Helena Fagertun läser Anne Carsons Short Talks i nyutgiven svensk översättning och funderar över den litterära konsekvensen av att vilja undvika långtråkighet till vilket pris som helst. “Hur uppfinningsrikt och fantastiskt jag än tycker att hennes författarskap är blir jag mer och mer säker på att det i sig självt är fullständigt fantasilöst.”
Kort sagt
Anne Carson
Översättning: Mara Lee
Ellerströms, 2017
Av Helena Fagertun
”Anne Carson”, står det i mitt exemplar av Anne Carsons Short Talks (Brick Books, 1992), ”was born in Canada and teaches ancient Greek for a living. She spends most of her time otherwise painting volcanoes.” Ovanför författarpresentationen återfinns Patrick Dowdens porträtt av författaren; hon sitter i skräddarställning iklädd gymnastikskor eller vandringskängor (jag lyckas inte avgöra vilket), ljus löst sittande skjorta och hilka framför vad som skulle kunna vara en vulkan. Bokomslaget utgörs även det av ett fotografi av Dowden och föreställer en vulkanmålning av Anne Carson.
Det finns något nästan omoget och lätt omotiverat med den här vulkaninramningen. Den enda dikt i samlingen som överhuvudtaget nämner en vulkan handlar om vikunjor som ”[i] egenskap av mytologiskt djur trivs [...] i norra Perus vulkanlandskap”. Det borde med andra ord inte vara avgörande för läsningen. Trots detta kommer jag på mig själv med att sakna vulkanerna när boken nu tjugofem år senare utkommer på Ellerströms i översättning av Mara Lee och med titeln Kort sagt. Den svenska utgåvans omslag är polerat och sobert. Framsidan innehåller enbart författarnamn och titeln i versaler som täcker hela vänster- och nederkanten. Författarporträttet längst bak visar en äldre Carson och sammanfattar kortfattat: ”Anne Carson föddes i Kanada och undervisar i klassisk grekiska.” Det som jag i den kanadensiska utgåvan bäst skulle beskriva som witty verkar i den svenska ha ersatts med enbart smart. Då humorn är så central i allt Carson gör kan jag tycka att det är synd.
Kort sagt kan i någon mening sägas vara hennes debut, men när den utkom hade hon redan disputerat på avhandlingen Odi et amo ergo sum (University of Toronto, 1981) och senare gett ut Eros the Bittersweet (Princeton University Press, 1986) som var baserad på avhandlingen. Just förhållandet mellan det akademiska och det mer skönlitterära är på ytan uppenbart i hennes författarskap, men gräver man djupare blir det snart en ickefråga. Själv svarar hon Catherine Bush i intervjun ”A Short Talk with Anne Carson” 2000: ”These distinctions are obscure to me, in practice. People worry a lot about them, why? The boundaries between ’forms’ (poetic, prosaic) are invented by us. The separation of ’academic’ from ’creative’ enterprise is demonstrably false and futile.”
Även om det förstås finns en poäng i denna vägran att dela upp former i poesi och prosa, liksom att skilja mellan akademiskt och konstnärligt, skulle jag i mottagningen av hennes verk oftare se en utgångspunkt i det akademiska.
Mest givande är detta i en läsning av bokboxen och sorgearbetet NOX (New Directions, 2010) som en gestaltning av den filologiska metoden. På bokens vänstersidor löper Catullus dikt nummer 101 ord för ord med utförliga noteringar om ordklass, böjning, släktskap med ord på andra språk, samt betydelse och användningsområden. Parallellt med översättningen av Catullus dikt riktad till en avliden bror applicerar Carson samma metod på både foton och textstycken till minne av den egna brodern. Snyggast görs det i dikten ”Essay on What I Think About Most” i Men in the Off Hours (Vintage Contemporaries, 2000) där den grekiske körlyrikern Alkmans tankspriddhet och oförmåga att räkna (”The poet does not seem to know / that 2 + 2 = 4.”) närmast omärkligt övergår till att utgöra Carsons struktur för dikten och efter att ha berättat att ”[t]here are three things I like about Alkman’s poem” räknas fyra saker upp. ”Error. / And its emotions. / On the brink of error is a condition of fear” inleds diktessän och just misslyckandet förefaller vara ett viktigt tema hos Anne Carson, trots eller kanske snarare tack vare hennes enorma precision och perfektion.
