskupan snabbt fått fäste även i Sverige. I Arbs urval ryms förvisso ”de sista, stora ’bekännelsedikterna’” som Arb med reserverande citationstecken benämner ”Lady Lazarus” och ”Pappa”, men även dikter ur The Colossus och Crossing the Water (1971) samt hörspelet ”Tre kvinnor” som Plath skrivit för Radio BBC, 1962 finns med, vilket ger en annan bild av Plaths skrivande.[35] I dessa texter finns såväl sörjande döttrar som mödrar som ömmar för sina nyfödda barn, vilket komplicerar bilden av Plath. Men om Plaths dödsbo, som i mitten på 1970-talet framförallt administrerades av svägerskan Owlyn Hughes hade fått bestämma hade det varit en mörkare och mindre mångfacetterad Plath som nått den svenskspråkiga publiken.
Inom den internationella litteraturen om Plath finns det otaliga vittnesmål från forskare och andra skribenter som har stött på problem i kontakten med dödsboet.[36] Man vittnar om att det är näst intill omöjligt att få tillstånd att citera dikter och arkivmaterial om man inte samtidigt låter dödsboet få tillgång till, och tillåtelse att redigera, manus innan det går till tryck. Det tycks länge ha funnits en stark vilja från dödsboets sida att kontrollera det materialet som produceras i Plaths fotspår – oavsett om det handlar om forskning, litterära gestaltningar av Plath eller, som i fallet med Arb och Trevi, om översättningar.
Även Trevi förlag fick prova på hur komplicerat ett samarbete med Owlyn Hughes kunde vara. Sent i utgivningsprocessen kom hon med invändningar gällande såväl Arbs urval av texter som storleken på Arbs ekonomiska ersättning. I brevväxlingen mellan Owlyn Hughes och förlaget framgår att Hughes ansåg urvalet vara alltför brett, och man anar att dödsboet, för försäljningssiffrornas skull, ville försöka kapitalisera på den starka Plathmyten. Owlyn Hughes skriver: ”I would feel more confident about its becoming a best seller if the choice of the poems were not so bogged down by the very large number of poems from the early book (THE COLOSSUS)”.[37] Hon ansåg bland annat att man inte borde publicera det feministiska hörspelet ”Tre kvinnor”, om tre kvinnor som just fött eller förlorat sina nyfödda barn, men underströk däremot vikten av att ta med dikten ”Edge” om en Medealiknande kvinna som tar livet av sig, och som även tar sina barn med sig in i döden. Hon ville stryka flera dikter ur Plaths första diktsamling The Colossus, där den långa dikten ”Poem for a Birthday” och de två tidiga dikterna om en död fader, ”The Beekeeper’s Daughter” och ”The Colossus” finns med. Istället föreslog Owlyn Hughes att man kunde föra in ”The Swarm”, ”Words”, ”Years” och ”Sheep in Fog”. Inte minst den sistnämnda dikten står i stark kontrast till ”The Colossus”, eller ”Kolossen” som den heter i Arbs översättning.
”Kolossen” handlar om en ung kvinna som genom sitt skrivande försöker sätta ihop bilden av sin döda far, och den inleds med följande rader: ”Jag kommer aldrig att få dig helt hopsatt, /lagad, limmad och prydligt skarvad”.[38] Och några rader längre ner fortsätter dikten så här:
Trettio år nu har jag slitit
med att krafsa slammet ur din hals.
Jag har inte blivit klokare för det.
Klättrande på små stegar med limburkar och hinkar
med lysol,
krälar jag som en melankolisk myra
över din pannas ogräsbevuxna fält
för att laga din enorma huvudskål och rensa
dina ögons kala, vita gravkammare.
Dottern, som i trettio år, likt ”en melankolisk myra” försökt sätta ihop och rengöra fadersgestalten, lyckas aldrig få grepp om bilden av sin döda far. Men där finns en önskan om att i skrivandet närma sig minnet av fadern, och en känsla av trygghet kopplad till skriv- och sorgearbetet som tar sig uttryck i strofer som: ”Om nätterna kurar jag i ditt vänstra öras / ymnighetshorn, skyddad av vinden”. Den korta dikten ”Sheep in Fog” som Arb, trots Owlyn Hughes påtryckningar, valde att inte översätta, avslutas istället i en radikalt annorlunda ton, med följande rader:
All morning the
Morning has been blackening,
A flower left out.
