Verkförteckning
Jenny Tunedal, Dröm, baby, dröm (W&W 2022)
Iman Mohammed, Minnen av infraröd (Norstedts 2022)
Niko Erfani, Varv (Bonniers 2022)
Sorin Masifi, Staten Systrarna Dikten (Norstedts 2022)
Athena Farrokhzad, Åsnans år (Bonniers 2022)
Lennart Sjögren, Det röda äpplet. En dikt (Bonniers 2022)
Ingela Strandberg, Ingenstans mitt segel (Norstedts 2022)
Eva Ström, Jag såg ett träd (Bonniers 2022)
Göran Sonnevis, För vem talar jag framtidens språk (Bonniers 2022)
Ida Börjel, Ringa hem (Ariel förlag 2022)
Marit Kapla, Kärlek på svenska (Teg publishing 2022)
Av Jenny Högström
”Något gammalt, något nytt, något lånat, något”… ja, här ska det tydligen vara ”blått”, ibland med tillägget ”fått”, men jag har alltid tyckt att ”bytt” passar bättre. Skit samma. Saken är den att jag ska skriva om poesiåret 2022 i den svenska utgivningen genom ett antal nedslag och försöker hitta en bra sammanfattning. Då tänkte jag att denna dumma lilla ramsa skulle passa bra. För poesiåret rymmer såväl poeter som är gamla som gatan – som Göran Sonnevi och Ingela Strandberg, ja till och med Kristina Lugn med en postum diktsamling – som ett antal unga diktdebutanter. Det är en utgivning där det lånade i form av exempelvis dokumentära inslag, citat och samplingar spelar en betydande roll. Som hos Ida Börjel, vars nya bok Ringa hem (Ariel förlag) kallas för dokumentär dikt. Eller Helena Boberg, vars Röd melankoli (Norstedts) utgår från sjukvårdens språkbruk.
Vad gäller det där sista – blått/fått/bytt/annat – så vet jag inte. Men jag har en möjlig spaning. På Trollhättans poesifestival den 22 oktober läste bland andra Ida Linde, Jenny Tunedal, Athena Farrokhzad och Lina Ekdahl ur sina senaste diktsamlingar som alla utkommit under året. Efteråt sa min vän: vad pratiga alla har blivit. Om svensk dikt förut var åt det jäderlundska hållet, är den idag mer pratig och berättande.
Och inte nog med det, både Tunedal och Farrokhzad avslutade sina läsningar med rim! Vad i…
Så, var det ett starkt poesiår? Det vill jag bestämt hävda. Bland årets Augustnomineringar hittar vi hela två stycken diktsamlingar, inte bara den där enda, pliktskyldiga. Den ena är redan nämnda Jenny Tunedals Dröm, baby, dröm (W&W) och den andra Iman Mohammeds diktsamling Minnen av infraröd (Norstedts). Mohammeds bok är präglad av ellipsen vilket märks redan i titeln, och det utelämnade blir som en skugga, ett avtryck i den befintliga texten. Parallellt med detta tomrum finns en absolut och blodisande konkretion i formuleringar som ”krypskyttar springer som barn leker på gatorna”. Eller som denna, som blivit en global och emblematisk bild för motstånd under höstens massiva protester i Iran: ”under demonstrationen klipper hon av sig den långa flätan”. Mohammed, vars dikter är som lösryckta minnesbilder, filmer som spelas upp baklänges och sinnligt förtätade scener, skriver: ”vi fick tidigt lära oss att inte bearbeta sorgen”.
Jag tänker på de orden när jag läser debutanten Niko Erfani, född 2000, och boken Varv (Bonniers) som kretsar kring trauma och just ett slags bearbetning. Diktjaget brottas med en våldsam familjehistoria vars konsekvenser bärs fram i korta diktrader som allesammans har formen av ett påstående: ”det finns en sorg” och ”hur förlåter man” (symptomatiskt nog utan frågetecken).
Titeln kan, läser jag på förlagets hemsida, delas upp i två delar: ”var” (imperfekt) och ”arv”, och på det midnattsblå omslaget slingar sig silvertråden i titelns bokstäver runt sig själv varv på varv. Den mångtydiga titeln sticker ut i förhållande till dikten i övrigt, en eller ett fåtal diktrader per sida av typen: ”varför fick inte jag ha en barndom” (återigen utan frågetecken). Inte sällan laborerar dikten med paradoxer: ”han är ingen man”, ”han är en man”, ”han är ett svin”. Diktjaget ser sig i spegeln och ser sin förövares anletsdrag. Diktjaget både hatar och älskar sin förövare. Diktjaget både vill och vill inte minnas. Och så vidare. På ett sätt är det hjärtskärande såklart. Men dikten gör liksom ingenting av denna erfarenhet.
