Av Ann Ighe
Jag har mina arbetsplatser inom två ”sektorer” som vi ofta säger: på universitetet och här, på Ord&Bild och därmed i kultursektorn. Inte i vården, och inte i flygindustrin, men ändå på två platser som också de berörs av att vi befinner oss i en pandemi, och av att myndigheter och alla andra försöker hantera krisen. Det är coronavår, kanske blir det ett helt coronaår.
På universitet har dels forskningsvärldens myckna resande och internationella kontakter liksom bara kört in i en vägg. Konferenser, workshops och möten ställs in. Utbildningar måste helt tänka om och göra om. De obrukade flygbiljetterna sörjer jag inte en sekund. Kanske är jag lite lättad över att det ändå inte var flyktingarna som fick skulden för att gränserna nu är så stängda som de är. Men hur ska ett efter Corona formas?
Också kultur- och tidskriftsvärlden befinner sig i ett läge av förundran och förfäran, och väldigt många mindre aktörer och frilansare som är de som fyller föreställningar och sammankomster med innehåll har bara sett början av krisen. Po Tidholm formulerade det så här på DN Debatt (tillsammans med ett riktigt bra, konkret förslag!): ”För kulturlivets frilansare är krisen redan ett faktum. Avbokningarna skedde ögonblickligen, och med dem ströps den ur hand i mun-ekonomi som är branschaktörernas allmänna verklighet. Detta gäller inom alla genrer, från kulturskribenter till museipedagoger, från skådespelare till fotografer. Hålet uppenbarade sig och alla störtade ned i det.”
Förutom att väldigt många människor låter och måste låta Corona, karantän, permitteringar och börskrasch ta upp den största delen av sin tid och uppmärksamhet är det vid första påseende inte mycket sämre nu än nyss när det gäller tidskriften som text. Det kanske till och med är fler än förr som åter plockar upp den där tidskriften ni köpte med er när ni lyssnade på ett samtal om exempelvis Bruno Schulz författarskap eller brevet som litteratur? Gör det, öppna tidskrifterna ni har och gå i karantän. Och prenumerera gärna.
Men – vi måste också hålla ögonen på förlusten av just den offentliga, publika delen av vår verksamhet: Samtalen, de öppna föreläsningarna. De ställs in på löpande band nu. I närtid har både Umeås Littfest, Poesimässan och Göteborgs romanfestival tvingats ställa in, för att nämna några lite större sammanhang där skribenter, läsare, tidskrifter och förlag kan ses. Vi på Ord&Bild känner oss oerhört molokna över att inte kunna delta, och inte heller kunna planera för något annat än en på obestämd framtid framflyttad release för nästa nummer. Vi kommer att behöva andas samma luft igen, tala med varandra inom hörhåll, lyssna, gräla och vara ense på samma plats. Efter Corona. Som det är nu gapar scenerna mycket tommare än butikernas hyllor.
Till dess: En pandemi kan sätta mycket ur spel. Jag har noterat flera personer runt om mig som säger att de inte riktigt känner sin vanliga aptit på dystopiska berättelser. Så kan vi inte heller ha det! Vi vill gärna lyfta fram en essä av Joni Hyvönen som publicerades i Ord&Bild nr 1 2019: ”Inta krisberedskap, de stora berättelserna anfaller! Dystopin och det ktoniska i svensk 2010-talslitteratur”. Läs den här (länk) i ensamhet eller högt för dem ni har i närheten, på skärm eller mobil. ”Domedagen är logisk” skriver Hyvönen, om romaner av bland andra Johannes Anyuru, Balsam Karam och Philip Teir, men också jorden är central i de trender han spårar, och vi möter också Magnus Dahlström, Malin Nord och David Väyrynens texter. Anledningen till apokalypsen är i den svenska 2010-talets romaner höljd i dunkel, menar Hyvönen. Nu vet vi att ett virus åtminstone kan rucka världen.