Innehåll
Johan Zetterquist: Ur Kill The Poor Eat The Rich
Ann Ighe: Decenniernas siffermagi
Nina Lekander: Hur led är tiden?
Lina Ekdahl: Arkivet
Marit Kapla: »80-talet är inte alls kul»
Anna Gavanas: Det knakar i Stockholms garderober
Håkan Forsell: Till häst genom hyresregleringen
Håkan Forsell, Håkan Thörn & Mandra Wabäck: En brevväxling om 1980-talet
Tomas Josefsson & /Todor,Göteborg/: Bilder från ett 1980-tal
Kritik
Elise Ingvarsson om Plath, Nelvin & Bergström: Ariel, gattet & boken om henne
Jesper Brygger om Peter Rewers: Michael Strunge: Digtning og virkelighed
Lars Hermansson om Magnus Hedlund: Bakom ljuset och andra noveller
Björn Kohlström om Stephen King: Jurtjyrkogården
Decenniernas siffermagi: 1980-talet som tid, plats och rum
Redaktionell inledning
Sekelmagin är stark inom den moderna västerländska historieuppfattningen, och utgör ofta ett första raster för att hitta i den förflutna, med tidslinjer och årsringar kartlagda tiden: ”sjuttonhundratalet”, ”nittonhundratalet” et cetera. Decenniemagin däremot styr framförallt vår förståelse av det senast förflutna århundradet. Inte så märkligt, vi ser detaljerna bättre när de ligger närmare i tid, och fler av oss verkligen har varit där. "Där" eftersom tiden för oss ofta också utgör en plats.
Varför gör vi så i historieskrivningen, låtsas som om skiftet mellan just de årtal som avdelas av decennier är det relevanta sättet att dela upp tiden? För enkelhets skull, är väl det raka svaret. För att vi måste dela in, för att den historiesyn vi har bygger på en uppfattning om tidsindelningens relevans. För att det ger en, kanske ibland skenbar, jämförbarhet emellan tidsperioder. Men jämförbarheten är inte endast skenbar, i botten utgör också decennierna en sorts rimlig tidsperiod i jämförelse med våra egna mänskliga liv. ”På sjuttiotalet hade jag småbarn”. ”Jag bodde i Köpenhamn på åttiotalet”. ”Inte vet jag, jag var barn på 90-talet”. Rätt mycket är sagt med så korta fraser, våra högst personliga liv blir kopplade till den historiska period de utspelar sig i.
1980-talet omskrivs slående ofta som missförstått eller svårfångat, som vore det särskilt svårt att förhålla sig till. Ytligt, är ett återkommande adjektiv. Ur en politisk synvinkel är storyn ganska enkel – det var nu det vände. Vänstervågen ebbade ut i västvärlden. Högern fick luft. Margaret Thatcher, Ronald Reagan och inte minst deras ekonomiska politik gjorde segertåg och fick mindre namnkunniga versioner i många länder. Berlinmuren föll och Sovjetunionen imploderade. 1900-talet har av Eric Hobsbawm och många andra beskrivits som kort. Det börjar med det första världskriget och den ryska oktoberrevolutionen. Och även om själva historien inte tog slut, som Francis Fukuyama formulerade sin berömda (kanske ofta missförstådda) tes år 1992, så var det för många som om 1900-talet amputerades där vid 80-talets slut, och något annat började. 1900-talet, och allra särskilt den delen av 1900-talet som länge talade om sig själv som ”efterkrigstiden” tog slut, där och då. Det är en av de stora berättelserna, i vilken 80-talet intar en viktig plats, rentav utgör slutorden. På ett annat plan, när det talas om populärkultur och vardagsliv och om landet Sverige, blir ambivalensen tydligare. Hur hitta brytpunkten, utan att skala bort allt det som hör en tid till? Utan att bortse från allt det som sammanfogar en period med dess föregångare och efterföljare?
