I Ord&Bilds 125-årsjubileumsnummer skriver 13 skribenter om varsitt decennium. Flera av dem väljer att skildra tiden genom mänskliga livsöden – kroppar. Det blev utgångspunkten för ett av samtalen som hölls vid Ord&Bilds jubileum den 4 november 2017.
Medverkar gör författaren Aino Trosell som skriver i jubileumsnumret, idéhistorikern Katarina Leppänen och litteraturvetaren Sofia Gräsberg, verksamhetsledare vid Göteborgs Litteraturhus. Moderator är Marit Kapla, redaktör för Ord&Bild.
Marit Kapla: Jag ska börja med att säga några ord om vårt jubileumsnummer. Det är inte helt lätt att ta sig an ett 125-årsjubileum. Man får en viss prestationsångest i och med att det har firats jubileum tidigare på alldeles utmärkta sätt. På sajten Project Runeberg kan man läsa 50-årsjubileumsnumret till exempel, som kom 1942. Det är ganska omfattande och innehåller bland annat en text av grundaren Karl Wåhlin. Han var avliden då men skrev den i slutet av 1930-talet. Och det gjordes en antologi när det var 90-årsjubileum och sen ett 100-årsjubileumsnummer.
Så hur skulle vi göra? Vi valde att be ett antal skribenter att skriva om varsitt decennium. Vi tog ett steg tillbaka från tidskriftens historia som många har skrivit mycket bra om tidigare. I stället ville vi försöka att, med hjälp skribenterna, skildra själva tiden, åren som har gått; de här 125 åren, möjligtvis med tidskriftens plats i åren på olika ställen. För två av decennierna har vi i stället tagit arkivtexter – 1910-talet och 1960-talet. I övrigt är det helt nyskrivna texter av många olika slag. Det finns en stor bredd bland skribenterna och utan att orda mycket mer om det vill jag lämna ordet till en av dem, nämligen Aino Trosell. Du ska börja med att läsa lite ur din text som heter ”Barndom, ungdom”. Du fick dig tilldelat 1900-talets första decennium.
Aino Trosell: Ja det var kul.
1905 är Trysilflickan Stina 19 år. Att hon ska bli min mormor vet hon inte om. Hon ska bli mormor till nio barn och mor till fyra. Men ännu är det långt dit. En skrattglad skönhet är hon med sitt tjocka, blonda hår som är så rikt att det ständigt sliter sig ur flätknutens grova hårnålar.
En svensk skomakare har räddat hennes föräldrar undan vräkning. Som tack har han fått hennes hand. Knappt att hon själv har fattat att det har hänt.
Min blivande morfars plan är ett midsommarbröllop.
Men Stina håller emot. Ty hon är kär i en annan. Som dock är så fattig att han oftast går barfota.
Medan hennes fästman har tillverkat fina skinnskor till hela hennes familj. Han vill verkligen ha henne, fast hon är så fattig.
Hon vill inte in i det där. Vågar samtidigt inte svika sina föräldrar. Fadern kan bli våldsam.
Till sist går det inte. I oktober månad, samma år och samma månad som unionen mellan broderländerna upplöses, vigs hon vid svensken i Trysils prästgård. Ty ödet och hennes kropp hade svikit henne, hon är med barn.
Året efter rymmer hon tillbaka. Bryter en bit av själva fjället som hon sedan målar med guldfärg. "Fra Trysilfjellet 1906" står det på undersidan av den patetiskt målade stenen, som numera finns hos mig. Stenen är beviset, en tidens asteroid, som slutligen plumsar ner i denna text.
MK: I din text lägger du händelserna från åren i början på 1900-talet bredvid det som hände i din egen familj och väver ihop det. Varför valde du att göra texten på det sättet?
