Med anledning av författaren Ursula Le Guins bortgång återpublicerar vi Åsa Arpings recension av Mörkrets vänstra hand ur Ord&Bild nr 2-3, 2000. "Ett stilsäkert skönlitterärt inlägg i sin tids könsdebatt" menar Arping – originalet kom ut 1969 – men kritiserar Le Guins val av ”han” som det personliga pronomen som betecknar de androgyna varelserna på planeten Vinter. En synpunkt som pekar rakt mot nutidens flitiga bruk av ordet ”hen”.
Mörkrets vänstra hand
Ursula K Le Guin
Översättning: Torkel Franzén
Rabén Prisma (1998)
Av Åsa Arping
Det finns verk som på samma gång förföljer och undflyr en. Själv hemsöks jag med jämna mellanrum av C J L Almqvists Det går an från 1839, en av alla dessa klassiker som tycks sväva fritt i vårt litterära universum – lika omöjlig att fånga som förkasta. Skoningslöst fördömd i sin samtid, av eftervärlden triumfatoriskt återupprättad, kanske särskilt omhuldad just som litteraturhistoriskt hemlös.
När jag för en tid sedan återigen fick anledning att plocka fram en originalutgåva av novellen var det med en välbekant känsla av hatkärlek jag öppnade de slitna pärmarna. Men den här gången hände ändå något nytt. För första gången slogs jag av förordets ödesmättade, närmast profetiska anslag. I detta verk skall ”det hemlighetsfulla floret” mellan samtid och framtid genomskådas och yppa vägen till det kommande.
Den påföljande ”taflan ur lifvet” är naturligtvis ingenting mindre än könspolitisk science fiction. För vad är hjältinnan Sara Videbeck, om inte en exemplarisk alien? Framtidens kvinna klädd i samtida resdräkt, oberörd av både rådande lagstiftning och praxis. Således knappast trolig, men ändå inte omöjlig. Ett skickligt utfört tankeexperiment – på samma gång feministisk utopi och manlig önskedröm. Och så uppenbart en karaktär med ett uppdrag, en mission.
Resan i tidsmaskinen handlar ju, vare sig den företas hos Almqvist eller i traditionell SF-litteratur, mindre om nyfikenhet än om upplevd nödvändighet. Människans frihet står på spel, något måste göras. Också Det går ans presentation av en möjlig lösning på människans fångenskap i konventionerna, det ideala särboskapet, delar någonting mer än det hypotetiska med SF-genren: det didaktiska. Sara är ett profetiskt exemplum snarare än en individ. En idébubbla som hela tiden hotar att spränga berättelsens i övrigt realistiska ram. Att skapa en frigjord tidsresenär har sitt pris.
I framtidsspekulationerna avslöjas samtiden mer skoningslöst än någon annanstans. Betraktat på avstånd, som fjärran och förflutet, eller som icke existerande, görs nuet oförblommerat närvarande. Vare sig vi möter Shelleys monster, Capeks robot eller Almqvists glasmästardotter, är det samtidens bild av den Andre vi ser.
Kvinnan i SF-litteraturen blir under lång tid lika främmande som varelser från de avlägsnaste planeter. Objektifierad och alienerad. Ett lättlett, lättklätt offer för galna vetenskapsmän och slemmiga utomjordingar. När världsrymden anfaller och framtiden hotar riktas blickarna gärna just mot det ”svaga” könet. Det är påfallande ofta i hennes gestalt och i hennes offer svaret på framtidens gåta ligger förborgat. Men vare sig hon tillfälligt tar kommandot eller lika tillfälligt blir mannens like, förblir han den norm mot vilken hon mäts och befinns vara – annorlunda. I rymden eller på jorden: betraktad som kön kan hon aldrig vinna.
När manssamhället utmanas på allvar i slutet av 1960-talet är det knappast en slump att feminismens andra våg drar med sig en hel uppsjö av kvinnliga utopier. Med Monique Wittigs Les Guérillères (1969) som katalysator sprider sig fenomenet raskt till USA med resultat som Ursula K Le Guins Mörkrets vänstra hand (1969), Joanna Russ Honmänniskan (1975) och Marge Piercys Kvinna vid tidens strand (1976).
I denna feministiskt färgade SF skildras matriarkala och klasslösa samhällen, ofta på ett slående likartat sätt. Patriarkatet bildar gemensam utgångspunkt, botemedlen mot dess hotbilder pendlar, grovt talat, mellan polerna dystopisk separatism och utopisk jämställdhet. I Alice Sheldons novell ”Houston, Houston, Do You Read?” (1978) tematiseras det omöjliga i tvåkönad samexistens. Ett fridfullt kvinnligt framtidssamhälle (där alla klonats från samma moderväxt) invaderas av stridslystna samtidsmän, vilka så småningom dödas. Även hos Wittig segrar kvinnorna i ett könskrig, men här tas männen till nåder igen, mot att de accepterar ett annat sätt att leva.
Genren experimenterar friskt med könsroller, sexualitet och reproduktion. I Piercys Woman on the Edge of Time är kärnfamiljen avskaffad, bisexualitet norm och provrörsbarn föds upp i akvarieliknande behållare. Också män ammar. I Le Guins Shevek (1974) är alla ungdomar bisexuella och i Catherine Madsens novell ”Commodore Bork and the Compost” (1976) kan kvinnor med hjälp av avancerad fortplantningsteknologi få barn med varndra, osv.