HÖGERSVÄNGEN
En högersväng gjordes, men liksom när vänstersvängen togs ett drygt årtionde dessförinnan, kunde den inte göras utan motstånd. I nummer 2-3 1981 publicerade Ord&Bild en lång intervju med Arne Ruth, då kulturredaktör på Expressen. Intervjuare var Lars Linder och Svante Weyler, och temat var ”Den nya högern”. Flera varianter på nya högerriktningar analyseras i intervjun och i numret som helhet. Vi är idag bekanta med dem alla, inklusive flera av de viktiga tänkarna. I sammanhanget diskuterade Ruth kritiskt välfärdsstat och statsbyråkrati, och hävdade att den progressiva kritiken av dessa företeelser kunde, men inte borde, blandas samman med neokonservativ retorik: ”skillnaden ligger i utgångspunkten: om man tror att lösningen är mer eller mindre demokrati.” 1980-talet förde med sig en ny kritisk hållning från vänster som i mycket riktades mot staten och det etablerade, som behöll kapitalismkritiken men hade mer demokrati som ett ideal. Mindre dogmatisk, men också med ett mindre genomslag än generationen före. Vi kommer att återvända till en del av just dessa uttryck i detta temanummer om 80-talet. Arne Ruth hinner med att vända och vrida på högersvängen ur en rad olika synvinklar, inklusive att tala om den kristna högern i USA som ”ett slags Khomeini-rörelse på kristen grund”, innan ett avslutande avsnitt i intervjun ägnas åt den rena fascismen. ”Det vore en överdrift att kalla denna kristna höger fascistisk”, säger Ruth efter att ha talat om hur denna effektivt använder ny kommunikationsteknik. Men sedan fortsätter han: ”dess organisationsmetoder tror jag ger en antydan om hur en modern, folklig fascism skulle kunna arbeta. Adressregister och dataterminaler i stället för brunskjortade SA-män på gatorna. Kabel- och satellit-TV istället för massmöten i Nürnberg.” 2010-talet kan inte ge honom annat än rätt.
Vi är inte färdiga med 1980-talet, tro inte det. Det är inte ens ofarligt än. Det är högst närvarande och ändå något obearbetat. På caféer, butiker, bowlinghallar och restauranger maler idag spellistorna 80-talshits. En eftergift åt den etablerade generationen, i begynnande medelålder, som blir trygga av att lyssna på Modern Talking, Aha, Soft Cell och Sade. Det verkar vara okontroversiellt att lägga in punkhits från perioden. De låtarna sjunker in i samma ljudmatta, där tillhörigheten till en viss period, en sorts historisk identitet, övertrumfar det som då föreföll vara oöverstigliga genregränser.
SKILDA VÄRLDAR, SAMMA TID
Det som vid en tidpunkt uppfattades som skilda världar blir således delvis något annat, när vi senare kan se och framhäva deras samtidighet. Jag tänker på det när jag ser den tyska teveserien Weissensee. Första säsongen premiärvisades 2010, men serien utspelar sig i 1980-talets Östberlin. Diktaturen spelar på sitt sätt huvudrollen i dramat, som iscensätter detta genom en rad kärleksrelationer och deras omöjlighet. Mycket välkomponerat trasslas Stasifamiljen ihop med dissidenterna, kärnfamiljer med ensamstående mödrar och ett antal moraliska dilemman är nästan uppseendeväckande jämnt fördelade över avsnitten. När jag ser på Weissensee, minns jag en fest, det måste ha varit 1980 eller kanske 81. Ett stort kollektiv på Engelbrektsgatan i Göteborg. Jag var barn, kompis till det enda barn som bodde i kollektivet. Jag tyckte visserligen mycket om att vara med min kompis, men hennes hem var dessutom den mest spännande plats jag någonsin varit på. Under festen rådde en lesbisk glädjeyra ute i lägenheten, jag minns en kvinna i vacker palestinsk klänning, att några sjöng och spelade jiddisch-slagdängan ”Bei Mir Bistu Shein” (fast i den märkliga översättningen ”Bär ner mig till sjön”) och en lång diskussion om tryckkokarens förträfflighet för vegetarisk