It Came From the Closet: Queer Reflections on Horror
Feminist Press NYU (2022)
Red. Joe Vallese
Publicerad i Ord&Bild nr 5 2023
Av Erika Söderberg
how are we to think about the complicated relationship between the queer community and the horror genre? How can we find such camaraderie in the very thing that so often slights us?
– Joe Vallese
Vad innebär en queer läsning av Jaws, kultskräckfilmen i vilken en haj terroriserar idylliska stränder på en fiktiv ö utanför Cape Cod? Vad döljer sig egentligen bakom Michael Meyers mask i Halloween?
I antologin It Came from The Closet: Queer Reflections on Horror reflekterar tjugofem författare kring skräck och queeridentitet utifrån den egna upplevelsen. Exorcismfilmer, slashers, skräckkomedier, body-horror och gore. Filmerna tillhör olika genrer och innehåller olika monster, men essäerna delar samma utgångspunkt – hur den queera blicken ser på skräck. Antologins redaktör Joe Vallese reflekterar kring skräckfilmstittandet under sin egen uppväxt, hur riten fungerade som en temporär bro mellan honom och hans äldre bröder. Under speltiden av en skräckfilm var Vallese för tonårsbröderna mest lik den ”normala” lillebror de ville ha – hård och blodtörstig. Syskonen satt tillsammans framför TV-skärmen, men såg de samma film? Skillnaden mellan en normativ och en queer läsning av skräck ligger möjligtvis – utöver o/intresset för bröst och blod – i vad som faktiskt uppfattas som skräck i filmerna: Monstret i garderoben eller handen som rycker upp dörren.
I antologins första del, ”An Excellent Day for an Exorcism”, behandlar texterna frågor om kontroll. S. Trimble reflekterar med skärpa och humor kring genus i The Excorcist (1973) utifrån sin egen upplevelse av att växa upp som queer i en evangelisk församling. Trimbles första och enda ”drag-performance” var som Jesus i ett påskspel. Mitt i ett köpcentrum under påskruschen besteg hon berget Golgata. Skräck, förstod Trimble redan som ung ”wasn’t just about monsters doing bad things. It’s also about doing gender badly. It’s about the threat and thrill of getting it wrong.”
I The Exorcist inkallas exorcisten, den patriarkala fadern, för att kontrollera den demonbesatta flickan Regan, få henne att sluta upp med att klättra på väggarna och tala med en mörk röst. Trimble relaterar skildringen till den queera upplevelsen av uppror och den evangeliska kyrkans våldsamma omvandlingsförsök.
Carmen Maria Machados text ”Both Ways” är ett lyriskt försvarstal för skräckkomedin Jennifers Body (2009). I filmen försöker indierockbandet Low Shoulder offra en oskuld till Satan för att nå ära och framgång, men Jennifer (spelad av Megan Fox) är inte så oskuldsfull och blir därför besatt av en demon. Förvandlas, med Machados ord, till ”A sex symbol through a funhouse mirror”. I texten diskuteras identitet och erfarenhet, hur tanken om ”queerbaiting” kan göra mer skada än nytta. Begreppet queerbaiting har sitt egentliga ursprung i 1930-talets Hollywood. När filmbolagen införde moraliska och konservativa branschriktlinjer (the Hays Code) för att kontrollera vad – och vem – som kunde visas på TV, fick filmskapare förlita sig på subtilare tekniker – som blickar och beröringar – för att alludera till ”the love that dare not speak its name”. Queerbaiting refererar idag främst till hur dagens filmindustri utnyttjar detta språk för att tjäna pengar på en queer tittarpublik genom att antyda, men aldrig bekräfta, en homoerotisk spänning mellan två karaktärer. Utanför en filmkontext har begreppet även använts för att rikta kritik mot artister och skådespelare – verkliga personer. Machado menar att anklagelser om queerbaiting ofta bortser från den bisexuella upplevelsen och förutsätter total självkännedom. Hon uppmanar till en förståelse av sexualitet som tillåter den att vara lika fri, mystisk och mångbottnad som grumliga vattendrag, där ”The project of identifying ‘false’ or ‘performative’ queerness is dead in the water. Do not trouble yourself to rescue it. Do not grieve at its graveside.”
Texterna påminner om en väns tankar och känslor under en sen kväll, när eftertexterna rullar och snacksen är slut. De får mig att vilja ge gensvar, leta efter skräckfilmer från min egen barndom. När jag söker i minnet stannar jag vid Black Sheep från 2006, skräckkomedin om blodtörstiga får och ansträngda familjerelationer, där strävan efter det perfekta (genmodifierade) vita lammet får monstruösa konsekvenser. Bland blodfläckade får är den största ondskan en människa, en bror.