AT: Det föll sig väldigt naturligt. När jag har hört berättelser, främst av min pappa, om hur det var förr så brukade han alltid koppla det till det stora på något sätt. Så familjens öden var sammanlänkade med ett större sammanhang. Till exempel min farmor och farfar, de förlovade sig i Idbäcks by nyårsafton 1899 – det stora millennieskiftet. Och mina morföräldrar gifte sig samma år som unionen upplöstes 1905. Han var sju år, han fick mig sent måste jag ändå säga, han var sju år när storstrejken var och han brukade berätta om hur han hörde hur sin pappa och sin farbror samtala om strejken som gick så dåligt. ”Om dôm där stackars arbeteran” – de satt och pratade på Malungsmål om hur dåligt det gick. Sen när han var äldre, i tonåren, så fick han vara med om spanska sjukan som skördade så enormt många offer och som är totalt bortglömd nu. Det stora och det lilla var hela tiden ihopkopplat så när jag fick det här ärofulla uppdraget föll det sig ganska naturligt att koppla ihop de här två bitarna.
MK: Vi kallar det här samtalet för ”Tid, kropp och litteratur”. En av tankarna bakom det är att flera av skribenterna har valt att skriva in kroppar in i texterna. Ordet ”kropp” fanns till och med i texten som du läste om Stina, att hennes kropp hade svikit henne. Har du några tankar om hur kroppar relaterar till tiden och historien och hur du behandlar det i din text?
AT: Det är en otroligt svår fråga. Den är för bred och för stor och djup. Men just när det gäller kvinnoperspektivet så är det alldeles givet att risken att bli med barn har präglat det. Hederskultur har funnits här in i modern tid. Och går vi längre tillbaks i tiden så var det ju … dubbelt hor, det var ju dödsstraff på det. Skräcken var de så kallade oäkta barnen som ingen hade råd eller kunde ta hand om. Mycket byggdes upp i samhället kring just reproduktionen och där var kvinnan den fasansfulla individen som verkligen … en man kunde gå upp i en domstol in i modern tid och svära sig fri. Att han inte var fadern till det här barnet men kvinnan kunde inte svära sig fri från sitt moderskap. Så det är klart att kroppen är ju otroligt viktig. Sen, till kroppen hör ju själen och hjärnan. Hjärnan, om vi nu byter klass, behovet av bekräftelse, makt och att bli grandios, det är ju också kroppen på något sätt.
MK: Sofia, du har ju läst jubileumsnumret, eventuellt med de här glasögonen ”Tid, kropp och litteratur”. Vad har du tänkt när du har läst de 13 texterna i numret?
Sofia Gräsberg: Jag har läst och jag försökte också ta med den här frågan. Det här uppdraget ni har gett skribenterna det är liksom anspråksfullt och jag uppskattar det. Jag tycker att det här numret är väldigt generöst, det är verkligen rikt. Men just utifrån de här tre orden – jag tror att jag tänkte på det här med kroppar och tystnad och historia och litteratur. Det kanske är det som Sven-Eric Liedman var inne på lite grann också. Jag tänker på det som att litteratur kan ta vid ungefär där historien slutar. Det låter lite svulstigt kanske. Men om man tänker sig texter som det exempel du har i din text Aino, om att våldtäkt inom äktenskapet inte fanns, för att det fanns ingen lag mot det då. Så därför fanns inte våldtäkt inom äktenskapet, i en bemärkelse. Det är så intressant att tänka på den tystnaden som uppstår. Det förekommer i flera av texterna en tystnad. Inom familjerna till exempel, det är den värsta tystnaden. Den finns hos Pleijel och hos Nordenhök i Utlertexten och hos dig i din text, Aino. Men så finns här också en tystnad som liksom är utanför historien. Vad vi inte kan veta om historien. Okunskap som inte är en okunskap, mer en kartläggning av vad vi ens kan veta om historien, när det finns såna lagar. Eller vad som definierar en människa. En slav till exempel kunde inte mördas för det var inte en människa utan en ägodel. Det var så lagen såg ut då. Hur ska man handskas med det?