My bones hold a stillness, the far
Fields melt my heart.
They threaten
To let me through to a heaven
Starless and fatherless, a dark water.[39]
Den fadersgestalt som diktjaget i ”Kolossen” söker skydd hos om nätterna har i dikten ”Sheep in Fog” övergivit det skrivande jaget. I den senare dikten väntar inte den döda fadern på diktjaget. Dödens natt är istället stjärnlös och faderlös, ett mörkt vatten.
Den slutgiltiga samlingen svenska översättningar tycks ha blivit en kompromiss mellan dödsboet och förlaget och Arb. Arb och Trevi behöll fyra dikter ur The Colossus, samt dikterna ”I gips” och ”Kärleksbrev” trots Owlyn Hughes reservationer. Även hörspelet ”Tre kvinnor” behölls, men det placerades i enlighet med Hughes önskemål sist i boken. Däremot ströks dikterna ”Dödfödda” och ”Avsked” ur den slutgiltiga svenska utgåvan, medan man lade till översättningar av dikterna ”Ord” och ”Egg”. Den sistnämnda dikten anses av Plathforskningen vara den sista Plath skrev innan hon tog sitt liv den 11:e februari 1963:
Egg
Kvinnan är fullkomnad.
Hennes döda
kropp återger det fulländades leende.
En illusion av grekiskt ödestvång
flödar i vecken på hennes toga.
Hennes bara
fötter tycks säga:
Vi har kommit så här långt, det är över nu.
Varje dött barn hopringlat, en vit orm,
ett vid varje liten
bringare med mjölk, nu tom.
Hon har slitit
dem tillbaka in i sin kropp, som
kronbladen på en ros sluter sig när trädgården
stelnar och dofterna blöder
[…][40]
Dikten om en död kvinna som beskrivs som ”fullkomnad”, fulländad, leende och tillfreds med att ha kommit till livets ände för, vilket flera forskare påpekat, tankarna till Plaths förestående död.[41] Om man därtill erinrar hur Plath, strax innan hon dog hemma i sitt kök i London på morgon den 11:e februari, hade ställt iordning en bricka med bröd och två små muggar mjölk till barnen, Nicholas 1 år och Freida snart 3 år, som sov ensamma på övervåningen, blir dikten nästan outhärdlig att läsa. Men, som med alla Plaths dikter, är det när man lämnar det rent biografiska åt sidan för att istället uppmärksamma det poetiska arbetet som läsningen blir intressant. I ”Egg” har kritiker till exempel uppmärksammat hur Plath gör poetiskt bruk av Medeagestalten och Shakespeares Cleopatrakraktär, samt hur hon på ett sätt som kan sägas vara feministiskt skänker en husmors självvalda död vid gasspisen en grekiskt ödesmättad och heroisk prägel, snarare än en hysterisk och desperat air.[42]
När Dikter kom ut var mottagandet mycket positivt. Kritiker efter kritiker lovordade utgivningen i allmänhet, och Arbs urval och översättning i synnerhet. Många fokuserade, kanske ofrånkomligen, på personen och myten Plath. Även om alla inte var lika öppna med det faktum att det var myten snarare än dikten som lockade kan Kenneth Jonsgådens ord i Arbetarbladet sägas uttrycka det som många verkade vara ense om, nämligen att ”det är helt naturligt hennes [Plaths] öde man fascineras av. De dikter som kan ge svar på hennes problematik har blivit de som man läser med den största behållningen”.[43]
