Les inséparables
Simone de Beauvoir
L'Herne (2020)
Av Johanna Sjöstedt
Det är trettiofem år sedan den franska författaren och filosofen Simone de Beauvoir (1908–1986) gick bort, ändå innehöll litteraturhösten 2020 något så ovanligt som en hittills opublicerad roman författad av hennes penna. Les inséparables, de oskiljaktiga, berättar historien om den nära vänskapen mellan Beauvoir och hennes skolkamrat Elisabeth Lacoin, från första mötet i nioårsåldern till Lacoins död när de båda fyllt 21. Läsare av Beauvoirs En familjeflickas memoarer (1958) minns att ”Zazas” plötsliga bortgång utgör kulmen i boken, mer central än både mötet med livskamraten Jean-Paul Sartre och hennes lysande andraplats i den nationella högre examen l’agrégation i filosofi. Beauvoir ger uttryck för en känsla av skuld inför kontrasten mellan sin egen framgång och förlusten av Zaza: ”Tillsammans hade vi kämpat mot det öde som lurade på oss och jag har länge tänkt att jag betalat min frihet med hennes död”.
Men vilket var ödet de hade kämpat mot? Och vilken slags relation hade de två unga kvinnorna? I romanen möter vi Beauvoirs alter ego Sylvie och Zazas dito, Andrée. De stöter på varandra för första gången i skolan, Andrée återvänder efter en lång tids sjukdom och söker upp Sylvie för att få ta del av hennes anteckningar. ”Är det du som är bäst i klassen?”, frågar Andrée. Snart kommer Andrée att inta en central plats i Sylvies liv och hon inser att Andrées frånvaro betyder olycka för hennes egen del. ”Jag förstod att tomheten i mitt hjärta berodde på Andrées frånvaro. Att leva utan henne var att inte leva”. Romanen om de två flickorna är berättelsen om en asymmetrisk vänskapsrelation och svårigheten att verkligen känna den andre som man tycker om. ”Vår vänskap betydde inte lika mycket för Andrée, men jag beundrade henne för mycket för att lida av det”, funderar Sylvie vid ett tillfälle. Det är en relation som präglas av distans och intimitet; de båda flickorna tilltalar varandra med ”vous”, franskans ni, men undertecknar sina brev med ”ma chère inséparable”, min kära oskiljaktiga. Nyckelscenen, som avslutar den första av romanens två delar, utspelar sig på Andrées familjs sommarställe. Sylvie har bjudits in av Andrées mor för att muntra upp Andrée, vars kärleksrelation till en jämnårig pojke har avbrutits efter att modern upptäckt den och bedömt att pojken inte är lämplig som äkta man. Sylvie chockas när hon inser att Andrée har relationer och ett känsloliv hon inte känner till. En kväll visar Andrée Sylvie det stora kökets hemligheter och efter att bland annat ha smakat alkoholindränkta körsbär, bekänner Sylvie sin kärlek till Andrée. Hon är både upprörd över att väninnan inte insett de känslor hon burit för henne, och förundrad över att hon själv aldrig berättat om dem. ”Det är lustigt”, säger Andrée, ”vi har varit oskiljaktiga under så många år, ändå känner jag er så illa”.