Så det blir en väldigt pressande tystnad utifrån de här lagarna men också inifrån, familjerna och kroppen. Kanske som med din farmor och hennes stammande, Aino Mellan de här två pressande tystnaderna uppstår det nån slags historia, eller kanske snarare då: det man kan prata om. Det som är så tydligt är också att historien är helt genombruten av alla de här rösterna och stämningarna och dofterna; litteratur, empati, inlevelseförmåga. Jag tänkte mycket på familjer, traditioner och tystnader kanske man kan säga snarare än kroppar. Det var ju så uppenbart att kropparna var centrala.
MK: Det är jätteintressant. Som du säger, det här med Nordenhöks text där hon gör en slags poetisk intervju med den tyska poeten Anja Utler, där handlar det mycket om tystnaden i Tyskland, ett tystnadsarv som det verkar som Anja Utler relaterar till i det hon säger. Kanske finns det i Malin Nords text också.
SG: Ja, jag kan tänka mig att den där tystnaden är kopplad till en massa kvinnliga erfarenheter. Som i den här texten om kvinnokampen och rösträtten.
MK: Lydia Wahlströms text, en arkivtext.
SG: Hela argumentationen kring vad man kan sätta ord på, vad som är känslor, vad som är erfarenheter, vad som är kunskap. Den här kampen.
Katarina Leppänen: Intressant, för just tystnaden är ett av de teman som jag fastnade för i de här texterna. Men först tänkte jag säga nånting om numret i stort. Det är ett väldigt bra komplement till Sven-Eric Liedmans inledning idag som kopplar till de stora händelserna. Det här kopplar snarare till de privata händelserna, familjehistorier, till en annan typ av samtidighet. Båda sakerna sker kring det här numret. Sen är det förstås intressant att det är kvinnor som skriver i numret för att det här med manliga redaktörskap och kvinnliga redaktionssekreterare är nånting som också har diskuterats idag. Det att man bjuder in till att nu skriva om olika årtionden gör också att alla texter blir väldigt samtida, även de äldre texterna känns på något sätt samtida. Då blir det relevant att titta på vilka frågor det är som vi i dag tycker är intressanta ur Ord & Bilds historia? Det är naturligtvis precis det som engagerar oss idag. Det handlar om genusfrågor, fattigdom, kvinnors rätt att bestämma över sin egen kropp, flyktingfrågor, minoritetsfrågor och om gränsernas godtycklighet. Det tycker jag kommer fram väldigt väl i artikeln om Nordkalotten [Malin Nords text, red:s anm.]. Hur språk, identitet och nationalitet är nånting som för de som drabbas av gränsernas hårdhet kan verka helt godtyckligt men som ur nationsperspektiv är väldigt viktigt. Rättighetsnationalitetsperspektiv och så vidare. Som idéhistoriker tycker jag att det är viktigt att våra samtida diskussioner får det här djupare historiska perspektivet. Det ger nånting till debatten idag att vi också kan se den historiska förändringen, och ibland kanske oförändringen. Det vill säga kamper som fortfarande är väldigt aktuella för väldigt många finns i det här 125-årsnumret. Både i sin historiska rätt men också tolkat genom dagens perspektiv. Sen blev jag intresserad på ett sånt där historikersätt av de artiklar som inte alls hade gått idag. Alltså, vad är det för frågor som Ord & Bild under 125 år har behandlat som vi helt enkelt inte alls skulle känna igen som intressanta? Men det är ju kanske ett annat nummer.
MK: Vi gör ett inverterat jubileumsnummer.
KL: Ja, nej, det kommer kanske inte att sälja så bra. Det kommer kanske inte att vara intressant för alla andra.
MK: The dark issue.
KL: The dark side. Ska jag säga nånting om tystnaden? För det var nånting som slog mig. Jag satte mig och läste det här numret från sidan 1 och framåt och när jag kom till 1990-talet så insåg jag att tystnaden är ett tema som finns i nästan varje artikel. Det som väckte det här var Mara Lees text där hon pratar om ”Me so horny”, obscenitetsrättegången som förs mot 2 Live Crew, där hon skriver så här på sidan 137:
Även om jag, när det begav sig hade känt till Gates försvar av bandet, hade hans ord inte gjort någon skillnad. Jag undrar över de kroppar som egentligen gör jobbet i nämnda låt, men som varken nämns i Gates försvar eller som omfattas av hans subversiva strategi.