I Orissa skrev Ola Julén enradingar som balanserade på det pinsammas gräns. Det var liksom hans grej. Men detta är en konst. För det stora vita utrymmet på boksidorna riktar desto mer uppmärksamhet på det som faktiskt står där. Det kräver skärpa, fokus, någonting extra. Och det har inte riktigt den här boken.
Då är Sorin Masifis debutdiktsamling Staten Systrarna Dikten (Norstedts) desto rikare. Här tillåts sorgen breda ut sig och nyanseras, här ryms människoliv och död, här ryms en hel historia. Masifis dikter är berättande, vardagliga, lekfulla, allvarliga, prosaiska och lyriska om vartannat, med många insprängda citat och referenser; det här är dikt som i högsta grad befinner sig i dialog. Det är en dikt ivrigt sysselsatt med att ”binda samman syntaxerna” och ”binda ihop bitarna” mellan det Kurdistan familjen – liksom Masifi själv – flytt ifrån, och det nya landet; det gamla, krossade livet och det nya, ihoplappade.
I dikten finns föräldrarna, Ba och Da, och två systrar. Den äldsta är död. Den andra är diktjaget som berättar deras historia. Kurdistan omskrivs inte bara som ockuperat land utan som någonting närmast mytologiskt: ”förlusten som upptar alla förluster i sig”. Samtidigt är denna förlust så påtaglig och närvarande att den även kallas för ”den femte familjemedlemmen”: ”Hur vill du ha dina ägg, Kurdistan?” Denna enskilda rad är för mig diktsamlingens höjdpunkt.
Diktjagets mamma, Da, uppmanar sina barn att skriva dagbok: ”man tappar bort sig själv / om man inte skriver ned sig själv”. Det är Da som lär henne dikter utantill och när Da inte kan sova läser Ba högt för henne ur romanen Dimdim. Det är Da som vill att barnen ska leka inom synhåll på gården. Det är Da som säger: ”i varje dikt finns ett hjärta”.
Så, vilket är den här diktens hjärta? Det måste vara den punkt där allitterationerna sammanfaller mellan ramsan ”Dara do dari da” och raden ”Den Dag Du Dog”.
Sorgetemat återfinner vi också i Athena Farrokhzads ömsinta Åsnans år (Bonniers) men i fabelns lekfulla dräkt. Och vem skriver inte om sorg dessa dagar? I ekopoeten Lennart Sjögrens (född 1930) bok Det röda äpplet. En dikt (Bonniers) – som tycks utspela sig på ett ålderdomshem där folk flyttar in och ut, och där döden mycket påtagligt står för dörren – låter det såhär:
Det röda äpplet
hur det en gång glödde
hur det en gång smakade
för den som smakade
kärnorna längst inne
ännu ej helt mogna
hur de då glödde
Det handlar om ett liv som har förlorat sin arom, sin intensitet. Istället för äpplet får vi smaka på orden. Samtidigt har litteraturen förmågan att sträcka sig genom tiden och åter/skapa verklighet. Att framsuggerera det röda äpplet och dess forna glöd.
I Ingela Strandbergs (född 1944) Ingenstans mitt segel (Norstedts) inventerar den halländska poeten barndomens landskap. Precis som Orfeus, som dikten också refererar till, vänder hon sig om. Dikten har dock en oväntad kör: några gamla lador som stått på samma plats sedan poeten föddes. De utgör ett slags landskapets väktare eller monument ”fulla av det övergivna” som bär på minnet om hur det var, vem hon var – men kanske framför allt vem hon är. ”Jag tycker mycket om mitt förflutna” skriver Strandberg med sitt raka, enkla tilltal, ”Det är det enda jag äger som bara är mitt”. Och ladornas orakel säger: ”Du kunde aldrig blivit någon annan”.
Boktiteln är tagen ur en kiasm: ”När mitt segel var kaos / och mitt enda hem ingenstans / Snart är kaos mitt enda hem / och ingenstans mitt segel”.
Dikterna är befolkade av fåglar, hästar, kor, och inte minst av poetens spirit animal, hunden. Det vill säga: ”platsens enkla byracka / kedjad vid universum”.
I den bilden möts hundens låga perspektiv och de verkligt stora, svindlande perspektiven.
”När du någon gång visar upp dig // gör det från det låga”, säger också ladorna, och detta är en både etisk och estetisk hållning som präglar boken i sin helhet. Som liten flicka lärde poeten sig detta av sin far genom att ligga ner på golvet med honom: ”Var inte rädd för det låga // Hälsa på det med vördnad // Inte av medlidande eller övermod / utan som du hälsar på någon / som vet för mycket om dig”. Vidare på samma tema: ”glöm aldrig din ovärdighet // Den ska vara som en vänskap du aldrig förtjänat”. Ingen hybris här inte, ingen falsk självframställning.