matlagning. Vi barn fastnade i ett rum där en man satt och berättade om sin och andras flykt från Östberlin. Han berättade om nedstigande i kloaker, om en kanotfärd över Östersjön, om att förlora kontakten med släkt och vänner. Var allt det sant? Var det hans egen berättelse eller andras? Kanske en blandning, hela flyktens historia? Jag vet inte. Mer än jag minns detaljerna i berättelsen minns jag spänningen den gav, den ovanliga känslan av att världen fanns nära. Ännu tydligare minns jag knarret i parkettgolvet under våra fötter, brunmurriga och vitmålade väggar, fyllda av affischer och svart-vita fotografier. Det slår mig nu att många av dissidenterna i Weissensee är klädda som om de hade varit med på den festen. Kristna, frihetliga, miljövänner, punkare, diktaturmotståndare. Också det ett 80-tal. Berlin under 80-talet hyste en skarp gräns, var verkligen en gräns i sig själv. Dimma, schäferskall, soldater, agenter. Bevakade övergångar. Muren.
I KÄRNVAPENKRIGETS SKUGGA
Det jag vill säga är att 80-talet, och inte minst det delade Europas 80-tal, låg i kärnvapenkrigets skugga. I flera av decenniets framträdande subkulturer är kriget, och då särskilt kärnvapenkriget, starkt framträdande. Om pastellfärgerna, neonestetiken, stålrören och det starka ljuset var dominerande i populärkulturens huvudfåra, så var vissa sub- och motkulturers estetik envist svartvit. Kärnvapensprängningarnas svampmoln och varningssymbolen för radioaktivt avfall var omedelbart igenkännbara – som varningar och maningar till protest. Svampmolnen från världskrigets slutskede – vi såg dem som de grövsta terrordåden.
Det var kritik mot makten såklart, en reaktion på att ha vuxit upp under Kalla kriget. Reaktionen var både möjlig och rimlig, även i det som då föreföll vara världens näst mest neutrala land. Eller kanske särskilt just i detta land.
Självklart var det också en reaktion på subkulturella föregångare, på proggrörelsen och hippierörelsens estetik. Det svartvita släppte bryskt taget om de rundade typsnitten och klara färgernas sjuttiotal. Och mycket hårdnade under 80-talet, blev kantigare.
Det engelska punkbandet Crass, som på sitt skivbolag samlade en egen liten miljö inom genren, blev stilbildare inom den större, svartvita kulturen. Höggradigt politiserad konst och musik och med starka inslag av religionskritik, som på den tiden rätt självklart riktade sig mot den europeiska kristenheten och dess sammanblandning av statsmakt, klassamhälle och kolonialism. Politiken på de brittiska öarna var under 80-talet laddad på ett sätt som satte stort avtryck i flera subkulturer. Punken och skinheadskulturen räknar självklart sina rötter dit, och under 80-talet kom brittiska klasskonflikter och politiska strider att påverka dessas utveckling särskilt starkt. Konflikten på Nordirland var fortfarande het och blodig.
De senaste åren har gett oss flera tolkningar av detta: Som film och som teveserie borrade sig This is England ner i de djupa klyftor som uppstod mellan subkulturer som tidigare varit tätt sammanlänkade; punkarna och skinheadsen. Rasismen blev den stora splittrande faktorn. Filmen Pride som gick upp på svenska biografer förra året var en i raden av brittiska feelgood-filmer om ett feelbad-klassamhälle. Gayaktivisterna från London stödde strejkande walesiska gruvarbetare, smärtsamt och valhänt närmar de sig varandra i gemensam avsky mot Thatcherismen, inte ett öga var torrt och det visade sig dessutom att verkligheten var vackrare än filmen. Pride lyckades också med att sträcka sig in i vår tid genom att inbjuda till ett närmast intersektionellt tänkande om solidaritet. Men kolgruvorna? Ja, vad ska vi säga om kolgruvorna idag, när den globala uppvärmningen kastar längre skuggor än atomvintern?
