Sara Hallström har utsetts till årets författare av Författarcentrum Väst, och kommer att ta emot utmärkelsen ikväll, den 18 januari, på ett arrangemang på Göteborgs Litteraturhus. Sara har under många år bidragit till Ord&Bild, med texter och i redaktionellt arbete. Vi gratulerar, och återpublicerar dikten "Vi kommer att ses vart vi än ställer oss", ur Ord&Bild nr 5 2008
Vi kommer att ses vart vi än ställer oss
av Sara Hallström ur Ord&Bild nr 5 2008
Bakgrund, transportkorridor: det bärs från rum till rum,
hennes mask eller hennes burk eller rösten inifrån masken.
Urskilj den som en melodi ur strukturen du själv sviker mot
och viker in i. Inget bord för fyra finns i grund och botten,
snarare för en och en halv.
Torget är litet, vi kommer att ses vart vi än ställer oss.
Dagarna som inte uttalar sina namn, som mumlar sig in
under syrgasmask för att sedan öppna via halsen och tala
genom ett nytt hål. När kan jag lära mig att höra
om du säger vatten eller papper, det blir samma massa i din
mun och alltid åt dig hämtar jag fel sak. Som vore vi vilse
i varsin ände av en tunnel som genomborrar landet och alla
som befinner sig här. Senare säger jag att jag ser på TV för att
studera olika sätt att be om förlåtelse: le med ögon och inte
med tänder. Salta maten tills röst och tårar torkat.
Vad som får en att tiga för länge eller prata för mycket,
bli sin egen radio, rösterna styr fram och brusar. Många
kanaler ska fångas in på kort tid, hålla kvar i munnen, ta hjälp
av ekon. Kom ihåg att gå bort till någon på ett språk och fram
till någon på ett annat. När vi saknar tekniska medel att
vidarebefordra dövade musklers samtal. När de sa: lerans smugglade
språk och vi frågade oss vilken metod som kunde forsla fram
det. Misslyckandets, mumlandets, magins.
Någon annan kommer att uttala det, säga: bli det:
din handstil i din mun, sand
ej vattenlösligt som salt, ljuden
av smattrande krabbskelett,
exoskelett, utanpåben och hinnor.
Blicken delar rummet, nej, det är i själva inredningen;
fick sitta vid ett speciellt bord med tallrik av papper,
bestick av polystyren och glas av plast, sånt som kan slängas
är omöjligt att tära på och gnaga bort. Duken också en
engångsprodukt och blommig och måltiden ett särskilt tillfälle.
Smaken av den utan andedräkt, går inåt, bakåt i munnen upp
mot delar av hjärnan. En teknik man uppfann som barn.
Offrar den svepande cirkeln för en utsnidad låda att lägga sig i.
Saliv, syre, nojornas material fogar ihop oss. Den osmittade
kroppen talar oavbrutet ut i luften.
Inåt i en cirkel av eld, det hjälper att minnas det som om du är
N:s räddade lilla guldfisk, den hon la i vått papper så att den kunde
överleva medan hon med tändaren brände av parasiten från ryggen.
Bita mot allt som ska komma i ens väg, stämpla
sig framåt i tiden. Sätta tändernas tryck i det yttre, i något
skuggat som händer, golv, verktyg eller halsband. Allt är
träning för att vara redo, inte redo för det eller det utan redo
som renaste tillstånd. Sträcka sig efter en radio eller ett vapen.
Ett paraply eller en kniv att fälla ut och in. Regnet från
ventilen i rummet där vi övernattade. Tejpen som har med
brev och maskiner att göra. Den hud man behöver för att
brinna normalt. Soldater vid en flod som inte ska stanna eller
frysa.