Ordapoteket®

Morten Søndergaard

Översättning: Jonas Rasmussen

Bokförlaget Trombone (2021)

Av: Naima Chahboun

Danmarks påhittigaste poet Morten Søndergaard har en osviklig förmåga att överraska och hittar ständigt nya sätt att utmana genrens gränser. Hans förra bok i svensk översättning, Genernas drömda rot (Rámus 2015), blandade sekvenser av poetens eget avkodade DNA med lösryckta meningar och slumpvis genererad teckensallad. Den i princip oläsliga texten var inte bara en kuriositet utan utgjorde en konkret påminnelse om det hopplösa i människans försök att skapa mening i en värld styrd av slump och biologi. Man skulle ha gissat att det nyss utgivna Ordapoteket® (Trombone 2021) var Søndergaards svar på coronapandemin, men faktum är att originalet utkom i Danmark redan 2012. Att översättningen, stilsäkert utförd av Jonas Rasmussen, låtit vänta på sig i nästan tio år har dock bara ökat verkets aktualitet. Själv läser jag det i karantän, med droppande näsa och barnen klättrande på väggarna utanför sovrumsdörren.

Att läsa är förresten att säga för lite. Ordapoteket® är ingen bok, utan en låda innehållande tio läkemedelsaskar, lätt igenkännbara med fetstilt text och färgfält i klara kulörer mot en vit botten. Varje ask är försedd med Ordapotekets® egen logga, streckkod, batch-nummer och innehållets namn i blindskrift. Det är med andra ord ett verk som engagerar sinnena redan innan själva läsningen påbörjas. En snabb blick avslöjar att askarna innehåller varsin ordklass. Utöver de nio som de flesta lär sig i skolan får artiklarna en egen avdelning. Askarna saknar inbördes ordning, vilket innebär att verket kommer att läsas, och upplevas, på olika sätt av olika läsare.

På askarnas utsida återfinns kortare textutsnitt, men för att få tillgång till texten i sin helhet måste läsaren pilla upp varje ask och veckla ut den prassliga bipacksedeln. Det är en handgriplig, taktil upplevelse som skiljer sig väsentligt från den att slå upp främre pärmen i en bok. För de flesta är det antagligen också en ny erfarenhet att faktiskt läsa bipacksedelns finstilta text med intresse och uppmärksamhet. Liksom jag själv har nog många för vana att kasta dem i papperskorgen olästa. ”För”, skriver Søndergaard, ”det är ju det vi gör med bipacksedlar: vi kastar dem. Om vi tar oss tid att läsa dem får vi genast alla biverkningar och symptom.”

Utöver bipacksedeln är askarna tomma. I sitt förord, som går under rubriken ”Bruksanvisning”, skriver Søndergaard att han övervägde att fylla dem med sockerpiller. Det hade förstås funnits en fin symbolik i att låta orden smälta på tungan och införlivas i kroppen. Ändå är jag glad över att askarna saknar innehåll. Tomrummet blir en plats för läsaren att fylla, ett stycke obrukad tid och tankekraft att göra vad du vill med. Att askarna redan från början är tomma gör också att verket inte förbrukas genom användning. Innehållet fortsätter att existera i idévärlden precis som askarna fortsätter att existera i rummet.

Ordapoteket® är med andra ord både ett ovanligt konkret och ett ovanligt abstrakt verk. Å ena sidan bidrar de fysiska askarnas materialitet till att vi som läsare kan närma oss verket handgripligen, utan några som helst intellektuella ambitioner. Att lyfta på locket, öppna asken och veckla upp bipacksedeln är fysiska handlingar som inte kräver något mer än nyfikenhet och grundläggande motoriska färdigheter (det ska dock påpekas att för någon med reumatism eller närsynthet kan dessa aspekter antagligen vålla problem). Å andra sidan tar sig verket an grammatiken, ett abstrakt system som i efterhand försöker avkoda och strukturera det organiskt framväxta och ständigt föränderliga språket. Om språket är terrängen är grammatiken kartan, på en gång nödvändig och nödvändigt bristfällig. Indelningen av orden i ordklasser är samtidigt grundläggande och artificiell, vilket tydliggörs i den introducerande texten till adverb. ”Adverb® är små ord men med stark effekt. Adverb® är ord som ej passar in i någon annan ordklass. Adverb® är språkets problembarn.” Att reflektera kring ordklasser är att ställa några av språkets mest grundläggande spörsmål: Vilka företeelser och relationer kan benämnas? Vad behöver sägas och vad krävs av språket för att vi ska kunna göra det?

Som ofta i Søndergaards verk finns här en personlig berättelse som klangbotten. I förordet berättar poeten om sin far som undervisade i språk på universitetet och led av epilepsi. Av fadern lärde han sig både ordens och medicinernas livsavgörande betydelse, och ur det förvirrade språk som följde på hans epileptiska anfall föddes Søndergaards poesi. ”Är dikter medicin?”, frågar sig poeten. ”Kan de användas? Ja. Poesi är grundforskning. Ett sätt att behandla det viktigaste, det grundläggande.”