Det här är en rättegång mot en rapakt, en artist, deras låtar, sexismen men där på nåt sätt Mara Lee skriver in den här totala tystnaden kring kvinnorna som den här raptexten handlar om. När jag läste det började jag tänka tillbaka på de andra artiklarna. Bland annat Lydia Wahlström där hon faktiskt på ett sätt känner ett behov av att tolka Fredrika Bremers tidigare feminism utifrån den tystnad som Bremer har i sina texter. Hon skriver in sig själv och sin egen feminism i Bremers feminism och ger röst åt det som är tyst i Bremers tidigare text. Det blir en intressant, nästan lite rundgång.
MK: Stafett på något sätt, ge-röst-stafett.
KL: Ja, ge-röst-stafett. Det finns ju också i Utler den här tystnaden i landskapet, som nästan skriker av ångest men som i deras diskussion lyfts fram som en tystnad. Den finns också i Pleijels text i form av lögnen. Lögnen är också en slags tystnad om det som har skett och en omskrivning av det.
MK: Jag tänkte fråga dig Sofia, Sven-Eric Liedman nämnde det dokumentära numret som Martin Engberg var redaktör för [nr 5 2010, red:s anm.]. Jag tänkte på det eftersom det är ofrånkomligt att man försöker få syn på sin egen samtid, det man just har producerat, vilket ju är, som Sven-Eric Liedman också sa, väldigt svårt. Men två nyckelord som åtminstone jag har tänkt på med det här numret, det är just det dokumentära och det självbiografiska. Det kan också vara litterära genrer. Så Sofia, har du tänkt nånting på litterär genre i samband med numret?
SG: Vad glad jag är att du frågar just det! Ja, det har jag. Jag har också tänkt: hur ska jag prata utifrån litterära genrer utan att det blir tråkigt och insnöat? Jag var på en begravning i går i Värmland och skulle förklara som vanligt vad jag gör. Jag kunde helt enkelt inte riktigt förklara så då sa hon, min släkting som jag pratade med för första gången: vi säger att du skriver böcker helt enkelt. Då sa jag: fast det gör jag ju inte. Jag gör allt utom just det. Jag tänkte på ordet genre i förhållande till det samtalet. Det är nånting med genrer i det här numret som jag tyckte var jätteintressant. Hur varje person har tagit sig an sitt decennium och vad som händer också med genren när man får ett uppdrag. Det var kanske det jag menade med anspråksfullt och generöst. De vill alla verkligen göra något med sitt decennium, med texten om det decennium de fått i uppdrag att ta sig an, och i uppdraget låg ju också att hitta en form för det. Och det har uppstått en massa genrer här, eller det finns kombinationer åt många håll. De flesta förhåller sig väldigt fritt i genrefrågan. Du gör det, Aino, och Jila Mossaed gör det också i sitt bidrag. Sedan finns den här poetiska essän som är Hanna Nordenhöks, eller samtalet eller transkriberingen. Jag tycker det är väldigt intressant i koppling till just kunskapande och vad man traditionellt tänker är kunskap eller kunskapsgenre. Och att det just inom forskning händer mycket, att Hanna Nordenhök faktiskt doktorerar på det här sättet. Jag är ju indragen där förstås så det är klart att jag ser på det lite extra mycket kanske.
MK: Ja, genom ditt jobb på Akademi Valands Litterär gestaltning?
SG: Ja, kanske att formen ibland skapar förutsättningar för vad man kan tala om. Jag tänkte på den här tystnaden. Ett sätt att bryta den på är ju att skriva och berätta. Och det som du, Aino, är inne på med den här klassresan, den här dubbelheten när man också måste vända sig bort lite grann, det här sveket som det kan vara att berätta om nåt som är så viktigt för en men att man också måste distansera sig från sin familj eller nånting för att kunna berätta om det. Man upplever att det finns ett svek eller en skam i det där och det är också intressant. Det finns två sätt, ett är att börja skriva och ett annat sätt är att helt enkelt göra som ni redaktörer har gjort, man ställer en fråga till någon annan: ”men vad tänker du?”. Drar in nån helt enkelt. Ger ett uppdrag att skriva.
