Av Eva Adolfsson
Texten publicerades ursprungligen i Ord&Bilds 100-årsjubileumsnummer, nr 3 1992.
Skuld till det kåseri som ni ska följa har Gunnar D Hansson, en stark manlig poet som en gång debuterade i Ord&Bild. Det var han som frestade mig att granska successionen av Ord&Bild-redaktörer på samma vis som litteraturkritikern Harold Bloom studerade just successionerna av starka manliga poeter: var det inte så, undrade han, att man också i Ord&Bild kunde ana en ”anxiety of influence”, en sönernas rädsla för påverkan från föregångarna-fäderna? Något som manifesterades i en storts glömskans fadermord – att föregångarna liksom inte existerade när väl en ny redaktion trätt till?
Tanken var intressant men också tvivelaktig – kort sagt lockande, och jag antog uppdraget mot löfte att få säga några ord också om döttrarna – Ord&Bild hör ju till den exklusiva skaran av tidskrifter som utan att vara kvinnotidskrifter ändå har haft en rad kvinnliga redaktörer.
Alltså: Ord&Bild som familjehistoria – vilket passande ämne för en kvinnlig f d redaktör!
Men just Harold Blooms läsningar av familjehistorien framstod vid närmare eftertanke som mindre passande. Hans schema är uttryckligen avpassat för den företeelse jag inledningsvis nämnde: starka manliga poeter. Min tro är att Ord&Bild-redaktören just som typ, just i sin egenskap av redaktör, är av en helt annan sort än Blooms kämpar. Dessa poeter för en kamp på liv och död för sin originalitet: att vara unik eller att vara ingen framstår som alternativen. Och just detta ligger till grund för de fadermordpraktiker Harold Bloom tycker sig urskilja, de olika slag av språkliga strategier med vars hjälp den påverkan som faktiskt är där ska osynliggöras. – Medan Sandra Gilbert och Susan Gubar har skisserat ett alternativt mönster för den kvinnliga författaren, en sorts medaljens baksida: ”anxiety of authorship”, rädsla för författarskap, olika strategier för att undkomma bilden av den unike Författaren-Skaparen.
Jag tror inte att någotdera mönster förklarar Ord&Bild-redaktörens redaktionella strategier. Ja, överhuvudtaget föreföll det mig svårt att med blotta ögat avtäcka upproren i Ord&Bilds familjehistoria – jag fick sitta och grubbla ett tag innan jag började ana ett visst mönster...
Vad jag själv tydligt kunde se under den tid, bortåt ett decennium, som jag själv befann mig i Ord&Bilds närhet, var tvärtom ett mönster av rätt så uttalad vördnad gentemot fäderna. När jag började var Per Lysander i redaktionen – med vilken enorm beundran talade han inte om de förra medredaktörerna Agneta Pleijel och Tomas Forser, så kloka, så briljanta! Och ännu mera så om föregångarnas Föregångare, alltså Lars Bjurman! När Per tog med mig ut till honom på Tyresö Slott svävade en anda av vallfart och kungauppvaktning över färden[MK1] . (Och möjligen skulle en fördjupad forskning här kunna påvisa fadermord i form av vad som hos Bloom kallas demonisering.) Själv var jag inte alls lagd för att ha idoler, men Per Lysander blev, inser jag nu efteråt, i alla fall någonting ditåt för mig: när han lämnade redaktionen skyndade jag mig att välja in honom i den redaktionskommitté som skulle vara en ringa ersättning för hans närvaro.
Jag tror – för att nu lämna det här mer privatpsykologiska än redaktionssociologiska fältet – att en Ord&Bild-redaktions fadersuppror riktar sig mot något mer abstrakt än en föregångares redaktörspersonlighet. Redaktörerna är inte starka poeter. De är snarare svaga, och allt annat än självmedvetna poeter, i det att de framför allt är någon sorts instrument som tiden spelar på, valda delar av den, tidens språkrör. (Detta sagt fastän jag vet – och jag gillar att det gäller de flesta andra redaktörer – att jag i min självförståelse styrdes av en högst personlig lustprincip: de här numren ska handla om sånt som intresserar mig … Och det blir som när man väljer det vackra och unika och obrukade namnet åt sitt nyfödda barn: på dagis visar det sig att en hel massa andra samtidigt har nått fram till samma unika beslut …)
Kort sagt: det redaktionernas fadersuppror som faktiskt sker riktar sig inte mot föregångarna, utan helt enkelt mot den föregående tiden.
Låt mig ge ett par, ganska slumpartat valda exempel.
