Av Andjeas Ejiksson
Den här eftermiddagen är stämningen orolig när jag kommer upp från tunnelbanan vid Syntagma, torget som breder ut sig framför det grekiska parlamentet. En mur av poliser spärrar av trappan som leder upp i den riktningen. Jag går ner i tunnelbanan igen, uppför en annan trappa vid sidan av. Den annars hårt trafikerade gatan är avspärrad i båda riktningarna och på andra sidan ser jag polismuren som står vänd mot torget. Grinden till den botaniska trädgården som gränsar mot parlamentsbyggnaden är däremot öppen så jag tar den vägen.
Jag går hastigt längs grusgångarna i riktning mot konservatoriet. När jag når andra sidan har utgången stängts och jag blir kommenderad till en mindre entré. Även här möter jag bussar fulla av kravallpoliser. Några är tungt beväpnade. Många bär sköldar, hjälmar, skottsäkra västar, skydd för armar och ben. Alltfler gator barrikaderas, fordon parkerar tvärs över körfälten, den allt vidare cirkeln av poliser spärrar av ett allt större område kring parlamentet.
Först senare på kvällen förstår jag att avspärrningen berott på ett besök av Angela Merkel, Tysklands förbundskansler. Jag vet inte om det på något sätt hör ihop eller om det bara är ett sammanträffande att hon dyker upp i Aten samtidigt som invigningen av den första av två utställningar som utgör Documenta 14. Alltså den konstutställning som regelbundet och med ett antal års mellanrum har arrangerats i den tyska staden Kassel sedan 1955. Titeln för den fjortonde upplagan är ”Learning from Athens” och den andra delen öppnar som vanligt i Kassel i början av juni.
Utställningen är inhyst på en mängd olika platser i staden, i muséer, parker och mer eller mindre tillfälligt organiserade utrymmen. Här finns många berättelser, den här börjar på Stavropoulou 15 framför ett stenhus, byggt 1928 i en nyklassisistisk stil som är typisk för Aten. Fasaden är elegant dekorerad. Husets insida är enligt dokumentationen stängd och ett slanglås har demonstrativt fästs genom handtagen till entréns dörrpar. Men det sägs att huset åtminstone är fullt funktionellt som bostad. Taket och de bärande elementen är intakta, husets infrastruktur håller tillräcklig standard.
Fastigheten och den juridiska process som omgärdar köpet och förvaltningen av tomten och byggnaden är konstnären Maria Eichhorns bidrag till den del av Documenta 14 som utspelar sig i Aten. Hon blev uppmärksammad häromåret när hon stängde Chinsenhale Gallery i London. Galleriet bommades igen och personalen fick skriva under kontrakt att de inte skulle arbeta under utställningsperioden och varken svara på e-post eller telefon.
För Documenta har hon istället gett sig in i en juridisk process som syftar till att på obestämd tid förvandla fastigheten på Stavropoulou 15 till en ”okänd fastighet” och överlåta till två konstinstitutioner att förvalta den. Det vill säga en process som syftar till att ingen längre ska inneha rätten att bruka tomten eller huset och att fastigheten inte heller kan säljas eller köpas som ett bostadshus eller en kommersiell lokal. Jag är inte helt säker på vad det innebär men jag antar att det handlar om att på juridisk väg skapa en lakun i stadens kommersiella matris. Men eftersom det inte finns något sådant begrepp i grekisk lag handlar den konstnärliga processen om att använda befintliga lagrum för att generera en sådan bestämning.
Verket kan betraktas i ett sammanhang av konst som kritiskt interagerar med institutionella strukturer och processer i det samhälle som omger den. Jag tänker på Hans Haackes ”Shapolsky et al. Manhattan Real Estate Holdings, A Real Time Social System, as of May 1, 1971” som kartlade och dokumenterade tillgångar och transaktioner hos ett av New York största fastighetsbolag. Verket riktade kritik mot det motsatsförhållande mellan vinstlogik och invånarnas faktiska behov som fastighetsmarknaden skapar.
Ett annat exempel är Martha Roslers projekt ”If You Lived Here …” (1989) där hon tillsammans med bland annat arkitekter och organiserade hemlösa skapade alternativa plattformar och sammanhang för att kritiskt bemöta den massiva omfördelning av både människor och kapital som följde med fastighetsboomen i New York under 1980-talet. Roslers projekt sökte framhäva att vräkningar och ökad utsatthet inte är en slumpmässig biprodukt av gentrifiering men en central del av den. Den spekulationsdrivna stadsbyggnaden tycks med andra ord sällan, om någonsin, organisera staden med utgångspunkt i dess invånare. Särskilt inte dem som lever utanför samhällets mittfåra.
