Av Erik Andersson
Till en gammal kulturjournalist
Den här boken är oläslig, konstaterade du.
Du menade inte oläslig som en svepande formulering,
utan du menade att stilen var för liten och marginalerna nästan obefintliga.
Typsnittet var någon slags kladdig Helvetica.
Du for ut i en rasande anklagelse mot hela den produktionskedja som underlåtit att reagera på något som vilken ekorrhjärna som helst hade kunnat förstå skulle bli en formgivning från helvetets förgård.
Men du stannade inte där.
Det fanns ändå något gott att säga om formgivningen,
skrev du med en syrlig ton,
nämligen att den oöverskådliga textmassan förhöll sig kongenialt till den bristande redigeringen.
Författaren kunde inte strukturera sitt material.
Författaren började in medias res och stampade sedan runt där i sex hundra sidor, utan början, utan slut, bara mitt.
Men du stannade inte där.
Ända in i syntaxen lät du oss följa författarens värv.
Du gav exempel på meningar som innehöll brott mot subjektsregeln.
Du hittade flera tankar från Herder som av allt att döma hade missförståtts.
Du undrade vem det var som talade.
Du undrade vem denne okände riktade sig till.
När man slog igen boken,
skrev du maliciöst,
hörde man ett obegripligt mummel stiga upp mellan pärmarna.
Men du stannade inte där.
Du skrev att det här var författarens tredje bok.
Motvilligt började du skissera det sammanhang där boken kunde inplaceras.
Ganska elegant drog du linjer i 1900-talets idéhistoria och refererade kort en diskussion som förts nyligen i spanska tidskrifter.
Ämnet föreföll ligga i tiden och du väckte läsarnas intresse för det.
Men du stannade inte där.
Du slog upp boken på nytt och segade dig igenom det långa teorityngda inledningskapitlet.
Du noterade att kapitel två, tre och fyra hade många goda ansatser,
och med en ton av häpen respekt återgav du en tankegång som legat dold för dig under den första genomläsningen.
Kapitel fem kunde trots allt en genomsnittsbegåvad läsare hoppa över.
Men avslutningskapitlet —
och nu hade du kommit upp i varv —
var mycket mer än en sammanfattning:
här öppnades ett nytt perspektiv på de frågor som avhandlats.
Det var, skrev du, som när vintersolens låga kalla strålar lyser upp en ny del av rummet.
Du stannade där.
Du tryckte på SEND och stupade i säng.