MK: Jag skulle vilja passa över till Aino om det här med att skriva om och använda sina äldre släktingar eller sig själv, att ha det som material när man skriver. Du skriver ju om det i din text också. Det finns partier som handlar om dem och så finns det partier där du resonerar runt hur svårt det är att veta nånting egentligen. Kan du bara berätta lite om det?
AT: Ja, det är det att jag tar mig friheten att säga hur det var. Det är det ena problemet. Det andra problemet är detta, och det vet jag att jag som författare inte är ensam om, det är andra författare som har samma känsla av förlust. Att man har ett eget minne, det är sensuellt, det är dofter, det är ljus, det är ljud, det är allting. När man skriver minnet sätter man upp en barriär som sen växer sig allt högre tills den blir helt ogenomtränglig. Man har bara texten kvar till sist. Det är det andra problemet. Men det största problemet är detta att ta sig friheten att säga hur det var. Det är ett ansvar. Samtidigt kan man tänka sig att det skulle inte finnas alls annars. Åtminstone i min släkthistoria finns det ju inget dokumenterat utan detta är vad jag har erfarit, vad jag har hört, vad jag i viss mån har kunnat researchat. Berättelsen skulle inte finnas överhuvudtaget. Det skulle vara blankt, det skulle vara ett vitt fält som ingen ens skulle veta att det fanns ett vitt fält där. Det gäller inte minst mina historiska romaner Hjärtblad, En gränslös kärlekshistoria och nu senast Helmers vals. Det är tudelat det här. Jag känner också ett ansvar att berätta de här historierna. Jag tänker så här, den största, alltså Selma Lagerlöf, hon skrev om kavaljererna på ett sånt sätt så vi aldrig kommer att glömma dem. Hade hon inte skrivit dem på det där sättet, som sannolikt är väldigt lögnaktigt till stora delar, så hade vi inte haft de berättelserna. Och de riktiga kavaljererna de sjönk bara ner i mossan och försvann på ett väldigt tidigt stadium. Jag tycker det är viktigt att diskutera det här därför att man får inte fara för våldsamt fram. Jag försöker i alla fall vara så korrekt det bara går, försöker verkligen researcha allt vad jag kan. Men jag kan ju inte ens researcha fram hur jag tänkte 1970 riktigt. Så det är vanskligt.
MK: Aino, du är också en av de jubileumsskribenter som faktiskt har valt att väva in lite gamla nummer av Ord & Bild i din text. Ulrika Knutson utgår också från Ord & Bildtexter. Du besökte oss här på redaktionen, vi har vår redaktion på tredje våningen här i Lagerhuset, en dag i somras och satt och läste igenom de inbundna årgångarna. Kan du säga nånting om läsningen av åren 1900–1909?
AT: Ord & Bild har alltid varit liksom först. En väldigt viktig tankeskrift och viktig för den intellektuella utvecklingen. Men samtidigt, när jag läser de enskilda artiklarna från den här tiden så är det en annan värld jämfört med den jag kommer ifrån, uppe i glesbygden i Malung, skinnarland. Det finns en väldig spänning här. En del av artiklarna är lite prudentliga och självgoda men det finns också en väldig upptäckarglädje som är rolig, både intellektuellt och rent fysiskt. Dock, det här fruktansvärda haveriet med Andréexpeditionen som skedde, 1897 var det väl de gav sig iväg, det slutade med en förskräckelse därför att de inte ens hade provkört ballongen. Nånstans visste de väl utan att veta det, att det skulle gå åt skogen. I någon av de här årgångarna läser jag om en annan man som jag tyvärr har tappat namnet på, som ger sig iväg till Sibirien för att se vad som har hänt, om han kan få fatt i dom. Det är först på 1930-talet man hittar dem på Vitön. Ingen vet nånting och det spekuleras vilt så han ger sig iväg till Sibirien för att se om de har flutit i land där. Då kommer han i kontakt med det ryska förvisningssystemet, det som var föregångare till Gulagarkipelagen. Och sen är det Ellen Key som ger sig ut på fotvandring i Värmland. Hon går där i veckotal, hon är turist i Sverige, en lite lyxig turist kan man tänka sig när man vet hur folk hade det. Det är en härlig naivitet och friskhet också i de här artiklarna.