De två spelfilmer som har behandlat 80-talspunken i Sverige – Tjenare Kungen och Vi är bäst – är i och för sig gjorda av manliga regissörer, men har ändå unga tjejer i huvudrollerna. Det är intressant, eftersom punkens eftermäle i hög grad bygger på tankefiguren att punkbanden utgjorde den minsta relevanta enheten. Och i själva verket var det många fler killar än tjejer i banden, även om undantagen fanns. I det fallet överträffar de svenska filmerna verkligheten. Troligen för att det knappast går att göra en representation av 80-talet idag utan att på något sätt förhålla sig kritiskt till att mycket av dåtidens sub- och ungdomskultur fortfarande inte hade integrerat allt det som 70-talets feministiska våg ändå förde med sig. I övrigt är politiken nästan märkligt frånvarande i dessa svenska filmer.
Det svartvita var i princip helt dominerande i punkkulturens bildvärld. Följande rader från omslaget på en Crass-skivas är så betydelsebärande som det bara är möjligt
BE WARNED: THE NATURE OF YOUR OPPRESSION IS THE AESTHETIC OF OUR ANGER.
En annan av Crass textrader löd: Do they owe us a living? ’Cos they do, ’cos they do. Owe us a living? ’Cos they fuckin do! I den raden har jag alltid hört rösterna av unga människor mitt i massarbetslöshetens Europa framför mig. Argt och extremt kaxigt hävdar texten att ni är skyldiga oss, inte bara levebrödet, utan en framtid. Raden hoppade tillbaka upp i medvetandet när jag såg This is England. Där deltar huvudpersonen Shaun i ett möte med en rasistisk agitator. I sitt uppeldade tal om att ”England” är det förbjudna ordet, säger agitatorn till sin publik av National Front-anhängare att de ju inte är rasister, de är realister. De är inte nazister, de är nationalister. De har inget emot dem som kan göra rätt för sig: ”It’s the people who think we owe them a living who is the problem. They should just go back”. Och jag tänker att han där rörde vid, och förnekade något fundamentalt i det som är ett samhälle: Att människor tillsammans förbinder sig att ge andra en framtid. Var står vi idag? Kan vi förbinda oss?
TIDEN SOM DET GEMENSAMMA
Relationen mellan tid och rum har sysselsatt mycket mänskligt tänkande. Vi rör oss alltid i båda dessa dimensioner. Vi behöver kartor, men olika sorters kartor, för att hitta i tiden och i rummet. ”Var kommer du ifrån?” Den där frågan som avkräver vissa människor en särskild sorts redovisningsskyldighet och lägger en särskild betydelse i deras svar. Att räkna härkomst utanför ett lands gränser kan sätta hela ens existens inom detta lands gränser på spel. ”Var kommer du ifrån” kan vara en nyfiken undran – och jag vill leva där frågan är en nyfiken undran – men i ett antal historiska lägen i mänsklighetens historia rymmer frågan också ett hot.
Var kommer jag ifrån? Det står ”St. Peters kloster” som födelseort i passet. Det är en församling i Lund i Skåne. Jag blev inte medveten om församlingens existens förrän det första passet hämtades ut, när jag var elva eller tolv år gammal. Min mamma, syster och jag flyttade till Göteborg från en mindre stad, och jag kan avläsa min mammas förhoppningar på ett förändrat liv i denna handling. Hon skaffade pass åt oss. Det dröjde några år innan den första resan utanför passfrihetens Norden blev av, och den 14-åring som till slut fick resa med båt ända till England skämdes över den barnsliga passbilden men var omåttligt stolt över att få komma hem med en stämpel i passet. Det var knappt ett år kvar till 1984, och i Londons parker samlade fredsdemonstrationerna mängder av människor. Men det gjorde också de mer våldsamma reaktionerna på Thatcherårens politik, på idén om att ”there is no such thing as society”.