Beauvoir återkommer i flera texter till sin bakgrund inom katolsk borgerlighet. Les inséparables ger den kanske tydligaste gestaltningen av den värld som var hennes och som hon revolterade mot. Beskrivningen av flickors och kvinnors situation löper genom hela romanen och Beauvoir gestaltar effektivt hur förtrycket av kvinnor återupprepas genom generationerna. Andrées mor tvingades av sin egen mor att gifta sig med en man hon inte älskade, nu utövar hon samma makt över sina egna döttrar, som en efter en presenteras på äktenskapsmarknaden och gifts bort med män som anses utgöra lämpliga partier. I denna sociala verklighet kan äkta kärlek och erotik inte framstå som något annat än problem. ”Gå i kloster eller gift dig”, säger Andrées mor till äldsta dottern innan hon knappt fyllt 20. Romanen visar även skillnaderna inom borgerligheten. Sylvie prisar bolsjevikerna som ruinerat hennes pappa så att hon får möjligheter att studera och försörja sig själv, medan Andrée förbjuds att gå vidare med sina högre studier för att det skulle inverka menligt på hennes framtid som hustru. Kvinnlig rösträtt diskuteras av de vuxna; det bör inte tillåtas eftersom kvinnorna skulle rösta rött. Romanen visar även känsligt skillnaderna mellan de båda flickornas inställning till katolicismen. Sylvie förlorar tron tidigt i en kontext där elever kan relegeras från skolan om de inte bekänner sig som troende, medan Andrée behåller sin genom hela uppväxten. Den blir en källa till skam för henne och hon dömer sig själv hårt när hennes känsloliv inte motsvarar dess normer.
Skammen märks inte minst i skildringen av Andrées kärleksrelation till Pascal, i verkligheten filosofen Maurice Merleau-Ponty. De två blev ömsesidigt förälskade i varandra och den brytning som Zazas/Andrées föräldrar i det dolda tvingade fram framstår i Beauvoirs skildring – både i memoarerna och i romanen – som den moraliska orsaken till hennes död. Först långt senare uppdagades det att Zazas föräldrar hade anlitat en privatdetektiv för att undersöka Merleau-Pontys familj och avslöjat att han var resultatet av sin mors utomäktenskapliga kärleksaffär. Föräldrarna hotade att offentliggöra det hela och därmed omintetgöra Merleau-Pontys planer på en karriär vid universiteten om han och Zaza förlovade sig. I romanen skickar modern istället Andrée på en två år lång vistelse i Cambridge. Pascal stödjer det hela, under förevändningen att han inte är redo att gifta sig och inte kan lämna sin fader ensam. Sylvie försvarar heroiskt sin väninnas kärlek, men lyckas inte övertala Pascal att ändra sig. Andrée dör i tron att hennes älskade har övergivit henne, allt medan föräldrarna inför dotterns dödsbädd framställer sig själva som ett redskap i Guds händer. Andrée blir en martyr på den hycklande borgarklassens altare; i verkliga livet vände Beauvoir den världen ryggen utan att se tillbaka.
I En familjeflickas memoarer är berättelsen om Zaza sammanflätad med redogörelsen för Beauvoirs egen barndom och ungdomsår. Även om Zaza är en nyckelfigur, framträder hon inte nödvändigtvis som en person i egen rätt. Les inséparables gör henne större rättvisa och skildrar känsligt Sylvies fascination av sin väninna. Andrée är äventyrlig, trotsig mot sin mamma, en skicklig violinist och uppslukad av sina litteraturstudier. Som karaktär är hon besläktad med Xavière i debutromanen Den inbjudna (1943) och ett exempel på Beauvoirs återkommande intresse för unga kvinnors olika former av självöverskridande som gränsar till självdestruktivitet. Andrée utmanar döden genom att svinga sig för högt i träden och i sena tonåren tilldelar hon sig själv ett yxhugg i benet för att slippa undan de sociala förpliktelserna gentemot modern. I verkligheten fick Beauvoir kännedom om händelserna i ett brev, i romanen är de gestaltade genom Sylvies egna förfärade ögon. Eftersom volymen är kompletterad med fotografier och ett urval ur brevväxlingen mellan Simone och Zaza, får vi här möjlighet att följa både romanens och Zazas egen beskrivning av episoden. Tydligare än i självbiografin skildras även Sylvies insikt om att väninnan är en självständig varelse som kan ha önskningar hon inte känner till och begär till någon som inte är hon. Från chocken vid upptäckten av Andrées hemliga tonårsförälskelse, till en accepterande blick i romanens andra del. ”För första gången tänkte jag mig Andrée som gift utan att känna sorg”. Istället för den egna skulden inför hennes död, gestaltas Andrées väsen så att läsaren får uppleva vilken förlust hennes bortgång var.