MK: Jag skulle vilja runda av med att fråga Katarina och Sofia – du var inne på det Katarina, frågan om vad det är som saknas. Vad skulle ha kunnat vara med som inte är med? Om vi tänker oss ett 130-årsjubileumsnummer, vad skulle kunna dyka upp där? Vad tror ni på när det gäller strömningar inom idéer och strömningar inom litteratur? Vilket håll har Ord & Bildskutan kantrat över åt då?
KL: Jag har inget svar på den frågan men däremot tänkte jag komma tillbaka till det där med kroppen. Det är mycket möjligt att det är en sån sak som ytterligare accentueras. Jag tycker att i det här numret är det redan uppenbart att kroppen är en slags projektionsyta, i den sista artikeln av Evelina Johansson [i 125-årsubileumsnumret, nr 4 2017], alltså som ofrånkomlig för politiska projekt och feministiska projekt. Det tror jag är nånting som kommer att fortsätta. Jag tänker också på det som Mikael Niemi säger om Tornedalen och finskan, där slår det an en personlig reflektion, att det är ju inte de här tillskrivna egenskaperna som i sig är minoritet utan det är ju tolkningen av det. Finskan betyder någonting helt annat på Mikael Niemis kropp i Tornedalen än vad den gör på min kropp till exempel. Jag tror att det här är nånting som vi kommer att jobba med ett tag. Och jag tycker att där blir det väldigt intressant med den historiska genomgången kring materialism och nymaterialism och feministisk teoris vilja att alltid se sig själv som progressiv och framåt. Då behöver man arbeta på något sätt också med det materiella.
MK: Vad säger du Sofia?
SG: Den där frågan var inte med bland dem du skickade igår. Det är väldigt svårt att svara på en sån fråga. Jag tänkte att du själv kanske skulle kunna försöka?
MK: Nej, men jag spetsar till det istället. Du var inne på det här med genrer och att många texter förhåller sig väldigt fritt till genre. Det är flera som är nån slags hybrid, eller vad man vill kalla det, mellan poesi och intervju eller dokumentär poesi. Är det hett om fem år, Sofia?
SG: Jag tänker att om fem år så har toleransen ökat för det här. Vad man ser som en akademisk text eller en dikt. Att folk, och med folk menar jag då kanske unga människor, inte är lika besatta av genrer som vi. Och med det sagt vill jag också säga hur otroligt svårt det är att se fem år i framtiden. Det är helt omöjligt. Jag tänker att det är så för fler än mig, att allting är så snabbt och oförutsägbart och lite skrämmande. Nu pratar jag om allt, politisk utveckling och liv. Att det i ett drömscenario är nånting vi hanterar bättre. Det finns ett annat ord som vi inte har kommit in på som dyker upp i flera av texterna, det är galenskap, att tiden är galen. Att nationen är galen och biter sig själv i svansen skriver Tung Hermelin. Jila Mossaed skriver också nånting om att tiden är galen och allting bara flyter ihop. Det är den här osäkerheten som är ganska svår att leva med. Jag är ganska positivt lagd så jag vill gärna tro att om man på nåt vis förmår hitta ett sätt att vara i den där osäkerheten … Om det kan få fortsätta att vara så här osäkert men ändå ännu öppet då tänker jag mig att det finns en väldig potential i det också. Nyckeln är att man uthärdar och håller om varandra.
MK: Det är en jättefin samtidsbild att sluta det här 125-årsjubileumsprogrammet i.
Digitalt jubileumsbibliotek publiceras med stöd av Göteborgs Stads projektstöd Pronto.