Att vara djur är hos Strandberg mer eftersträvansvärt än att vara människa. Det är människan som knuffar djuren över stupet. Och här finns djur som slaktas, fågelarter som dör ut, övergödda åkrar. Det är undergången som står för dörren. Det stora slutet. ”Härifrån kan jag se att vi är de sista”, skriver Ingela Strandberg stillsamt. Det är både återhållet, storslaget och drabbande.
Den omedelbara verkligheten bryter som synes in i årets poesi från olika fronter och i olika former. Coronatemat är särskilt starkt i två böcker: Eva Ströms Jag såg ett träd (Bonniers) och Göran Sonnevis För vem talar jag framtidens språk (Bonniers) – och det är klart att om man som Ström är född 1947 och Sonnevi 1939, då har isoleringen varit extra påtaglig och livsfaran mer omedelbar. Ström väver in pandemi och nyheter i en expansiv mytisk och flödande dikt, medan Sonnevi är mera saklig och trög när han varvar sina dagboksanteckningar och krönikor med kortare dikter, alltsammans med tids- och rumsangivelser. Poetens fru Kerstin – diktens du eller ”älskade vän” – är ledsen över att inte kunna träffa sina barnbarn, och när någon av dem glömt att tvätta händerna eller varit oförsiktig börjar de bråka.
Det är också ett slags bokslut över livet och konsten. På ett ställe ångrar poeten något han skrev i Det omöjliga om den kinesiska revolutionen: ”jag önskade att jag inte skrivit detta Men du har det, sade Gunilla Ja sade jag”.
Den 24 februari 2022 invaderade Ryssland Ukraina. Det är lite för nära i tid för att ännu ha spillt över i böckerna i någon högre grad, däremot har ett febrilt översättningsarbete av ukrainska poeter och författare initierats liksom en mängd samarbeten och residenser. Men redan i våras utkom antologin Poeter mot krig med allt ifrån Bengt Adlers till Bruno K. Öijer på Ekström och Garay. (Det är lite svårt, iallafall än så länge, att föreställa sig poeter FÖR krig, men vips har vi en antologi till stöd för Nato eller Ryssland, vad vet man…)
Annars tänker jag i synnerhet på Ida Börjels dokumentära diktsamling Ringa hem (Ariel förlag), där poeten utgått från ryska soldaters telefonsamtal hem till sina nära och kära från fronten.
Att Börjel är en fena på avlyssning visade sig redan i hennes enligt min mening bästa bok Skåneradio (OEI editör, 2006). Men nu är det alltså inte längre ensamma pensionärer och/eller skånska rasister som har ordet. Telefonsamtalen som utgör materialet för boken Ringa hem är avlyssnade av den ukrainska säkerhetstjänsten, transkriberade, översatta till engelska, därefter översatta till svenska, och slutligen redigerade av poeten. Själv kallar hon det för tolkningar.
Marit Kaplas bok Kärlek på svenska (Teg publishing) bygger uteslutande på människors tal – i den här fallet Staffan Juléns filmade intervjuer med ett trettiotal personer. Kapla själv kallar det för lyrisk dokumentär – men varför inte dokumentär dikt? Istället för att tänka dikten som en skapelse ur intet handlar det här om mycket konkret redigering av ett redan befintligt material och diktandet om en urvalsprocess och ett uteslutningsarbete. Kapla har förhållit sig journalistiskt trogen de intervjuade personer som figurerar i boken – men konstnärligt trogen själva texten.
Men fastän både Ringa hem och Kärlek på svenska helt och hållet är baserade på faktiskt tal och inte skriven text, så är det paradoxalt nog inte särskilt pratiga böcker. Poeterna har mejslat fram dikten ur det talade ordets massa: genom klipp, tystnader och radbrytningar. För det krävs ett absolut gehör.
Jag låter ett samtal från den 12 maj av en av Ida Börjels ryska soldater avsluta den här texten:
Det är inget krig det är en special-
operation
Säkert Inget krig allt blir ju
sönderbombat allt i spillror
barn blir dödade vuxna blir dödade
Det är inget krig Vad är det då då
Jo men En specialoperation
Jo men en specialoperation men
hur många människor har dött hur
många människor har dött hur många
hur många soldater specialoperation
för i helvete allting blir ju sönderskjutet
Här på basen kallar vi vår styrkeposition
för Skärselden
Skärsvadå
Skärseld
Foto: Tom Fidler