Stefan Jonsson djupdyker i begrepp som “protest” och “demonstration”. Han låter blicken och sitt minne glida från barndomens ekon av händelserna 1968 till frågor om protestens natur, och om och hur vi kan skriva protesternas historia. Genom Jonssons synfält passerar P O Enquists måsar och Pierre Noras “monsterhändelser”.
Av Stefan Jonsson
Statsformen ska vara en genomskinlig klädnad som smiter åt tätt om folkets kropp. Varje åders svällning, varje muskels spänning, varje längtans suck ska ge sitt avtryck i den.
Georg Büchner
I. Måsarna
Jag skriver femtio år efter revolterna. 1968 är placerat just vid randen av mitt minnes räckvidd. Präglades jag av händelserna? Det som nådde mig var inte ens svallvågor, utan krusningar från en avlägsen kraft jag varken såg eller förstod mig på: två knutna nävar i Mexico City; en radiokorrespondent som återgav ett politiskt mord i USA; unga, vackra, långhåriga och liksom färgglada människor på en campingplats utanför Leksand; sångerna som storasyster, den kära, spelade in på kassettbandspelaren – ”we are stardust, we are golden”.
Att sirenerna och stämningarna från 1968 sammanföll med min barndom bidrog säkert till min tro på att morgondagen borde bli annorlunda. Inte nödvändigtvis högre eller ädlare, men mer äkta, rättvis, öppen och framför allt friare. Starka, tidiga upplevelser riktar ens föreställningar om framtiden.
Och morgondagen blev annorlunda. Kulturellt sett innebar 1968 genomgripande och bestående förändringar, en större frihet. Men politiskt? Det beror på varifrån i världen man ser saken. I västvärlden liksom i östblocket tedde sig 1968 snart som ett knippe försummade möjligheter (när de inte avfärdades som omöjligheter). Det var en upprorets tid. I än högre grad var det, för att låna från P O Enquists oförglömliga boktitel, ”de inställda upprorens tid”.
Eftersom upproren sköts upp, eller sköts ihjäl, har de bevarat sin närvaro. Liksom jag själv kan fira upp stämningen av 1968 ur minnet, kan varje kommande generation hämta fram protesterna ur konsten och arkivet. Möjligheten finns kvar, driver omkring i utkanten av vårt synfält, seglar i historiens motvind som måsarna i Enquists böcker. Författaren viskar till fåglarna: ”håll ut, det är nu alltsammans avgörs, håll ut”. I en annan bok är måsarna där igen utanför hans fönster: ”Minns du oss. Vi försöker än, har inte gett upp.”
Måsarna förs bakåt av stormen, men flyger vidare. De döda och glömda vänder fram: Minns du oss? De företräder revoltens linje, den väsentliga historien. Det är den historien som ligger vid randen av mitt minne.
II. Händelserna
Djupt påverkad av 1968 skrev fransmannen Pierre Nora i 1970-talets början en essä som hävdade att massmedierna hade berövat historikerna deras privilegium. Medierna filtrerar och förstärker allt som sker och förvandlar det till ”historiska händelser”, samtidigt som allt som inte rapporteras i medierna bleknar bort och i bästa fall bevaras som anekdoter, fait divers, förklarade Nora: ”Hädanefter har massmedierna monopol på historien.”
Nora förlade startpunkten för denna förändring till den moderna pressens uppkomst under andra hälften av 1800-talet. Dreyfusaffären var tecknet på ett nytt system där dagstidningen avgjorde vilka yttranden och gärningar som skulle förmedlas till en miljonhövdad publik. Mellankrigstiden, andra världskriget och efterkrigstidens första årtionden behärskades i sin tur av radion. Nora skrev: ”Det är historien själv, via aktörernas röster, som får komma till tals i radion.”
År 1968 var det i huvudsak radion som band samman olika handlingar och aktioner på olika platser till en jättelik ”monsterhändelse”, påstod den franske historikern. Detta berodde enligt honom på att det talade ordet spelade en avgörande roll i protesterna. Maj 1968 var en ”talets festival”, skrev han, där ”alla tänkbara former samverkade i konstituerandet av själva händelsen: ledarnas tal och de anonymas tal, väggarnas tal och ordens tal, studenternas tal och arbetarnas tal, tal fyllda av citat och tal fyllda av fantasi, politiska, poetiska, pedagogiska och messianska tal, parollernas tal och oväsendets tal”. Allt sändes ut till Frankrikes slott och kojor och vidare bortom landets gränser.
