Av Evelina Johansson
Nina Björk
Drömmen om det röda – Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek
Wahlström och Widstrand (2016)
Den som vänder sig till Drömmen om det röda – Rosa Luxemburg, socialism, språk och kärlek för att komma Rosa Luxemburg inpå skinnet kommer att bli besviken. Så även den som hoppas på en detaljerad diskussion av Luxemburgs teoretiska gärning och politiska position. I sin nya bok agerar Nina Björk varken intim biograf eller marxistisk exeget. Som läsare erbjuds vi förvisso glimtar av den polskfödda aktivisten, agitatorn och marxistiska tänkarens liv och verk – av det första genom rörande stycken ur dagböcker och fängelsebrev till vänner, familj och älskare och av det andra genom Björks diskussion av Luxemburgs inställning till bland annat reformism och politisk organisering – men det är inte detta som utgör bokens raison d’être. Så, om det varken rör sig om en regelrätt biografi eller en teoretisk djupdykning, vad är det då för bok som Björk har skrivit?
Drömmen om det röda kan förstås som ett försök från Björks sida att hitta en kamrat att göra henne sällskap i det egna tänkandet. Det rör sig om ett tänkande som befinner sig i korsningen mellan socialism, feminism och kärlek, i en tid när en väsentlig del av vänstern och den feministiska rörelsen har rört sig bort från det emancipatoriska upplysningsprojekt som dessa rörelser var en kritisk del av under Luxemburgs tid. Att Björk vänder sig till just Luxemburg handlar, som hon själv formulerar det, om en vilja att fånga det frusna ögonblick av möjligheter som hon representerar, åren innan det blodiga första världskriget då socialdemokratin fortfarande förespråkade internationell solidaritet arbetare emellan snarare än lojalitet med den egna nationen och då tron på den kommande revolutionen inte bara var stark; socialisterna i Europa var förvissade om att en annan ordning var flämtande nära. Så blev det inte. Men det som inte har blivit har alltid en potential att bli och Björks bok drivs av en vilja att återuppliva de revolutionära gnistor som Luxemburgs samtid genererade men inte lyckades hålla vid liv och omvandla till en samhällelig revolution. Det handlar om att ge nutiden en injektion av Luxemburgs förhoppningar om förändring, med utgångspunkt i hennes övertygelse om att en lyckad revolution står på en grund av misslyckade emancipationsförsök i det förgångna. Björk beskriver sitt projekt på följande vis:
Hon levde i går, jag lever idag. Alltså tänker jag utifrån ett annat sammanhang än det som var hennes. Hon har gett mig mycket: jag vill också ge henne någonting. Jag tänker att jag kan göra det genom att berätta om den marxism som hon trodde på och den tid som var hennes: genom att bära hennes ord vidare in i vårt sekel och låta dem möta vår samtid. Jag vill tänka vidare genom hennes liv och ord – jag vill försöka göra henne mindre död.
Vilken samtid är det då som Björk låter Luxemburgs ord möta? Drömmen om det röda är delvis en uppgörelse med en socialdemokrati som sitter i kapitalets knä och som talar om svenska arbetares konkurrenskraft snarare än om att arbetare i alla länder bör förena sig. Boken är även ett angrepp mot vår tids dominerande feminism à la Feministiskt initiativ som tenderar att likställa överskridandet av normer med radikal politik och som glömmer bort att politisk förändring kräver politisk konstruktion och inte bara idealistisk dekonstruktion. Dessa teman är på inget vis nya för Björk som, efter att ha gjort en hel generation till konstruktivister med den moderna klassikern Under det rosa täcket (1996), de senaste åren har argumenterat för en politik grundad på erkännandet av kroppens begränsningar snarare än på ett idogt hävdande av kroppen som blott en konstruktion, och som överhuvudtaget är långt mer intresserad av klass än av kön som utgångspunkt för radikal samhällsförändring. Även om kön och etnicitet på ett effektivt sätt har inkorporerats i kapitalismen är en emancipatorisk kamp med dessa två kategorier som utgångspunkt inte i sig antikapitalistisk, enligt Björk.
Trots att jag i stort sympatiserar med Björks diagnos av samtiden och med hennes teoretiska ingångar, uppstår vissa frågor kring vad detta ontologiska konstaterande innebär för Björks förståelse av politisk kamp. För övertygelsen om att kön och etnicitet inte tillhör kapitalismens logik på samma sätt som klass gör innebär rimligtvis också att de inte heller i sig bör förstås som kapitalismens bundsförvanter. Således kan en antirasistisk eller en feministisk kamp välja att alliera sig med både revolutionära och konserverande krafter. Denna möjlighet är emellertid inte någonting som Björk lyfter fram, vilket resulterar i att den motsättning som uppställts mellan identitetspolitik kontra klasskamp tycks accepteras okritiskt. Att kön på en abstrakt teoretisk nivå inte har något med kapitalism att göra är jag benägen att hålla med om, men det faktum att kön och kapitalism på ett historiskt plan är intimt sammanflätade borde vara skäl nog till att undersöka och uppmuntra möjliga politiska allianser. Björk tycks låta en abstrakt sanning om kapitalismen automatiskt övergå till en konkret sanning om politiska allianser och strategi. För någon som vill bidra till förändring blir premierandet av abstrakta sanningar problematiska ur en strategisk synvinkel.