Några kritiker fokuserade dock mer på poesin och översättningsarbetet, än på författarens liv och död. Den på 1970-talet tongivande poeten och kritikern Tobias Berggren skrev i Aftonbladet att svenska läsare tack vare Dikter nu äntligen fått möjlighet att lära känna ”en av 1900-talets stora poeter”, och att Arbs översättning var både ”en bragd och en triumf”.[44] Berggren satte också upp ett varningens finger vad gällde ”vanföreställningen att kvinnor när de skriver alltid först och främst sysslar med sin kvinnoroll och inget annat!”[45] Eva Bruno, som också var en framträdande kritiker vid den här tiden, satte i sin anmälan av Dikter i Göteborgs-Posten Plaths poesi i en brittisk litteraturhistorisk kontext. Bruno påpekade att Plath, tillsammans med maken Ted Hughes, fört in ”en ny våldsamhet in i den engelska dikten, där länge vad som kallats ’the gentiliyty principle’ varit rådande, dvs ett slags belevenhet, opåverkad av inre eller yttre våld.”[46] Bruno menade även att Arb ”lyckats utomordentligt” med det nästan omöjliga konststycket att översätta Plath.[47]Översättningarna, menade Bruno ”ger full rättvisa åt de häftiga metaforerna och växelbruket av stillhet och rörelse”.[48]Själv hade Arb kommenterat översättningsarbetet i förordet till Dikter som både ”äventyrligt och mödosamt”. ”Sylvia Plaths dikter”, fortsatte Arb, ”är oerhört svåra, näst intill omöjliga att översätta.”[49] Den grundläggande ambitionen att hålla sig ”så nära originaltexten som möjligt” hade varit svår att jämka med Plaths ”suveräna handlag med ’mått och meter’”, som Arb uttryckte det.[50]
Mot bakgrund av Owlyn Hughes påtryckningar för att ändra urvalet i Dikter är det intressant att notera att Arb fick motta lovord just för att hon gett en så varierad bild av Plath. I efterhand kan man säga att Arb med sitt till antalet knappa urval texter i Dikter (fyra dikter ur The Colossus, tolv ur Ariel, tre ur Crossing the Water samt hörspelet ”Tre kvinnor” ur Winter Trees (1971)), gör det som Sylvia Plath Collected Poems de facto skulle göra i mycket större skala för Plaths författarskap när den kom ut 1981, nämligen ge en mer mångfacetterad bild av Plath än den av en dödsbesatt och hämndlysten självmörderska. Men Arbs urval och översättningar är även intressanta på så sätt de får inverkan på den svenska litteraturen.
Ekon och spår av Plath i den svenska poesin
Conny Karlsson Lundgren, The Jane/Joan Dialogues, 2013. Kopia av Jane V. Anderssons Bell Jar från rättegångsdokumenten, med hennes egna understrykningar och kommentarer.
Fram till 2012, då en fullständig svensk utgåva av diktsamlingen Ariel kom ut i Jenny Tunedals och Jonas Ellerströms översättning var den till omfånget lilla samlingen Dikter de enda Plathdikter som med några undantag funnits att läsa på svenska.[51] Plaths prosanoveller och posthumt publicerade brev och dagböcker finns i svenska översättningar, men vad gäller poesin tog det nästan 50 år innan man översatte hela Ariel, och än idag är stora delar av poesin oöversatt. Trots detta har Plaths poesi gjort markanta avtryck i den svenska lyriken.