Året därpå när Apollo 11 landade på månen, stod det klart att televisionen övertagit ledningen, fortsatte Nora. Länge bevarade den direktsända tv-bilden sitt inflytande. Men sedan några år tillbaka har rollen övertagits av internet och sociala medier, som drivit demokratiseringen av händelsen till en nivå där det är omöjligt att förutsäga vilka bilder eller vittnesmål som förvandlas till ”händelser”. Efter de stora Charlie Hebdo-demonstrationerna i Paris den 11 januari 2015 återvände Nora till sitt resonemang från 1972. Fyra miljoner på gatorna! Det var om något en monsterhändelse, preparerad och presenterad av medierna, som skrev in den i historieböckerna redan innan demonstranterna hunnit hem.
I Noras analys hörs ett tydligt eko av Marshall McLuhan: Mediet bestämmer meddelandet. Men Nora framhöll en annan slutsats. Vad skulle historikerna ägna sig åt, frågade han, när det inte längre fanns äkta händelser? Före massmedierna var händelser något som endast kunde urskiljas på tidsmässigt avstånd; de mejslades fram av tidens tand och historikerns analys i förening. Nu däremot såg medierna till att flytta vilket som helst fenomen direkt från nuet till historieböckerna.
Nora skrev sin essä under det kalla kriget. Han klargjorde sin poäng genom att jämföra historieskrivningen i öst och väst. I öststaterna var det doktrinen som avgjorde vilka skeenden och gärningar som skulle förevigas. Historikerns uppgift inskränkte sig till att antingen sanktionera statens historieversion eller gå under jorden och bevara samhällets minne åt en oklar framtid.
I väst däremot var det massmediernas ”nyhetsvulkaner” som skrev historia i realtid. Därmed löste de upp händelsens kategori. Hur paradoxalt det än låter måste historikerna från och med nu klara sig utan historiska händelser, menade Nora. Deras uppgift var snarare att ingripa i nuet och reda ut hur allt som vällde fram på tv-skärmen hängde samman med politikens, ekonomins och mentaliteternas långa vågrörelser.
Det som krävde historikerns särskilda uppmärksamhet var just monsterhändelsen (l’événement monstre), enligt Nora. Monsterhändelser kännetecknas av omedelbar spridning och stark emotionell laddning. De kommer till uttryck på tvetydiga och ofta motstridiga sätt och kan därför på kort tid mobilisera väldiga kollektiv. Den stora demonstrationen, och kanske i än högre grad vågen av på varandra snabbt följande demonstrationer, var i Noras ögon monsterhändelsens urtyp. Maj 68 förblev hans paradexempel: en serie nyheter, protester, tal, toner, bilder, uppbrott, gärningar, kroppar och begärande subjekt, vilka länkades samman av en massmedial logik där varje ny länk ytterligare stärkte helheten, eller “monstret”, som snart var alltomfattande och ofrånkomligt – ja, så ofrånkomligt att det till och med letade sig in i barnets medvetande långt ut i den svenska periferin.
Mig veterligt har Pierre Nora aldrig förklarat varför han valde att etikettera monsterhändelsen som just monstruös. Var det för att markera skillnaden mellan det vi menar vara naturliga historiska händelser och mediernas konstgjorda händelser? Ligger det monstruösa i monsterhändelsen i att den är omöjlig att klassificera eller förutsäga? Eller i att den väcker lidelserna och på så vis får många att känna sig starka? Eller var beteckningen bara ett finare uttryck för vad vi lika gärna skulle kunna kalla för megahändelse eller superhändelse?
Hur som helst, ska man tro Pierre Nora är monsterhändelsen ett ögonblickligt, överväldigande och snabbt övergående tillstånd där samhället gör sig blixt synligt för sig självt. Det är en bild som spränger alla bilder och därmed bildar något nytt. Det gick inte att undkomma monsterhändelsen. Det går alltjämt inte att undkomma 1968.