Ordens läkande egenskaper lyfts också fram i Ordapotekets® svenska förord, skrivet av poeten och psykologen Ulf Karl Olov Nilsson (UKON). Här uppmärksammas hur psykologins tro på ordens läkande förmåga i samtidens psykvård har fått stå tillbaka för psykiatrins biologiska förklaringar och medicinska preparat. Men UKON härleder också tanken om ordens medicinska förmågor till Platons Faidros, där bokstäverna framställs som ett farmakon – det grekiska ord som betecknar både läkemedel och gift – för minnet. Skriftspråket gör kollektivet klokare, eftersom det underlättar kunskapsöverföring mellan människor. Men det gör samtidigt individen sårbar eftersom skriftspråket tillåter oss att glömma det vi vet. Frågan om vilka faror det kan medföra att lagra viktiga kunskaper utanför medvetandet är knappast mindre aktuell i googlesamhället än på 300-talet f.Kr.

Kontentan är att språket, liksom läkekonsten, handlar om liv och död. Om medicinen krävs för att kroppen ska fungera krävs orden för att tanken ska fungera. Ordapoteket® tar avstamp i kroppens och psykets skörhet, men det vore inte Søndergaard om han inte lyckades förena skörheten med absurd humor och samhällskritik. Infogandet av den lilla symbolen för registrerat varumärke ® efter ordklassernas namn utgör en subtil påminnelse om läkemedelsindustrins makt liksom om marknadslogikens influenser över språket. Att hävda äganderätt till språkets alla ord är förstås megalomani men det ligger inte långt ifrån läkemedelsföretagens försök att patentera mänskliga gener, en fråga som 2013 gick hela vägen upp till USA:s högsta domstol och som fortsätter att väcka debatt än idag.

Att bipacksedeln utgör en tydlig förlaga ger poeten möjlighet att utnyttja satirens alla knep och överraskningsmoment, samtidigt som texten lånar existentiell tyngd av den ständigt närvarande tanken på sjukdom och död. Ordapoteket® är en kopia som förråder och samtidigt förädlar originalets syften. Det torra och exakta språket, den lågmälda auktoriteten och enkelheten som syftar till att utesluta missförstånd och tolkningsmöjligheter lämpar sig utmärkt för en poet som Søndergaard att ta spjärn emot. Gång på gång styr han nästan omärkligt texten ur spår, lockar in läsaren i absurda resonemang eller låter utan förvarning ett existentiellt bråddjup öppna sig under våra fötter.

”Pronomen® får sin verkan först efter en tid, oftast efter omkring 14 dagar, men ibland tar det ännu längre tid, beroende på vem du är eller håller på att bli.”

”Du kan använda Verb® om du vill:

• ändra på något eller påverka ett tillstånd

• förändra världen

• flytta ett föremål från en hylla till en annan

• skrika (ordlöst)”

De listor med exempelord som avslutar varje bipacksedel utgör ett slags material för gör-det-själv-dikter. Enligt förordet är de ord som listas här inte de vanligast förekommande men de mest användbara – ord som varje kompetent språkanvändare kan förväntas känna till. Listan är inte bara den mest ursprungliga formen av text, i sammanhanget blir den på en gång ett diagnosverktyg och en associationsgenerator. Det är ofrånkomligt att börja fantisera om de meningar och dikter som kan skrivas med hjälp av dessa ord. Samtidigt är det svindlande att föreställa sig att de sammantagna famnar om i stort sett hela vår tillvaro, att i princip allt som sägs en vanlig dag kan sägas med hjälp av dem. Den höga frekvensen pandemirelaterade ord som förekommer i den svenska utgåvan – ”handsprit”, ”flockimmunitet”, ”folkhälsomyndighet” – förankrar översättningen i tiden och gör Ordapoteket® till ett verk i rörelse.

Det kan låta som att ansatsen i Ordapoteket® bäddar för ett instrumentellt förhållningssätt till litteraturen. När språk likställs med medicin tillskrivs poesin en uppgift bortom det litterära. Istället för att utforska och pröva gränser får vi en uppbygglig litteratur som lär oss att hantera våra känslor och erfarenheter på ett effektivt sätt. Lyckligtvis räcker det att kasta ett snabbt öga på texten för att detta slags farhågor ska skingras. Ordapoteket® talar inte till oss som patienter i behov av stöd. De varken ömkar eller peppar oss, de kommer inte med goda råd och de ger oss ingen som helst vägledning. Istället för de oss medvetet vilse och lämnar oss i tankens labyrinter där vi själva efter bästa förmåga får hitta ut eller för evigt irra omkring. Och är inte den sortens chockterapi den bästa tänkbara boten mot diverse själsliga åkommor, åtminstone de som drabbar de flesta av oss dagligen?

För mig, som inte har funderat närmare över ordklasser sedan mellanstadiet, blir en effekt av att läsa Ordapoteket® att jag får ett nytt och mer personligt förhållande till språket. De handlingskraftiga verben, de hämningslösa interjektionerna, de kontrollerande räkneorden, de diskreta prepositionerna, pronomina med sina många biverkningar. Att bli påmind om språkets olika beståndsdelar och bekanta mig med var och en av dem gör att jag på nytt uppskattar och förundras över dess möjligheter. Ordapoteket® synliggör språkets ofta förgivettagna funktioner, på samma sätt som ett sjukdomsförlopp kan synliggöra kroppens olika beståndsdelars komplexa samverkan. På så vis går jag ut från Ordapoteket® på samma sätt som jag lämnar karantänen – lite klokare, lite mer uppmärksam på de små ting som sammantagna utgör världen, lite mer medveten om min egen dödlighet. Det enda smolket i (gift)bägaren är att översättningen rymmer onödigt många korrekturfel.