I en reaktion på valutgången i USA menade DN:s Jonas Thente att den samtida romankonsten har allt för lite att säga om tidens stora frågor: ”samtidigt som kritikerkåren och bokcirklarna i Sverige sommaren 2016 går i spinn över Elena Ferrantes varmgulliga relationsepos […] – samtidigt krackelerar den västerländska demokratins själva fundament.”
”Kanske” fortsätter Thente ”kommer detta att på allvar uppmärksammas först av framtidens litteraturhistoriker. Hur de stora succéromanerna ödesåret 2016 utgjorde en självgod mysbubbla som förströdde de förment intellektuella skikten med kittlande relationsspektakel, medan den riktiga världens vita manliga aggression tog kontrollen över världspolitiken. Kanske kommer man rentav att dra slutsatsen att vår tids aningslöst masturbativa skönlitteratur är så blottläggande något kan bli.”
Shabane Barots läsning av Ferrantes romanserie ger en helt annan bild av romanerna, där manlig aggression har en viktig roll, och ”masturbativ” knappast räcker till som beteckning på det som pågår mellan och runt de kvinnliga romangestalterna.
Min fantastiska väninna
Elena Ferrante
Norstedts (2016)
Översättning: Johanna Hedenberg
Av: Shabane Barot
Mycket har sagts om författar-pseudonymen Elena Ferrante, namnet bakom romansviten L'amica geniale vars första del, Min fantastiska väninna, nyligen utkommit i svensk översättning. Valet att skriva under pseudonym har av vissa uppfattats som provocerande och nästan obegripligt – hur kan någon avsäga sig den uppmärksamhet och berömmelse som följer på framgång? I ett brev till sin förläggare skrivet 1991, i samband med utgivningen av debutromanen L'amore molesto, förklarar Ferrante att hon inte kommer att träda fram för att låta sig intervjuas, motta priser eller göra PR för sina romaner. Hon anser inte - skriver hon – att texterna behöver sin författare. Att hon lyckats hålla fast vid detta, trots det enorma tryck som följt på Neapelsvitens framgångar, är imponerande. I det individ- och identitetsfokuserade litteraturklimat som råder idag fungerar Ferrantes anonymitet som en sorts motståndshandling. Fokus flyttas från författarens eget liv och egna erfarenheter till det kollektiv som skildras i texten; den napolitanska arbetarklassen och framförallt kvinnorna.
I centrum står den livslånga relationen mellan barndomsvännerna Lila och Elena. Lilas spårlösa försvinnande vid sextiosex års ålder fungerar som berättelsens utgångspunkt; Elena bestämmer sig för att teckna deras vänskaps historia i ett försök att både åkalla och straffa den försvunna.
Min fantastiska väninna utspelar sig nästan uteslutande i ett fattigt arbetarkvarter i Neapel där flickorna växer upp tillsammans. De utmärker sig båda tidigt i skolan där Lila petar Elena från förstaplatsen i klassen och drar in henne i ett lekfullt konkurrensförhållande som kulminerar i att de en dag kastar ned varandras dockor i en mörk källare. Dockorna går inte att återfinna, vilket flickorna i sin fantasi kopplar till kvarterets mäktigaste man, don Achille. Han bor längst upp på fjärde våningen i ett av lägenhetshusen men stryker samtidigt fram som en vålnad i underjorden med sin svarta börs, där dockorna nu måste ha hamnat. Lila bestämmer sig för att utmana don Achille och Elena följer med, de tar varandras händer och klättrar upp för trapporna som leder till hans dörr. Den skräckblandade känsla av närhet som präglar denna vänskapens urscen kommer att definiera hela relationen, som förblir gränsöverskridande och smärtsam.
Språket är genomgående rakt och avskalat, för det mesta utan utsmyckningar, vilket initialt kan väcka en del motstånd hos läsaren. I den engelska översättningen flödar texten vackrare och läsningen är behagligare än på svenska, där meningarna ibland är klumpigt konstruerade: ”jag vet inte vad det var som hände en eftermiddag...”. Detta tycks dock spegla den italienska originaltexten. Det stumma språket står i kontrast till formen: av förlaget beskrivs Ferrantes böcker som ett ”storslaget epos” men den varma, mustiga ton som är associerad med den genren saknas helt här. Istället präglas texten av en återhållen vrede som ger tyngd åt skildringarna av samhällets våld mot människor och mäns våld mot kvinnor.
Romanernas storhet ligger i kvinnoporträtten - här skildras en grupp kvinnor ur arbetarklassen som tänkande, kännande individer med dynamiska inre liv. Inte bara Lila och Elena, utan även deras mödrar och lekkamrater är sammansatta, beter sig motsägelsefullt och förändras över tid. Det borde finnas hyllmetrar av sådana porträtt kan man tycka, men faktum är att Ferrantes sätt att avvisa klyschor och stereotyper är mycket sällsynt. Kvinnorna delar en stark gemenskap men de är långt ifrån goda systrar i kampen. Vänskapen mellan Lila och Elena kantas av konkurrens, konflikter och svek, men de delar också en djup känslomässig och intellektuell närhet. Vännerna tänker och förstår världen tillsammans, behöver varandra för att utvecklas, ligger långt före pojkarna i skolan och är intelligentare än alla män de någonsin kommer att träffa. Lila bär detta som en självklarhet medan Elena länge ser sig som obegåvad och medelmåttig, i Lilas skugga. Men det verkligt stora här är att de två vännerna är intelligenta i egen rätt och i kraft av sin gemenskap, utan manlig inblandning. Det är inte männen som sätter Elenas tänkande i rörelse, tvärtom känner de sig hotade av och försöker begränsa det. Passagerna där pojkar och män tjurar, slår, saboterar eller förhåller sig helt likgiltigt till flickornas intellektuella intressen är många och det är plågsamt lätt att känna igen sig. Det finns något dialektiskt i Lilas och Elenas relation. Den utvecklas genom motsättningar och styrkeförhållandena skiftar till den grad att det i svitens fjärde och sista del är svårt att säga var den ena börjar och den andra slutar. Elena upptäcker hela tiden Lila inom sig, i sina ord och tankar. Man får känslan av att Ferrante försöker säga någonting om skapande och vänskap som går utöver de två kvinnornas relation.