III. Monstren
Pierre Noras beteckning var en terminologisk lyckträff. Hade han grävt djupare i protestens arkiv hade han funnit den verkliga förbindelsen mellan monstret och revolutionen.
I europeisk idéhistoria har monstrositet en tämligen väl avgränsad innebörd. Ett monster är i första hand en varelse som de-monstrerar – latinets monstrare betyder att visa – något slags synd eller last. När monstret dyker upp spelar det rollen som avskräckande exempel, som ska undervisa allmogen om de straff som väntar den som hänfaller åt lasten. Hos Shakespeare beskrivs åtskilliga figurer och gärningar som ”monstruösa”. Enligt litteraturforskaren Chris Baldick är det vanligen lastbara gärningar som otacksamhet, upproriskhet och olydnad, i synnerhet gentemot föräldragenerationen, som betecknas så. Att vara ett monster är att förråda sina fränder eller svika blodsbanden till släkt och familj.
Det var just detta slags farliga olydnad mot ärvda normer som filosofen och politikern Edmund Burke hade i åtanke när han fördömde franska revolutionen som ett ”monstruöst” brott mot samhällsordningen. Frankrike efter 1789 var enligt Burke en ”monsterstat”, ”alla monsters moder” och en ”monstruös sammansättning”, när det inte var en ”kannibalistisk republik”. Den hysteriska terminologin låter ana Burkes motvilja gentemot en republik som rivit sönder samhällsbanden. Revolutionen var monstruös därför att den demonstrerade tjänstefolkets oförlåtliga olydnad mot herrskapet och barnens skändande av föräldrarna.
När liberala och radikala författare försvarade revolutionen gentemot Burkes angrepp tog de fasta på monstrositetens symbolik. De menade att det var feodalsystemets monstruösa orättvisor som orsakat folkresningen, som därför var berättigad. Bland dem som argumenterade på det viset fanns Mary Wollstonecraft och William Godwin, föräldrar till Mary Shelley, författaren till skräckromanen Frankenstein eller den moderne Prometeus.
I debatten om franska revolutionen ställdes kanske mer dramatiskt än tidigare frågan huruvida det var berättigat att förändra samhället: hur kunde reformernas värde vägas mot traditionernas? Med vilken måttstock kan sociala förändringar bedömas inom ramen för en modernitetens kultur där ”utveckling” och ”framsteg” ses som värden i egen rätt och tidens gång som en löpande negation av det förgångna? I modernitetens tidevarv, där framtiden upphört att vara en organisk utväxt av det förflutna, framstår den historiska förändringen som gåtfull, oförutsägbar och abstrakt.
Det var just dessa frågor som Mary Shelley vävde in i romanen Frankenstein, om vi ska tro Chris Baldick. Genom skildringen av förhållandet mellan doktor Frankenstein och hans monster, mellan upphovsmannen/föräldern och hans märkvärdiga avkomma, försökte Shelley gestalta förbindelsen mellan de intentioner som finns i nuet och deras oförutsägbara framtidsresultat. I relationen mellan Frankenstein och hans monster visar sig relationen mellan en historisk orsak och dess verkningar. I Frankensteins fall kan denna kausalitet bara tänkas som en absolut diskontinuitet, en total brytning mellan samtid och framtid – samma slags brytning som ägde rum mellan den förrevolutionära franska monarkin och den revolutionära Republiken.
Själva brytningen vittnar om hur svårt det är att föreställa sig och begreppsliggöra historisk förändring. Svårigheten är utan tvivel mest påtaglig i kritiska situationer – revolutioner, krig, katastrofer och kollektiva trauman. En blick på europeisk kulturhistoria visar att det är i sådana situationer som monstren dyker upp – i böcker, bilder, filmer, teater och andra berättelser. Som exemplet Mary Shelley visar är dessa monster ett slags resultat av mänsklighetens misslyckade försök att lösa historiens gåta: att förstå hur ett visst samhälle kan vara radikalt annorlunda det förutvarande. Monstren kliver fram som kompensationsfigurer. De får skyla över vår oförmåga att analysera historiska omvälvningar.