Tomas Forser artikulerar det tidiga 70-talet när han sammanfattar läget och Ord&Bilds uppgifter i detta läge, jag saxar ur hans ledare för nr 1/73:
Marxismen har etablerats i studiecirklar och på kritiska seminarier. På Uppsala universitet förklarar sig 27% av studenterna vara kommunister. Bildkonstnärer, progressiva utställningsproducenter, historiker och litteraturvetare söker rekonstruera det förflutna. Kulturhistorien skrivs om och kampen om överbyggnaden börjar föras.
I detta arbete menar vi att en tidskrift som Ord&Bild bör delta. Det tillhör de intellektuellas ansvar.
Dryga fem år senare utges ett nummer (5/78) där Ingamaj Beck är huvudinspiratören. Det handlar om skapandets våndor, och om den tystnad som ibland följde på rättrohetskraven. Signaturen LL, dvs Lars Linder, skriver i en redaktionell kommentar:
Vad händer den rättrogne om de politiska självklarheterna ”byter tecken” och blir motsägelser och förvirring? ”Finns det en landningsbana som inte leder in i redaktionens dystra skogar eller in i esteticismens dimmor?” Frågar Ingamaj Beck. [...] En möjlighet är naturligtvis att söka konstens värde just i detta: att den undandrar sig försöken att klassas som ’användbar’ eller ’nyttig’. Och att själva dess existens därmed gör den till ett motståndsnäste mot det kapitalistiska samhällets främlingskap och förtingligande.
Det, om något, är en sorts romantik. Men kanske till sist det enda sättet för stora delar av 70-talets kulturarbetande vänster att ’hantera sin besvikelse’?
Ett nummer, alltså, som handlar om de konstnärliga kriser som inte sällan följde när konstnärerna skulle delta i den ”kamp om överbyggnaden” som i Ord&Bild hade utropats fem är tidigare. Ett fadersuppror mot 1973 års redaktion? Man bör då notera att samme Tomas Forser har inbjudits att delta i just detta nummer, och att han gör det med en artikel om Rudolf Värnlund klämd mellan klasskampskraven och den borgerliga marknaden, alltså om den vänstersympatiserande konstnärens dilemma.
Jag gissar att vi alla har glidit iväg så där, kanske till slut tippat över åt en annan kant än där vi började. Jag tror att bra redaktörer, som de tidens hjälpgummor de först och främst är, bör vara indragna i sådana rörelser. Och upproret blir ett uppror mot den föregående tiden, mot dess förvillelser, dess enkelspårighet, snarare än mot enskilda föregångare.
Tanken på detta uppror ger mig också anledning att komplettera en senare tids bild av Ord&Bilds 70-tal. 90-talets ingång markeras med en ledare (1/90) där man skriver så här:
Ord&Bild var under 60- och 70-talen ett av de viktigaste språkrören för den intellektuella vänstern. 80-talet präglades för tidskriftens del av en strävan att hålla fast vid de kritiska och radikala idealen och av en i någon mån motsatt strävan att granska marxismen och införa andra paradigm och tänkesätt i den svenska debatten.
Vi på 70-talet ville nog gärna se oss som ett ”viktigt språkrör” för den intellektuella vänstern. Men det språkrörskapet innefattade inte minst ett starkt uppror mot tidens vänster, både mot den smågruppsvänster av olika schatteringar som de flesta av 70-talsredaktörerna hade ingått i och sedan lämnat, och mot den just föregående vänstertiden, dess förenklingar, dess leninistiska dogmatism etc. Mycket mer mot tiden än mot några föregångare på Ord&Bild – kanske finns här den ”glömska av fäderna” som Gunnar D Hansson spårat, men betingad av att det inte var Ord&Bild-fädernas utan den föregående tidens inflytande vi ville skaka av oss.
Denna i någon mån ”motsatta strävan att granska marxismen och införa andra paradigm” som 1990 års redaktion tillskriver 80-talsredaktionen var – i vår självförståelse – just vår ledfyr på 70-talet: en kamp mot vänstern för att vidga vänstern (samtidigt som vi alltså befann oss i en sfär som fortfarande kunde kallas ”vänster” – 80-talets redaktörer fick den knepiga uppgiften att förvalta detta arv utan någon vänster kvar att förhålla sig till. Naturligtvis valde de att göra något annat).
På vårt 70-tal lanseras, för att nu i brådskan förenkla innehåll till uppräkning av namn, Bachtin och Foucault och Barthes i stället för Mao och Myrdal och Lenin, och Kosik och Lefebvre och Prokop och Kristeva … Och om jag i samma brådska ska säga något sammanfattande om innehållet, skulle det vara att vi koncentrerade oss på det civila samhället och på reproduktionssfären (i vid mening) i kontrast till den närmast föregående vänstertidens koncentration på stat, politik och produktion.