För att nämna några tydliga ekon och spår återfinns Plaths aggressiva familjeelegiska patos i Nelvins familjeelegiska diktsamling Gattet: sånger från barnasinnet (1981) där Nelvin med kritisk blick bl.a. skärskådar familjens sätt att behandla en galen moster. Även Nelvins fristående familjeelegiska och självelegiska dikter ”Vinkelgatan 24” (2009), ”Psyke från förstaden” (1980) och ”Lokalbedövning” (1980) ligger på flera sätt nära Plaths självelegiska dikt ”Lady Lazarus” där ett diktjag på olika sätt försöker men misslyckas att begå självmord. I Lugns poesi ligger också döden och självmorden nära Plaths sätt att närma sig dessa teman, liksom den redan nämnda kärlekens tveeggade karaktär samt problematiska mor-barnrelationer. Lugn förefaller även låna vissa bilder – inte minst ljudbilder – från den amerikanska poeten, där det återkommande ljudet av en hästs hovar särskilt står ut: ”Galopp galopp”, ”Galopp galopp”, ”Galopp galopp!”.[52] Även Ström hämtar både motiv och stilistiska drag från Plath, vilket Eva Britta Ståhl redogjort för i den litteraturvetenskapliga studien Allt är sönderslitet men strävar efter helhet: Eva Ström 1977–2002 (2002).[53]
Men den svenska poet som tydligast redovisat att och hur hon influerats av Plath är Frostenson. Angående debutdiktsamlingen I mellan (1978) har Frostenson själv hävdat att ”Sylvia Plath är som en skuggröst som går genom den”, men i nästan alla hennes diktsamlingar kan man se spår och höra ekon av Plaths poesi.[54] I den prosalyriska samlingen Tre vägar (2013) beskriver Frostenson hur Plaths dikt ”Pappa”, i Arbs översättning, var ”de första orden”, ”hammar-jaktorden”, som en gång i begynnelsen dunkade fram det poetiska skrivandet.[55] I Tre vägar har Frostensons prosalyriska jag återvänt till barndomens trakter, och hon minns ett brunt förortskök i ett höghus i Hägersten. I köket finns en mor och en dotter, som prövande tar sina första steg på den poetiska vägen. Dottern minns tystnaden, och hon minns orden som ”en dag var där. / När de verkligen kom, trängde fram, manifesterade sig. / Ville ut. Ville påstå och slå. Bli påk. När språket började gå, ville slå sig ut ur kroppen och fram – födelsen:”
jag
jag
jag dunkade fram det jag funnit, hammar-jaktorden:
”Du duger inte, du duger inte
längre, svarta sko,
i vilken jag har bott som en fot[56]
Bilden av hur Plaths dikt ”Pappa” förlöser Frostensons skrivande genom att dunka sig in i språket som samtidigt slår sig ut ur kroppen är stark. Plaths dikt, skriver Frostenson, fungerade som ”en tillflyktsort, en livräddare. Befrielse.”[57]Dikten ”Pappa” var ”Svart och skön. Den hårdaste dikt jag hört, befrielsen och begynnelsen. Besvärjelsen.”[58] Här finner Frostenson ”en rasande jaktkänsla” och ”kolmörk framvällande ilska och aggression”[59]. I ett förortskök i Hägersten och i Plaths poesi börjar Frostensons egna jakt på ord, eller, kanske snarare jakt med ord.
Sylvia Plath reste aldrig till Sverige, men det gjorde hennes dikter genom Arbs försorg, vilket har kommit att påverka den svenska poesin under 1970- och 1980-talen, och vidare in i våra dagar. När Arb under 1960- och 1970-talen arbetade som mest med att introducera Plaths poesi till svenska lät hon ofta citera Plath som i en enkät för London Magazine från 1962 uttryckt sig på följande vis om poesins och översättningens makt:
Det bekymrar mig inte att dikter når relativt få människor. Ändå når de förvånansvärt långt, till och med till andra folk runtom i världen. Längre än en lärares ord i klassrummet eller ett läkarrecept, ja, om de har tur når de längre än en livstid.[60]
När Plath dog mindre än ett år efter att hon skrivit denna kommentar om poesins livskraft stod hon på gränsen till ett litterärt genombrott. På arbetsbordet i hennes hem låg manuset till Ariel som skulle komma att förändra inte minst kvinnliga poeters skrivande runt om i världen långt efter det att Plath lämnat den.
Stort tack till Jonna Arb Zackrisson och Lars Arb Zackrisson, som generöst bjöd in mig till sitt hem i oktober 2019 för att studera Siv Arbs arbetsarkiv.
Denna essä har skrivits med stöd av Västra Götalandsregionens stöd till essäer och kvalificerad kulturjournalistik.
***
[1] Sampson, Fiona. ”After Plath: The Legacy of Influence”. I Brain, Tracy, Sylvia Plath in Context. Cambridge: Cambridge University Press, 2019, s. 355: ”enlarges the palette and turns up the volume.” Ramazani, Jahan. The Poetry of Mourning: The Modern Elegy From Hardy to Heaney. Chicago: Chicago University Press, 1994, s. 262–263.