När den franske författaren Victor Hugo en gång noterade att ”monster är Guds drömmar” hade han alltså fel. Snarare ska man se monstren som drömmar hos en mänsklighet som kämpar för att förstå historien, tiden, den radikala förändringen. Vilket också innebär att sannolikheten för att monstren ska dyka upp är som störst just i de perioder då historien framstår som svårast att förstå. Pierre Nora hade således goda skäl att etikettera 1968 som en monsterhändelse.
Men resonemanget har en svaghet. Har inte monsterfiguren en alltför negativ utstrålning? Vem vill möta ett monster, eller demonstrera tillsammans med ett – vare sig det nu uppstår i doktor Frankensteins laboratorium eller någon annanstans? Att revolutionära samhällsförändringar betecknas som monstruösa visar också att historien ofta skrivs av personer med ordningsmakten på sin sida. Detta ska inte hindra någon från att göra uppror. Även paradisets änglar är ett slags monster. Även den ikoniska bilden av Che Guevara föreställer ett monster, vars uppenbarelse slår en bro mellan vårt eget samhälle och kommunismen, mellan vårt eget samhälle och stämningarna 1968, då bilden började spridas. Det väsentliga är inte själva termen, utan den strukturella funktionen, själva bron, som skapar en övergång mellan nuet och och dess utopi (eller dystopi). Ett annat namn på denna övergång är Protesten.
IV. Vittnena
Den som protesterar framför en avvikande mening. Den kollektiva protesten ses som en invändning. Men protestari, som ordets latinska rot lyder, rymmer också en annan mening. Det ställer samman prefixet pro- med verbet testari, som betyder ”vittna”. Etymologin ger här en vink om en annan historia om den kollektiva politiska protesten som vore grundad i deltagarnas vittnesmål. Vittnesskildringen används ofta inom historieskrivningen. Ibland låter forskaren det förgångna tala personligt, genom protokoll och dokument. Metoden ger röst åt enskildas erfarenheter av historiens abstrakta krafter.
När det gäller Förintelsen råder enighet om att dess historia inte kan skrivas utan att ge tolkningsföreträde åt vittnet. Men metoden är också vanlig när det skrivs krigshistoria; läsaren bjuds in att förstå kriget genom att ”känna”, ”se” och ”höra” med den enskilde soldatens sinnen eller läsa hans brev. När revolternas, revolutionens och protesternas historia skrivs används inte vittnesmålet alls lika ofta. Historieskrivningen prioriterar av allt att döma inlevelsen i soldatens upplevelse av kriget eller i offrets upplevelse av det totalitära förtrycket framför aktivistens erfarenhet av den kollektiva resningen.
Vad får vi syn på, när protesten återges av vittnet? Mitt första exempel är Elias Canettis skildring av arbetarrevolten i Wien den 15 juli 1927, som slogs ned av polisen och kvarlämnade ett nittiotal döda. ”Av allt jag handgripligen har fått erfara var detta det som kom närmast en revolution. Sedan dess vet jag hur det gick till vid stormningen av Bastiljen, jag behövde inte läsa ett ord om det”, skriver Canetti i sina memoarer.
Canetti behöver inte läsa om revolter; han har befunnit sig i dem. Massprotesten är för honom motsatsen till en representation: en händelse som etsat sig in i honom som ett minne som i sin tur bär en sanning. För att aktualisera denna sanning fordras inte någon historisk orsaksanalys, utan snarare ett fenomenologiskt tillvägagångssätt av det slag Canetti själv utvecklade i inledningen till i sitt monumentalverk från 1960, Massa och makt. Kunskapen om massan är där lika med en kroppslig erfarenhet.
En annan slående sak är att protesten enligt Canetti bryter sig ut ur kronologin och inrättar sig permanent som ett existentiellt kraftcentrum i livets närhet. ”Det är den tydligaste dag jag kan minnas”, skriver han om juliresningen. Han minns varje detalj och själva känslan sitter kvar ”i märgen”. Den kollektiva protesten har i hans beskrivning ett slags temporalitet som kan beskrivas som permanentad nutid, ett förgånget presens som när som helst kan hämtas in i nuet.