”Det gemensamma” kan förstås i mer eller mindre materiellt avseende. Vi talar om allmänningar – på marken, på nätet och i gemensamma välfärdssystem. Det gemensamma kan också manifesteras genom att vi talar om vår tid som gemensam; som nutid, historia och framtid. Jag kommer i den meningen från folkhemmet, men jag lever någon annanstans. Den nationellt definierade välfärdsstaten vreds till stor del ur våra händer. Bakom låg materiella skeenden. Äganderätten förändrades och globaliseringen som begrepp och process kom att definiera det som trädde i efterkrigstidens ställe. Den öppnade välfärdsstatens system för kapitalets logik, och den öppnade i viss mån gränserna för människor. 80-talet markerar också början på något för den dåtida samtiden så osannolikt, som en ny era av ojämlikhet i västvärlden.
*
I detta temanummer publicerar vi fotografier från ett svenskt 80-tal av subkulturer och solidaritetsyttringar, av bland andra Tomas Josefsson och /todor, göteborg/. I ett samtal mellan Håkan Forsell, Håkan Thörn och Mandra Wabäck diskuteras sociala rörelser, bostadspolitik och svensk isolering, samt högervågen och dess förutsättningar. Västeuropeiska ungdomar upplevde i hög grad Europa genom tågresorna – världen började, som Wabäck säger, på Hovedbangården i Köpenhamn. Håkan Forsell tar oss dessutom i en längre egen essä med på en 80-talsresa som delvis sker till häst. Bostadsrättsomvandlingen på Östermalm, värnpliktsförsvaret och en stelnande välfärdsstat kontempleras till ljudet av klapprande hovar. 80-talet, skriver han, var det sista analoga årtiondet.
Könsrelationer är något som i många tidsperioder har uppfattats som solitt och konstant, som trygghet och kontinuitet. Och samtidigt förändrar dessa sig, hela tiden, och är därför ett gott raster för att hitta särdragen hos en specifik tid. Vi bad Marit Kapla att se Wim Wenders klassiska 80-talsfilm Himmel över Berlin. Hon svarade med att också ta oss tillbaka till sitt 80-tal, till barndom och uppväxt i en värmländsk by. Tonåringen Kapla brottades med mängder av frågor, utan att nås av svaren från den feministiska rörelse som vi kommer desto närmare i Nina Lekanders text. I hennes Stockholm var sexualitet politik och feminismen växte in på både på universiteten och i subkulturen. Anna Gavanas har talat med DJ:s från samma stockholmska 80-tal, och rapporterar om en tid när svart musik och gaykultur var bland de viktigaste drivkrafterna till förnyelse.
Viss arkivforskning ligger naturligtvis bakom ett tidskriftsnummer som detta. Lina Ekdahl dök djupt ned i vad Göteborgs poesifestivals 80-tal lämnade efter sig. Pressad på besked om vilka guldkornen egentligen är ger hon det enda rimliga svaret: Tjöta inte! I Johan Zetterqvists konst, nyligen visad på Göteborgs Konsthall under namnet ”Kill the Poor, Eat the Rich”, kände vi igen en del av estetiken från 80-talet. Fast nu i färg, och alldeles samtida. Oljetankers som sjunker, korsen vända upp-och-ned – en rad anspråksfulla förslag.
Kritikredaktionen tog 80-talstemat på djupaste allvar. Björn Kohlström kan tala om att det inte var lätt att gilla Stephen King, Elise Ingvarsson skriver, fast hon inte vill, om självmord och Lars Hermansson blir nästan förd bakom ljuset. Just när tidskriften skulle gå i tryck kom en biografi över den legendariske danske 80-talspoeten Michael Strunge med posten. Vår poesikorrespondent Jesper Brygger var lyckligtvis på plats i nutiden och rapporterar direkt.