Och med detta, kära åhörare, kommer jag fram till det dolda upprorsmönstret i Ord&Bilds familjehistoria, en sak som jag har grubblat mig fram till snarare än med blotta ögat sett.
Om jag har rätt i vad jag hittills har sagt har vi alltså en rätt så obruten kedja av uppror mot den fader som är den närmast föregående tiden – små eller stora synpunktsförskjutningar som knappast förtjänar den dramatiska beteckningen fadermord, men inte heller röjer någon ängslan för att synas ha påverkats av föregångarna – vilka föregångare nämligen? de är uppslukade av tiden.
I stället, är nu min hypotes, är det dolda men reella upprormönstret i Ord&Bilds familjehistoria ett helt annat än vad jag gissar att en Harold Bloom någonsin kan föreställa sig: det är ett modersuppror, ja i vissa fall rent av ett modermord!
Spåren av denna historia kommer i dagen i skiftet mellan 70- och 80-tal, men i själva historien är i min spekulation mycket mer omfattande, följer Ord&Bild från dess begynnelser. För Ord&Bilds begynnelse är, och grundaren Karl Wåhlin får ursäkta, inget mindre än den gestalt som så grundligt präglade såväl Ord&Bilds begynnelsetid, som Ord&Bild själv, nittiotalet och det nya seklet stora moder, kort sagt: Ellen Key.
Ellen Keys anda svävade ju över en nästan överväldigande rad av den här tidens tidskrifter och kulturprojekt. Just hennes kontakter med Ord&Bild är vad jag vet ännu inte kartlagda; jag noterar att några av hennes viktigare artiklar publicerades i Ord&Bild. Men var inte hela tidningens uppläggning präglad av hennes närvaro, av den ellenkeyska visionen? (En fråga jag ställer till den kommande forskningen.) ”Ord” och ”bild” och nittiotalet – man kunde vänta sig något exklusivt esteticerande, men sådan var tidskriften inte alls. Där är litteratur och där konstbilder, men där är också artiklar om järnvägar, om arkitektur, om Boerkriget, om kvinnoemancipation osv.
Och kanske var just frågan om kvinnoemancipationen något mer än ett i raden av artikelämnen?
Ord&Bild blir, sådan den formades i sina begynnelser, en tidskrift för vilken inte ordet ”ord” men inte heller ordet ”bild” är det väsentliga – nyckelordet är i stället ”och”: det sammanbindande, helheten av det som genom tidskriften sammanfogas.
Men vad är då innehållet i detta ”och” – i kraft av vad, av vilken vision, hävdar tidskriften sitt sammanbindande?
Ellen Keys visioner om den goda samhällshelheten har en av sina utgångspunkter i kvinnoemancipationen. I hennes vision av helheten, livet skapat till ett enda gott av kärlek och politik, av heminredning och skaldekonst, av förnuftig jordbrukspolitik och starka, ädla känslor, var utgångspunkten och förebilden det goda hemmet. Därifrån växer det goda när den emanciperade kvinnan låter den kärlek och den etiskt och estetiskt fostrande omsorg som hon har lärt sig att utöva mot barn och man nu riktar sig ut i samhället och får sin verkan också där.
Reproduktionssfären (som vi marxistiskt kallade saken) blir det som skapar helheten, det som fyller och-et med innehåll, som motiverar det – detta är min hypotes vad gäller den ellenkeyska visionens inflytande på Ord&Bild.
Att alltså kvinnoemancipationens tema under Ord&Bilds första decennier för tidskriften har just denna grundläggande innebörd: att reproduktionssfärens synvinkel blir den bestämmande, att sammanfogningen av konst, politik, samhällsinformation osv motiveras av den goda moderns fråga om att skapa den kommande tidens människa.
Det följande modermordet – för där sker ju ett sådant! är nu min andra hypotes – sker i så fall i formen av förträngningar, av partiell glömska av den kvinnliga utgångspunkten: reproduktionssfären som sammanhållare.
Jag tar nu – plötsligt – Blooms schema till heders och föreslår att en sådan glömska kallas askesis, vars innebörd jag hämtar från Horace Engdahls anmärkningar (Kris nr 6) till en Bloomöversättning:
… leder denna revisionsrörelse […] till ett slags beskärande av diktarens fantasikraft. Diktaren ger upp en del av sin mänskliga och fantasimässiga utrustning och skiljer ut sig från bl.a. föregångaren. Han söker därvid en position i förhållande till sin poetiska förebild som tvingar dennes dikt att också underkasta sig askesis. Även föregångaren kommer då att beskäras.
Och-et står kvar, men tommare, fantasilösare. Varför skulle där nu t ex vara ord och bild? Konstvännerna klagar på bildbristen, redaktörer lovar i decennium efter decennium: Snart, snart! Vi ska strax skärpa oss! (Men varför, egentligen?)