”I varje historia som jag berättar finns en punkt bortom vilken jag inte kan se. Jag hatar den punkten”, står det i den första texten i Kort sagt (”Kort sagt om homo sapiens”). Jag tror att det är sant även för författaren, att Carson hatar när en text liksom överskrider både sin författare och sig själv. Kort sagt inleds med en inledning som närmast är att betrakta som en anti-skapelseberättelse. I stället för att orden skapas saknas det tidigt en morgon ord och, paradoxalt nog, fanns det inte ord innan dess heller. ”Fakta fanns, ansikten fanns.” Berättarvetaren Aristoteles kallas in och får säga att i en bra berättelse ”drivs allting som sker framåt av någonting annat”. Textjaget beskriver sig ha gått runt och frågat varför inga ord fanns och snart börjat skriva ner allt som sades, ”fast utan berättelsens långtråkighet. Jag betonar detta. Jag gör vad som helst för att undvika långtråkighet. Det är en livsuppgift.” Jag ersätter ”livsuppgift” med ”poetik” i min läsning och föreställer mig att detta är Carsons sätt att skriva fram text. Det uppstår ingen text utan en form och för att en form ska kunna fyllas måste den i sig inte vara uttråkande. Hur uppfinningsrikt och fantastiskt jag än tycker att hennes författarskap är blir jag mer och mer säker på att det i sig självt är fullständigt fantasilöst. Mer än hos många andra författare finns det ingenting i det Carson skriver som inte är hämtat någon annanstans ifrån, eller, för att använda sig av vulkanterminologi: det är ett eruptivt skrivande som tränger sig in i andra områden och sedan exploderar inifrån dessa. Hon har ett märkvärdigt sätt att kombinera humor, vetgirighet, arbetsamhet och en vilja att dela med sig och lära ut. ”Man kan aldrig veta nog”, står det vidare i inledningen, ”aldrig arbeta nog, aldrig använda infinitiv eller particip besynnerligt nog, aldrig hejda rörelsen bryskt nog, aldrig överge tanken snabbt nog.”
Jag stannar till långt tidigare, redan vid den svenska titeln. Där Short Talks kan referera till allt från de antika grekernas retorik och stenar i munnen via tacksamt korta tal vid bröllop och begravningar till ett långsökt subjekt ”Short” som kombineras med predikatet ”talks” i presens verkar svenskans Kort sagt väl stumt och som något som redan hänt till skillnad från något som håller på. Någon pratade och vid insikten att ingen lyssnade skjuts ett ”kort sagt” in för att liksom avrunda. Den flertydighet som ligger i Short Talks går förlorad i Kort sagt, men å andra sidan träder läraren Carson fram tydligare, hon som undervisar om saker som redan finns (och inte finns). Kanske är den svenska titeln inte så dum trots allt.
Kort sagt består, om jag till skillnad från Alkman och Carson räknar rätt, av 47 kortare texter, till formen uppställda som prosa, där de kortaste utgörs av två–tre rader och de längsta knappa sidan. Alla har rubriken ”Kort sagt om” och sedan följer i princip vad som helst: hopp, vart man ska resa, Ovidius, dur och moll, perspektivlära, slutet, Sylvia Plath, den kompletta samlingen, min uppgift osv. Texterna liknar i mycket varandra, men tar ofta också konsekvenserna av sina teman. Så har exempelvis ”Kort sagt om autism” (från grekiskans autos ’själv’) en språkstörning där det från blyertspennans spets hörs ”vad det äter, ljus?” med variationer genom hela texten. Vissa av texterna leker också med språket på ett sätt som inte helt lätt låter sig överföras till andra språk. Likheten mellan grip och gripe som utgör ”en plötslig sanning” i ”Kort sagt om sanningen som erhålls från drömmar” tappar lite av sin sprängkraft när de ersätts med svenskans knot och tag. Å andra sidan blir den text som innehåller formuleringen ”en dålig översättning” inte bara bra översatt utan vad gäller prefixet “back-” (engelska)/”bak-“ (svenska) lyckas den rentav överträffa originalet. ”The dead, after all, do not walk backwards but they do walk behind us” blir i Mara Lees översättning: ”De döda går, när allt kommer omkring, inte baklänges utan bakom oss.”
Vem jag riktigt går bakom när jag når fram till den svenska utgåvans sista text vet jag inte. ”Kort sagt om efterord” finns nämligen inte med i min engelska utgåva så den är ny för mig. Jag skrattar högt när jag läser att ”efterord bör lämna huden snabbt, likt desinfektionssprit”. Jag ersätter det efterföljande exemplet med ett eget: ”Läste ut Kort sagt, saknade vulkanerna.”