Det tredje är att protesten saknar rumslig begränsning. Den tycks finnas överallt. Revoltdagen var ”en omfattande dag som sträckte sig över en hel storstad”, skriver Canetti. Själv for han ”omkring åt alla håll”. Samtidigt berättar han att hans egna förnimmelser var ”samlade och riktade åt ett enda håll”. Å ena sidan maximal utsträckning, å andra sidan total fokusering mot en och samma punkt:
Den här dagen bars upp av en enhetlig känsla – en enda oerhörd våg som slog upp över staden och inneslöt den i sig: när den ebbade ut kunde man knappast tro att staden fortfarande låg kvar – den här dagen bestod av otaliga detaljer av vilka var och en etsade sig in i en, av vilka inte en enda försvann. Var och en avtecknar sig för sig själv, man minns och urskiljer dem tydligt och ändå utgör också var och en av dem en del av den oerhörda vågen utan vilken allting ter sig ihåligt och meningslöst.
Här avtecknar sig den kollektiva protesten som monster: en och många, suddig och konturskarp, utspridd och samlad. Ett annat namn för ”den oerhörda vågen” är massan. Hur man än försöker representera den, är det tydligt att den liksom protesten som sådan undandrar sig varje representativ gestalt; den är närvarande i varje del av mångfalden, och äger samtidigt en enhet som koncentreras till en enda punkt. Denna punkt är Wiens brinnande justitiepalats, måltavlan för demonstranternas protest. Elden – allra helst en brinnande byggnad – är hos Canetti en överordnad ”massymbol”, ett tvetydigt emblem för å ena sidan den kollektiva protestens destruktiva kraft, å andra sidan befrielsen från varje slags representativ institution.
Vågen är märkbar även i mitt andra exempel. Jurko Prochasko, till yrket psykoterapeut, deltog i protesterna på Självständighetstorget i Kiev vintern 2014. Hans vittnesmål, upptaget av antropologen Marci Shore, är än mer anmärkningsvärt:
Jag hade förstått dynamiken bakom varför människor vill ha en revolution, varför de gör revolution, varför de helt enkelt inte kan annat, varför de anmäler sig frivilligt. Jag hade förstått engagemanget. Det var bara en sak jag inte hade förstått – där gick gränsen för min egen erfarenhet: jag hade inte förstått det ögonblick då en människa är beredd att dö. Och nu plötsligt förstod jag det … det är en ny början, ett steg ut över självets gränser, när du förstår att du är tillsammans med människor som är beredda att dö för dig, som är beredda att utsätta sig för fara för din skull, om du är sårad, och att bära dig … då uppkommer en beredskap – det är ett slags brytpunkt, man står förstummad inför de möjligheter som är människorna givna, man känner en oerhörd tacksamhet gentemot andra, blir helt enkelt begeistrad över deras generositet och engagemang. Och erfarenheten av en oerhörd solidaritet … Jag vet inte hur mycket av det som handlar om Eros och hur mycket som handlar om Thanatos, jag kan bara säga att när en människa är i ett sådant tillstånd så dyker något upp som säger henne att denna erfarenhet av en så oerhörd solidaritet överträffar värdet hos mitt eget individuella liv. Och hos sådana männsikor försvinner helt enkelt rädslan för döden: i dess ställe inträder övertygelsen att den andra är beredd att dö för mig, och alltså är jag beredd att dö för henne. Utan ånger … och det är något som självklart förgås igen med tidens gång; men det förgås bara hos de människor hos vilka det uppkommer. Samtidigt som det finns många som inte är förmögna till en sådan erfarenhet. De går inte till barrikaderna. De gömmer sig eller undviker helt enkelt att gå dit … Här handlar det inte om det är bra eller dåligt – det handlar helt enkelt inte om det. Här handlar det inte om huruvida detta är extremism eller om det inte är extremism eller om det hade varit bättre att hålla revolutionen fri från våld. Här handlar det enbart om fenomenologin, man måste helt enkelt förstå det, för annars fattar vi ingenting om Revolutionen. Ingenting.