På ett snarlikt sätt iscensätter Eichhorn sitt verk mot bakgrund av en omfattande fastighetsspekulation som har pågått i Aten sedan finanskrisen 2008. Människor som inte längre haft råd att förvalta sina hus har lämnat dem och de övergivna fastigheterna har i sin tur köpts upp av ofta internationellt etablerade bolag. Eichhorn vill manifestera en kritik och ett slags motstånd mot fastighetsspekulationen och den medföljande gentrifiering som hon förmodar följer med den. Frågan är förstås vad verket gör? Kommer det verkligen fungera som ett hinder för exploatering av stadsdelen? Finns det inte snarast en risk att det approprieras i en gentrifieringsprocess som ett sätt att höja områdets status?
En sak som skiljer Eichhorn från Haacke och Rosler är att de senare iscensatte sina kritiska projekt i den stad de levde och verkade i. Jag menar inte att det är nödvändigt för att ge Eichhorn trovärdighet eller att det skulle göra hennes projekt mindre verkningsfullt, men jag upplever verket som en framförallt symbolisk gest. Det vill säga ett sätt att peka ut en situation och generera ett exempel – såhär skulle man göra. Men exempel och symboler är ofta godtyckliga och deras betydelser förskjuts lätt i endera riktningen.
Efter min irrfärd genom en botanisk trädgård, efter mötet med den polisiära säkerhetsapparat som omgärdar ett för många oönskat statsbesök, har jag svårt att inte läsa Eichhorns verk som ett uttryck för just det konfliktfyllda sammanhang som Documenta 14 befinner sig i, som jag själv befinner mig i och är en del av. Då framstår huset på Stavropoulou 15 snarast som en sublimering och som en produkt av ett utställningsprojekt som riskerar att cementera snarare än kritiskt reflektera en geopolitisk hegemoni.
Bara någon dag efter att utställningen hade öppnat publicerade nättidskriften e-flux ett öppet brev (länk här) som riktade sig till besökare och medverkande i Documenta 14. Uppropet, som undertecknats ”Artists against evictions”, uppmanade läsaren att se bortom utställningens trots allt prydligt iscensatta sammanhang och istället uppmärksamma de prekära förhållanden som många människor – konstnärer, migranter och andra – lever under i Aten. Hur de ockuperade byggnader som fungerar som självorganiserade bostäder, mötesplatser och kultursammanhang är ständigt hotade av razzior och nedstängning och hur asylsökande och papperslösa interneras i läger (min översättning):
Vi ber att ni först utforskar Aten och sedan lär av oss. Genom att blint medverka stödjer ni den gyllene gettoiseringen av våra bostadsområden, vräkningen av våra kollektiv och de patriarkala system som trampar på våra fingrar när vi försöker bygga en egen självuppehållande arkitektur.
Begrunda er medverkan och er roll i dessa evenemang som implicit stödjer och legitimerar borgmästarens och statens handlingar.
Om ni ignorerar vårt upprop innebär det att ni också urskuldar det krig som förs mot gräsrotsinitiativ.
Vi ber om ert stöd och er solidaritet i att:
Stänga lägren, inte de ockuperade husen
Verka i solidaritet med alla ockuperade byggnader
Riva det skamliga avtal som träffats mellan EU och Turkiet
Öppna gränserna
I texten ”Konsten i den totala byråkratiseringens tidsålder” som nyligen publicerades i Ord&Bilds temanummer om byråkrati utforskar Lisa Rosendahl hur samtidskonsten formas av de administrativa ramverk som stödjer och omger den. Något förenklat tycks det globala sammanhang som många konstnärer idag verkar inom, i motsats till vad man kunde tro, snarare innebära standardisering än mångfaldigande av perspektiv. Även om konstvärlden inbegriper alltfler aktörer från alltfler delar av världen bygger villkoren för konstnärens, curatorns och institutionens synlighet fortfarande på det västerländska konstetablissemangets legitimitetskriterier, i sin tur alltmer homogena genom professionalisering och standardisering. Texten landar i en fråga om det är möjligt att skapa konstinstitutioner som inte definieras av denna neutralisering och som förmår etablera ömsesidiga relationer med de sammanhang och platser där de är situerade.
Det vore alltför för enkelt att säga att Documenta 14 spricker i sin ansats att ”lära av Aten” just mot bakgrund av de förhållanden som Rosendahl beskriver sin text, samtidigt verkar det inte som att Documenta än så länge har lyckats skapa en sådan ömsesidighet med sitt sammanhang som texten efterlyser. Kan det vara så enkelt att det saknas tid? Eller saknas det utrymme på den globalt etablerade konstscenen för ett sådant engagemang och faktisk solidaritet? Jag vet inte. Det finns trots allt många andra historier att berätta och det återstår att se vilken roll Documenta förmår spela i den situation där utställningen äger rum.