Vågskålen tippar över till kvinnornas fördel, men den gamla könsdualismen består. Det blir mer genrer och genitalia än genus – och upptagenheten vid biologi och fysiologi tenderar att överrösta de strukturella problem som pyr under ytan.
Ett undantag värt att framhålla är Ursula K Le Guins nyligen återutgivna Mörkrets vänstra hand, i likhet med Det går an ett stilsäkert skönlitterärt inlägg i sin tids könsdebatt. Le Guin skriver sin vintersaga i slutet av det 60-tal som redan hunnit uppleva hela skalan av nyfeministisk aktivism, från Betty Friedans granskning av det amerikanska hemmafrusyndromet, till Valerie Solanas Society for Cutting Up Men.
Till skillnad från många samtida feministiska kolleger, inom SF-genren såväl som utanför den, ställer Le Guins skildring relation och jämvikt framför särskiljning och konfrontation. Anspråket synes mig närmast postfeministiskt: planeten Vinters människoliknande folk är androgyner, könlösa och utan sexualdrift – utom under väl avgränsade, hormonstyrda ”brunstperioder”, då de antingen utvecklar kvinnliga eller manliga genitalier och ”beteenden”, beroende på partnertillgång. En och samma person kan vara både far och mor till flera barn och här finns inget könsrollstänkande (men heterosexuell praktik dominerar). Vinter är dessutom en planet utan krig och med en tidsuppfattning som är cirkulär. Den tekniska utvecklingen sker oändligt långsamt, ekonomisk tillväxt tycks vara ett okänt begrepp.
Feministisk framtidskliché? Kanske, men ännu mer en humanistisk utopi. På Vinter bemöts och bedöms alla endast i egenskap av ”människor”. Något romanens jordiska sändebud i sin rapportering karaktäriserar som ”en skrämmande upplevelse”. Genly Ai, som färdats ljusår för att knyta nya världar till en interstellär allians, verkar visserligen ha fått sitt riskfyllda diplomatuppdrag mycket tack vare sina parapsykologiska färdigheter. Men inför det sociala och politiska spelet på Vinter står denne jordbo, uppfostrad att avläsa könsstyrda koder, handfallen. Vinterfolkets svårtolkade kommunikation och annorlunda sexuella fysiologi förvirrar och förargar honom. Samtidigt får han själv finna sig i att betraktas som socialt apart och sexuellt pervers. När Ai faller i onåd hos regimen och tvingas fly ställs förtroendefrågan på sin spets. Estraven, samma vinterbo som tidigare tros ha förrått honom, erbjuder plötsligt sin hjälp. Och Ai tvingas så småningom erkänna för sig själv att hans brist på tillit handlat om en rädsla för Estravens dubbelhet: ”Jag hade inte velat ge mitt förtroende, min vänskap, till en man som var kvinna, en kvinna som var man.”
Att, som Le Guin, försöka eliminera könet för att extrahera människan är självfallet ingen smärtfri tankeoperation, det får inte bara hjälten, utan även läsaren erfara. Ett litet personligt pronomen hotar att rasera hela projektet. De flesta språk saknar adekvat benämning på en person som är både kvinna och man – eller ingetdera. Grammatiskt genus är direkt kopplat till biologiskt kön, maskulinum för man och femininum för kvinna. Le Guin väljer det i sitt tycke mest könsneutrala pronomenet ”han” om sina varelser på Vinter. Och det är inte speciellt lyckat. En skönlitterär karaktär förutsätts, så länge inget annat anges, alltid vara man och ett ”han” stänger definitivt dörren för androgyna tolkningar. Hur mycket texten än framhåller ”honom” som ett neutrum, eller som lika mycket kvinna – så är det inte vad vi ser. Här förmår tanken helt enkelt inte överskrida språkets könsstyrda gränser. Ändå fängslar försöket och jag fascineras av hur exakt Le Guins tankeväckande misslyckande fortfarande, efter 30 år, fångar det moderna samhällets rigida könsuppdelning.
I Ais och Estravens dubbla kamp mot Vinters oändliga isvidder och sina egna ömsesidiga fördomar är det den senare, inre resan, som engagerar åtminstone mig mest. De yttre förutsättningarna – storpolitiken, rymdskeppen, planeternas och alliansens framtida öden – förblir in i det sista sekundära.
Några entydiga svar på mänsklighetens predikament ger inte Le Guins subtila prosa, Mörkrets vänstra hand har den goda smaken att släppa taget i tid. ”Att lära sig vilka frågor som inte kan besvaras, och att inte besvara dem: detta är ett verkligt behov i mörka och spända tider”, skriver Estraven i sin dagbok, och det är frestande att se vinterfolkets humanism också som något av en estetisk princip.
Samma respekt inför det onåbara präglar för övrigt Almqvists avslutande rader i förordet till Det går an, där framtiden liknas vid en känslig mimosa, vars blomblad hastigt sluter sig vid varje försök till kontakt: ”Hon älskar att förstås, men inte att beröras.”
Texten publicerades första gången i Ord&Bild nr 2-3, 2000.