På 60-talet blir där plötsligt litteratur och konst och politik! Varför i helvete? rasar vännerna av den nyss föregående ordningen. Konst och politik hör ihop, svarar sextiotalet, kastar in ett ”och” som har mer smak av Marx än av (den ganska så glömda) Ellen Key.
Men är det ändå inte här som en försiktig och rätt så omedveten återgång till Ellen Key börjas anas? – En hypotes igen: att reproduktionssfären som sammanhållare återupprättas av det 70-tal som förbereds av Lars Bäckström och Lars Bjurman och fullföljs genom den plötsliga anstormningen av kvinnliga redaktörer under detta decennium: Pleijel, Bergom-Larsson, jag själv, Beck, Munkhammar … (assisterade av några icke oväsentliga män: Lindblom, Weyler, Linder m fl).
Ämnen som sexualitet, barnalstring, barnuppfostran, vardagslivets strukturer bildar en sorts centrum i tidskriftens mönster, runt detta flockar sig också artiklarna i ”andra ämnen”.
Är det inte sedan så att modermordet upprepas ett stycke in på 80-talet?
En enkel fråga om artikelförfattarnas kön skulle kunna ge en fingervisning. Där inträder nu en katastrofal minskning i antalet kvinnliga skribenter – för att inte tala om kvinnliga redaktörer. Runt -85, under Weyler, Holmgren, Linnell är där en svit av helt kvinnoskribentlösa nummer, saken upprepas kring 88-89 under Löfgren. Däremellan är det ytterst kvinnoglest, framför allt skriver nästan aldrig kvinnor de ledande, centrala artiklarna. (Även om det finns – visst! – några stycken undantag.)
Varför? En innehållsanalys skulle kanske visa att det handlar om en förskjutning av innehållet mot sfärer där kvinnor är mindre åtråvärda som skribenter, men också mindre intresserade av att vara det – kanske helt enkelt en rörelse bort ifrån reproduktionssfären som sammanhållare och centrum, ett 80-talsredaktionernas manligt dominerade modersuppror.
Då är det också en betecknande sak att när kvinnorna idag tycks återkomma på lite bredare front, och en ledande artikel skrivs av en kvinna – Ulla Holm i nr 4/91 – så är begreppet modrande (mothering) centralt: banden till en Ord&Bild urmoder, till Ellen Key, kommer alltså på nytt i dagen?
Jag tror att det är viktigt att de kommer i dagen (om de nu finns). Inte bara därför att jag tror att feministiska perspektiv och kvinnligt deltagande är en nödvändighet för varje tidskrift som vill vara alternativ till Timbro, rudbeckianism och liknande. Utan också därför att tiden har kommit för ett medvetet modersuppror.
Det där och-et svävar ju som en osalig ande över Ord&Bild! Ja som ett fruktansvärt överjag! Det goda moderskapet är så välsignelsebringande men också så förkrossande. Allt ska sammanbindas! Fullständigt ansvar för all helhet ska tas! Så duktigt det blir – och ibland så mördande tråkigt! Just mördande: jag kan se för mig hur Ord&Bild under sitt 60-, 70-, 80- och begynnande 90-tal vacklar vid samma självmordets brant som de unga kvinnor som en gång läste Ellen Keys proklamation i Ord&Bild av Det tjugonde århundradets kvinna, och kom att digna under början av alla dess förhoppningar. Jag ska citera några av dem. För tydlighetens skull skjuter jag in ”Ord&Bild” i stället för ”kvinna” – så går jubileumsordet nu äntligen till Ellen Key själv:
Min ideala bild af Ord&Bild vid nästa sekelslut är, att den skall vara ett väsen af djupa motsatser, hvilka nått harmoni: att den skall te sig som en stor mångfald och en fast sluten enhet; en rik fullhet och en fullkomlig enkelhet; en genombildad kulturtidskrift och en ursprunglig natur; en starkt utpräglad […] individualitet och en hel uppenbarelse af det djupast Ord&Bildaktiga [dvs av Ellen Keys vision av den mänskliga helheten, min anm.]. Denna tidskrift skall förstå allvaret i ett vetenskapligt arbete, i ett strängt sanningssökande, i ett fritt tänkande, i ett konstnärligt skapande. Den skall inse nödvändigheten i naturens lagar och i utvecklingens förlopp; den skall äga solidaritetskänsla och samhällsintressen. […] Den kan se i stort, och den kan se i sammanhang; […] dess religiösa kult blir att skapa lifvets salighet. (Förvanskat ur Ord&Bild nr 1, 1898)
Kamrater, söner och döttrar av denna oändligt kravfyllt förväntansfulla moder – är det inte äntligen dags att göra uppror?