Redaktionell inledning nr 4 2018
Tema: Kontrollerad extas
Av Ann Ighe & Marit Kapla
När Ord&Bild firade 125-årsjubileum med läsningar och samtal under en heldag i november i fjol, lyfte idéhistorikern Sven-Eric Liedman fram Ord&Bilds temanummer som något som karaktäriserat tidskriften allt sedan 1970-talet. ”Det fanns andra tidskrifter ute i världen som höll på med det men jag tror att Ord&Bild var lite vägröjande i Sverige”, sa Liedman i en personlig jubileumsbetraktelse över sju decennier som läsare av och skribent i Ord&Bild (finns transkriberad på vår hemsida!).
I somras var vi nuvarande redaktörer inbjudna till Humboldtuniversitetet i Berlin för att föreläsa för studenter och intresserad allmänhet om Ord&Bilds historia och roll i nutidens kultur- och medielandskap. I frågestunden efter föreläsningen blev det tal om just teman. Är tematiserandet numera en eftergift för ekonomiska stödgivare som kan tänka sig att stötta enskilda nummer? Eller är teman sprungna ur en verklig vilja att berätta om något särskilt? Eller är det kanske en anpassning efter ett medieklimat där det gäller att konceptualisera innehåll för att höras i bruset?
Svaret är nog att Ord&Bilds teman är olika saker för olika nummer. Ibland är temat en rubrik för ett antologinummer där tidskriften bearbetar ett särskilt ämne, ofta tillsammans med en eller flera gästredaktörer. Ibland är temat snarare ett försök att sammanfatta något vi får syn på när vi arbetar med numrets innehåll tillsammans med de medverkande. Så är det den här gången. När numret tog form och texterna hamnade i ljuset av varandra, visade de sig nästan allihop på ett eller annat sätt ha att göra med begreppet “kontrollerad extas”. I vår tolkning, ska vi kanske tillägga!
När Magnus Haglund undersöker länkarna mellan Abba och stämningar i det svenska 1970-tal gruppen var verksam i, särskilt vad gäller Lars Gustafssons och Kerstin Ekmans romaner, tänker vi på den extas Abba försatte oss själva i på den tiden. Bilden av småflickor som står framför speglar och sjunger Abba-låtar i hopprepens plasthandtag, har stelnat till en kliché men är inte mindre sann för det. Där stod hundratals, kanske tusentals, små versioner av Agneta och Frida, ännu så länge ovetande om andras, om inte kontroll så i alla fall värdering, av deras musikaliska extas – en värdering gestaltad i Magnus Haglunds text genom Sillstryparns klassiska citat från “Doin’ the omoralisk schlagerfestival”.
För den nya svenska mansrörelsen vars idéer Lucas Gottzén tittar närmare på i sin text, är självdisciplinen central. “Det bästa råd jag kan ge män är att få ordning på sitt sexliv”, säger en av rörelsens förgrundsgestalter, Alexander Bard, i en video som gör reklam för en tantrisk sexkurs. Det handlar om att bemästra kaos, och i den processen framstår maskulinitet främst som en teknologi för att tygla okontrollerad affekt – och det kvinnliga som något som framkallar just sådan affekt.
Kristina Fjelkestams betraktelse över den våldsamma extasens historia och uttryck börjar och slutar i skulpturen Den heliga Teresas extas av barockkonstnären Giovanni Lorenzo Bernini. I extasens gränsland kan människan förena sig med det gudomliga genom kärlekens smärta. Men vilken extas har historiskt räknats som mindre värdefull? “Tja, ofta har det att göra med om det handlar om karlar eller om fruntimmer”, konstaterar Fjelkestam.
I Jenny Högströms dikter spelar det dock ingen roll om det handlar om Askungen eller en kentaur. Alla jagar extasen, med alla till buds stående medel. Det handlar om berusning, om sex och i det besinningslösa sökandet öppnar sig andra dörrar och djup.
Om det ligger extas i gatukonsten, hos utövarna i skapelsens ögonblick, hos de som möter målningarna i stadsmiljön, så har den extasen sannerligen varit föremål för kontroll genom decennierna. Olle Niklasson visar dock hur de svenska politikerna gjort (minst) en helomvändning i frågan på senare år, från nolltolerans till entreprenörsurbanism.
