Kritik: Bad Reviews

Aleksandra Mir & Tim Griffin (red)
Retrospective Press, London. (2022)

Av: Jonatan Habib Engqvist

För ett par år sedan la jag helt av med att skriva kritik. Det berodde dels på en intressekonflikt eftersom jag samtidigt själv skrev katalogtexter och gjorde utställningar, dels på att jag kände att varje recension blev lite kallsinnigare, lite spetsigare, och att det i sin tur påverkade hur jag såg på tillvaron när jag gjorde utställningar. Det var ingen jätteeffekt men kunde röra sig om små, till synes anspråkslösa språkförskjutningar eller insinuationer om att det kunde ligga någonting annat där bakom konstnärernas innerlighet och lura. Och det var nog inte så att läsare uppfattade någon bitskhet i mina texter. Det hade inte behövt vara en grej om det inte varit så att det började påverka min egen blick. Jag testade pseudonymskrivande men det gjorde inte så stor skillnad. Jag upplevde fortfarande ett slags parallellseende, en distans, ett sätt att se som inte stod i samklang med det flöde som krävs för ett lyckat skapande samarbete med en konstnär. Och det är ju redan ganska lätt att bli cynisk i kulturbranschen. Faktum är att det krävs en viss ansträngning för att inte bli det. För det är ju samtidigt roligt att framstå som både smart och kul, att rentav framstå som lite bättre.

Det där med att vara både smart och kul handlar ju om mer än endorfinkickar eller stilideal. Eller makt. Under ett par decennier var det rentav en existensform. Åtminstone framträder en sådan sensation i läsningen av Aleksandra Mir och Tim Griffins fruktansvärt roliga, underhållande och ambitiösa antologi Bad Reviews som samlar de brutalaste sågningarna av 150 konstnärers utställningar eller konstverk från närapå sex decennier. De kritiserade konstnärerna har själva bidragit med texterna som har översatts från flera olika språk och sträcker sig mellan åren 1963–2018. Denna brokiga samling innefattar några av de mest namnkunniga konstnärerna i globala Nord – från Superflex (it’s just as bad as art gets these days) och Mona Hatoum (Yuk!) till Carolee Schneemann (Good-bye forever) och Ulay (what it was all about I couldn’t fathom) – visar hur tanken om avantgardet fortfarande i någon mening bevarats. Det vill säga att det framstår som om flera skribenter på något plan – trots, eller kanske på grund av sin rikliga ironianvändning och isammanhangssättande – verkligen tror på konst som en kraft med förmågan att såväl fånga som påverka livet. Och de är övertygade om att kritiken och kritikern har betydelse. Inte bara som kontrast mot dagens konsumentupplysning och texter där det framkommer att kritikern var där, för sent, först av alla – och inte bara i den mening att det är just deras kritiska läsning som är avgörande (även om det finns ett mått av denna tendens också). Utan i den betydelse som Griffin i sitt efterord tillmäter samtalet kring konst i relation till en rådande (o)ordning, där boken visar ”the role discourse plays in our current understanding of art, and – more pointedly – our grasp of whatever similarities and differences there might be between the historical models of criticism and contemporary online feeds of social media.”

Den tillgängliga, tabloid-stora boken är elegant formgiven och texterna är kronologiskt ordnade med utbrutna citat (“The sense of this art piece has not revealed itself to me”, “Nothing means anything”, “Painted with the goal of using as little paint as possible”, ”It’s okay that the artists are all white, even the nonwhite artists are kind of white”), faksimiler av tidningsurklipp, ett vykort som lämnats på galleriet i samband med en utställning “Biggest bunch of crap passing for art I have ever seen in my life” (David Horovitz) blandas med kommentarsfält och rättelser. Det dråpligaste exemplet på det senare kanske är New York Times som först sågar den “heta kinesiska konstnären” Wangechi Mutu på Art Basel i Miami och dagen därpå bland annat måste erkänna att “she was born in Kenya; she is not Chinese.”