Neapelkvartetten är också en klasskildring där konfliktlinjerna i efterkrigstidens Italien mellan kommunister och fascister, reformister och revolutionärer, chefer och arbetare, dras upp inom kvarteret och familjerna. Ferrante placerar kvinnornas erfarenheter i centrum av dessa konflikter och det faktum att kvinnors livsvillkor så länge har behandlats som ett särintresse, någonting som ligger vid sidan av de verkligt avgörande frågorna, framstår som obegripligt när man läser hennes böcker. I Min fantastiska väninna sipprar maktrelationerna i kvarterets mikrokosmos in i barnens lekar. Det är uppenbart att Don Achille härskar över vuxenvärlden, men flickorna begriper inte varför och oroas av den väldiga tidsrymd som föregått dem: ”det var en lång, mycket lång tid när vi inte hade funnits, en tid när don Achille hade visat sig för alla som han var: en ondskefull varelse med något slags djur- och mineralkropp som fick blodet att flyta på andra utan att själv någonsin blöda”. Först som tonåringar förstår de att kvarterets framstående familjer byggt upp sina förmögenheter genom svartabörshandel under kriget och att de är lierade med fascisterna. För Lila är detta ett politiskt uppvaknande, hon blir besatt av sambanden mellan platser och personer och den insikt detta för med sig: ”Det finns inga gester, ord eller suckar som inte rymmer summan av alla brott människor har begått eller fortsätter att begå”. Samtidigt vaknar en vilja hos henne att förändra samhället, att häva den lagbundenhet med vilken barnen tycks reproducera sina föräldrars liv. Lila tror som tonåring att det går att bryta med exploateringen och våldet genom att anamma ett nytt förhållningssätt, präglat av upplysning och försoning, men de lagar som styr i kvarteret är starkare än den enskildes övertygelser. Här återkommer episoden med dockorna: när Lila och Elena som barn knackar på don Achilles dörr för att få tillbaka sina dockor både trotsar och bekräftar de ordningen i kvarteret. Don Achille ger dem pengar till nya dockor som Lila tar emot men istället köper ett exemplar av favoritromanen Unga kvinnor för, som väcker de båda vännernas författardrömmar. ”Kom ihåg vem ni fick dem av!” är don Achilles avskedsfras till flickorna och här etableras en koppling mellan skuld och skrivande: drömmen om att skriva sig fri är från början satt i skuld. Konsekvenserna av detta och kopplingen mellan skrivande och skuld kommer att utvecklas i svitens kommande delar och utgör ett av dess stora teman.
Många skildringar av klass kretsar kring den uppåtstigande klassresenärens erfarenheter - skuldkänslorna, bristen på tillhörighet, rädslan för att bli avslöjad. Detta finns också hos Ferrante, men här ges minst lika stort utrymme åt de som blir kvar (Storia di chi fugge e di chi resta, ungefär ”Berättelsen om de som ger sig av och de som blir kvar” är även titeln på svitens tredje del). Lila, som är den skarpaste av de två vännerna, får inte fortsätta studera och trots att hon stångar sig blodig för att hitta en utväg blir hon fången i ”mammornas värld”. Att det är den mer begåvade av de två som blir kvar är talande för romanernas samhällsanalys: det finns ingen rättvisa eller god försyn som kan gripa in, det räcker inte att vara duktig eller ens briljant för en fattig flicka med konservativa föräldrar. Lila kommer att hitta sin egen väg, men texten kokar av vrede över de möjligheter hon och de andra i kvarteret berövas. Klassresan blir en utväg för enstaka individer men aldrig en lösning för kollektivet. Som läsare hoppas man länge att Lila ska få utbilda sig, ”bli något”, få utrymme att utveckla sina talanger, men Ferrante konfronterar den förhoppningen och de antaganden den någonstans bygger på – att de begåvade förtjänar ett bättre liv medan massan som blir kvar på botten består av personer som aldrig var duktiga nog.
I Ferrantes böcker förmedlas en djupgående och kompromisslös samhällskritik som pekar på det skandalösa i bristen på skildringar av kvinnors livsvillkor, utan att kompromissa med det mångbottnade och motsägelsefulla hos karaktärerna. Skildringen av vänskapen mellan Elena och Lila går nästan inte att uttömma; man kan läsa den som en hyllning till kvinnlig gemenskap, till staden Neapel, en feministisk uppgörelse med familjen som institution eller med Italiens politiska utveckling, den berör och överskrider samtidigt allt detta. Jag har aldrig läst något liknande! Ferrante lyckas gestalta komplexa samhällsfenomen på ett lättillgängligt vis, men hon ger inga enkla svar och man kan nästan känna sig frustrerad efter läsningen. ”Jag försöker räkna ut varför de är så bra” skrev en bekant till mig när jag frågade vad hon tyckte om böckerna. Trots det starka sug som finns i berättandet kräver Ferrante eftertanke, här serveras inga lättsmälta insikter. Sammantaget är detta en oerhört angelägen och helt fantastisk läsning, som gör skäl för all uppmärksamhet.