[2] Harding, Gunnar. ”Förord”. I Poesi 1980. Stockholm: FIB:s lyrikklubb, 1980, s. 12.
[3] Trotzig, Birgitta. ”Till översättningens lov”. I Dialoger 33, 1995, s. 9.
[4] Arb, Siv. I Rondo, nr.3, 1962, s. 16.
[5] Haberkamp, Frederike. Sylvia Plath: the Poetics of Beekeeping. Saltzburg: Saltzburg University Press, 1997, s. 50-51
[6] Arb, Siv. ”Förord”. I Plath, Sylvia. Dikter. Stockholm: Trevi, 1975, s. 9–10.
[7] Arb, Siv. ”Dikter når förvånansvärt långt”. I Ord&Bild, nr.8. 1974, s. 459.
[8] Plath, Sylvia. Brev daterat 5 maj 1962 (kopia i författarens ägo).
[9] Plath, Sylvia. Brev daterat 21 juli 1962. I Lyrikvännen nr.2, 1985, s. 108.
[10] Martin-Wagner, Linda. Sylvia Plath: a Literary Life [andra utg.]. Basingstoke: Macmillan, 2003, s. 124.
[11] Middleton, Diane. Her Husband: Hughes and Plath: a Marriage. New York: Viking, 2003, s. 161–162.
[12] Martin-Wagner, s. 89–91.
[13] Ibid., s. 91.
[14] Haberkamp, s. 50-51. Hughes, Ted. ”On Sylvia Plath”. I Raritan nr. 2, 1994, s. 4.
[15] Plath, Sylvia. ”Almen”, övers. Siv Arb. I Rondo nr. 3, 1962, s. 12.
[16] Ibid., s. 13.
[17] Svenstedt, Carl Henrik Brev daterat 17 oktober 1963 (kopia i författarens ägo). Plath, Sylvia. ”Brev i November”, övers. Siv Arb och ”Yttersta eggen”, övers. Lars Bäckström, i Svenska Dagbladet 1963–12–15.
[18] Plath, Syliva. ”I gips”, övers. Siv Arb. I Ord&Bild nr.5, 1963, s. 407–408.
[19] Plath, Sylvia. ”Lady Lazarus”, övers. Siv Arb. I Lyrikvännen nr.5, 1971, s. 13–14. Plath, Sylvia. ”Pappa”, övers. Siv Arb. I Ord&Bild nr. 8, 1974, s. 461–463. Plath, Sylvia. ”Applikanten”, i Horisont nr. 3–4, 1975, s. 80. Plath, Sylvia. ”Ankomsten av bikupan”, övers. Siv Arb. I Lyrikvännen nr.2, 1975, s. 37–38.
[20] Hughes, Owlyn. Brev daterat 20 juli 1965 (kopia i författarens ägo).
[21] Arb, Siv. I ObsKulturen, Sveriges Radio,1974–11–18.
[22] Vegesack, Tomas von . Brev daterat 18 september1972 (kopia i författarens ägo).
[23] Björkstén, Ingmar. Brev daterat 8 december1972 (kopia i författarens ägo).
[24] Ibid.
[25] Sjögren, Per A. Brev daterat 17 oktober 1973 (kopia i författarens ägo).
[26] Plath, Sylvia. Glaskupan [1963], övers. Christina Liljencrantz. Stockholm: Trevi, 1974.
[27] Steiner, Ann. I litteraturens mittfåra: Månadens bok och svensk bokmarknad under 1970-talet. Lund: Lunds universitet, 2006, s. 9–10.
[28] Plath, Sylvia. Glaskupan, övers. Christina Liljencrantz. Stockholm, Forum, 2019.
[29] Håkansson Björn ”Fyra strömningar”. I Nya linjer: lyrik från 60-talet. Stockholm: Bonnier, 1966, s. 5.
[30] Hedlund, Tom. ”Den svenska lyriken 1970–1983”. I Ny svensk lyrik: 1970–1983. Stockholm: Författarförlaget, s. 28–29.