Prochaskos vittnesmål nämner inte protestens ”objektiva” mål, ett Ukraina närmare euron och Europa. Allt sådant hamnar i skymundan för erfarenheten av den kollektiva gemenskapen. Deltagandet är en politisk handling i egen rätt, vilket i sin tur förutsätter de andras närvaro. Protestens mening vidmakthålls så länge många är närvarande tätt inpå varandra i samma sociala och existentiella rum. I Prochaskos yttrande tar sig detta uttryck som en gränslös solidaritet som räcker in i döden. Canetti antyder något liknande: ”Jag sprang med de andra. Jag kände att jag måste springa med dem. Jag ville fly in i en port men kunde inte skilja mig från de springande.”
V. Kropparna
I ett par årtionden har jag läst in mig på revolternas, revolutionernas, massornas och protesternas historia i konsten, litteraturen, samhällsvetenskapen och teorin. Med några få väsentliga undantag – ett par av dem citerade ovan – har texterna kvarlämnat ett intryck av att det viktigaste förblir osagt. Det är som om den kollektiva politiska protesten vore otillgängligt för en sakligt berättande framställning. Jag är inte den förste att få det intrycket. Lenin hade saken klar för sig när han i efterordet till Staten och revolutionen skrev: ”Det är angenämare och nyttigare att göra erfarenheter av revolution än att skriva därom.”
Av detta har jag dragit slutsatsen att den som vill säga något om den politiska protesten måste ta dess monstrositet på allvar: den låter sig inte framställas eller representeras eftersom dess själva poäng är att riva just de system som avgör hur samhället framställs, ramas in, representeras, styrs och dirigeras. Vill man begripa sig på den räcker det därför inte att man förklarar dess orsaker, skäl och bevekelsegrunder. I vår tid finns dessvärre ett överflöd av skäl att protestera. För att begripa sig på protesten måste man snarare förstå vad den gör och hur den presenterar sig – och för att förstå detta bör man vrida på huvudet och inse att den utspelar sig längs en annan axel än den som reglerar historisk eller sociologisk metod. Man måste skapa sig en uppfattning om måsarnas och monstrens erfarenhet.
Jag återvänder i minnet till 1968 och ser att protesterna gick in i mig som sinnesintryck – gestik, röster, toner och färger – kanske rent av som estetiska intryck. Detta förklarar också varför den kollektiva politiska protesten fortlever längs sin egen axel och sin egen tid, en axel och en tid som är konstens, litteraturens, filmens och musikens sfär. Konstnärliga gestaltningar har sin egen unika förmåga att förmedla deltagarens och vittnets erfarenheter av ett skeende, och att göra detta ur flera perspektiv samtidigt. Därför framstår sådana uttryck som ett destillat av röster, krafter och lidelser som inte fastnat i politikens former och diskursernas kategorier utan är permanentade i framträdelsens nu.
Denna sfär, befolkad av monster, änglar och knutna nävar, kan därför konservera den kollektiva protestens fenomenologi. Politiken transformeras till konst och lever så vidare i samhällets minne, tills den dagen då detta minne förädlas i nya politiska protester. Det är demokratins explosiva historia. Den finns ständigt till hands vid randen av vårt minne. När det är dags återvänder vi dit.
Gängse historieskrivning behandlar kollektiva protester som länkar i den politiska demokratins historia i mer snäv bemärkelse. Protesten är här ett skiljetecken i en löpande text om hur olika representationsformer inrättas och förändras: rösträtten, partierna, de sociala rörelserna, de lagstiftande församlingarna samt alla andra organisationer, institutioner och instrument varigenom folksuveränen eftersökt ”klädnaden” som ”smiter åt tätt kring folkets kropp”, som Camille Desmoulins säger i Büchners drama Dantons död. Problemet är att historieskrivningen ägnat sig nästan helt åt klädnaden, de politiska formerna. Bara undantagsvis har vi intresserat oss för kroppen, den oformliga, föränderliga och av miljontals lemmar bestående begärsorganism med sitt stora överskott av ”massa”, som bara låter sig representeras partiellt, eller inte alls.