Just konstens kopplingar till tid och plats, och hur förändringar i samhället drivs av och avspeglas i konsten, handlar Fanny Wendt Höjers rapport från Dakars konstbiennal Dak’Art om. Konstnärskollektivet Laboratoire Agit’Art deltar i biennalen med en stor utställning som både lyfter fram det egna historiska arvet och tittar framåt.
I Uffe Enokssons text om tidspolitik framträder kanske inte extasen så tydligt – men kontrollen desto mer. Vi möter ett samhälle präglat av en delvis påtvingad flexibilisering, och av att vissa är tidsrika och andra tidsfattiga. Det politiska samtalet rör sig ofta om ekonomiska resurser, men i själva verket är alla dessa också kopplade till tidspolitik, och Enoksson menar att vi idag har spänningar och ojämlikheter också när det gäller tillgång till tid och vad våra respektive dagar och minuter egentligen ges för värde.
Till sist framstår möjligheterna till gränsöverskridande genom kärlek – gudomlig eller sinnlig – som begränsade i intervjun med den marockanske författaren Abdellah Taïa. Han och artikelförfattarna, Sarra Anaya och Burcu Sahin, avfärdar gemensamt idén om att kärleken kan övervinna allt, kopplat till Taïas senaste roman om en marockansk man i Frankrike som har ett förhållande med en fransk man. Det handlar snarare om att gå sin egen väg, på gott och ont, säger Taïa.. “Trots att det är ensamheten som tillåter friheten, ‘den objektiva friheten’, så är det samtidigt samma process som gör dig uttömd.”
* * *
I kritikavdelningen läser Rebecka Bülow Valeria Luisellis Historien om mina tänder, och finner frågan “Hur fungerar det när konstnärers namn blir upphöjda, men inte arbetares?”. Hon menar att Luisellis roman handlar just om hur berättelser kan skapa och reducera värde. Helena Fagertun har läst Hennes 37:e år av Suzanne Scanlon och ser i den en vuxnare syster till Scanlons Promising Young Women och ett slags index över en tidig medelålderskris. Översättningen i sig själv får dock Fagertun att utbrista i ett: DET HÄR SUGER. Kristofer Folkhammar har läst Balsam Karams romandebut från 2017, Händelsehorisonten, och slås av en öm blick, en trygg ton, och en vaksamhet på detaljerna. Folkhammar menar att Utkanterna som romangestalten Milde rör sig i och hela romanen utvecklas från ett anslag av science-ficton till “en komprimerad, mytiskt renodlad, samtidsallegori.” Samtiden gör sig till sist ytterligt påmind i Hjalmar Falks korsläsning av Göran Greider och Åsa Linderborgs Populistiska manifestet och den nyss utkomna svenska översättningen av Didier Eribons Tillbaka till Reims. Falk skriver: “Eribons skildring av innebörden i arbetarklassens offentliga försvinnande, igenkännbar från Greider och Linderborgs respektive verk, visar hur som helst på en viktig dimension av problemet som det populistiska tillfället ställer oss inför – det politiska kollektivets återkomst efter decennier av försök att kringskära dess makt och individualisera Europas medborgare som enskilda ekonomiska agenter. ‘There is no such thing as society’, menade MargaretThatcher. Sent omsider börjar vi bli varse konsekvenserna av ett sådant massivt försök till samhällelig bortträngning.”
Innehållsförteckning:
REDAKTIONELLT Ann Ighe & Marit Kapla
SPRICKORNA I POPMUREN. ABBA OCH DET SVENSKA 70-TALET Magnus Haglund
KRISANDE MÄN OCH KONTOLLERAD ORGASM – MANSRÖRELSENS AFFEKTIVA POLITIK Lucas Gottzén
VÅLDSAM EXTAS Kristina Fjelkestam
DIKTER Jenny Högström
GATUKONSTENS U-SVÄNG Olle Niklasson
LABORATOIRE AGIT’ART Fanny Wendt Höjer
TIDSPOLITIK Uffe Enokson
KÄRLEKEN ÖVERVINNER INTE ALLT Burcu Sahin & Sarra Araya
Kritik:
HISTORIEN OM MINA TÄNDER Rebecka Bülow
HENNES 37:E ÅR Helena Fagertun
POPULISTISKA MANIFESTET & TILLBAKA TILL REIMS Hjalmar Falk
HÄNDELSEHORISONTEN Kristofer Folkhammar