[31] Gubar, Susan. ”Prosopopoeia and Holocaust Poetry in English: Sylvia Plath and Her Contemporaries”. I Bloom, Harold Bloom. Bloom’s Modern Critical Views: Sylvia Plath – Updated Edition. New York: Chelsea House, 2007, s. 179; Axelrod, Steven Gould. The Wound and the Cure of Words. Baltimore: John Hopkins University Press, 1990, s. 56.
[32] Plath, Sylvia. ”Daddy”[1963]. I Ariel: the Restored Edition. New York: HarperCollins Publishers, 2004, s. 73–75.
[33] https://www.youtube.com/watch?v=6hHjctqSBwM (besökt den 1 juli 2020).
[34] Plath, Sylvia. ”Pappa”. I Dikter, s. 52–54.
[35] Arb,” Förord”, i Dikter, s. 15.
[36] Rose, Jacqueline. ”Preface to second edition” och ”Preface”. IThe Haunting of Sylvia Plath [1991], 2:a utg. London: Virago, 1996, s. xi – xvi. Morgan, Robin. ”Konspiration av tystnad mot en feministisk dikt”, övers. Charlotta Sandell. I Liltih 1975 nr.1, s. 4–13.
[37] Hughes, Owlyn. Brev daterat 21 januari 1975 (kopia i författarens ägo).
[38] Plath, Sylvia. ”Kolossen”, övers. Siv Arb. I Dikter, s. 19.
[39] Plath, Sylvia. ”Sheep in Fog”[1963]. I Sylvia Plath: the Collected Poems [1981], London: Harper Perennial, 2018, s. 262.
[40] Plath, Sylvia.”Egg”. I Dikter, s. 58.
[41] Kendall, Tim. Sylvia Plath: A Critical Study. London: Faber, 2001, s. 189. Bennett, Andrew. Suicide Century: Literature and Suicide from James Joyce to David Foster Wallace. Cambridge: Cambridge University Press, 2017, s. 144.
[42] Bennett, s. 144. Gentry, Deborah. The Art of Dying: Suicide in the Works of Kate Chopin and Sylvia Plath. New York: Peter Lang, 2006, s. 84–85.
[43] Jonsgården, Kenneth. ”Sylvia Plath och livsledan”. I Arbetarbladet 1975-11-10.
[44] Berggren, Tobias. ”ATT DÖ är en konst”. I Aftonbladet 1975-11-11.
[45] Ibid.
[46] Bruno, Eva. ”Denna lilla vaggsång”. I Göteborgs-Posten 1975–12–01.
[47] Ibid.
[48] Ibid.
[49] Arb, ”Förord”. I Dikter, s. 15.
[50] Ibid. s. 15.
[51] Plath, Sylvia. ”Häxbränning”, ”Dödfödda” och ”Spegel”, övers. Siv Arb. I Ord&bild nr.2, 1983, s. 2–3. Plath, Sylvia. ”Biodlarmötet”, övers. Magnus von Platen, ”Metaforer” och ”Morgonsång”, övers. Brita Green, i Lyrikvännen nr.2, 1985, s. 103–107. Plath, Sylvia. ”Födelsedagsdikt”, övers. Jenny Tunedal, i Lyrikvännen nr.6, 2004, s. 123–131.
[52] Lugn, Kristina. Hundstunden [1989]. I Samlat Lugn: dikter och dramatik. Stockholm: Bonnier, 1997, s. 239, 246, 275.
[53] Ståhl, Eva-Britta. Allt är sönderslitet men strävar efter helhet: Eva Ström 1977 – 2002. Hedemora: Gidlund, 2004, 25.
[54] Matthis Iréne och Witt-Brattström, Ebba. ”En radikal kvinnlig negativitet”. I Divan nr. 5, 1992, s. 44.
[55] Frostenson, Katarina. Tre vägar. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2013, s. 41.
[56] Ibid., s. 41,
[57] Ibid., s. 41.
[58] Ibid., s. 42.
[59] Ibid., s. 42.
[60] Arb, ”Förord”. I Dikter, s. 7.