Det finns en oskriven historia om den kollektiva kroppen. Med sin protest inrättar den en mer fundamental temporalitet, i vilken vi varseblir ett politiskt subjekt som återför demokratin till dess ursprung. Denna historia kunde lära oss något om den svårbegripliga process varigenom ett slags makt, suveränens makt att ordna och befalla, undergrävs av ett annat, den mänskliga förmågan till frigörelse som realiseras i protesten och solidariteten.
Det är en historia utan egentlig progression; snarare skulle den likna seriekopplade urladdningar. Varje nytt kapitel vore här en variation på demokratins aldrig avslutade och alltid återtagna uppmarsch. Återigen Enquists måsar. ”Minns du oss. Vi försöker än, har inte gett upp.” Vi förs bakåt av stormen men flyger vidare. Arthur Rimbaud skriver året efter Pariskommunen: ”När ska vi ge oss av, över berg och sanddyner, för att hylla att ett nytt verk fötts, en ny visdom, att tyranner och demoner flytt, att vidskepelsen upphört, för att som de första fira jul på jorden!” 140 år senare svarar Khawla Dunia från Damaskus: ”Och demonstrationerna går vidare, in i det okända.”
Källor
Baldick, Chris. ”The Politics of Monstrosity”, i Frankenstein, Mary Shelley, red. Fred Botting, St. Martin's Press, New York, 1995, 45–55.
Büchner, Georg. Dantons Tod. Ein Drama, i Werke und Briefe, red. Franz Josef Görtz, Diogenes Verlag, Zürich, 1988.
Burke, Edmund. Reflections on the Revolution in France (1790), Oxford Univ. Press, Oxford, 1993.
Calvet, Catherine and Daumas, Cécile. ‘Pierre Nora : “La manifestation du 11 janvier est le type même de l’événement monstre”’. Intervju. Libération 20 januari 2015.
Canetti, Elias. Facklan i örat: Berättelsen om mitt liv 1921–1931, övers. Hans Levander, Forum, Stockholm, 1981.
Dunia, Khawla. ”And the Demonstrations Go On”, i Diaries of an Unfinished Revolution: Voices from Tunis to Damascus, red. Layla al-Zubadi, Matthew Cassel och Craven Roderick, Penguin, New York, 2013.
Enquist, P O. Berättelser från de inställda upprorens tid. Norstedts, Stockholm, 1974.
Enquist, P O. Ett annat liv, Stockholm, Norstedts, 1974.
Freud, Sigmund. Masspsykologi och jaganalys, i Samlade skrifter, vol. X., Natur och Kultur, Stockholm, 2008.
Jonsson, Stefan. Crowds and Democracy: The Idea and Image of the Masses from Revolution to Fascism. Columbia University Press, New York, 2013.
Jonsson, Stefan. Tre revolutioner: En kort historia om folket. Norstedts, Stockholm, 2005.
Jonsson, Stefan. ”Monstres kaerlighed, engles krig: Robert Musil og modernitetens vanvid”, Ny Poetik: Tidskrift for Litteraturvidenskab, nr. 8, 1998, 32-46.
Lenin, Vladimir I. Staten och revolutionen: Den marxistiska läran om staten och proletariatets uppgifter i revolutionen, Proletärkultur, Göteborg, 2004.
Mitchell, Joni. ”Woodstock”, Ladies of the Canyon. Reprise Records, 1970.
Nora, Pierre. ”L’événement monstre”, Communications, vol. 18, 1972, 162–172.
Nora, Pierre. ”Retour sur un événement monstre. L’avant et l’après”. Le débat, nr. 185, 2015, 4–10.
Rimbaud, Arthur. En tid i helvetet, övers. Jonas Ellerström, Bakhåll, Lund, 2002.
Sghiri, Malek. ”Greeting to the Dawn: Living through the Bittersweet Revolution”, i Diaries of an Unfinished Revolution: Voices from Tunis to Damascus, red. Layla al-Zubadi, Matthew Cassel och Craven Roderick, Penguin, New York, 2013.
Shore, Marci. ”Entscheidung am Majdan: Eine Phänomenologie der ukrainischen Revolution”, Lettre International, nr. 106, 2014, 10–23.