Dessa anmärkningar betyder emellertid inte att jag vänder mig mot själva den vändning från konstruktion till kropp och från kvinna till klass som Björk har gjort. Vändningen har emellertid stött på motstånd och har ömsom beskrivits som nykonservativ biologism och ömsom som mossig marxism. Den senare anklagelsen kommer bland annat från Per Wirtén som i Expressen (22 september, 2016) skriver att Björks nya bok påminner honom om varför han ”tillhör vänstern, men inte är marxist”. Jag tar med mig någonting helt annat. I Drömmen om det röda visar Björk – utan att inta den bokstavstroendes position – hur en vänster utan marxism är tandlös och hur insisterandet på kroppens gränser inte självklart sammanfaller med en konservativ position utan i själva verket kan vara utgångspunkten för en radikal politik. Detta gör hon inte minst genom en diskussion av materialismens och moralens vikt för det politiska.
Björks materialism är – liksom Terry Eagletons, en av hennes teoretiska förebilder som lustigt nog inte nämns varken i den löpande texten eller i bokens referenslista – tvåfaldig. Det rör sig delvis om en historiematerialistisk position, där fokus ligger på produktionsförhållandenas betydelse för historiens utveckling. Men det rör sig även om en kroppens materialitet och en övertygelse om att människan – på grund av vissa grundläggande behov – inte är helt fri. Eller som Björk uttrycker det: ”Människan är aldrig helt fri eftersom hon är en behövande varelse. En sten kan vara fri för en sten är inte en levande varelse. En sten har inga behov”. Detta konstaterande är emellertid inte det samma som biologism, där en direkt koppling antas föreligga mellan kroppens betingelser och vårt samhälles aktuella form. I motsats till den biologiska determinismen beskriver Björk människan som ”den friaste av de levande arterna eftersom hon kan välja vilka vägar hennes ofrihet ska ta”. Vi kan, till exempel, välja om vi ska värna om alla människors sårbarhet eller om vi ska bygga ett system där vissa klasser lever på exploateringen av andra kroppars arbete, inte sällan med döden som konsekvens. Kroppen har vissa gränser, men kulturen kan träda över dessa gränser, vilket innebär kroppens utplåning. Huruvida vi vill träda över dessa gränser eller inte tillhör moralens domäner.
Till skillnad från den ”mossiga” marxistiska positionen som Björks åsiktsmotståndare tillskriver henne, ser Björk problem med den strikt antimoraliska positionen som under lång tid har förknippats med den marxistiska idétraditionen. Lika mycket som Björk kritiserar en urvattnad socialdemokrati och en identitetspolitisk feminism går hon alltså – om än inte lika tydligt – till angrepp mot en ekonomistiskt lagd vänster som, med bas i en vulgärversion av historiematerialism, inte erkänner politikens moraliska aspekter. Denna kritik låter Björk på ett lika subtilt som kraftfullt sätt långsamt växa fram genom Luxemburgs politiska biografi.
I början av sitt politiska tänkande tog Luxemburg avstånd från det moraliska och menade att moralen inte har någon plats i ett kapitalistiskt samhälle. Den enskilde individens moral gör föga nytta i ett kapitalistiskt system som försätter oss alla i en gemensam vanmakt, som endast kan förändras genom den lagbundna historiska utvecklingen mot kommunism. Efter att hennes SPD beviljade krigskrediter, och således satte nationens bevarande framför klasskampen, förändras dock Luxemburgs teoretiska inställning till att omfatta idén om ett historiskt val. Vi kan välja, krigslån eller inte. Detta eller är avgörande. Socialismen är, som Björk konstaterar, en ”valmöjlighet bland andra” och inte en historisk självklarhet. Och när valet blir en möjlighet får även moralen en plats. Drömmen om det röda handlar om Rosa Luxemburg, men allra mest handlar den om att visa hur och vad vi har valt, var vi har gått fel samt att peka mot möjligheten att välja någonting annat. Vi behöver, som Björk formulerade saken i öppningsanförandet till konferensen Marx 2016 i Stockholm, marxismens skarpa och analytiskt kyliga hjärna. Men efter vår analys måste vi välja, och valet är skarpt: det rör sig om socialism eller barbari, för att tala luxemburgska. I detta val måste vi förlita oss på socialismens hjärta.