Alltså, den här boken är så fruktansvärt rolig att läsa, samtidigt som det på sina ställen verkligen gör ont (Tänk dig att vara Christian Jankowski och läsa meningen ”The fevered dreams of a faker” till morgonkaffet på vernissagedagen). Det är inspirerande samtidigt som jag påminns ännu en gång om varför jag under en period la av med kritik: “The same plodding feel the amateur pianists bring to the compositions they play” (om Dara Birnbaum) “She sounds smart, humorless and prone to stating the obvious as if it were a revelation” (om Roni Horn), “Unconscious? I wish I was” (om Ellen Gallagher)… Mängden recensioner och sättet de presenteras på gör att den här avslöjande, emancipatoriska eller katarsiskt kannibaliserande boken även visar hur det som konstnärer gör oftast mäts och vägs med helt andra måttstockar än de som konstnärerna själva har använt sig av (att den visar hur konstnärernas makt ligger i deras nätverk är väl ändå uppenbart vid det här laget). Och det är väl okej. Men väger en dålig recension ändå tyngre när den som skrivit den är etablerad? Är en dålig recension i själva verket bättre än ingen recension? Och är en dålig recension i rätt sammanhang rentav bättre än bra recension i fel sammanhang? Varför är exempelvis New York-kritikern Roberta Smith så välrepresenterad i boken? För att hennes språk är så underhållande? Beror det på att hon är extra hård, eller är det för att hon har arbetat så länge och dessutom verkar i den kommersiella västerländska konstens mecka? Väger det som hon skriver helt enkelt tyngre än en mindre etablerad och inte så marknadspåverkande kritiker, och är det därför hon är den skribent vars artiklar flera konstnärer har valt att skicka in till antologin?

Och så framträder någonstans i allt detta att det där som kanske gick att tro på innan ironin – inte minst i och med att Internet tog över konstvärldsskvallret – liksom vek sig dubbel och någon gång där strax efter sekelskiftet imploderade för att ersättas av både dumhet och positioneringar medan den föregående periodens existentiella problemens verksamma faktor kvarstod: Hur undvika att leva och socialisera genom stereotyper och menlösa, av andra dikterade begränsningar? Hur leva ett flytande, varierat liv och hur låta konsten vara komplex, svårbegriplig, och skilja upphovspersoner från verk, när ironin inte längre fungerar? Hänvisas vi åter igen till bestämda identiteter? Nåväl. Det här är ju en diskussion som kommer från en tid (eller en generation peut-être) där en samtida kultur och den fiffiga och smarta postmoderniteten stod i dialog eller polemik med varandra, och då kritikern förväntades vara smart och rolig genom att vara ironisk snarare än att deklarera sin position. Kanske var det rentav ett sätt att slippa vara cynisk, även om gränsen är hårfin.

Ett annat sätt att se på det är att säga att många texter är från perioden innan det blev okej att skriva texter eller göra konst som bara var kul. Innan meme-kulturen. Alltså, konstnärerna har nog alltid haft kul som drivkraft. Även, eller kanske särskilt, om ämnesvalen har andra register. Inte minst är den här boken ett exempel på det.

Jag ska inte orda för mycket om det där med kul, men kan konstatera att det är det bästa ord jag finner för att beskriva såväl boken som huvudsakliga bevekelsegrunden för att under sju års tid samla in 150 konstnärers sågningar. Och även om samtidens kultur (och många konstnärer) orienterar sig mot att uppmärksamma kul verkar det fortfarande vara ganska lite skoj i kritiken sedan ironin gick sönder. Istället slås man i läsningen av denna antologi av hur framträdande det där med att ”förstå” ett konstnärligt uttryck och sätta det i ett sammanhang egentligen är – det vill säga att det ställs helt andra krav på konsten än på vår samtida livssituation – att vi rentav begär att den förra ska förklara den senare (!), vilket egentligen är något otroligt vackert, inte ett dugg cyniskt, och kanske värt att ta på allvar. Samtidigt betyder det att när konstnärerna vill närma sig världen genom konsten verkar kritikerna begära att konsten ska skapa samma distans till världen som de har.

Å andra sidan skapar boken ett skrivsug. Och man önskar verkligen se utställningarna. Det kan ju också vara så att recensenterna i Bad Reviews många gånger har rätt – och att de, kanske, är de enda som verkligen har sett utställningarna i fråga, som tagit dem på allvar, och haft modet att formulera det. Boken är en artist-book, tryckt i en upplaga som endast distribueras via nätverk, till medverkande konstnärer, utvalda bibliotek och konstskolor. Den går inte att köpa. Precis som en sågning.