Beauvoir påbörjade manuskriptet till Les inséparables efter arbetet med Mandarinerna (1954), men istället för att publicera det i skönlitterär form lät hon historien integreras i sin självbiografi. Att romanen publiceras nu sker på initiativ av Beauvoirs adoptivdotter och förvaltare Sylvie le Bon de Beauvoir, som plockat fram texten ur arkivet. I receptionen av romanen, har frågan om Beauvoirs intima och sexuella relationer med kvinnor aktualiserats. I en artikel som ursprungligen publicerades i franska Libération – dagstidningen som grundades av Sartre – och som också översatts och publicerats i Vagant.no, skriver Paul B. Preciado att romanen handlar om besvikelsen i en lesbisk kärlekshistoria mellan två flickor. Preciado menar att relationen inte kan betecknas som platonsk eftersom de två flickorna känner ett starkt behov av att vara fysiskt nära varandra och blir oskiljaktiga. Sylvies kärleksbekännelse avvisas enligt denna läsning eftersom Andrée är uppväxt i en konservativ katolsk miljö, vilket anses förklara varför hon istället vänder sig till Pascal, medan omöjligheten i att anta en lesbisk identitet för Beauvoirs vidkommande betydde att hon i det verkliga livet vände sig till Sartre och en offentlig heterosexualitet. ”Nej, det var inte vänskap”, skriver Preciado, ”det var lesbisk lidelse”. Preciado har rätt i så måtto att memoarerna – och därmed Beauvoirs offentliga persona som hon själv framställde den från och med slutet av 1950-talet och framåt – inte tar upp hennes sexuella relationer med kvinnor. Det var först när hennes brev publicerades under 1990-talet som de blev offentligt kända. I efterhand var tystnaden på denna punkt något Beauvoir själv beklagade, och som Kate Kirkpatrick visar i sin nya biografi Becoming Beauvoir (Bloomsbury 2019), menade hon i slutet av sitt liv att hon borde skrivit mer direkt om sina sexuella relationer.
Samtidigt illustrerar Preciados text problemen med en anakronistisk läsart och viljan att applicera samtida identitetsetiketter på historiska texter. Inte minst eftersom sexualiteten framställs som främmande för Sylvie. ”Jag uppfattade inte kärleken som annat än vänskap; att låna varandras böcker och diskutera dem skapade i mina ögon ett oupplösligt band mellan en pojke och en flicka”, skriver Beauvoir i sina dagböcker. ”För Andrée fanns det en koppling mellan hjärtat och kroppen [le cœur et le corps] som förblev främmande för mig”, reflekterar Sylvie. Istället för att pressa vår tids begrepp på Beauvoirs roman, menar jag att texten snarare är en utmärkt utgångspunkt för att ställa frågor kring föränderligheten i fenomen som kärlek, sexualitet och vänskap, både för att få syn på hur de fungerar i romanen och synliggöra de antaganden som präglar vår egen tid. Med tanke att romanen så tydligt visar Sylvies begränsade förståelse av sexualiteten, kunde vi istället för att läsa Les inséparables som en gestaltning av en ”lesbisk lidelse”, betrakta den som ett uttryck för vad den amerikanska filosofen Marilyn Frye kallar för kärleksfull (till skillnad från arrogant) perception. Begreppet beskriver en form av uppmärksamhet som Frye menar utgör centrum för lesbisk sensibilitet: att se kvinnor som levande subjekt liksom objekt värdiga ens uppmärksamhet. Om vi läser den känsliga skildringen av Andrée som ett uttryck för kärleksfull perception, står inte frågan om sexualitet i centrum, samtidigt som vi inte bidrar till en heteronormativisering av Beauvoirs text. På så sätt behöver vi heller inte underkänna den kärlek till Pascal som Andrée ger uttryck för i romanen.
I skrivande stund har Les inséparables redan kommit ut på danska och norska. I april 2021 publicerar Lind & co en svensk utgåva i översättning av Kristoffer Leandoer. Låt oss hoppas att läsarna hittar fram till denna pärla.