Monstret och dess innebörd får plats i antologins andra del, “Monster Mash”. I en essä om The Blob (1988) och Society (1989) berättar Carrow Narby om vårdupplevelsen – av observation, kategorisering, och behandling – som icke-binär, en person och en kropp som motsätter sig tolkning. I The Blob och Society är det skräckinjagande monstret en geléartad köttig klump som absorberar människor. Narby menar att varelsen innebär ett hot mot samhället eftersom den utgör vad Julia Kristeva kallar ”the abject” – det queera som löser upp gränserna mellan jaget/främlingen och subjekt/objekt. För Narby vore denna förening inte skräckfylld, som för karaktärerna i filmen, utan ett eftersträvansvärt tillstånd:
There is no need to make myself vulnerable to scrutiny, interpretation, and judgement by another if I, and said other, are already one and the same. What the blob offers is intimacy without legibility. Not the eternal separation of annihilation but just the opposite: the end of solitude.
Antologins två mittavsnitt, ”Fatal Attractions” och ”Whatever You Do, Don’t Fall Asleep”, är de mindre minnesvärda av de sammanlagt 5 avsnitten. Värd att nämna är Sumiko Saulsons text om svart smärta och synlighet i relation till filmen Candyland. Även Grant Suttons text, som reflekterar kring sex, säkerhet och Friday the 13th Part II (1981) – hotet från Jason; “the ultimate power top”, står ut. Men kanske kan den upplevda segheten förklaras av att mitt intresse dras mot antologins sista del, ”Final Cuts”, som är riktigt skarp.
It Came From the Closet avslutas, naturligtvis, med slashern. Vad kan vara mer skräckikoniskt – och intressant utifrån en subversiv läsning – än subgenren vars utmärkande drag består av en maskerad övermänsklig mördare, ett vasst vapen, och en ensam överlevande tjej – en så kallad ”final girl”. Även om inte alla filmerna i avsnittet ”Final Cuts” tillhör genren, så behandlar texterna sår – kroppsliga och själsliga. I Eyes Without a Face (1960), en film om en far som försöker transplantera ansikten på sin brännskadade dotter, ser Sachiko Ragosta sin egen upplevelse som trans “Transness is not a masking but rather an unmasking, a stripping of a performance expected of us by way of biological essentialism.”
Richard Scott ser i den knivsvingande mördaren från filmserien Halloween (1978), Michael Myers, den queera blicken som smyger bakom buskar och kikar in i kärnfamiljens vardagsrum. Jude Ellison S. Doyle skriver om bodyhorror och filmen In My Skin (2002), hur självskadande kan handla om att återta kontroll: ”Why does any animal chew its own leg off? Because it’s trapped.” Och Viet Dinhs text om Sleepaway Camp (1983) hyllar i form och innehåll Susan Sontags Notes on Camp (1964) såväl som ”camp” i skräck.
Bland antologins texter finns det en som verkligen sticker ut. Den röda tråden som går genom antologins texter – den queera blicken som ser på skräck utifrån den egna upplevelsen – försvinner delvis i Will Stocktons text om Child’s Play (1988). Denna text skapar obehag, eftersom den till stor del är en observation av Stocktons adoptivson. Essän diskuterar barnlek med dockor och hur länge det kan uppfattas som normalt. I filmen Child’s Play är dockan Chucky besatt av en seriemördares ande. När Stocktons 15-åriga adoptivson kommer hem med dockan är det inte den som Stockton är rädd för, utan sonen. I en redogörelse för sonens vredesutbrott styr Stockton läsarens blick att tillsammans med mobilkameran observera och dokumentera sonen. Det känns utlämnande och främmandegörande på ett sätt som skaver mot de övriga texterna i antologin. Vem är det som tittar? Var är monstret? Och var är redaktörens ansvar?
Som i nästan varje antologi finns det toppar och dalar, en puls som lever, där inledningen och slutet är höjdpunkterna. It Came From the Closet håller sitt löfte om att belysa förhållandet mellan skräck och queeridentitet på ett mångfaldigt och problematiserande sätt. Det är spännande, engagerande läsning som väcker nyfikenhet. Även filmer jag aldrig hade fått för mig att se, på grund av äcklighetsfaktorn, blir fascinerande genom författarnas personliga reflektioner. Inte så konstigt. Det är ju sällan man ser på skräckfilm ensam.