Emancipation After Hegel: Achieving a Contradictory Revolution
Todd McGowan
Colombia University Press (2019)
Av Johan Örestig
Det finns många cementerade uppfattningar om Hegel. Han framställs ofta som en konservativ tänkare med den omnipotenta ambitionen att arbeta sig igenom historien fram till ett slutgiltigt absolut vetande. Högutbildade humanister och samhällsvetare förknippar honom med en trivial idé om dialektik där en tes (alla svanar är vita) brottas med en antites (alla svanar är svarta) och leder vidare till en syntes (svanar är vanligtvis vita men kan vara svarta). Radikala Hegel-läsare framställer Hegel som en det ömsesidiga erkännandets filosof och söker stöd i den berömda herre-slav-dialektik han lägger fram i Andens fenomenologi. Filmteoretikern Todd McGowans ser det på ett helt annat sätt. I hans bok Emancipation after Hegel: Achieving a Contradictory Revolution presenteras Hegels filosofi som radikal. Han varken söker, ser eller eftersträvar ett harmoniskt konfliktfritt tänkande eller samhälle och han använder aldrig begrepp som tes, antites och syntes. Istället, menar McGowan, landar Hegel i slutsatsen att motsättningen är ett ofrånkomligt existensvillkor som vi måste omfamna och lära oss att leva med snarare än övervinna. Ömsesidigt erkännande är inte målet för politiken utan själva dess förutsättning eftersom det är först när vi erkänner varandra som självständiga individer olika oss själva som vi kan bli fullvärdiga politiska subjekt.
Vad är det då som denne Hegel lämnar efter sig till eftervärlden? McGowans svar är att han erbjuder oss viktiga sätt att se på hur vi bäst skaffar kunskap om samhälleliga fenomen och hur vi ser på motsättningar både i vårt tänkande och i det samhälle som vi försöker formulera kunskap om. Det allra mest grundläggande är att Hegel är en relationell filosof. Begrepp eller samhälleliga fenomen kan inte förstås isolerade från andra. Det är endast genom att relatera dem till det vidare nätverk av begrepp som de ingår i som vi kan förstå dem. Ett politiskt exempel är förhållandet mellan det partikulära och det universella som kommer till uttryck i debatten om identitetspolitik. En populär idé är att universella anspråk om människans natur eller om allmängiltiga värderingar och normer är förtryckande. Det kan vara den för nationalister så förhatliga kosmopolitens universalism men också normer som gör anspråk på allmängiltighet såsom heteronormativitet eller imperiers hegemoniska värden. I samtliga fall handlar det om normer som ses som inkräktande och likriktande. Svaret blir att formulera och formera sig kring partikulära identiteter för att skydda sin särart och ofta också söka erkännande för den av det omgivande samhället.
Ur ett relationellt perspektiv så behöver identitetspolitiken det universella. Det är genom hänvisningen till, och därmed erkännandet av, det universella som identiteten får sin betydelse. Paradoxalt nog så tenderar identitetspolitiska rörelser att både angripa universalismen och återskapa den eftersom den egna gruppens identitet konstitueras i förhållande till detta allmänna. Här kommer vi in på McGowans psykoanalytiska läsning. Han menar nämligen att detta resonemang finns implicit hos Hegel men att det bara blir möjligt att formulera explicit i och med den begreppsapparat som etablerades med Sigmund Freud. Nyckelbegrepp är det omedvetna och dödsdriften.
Idén om det omedvetna bygger på tanken att vi har medvetna önskningar. Rörelsen kring Sverigedemokraterna, som ju i allra högsta grad är identitetspolitisk, önskar att erkännas som sanna representanter för det svenska. Men dessa önskningar undermineras av omedvetna begär. Samma rörelse får sin näring genom idén om att de är extrema i relation till det de uppfattar som etablissemanget. Fascismforskaren och historikern Robert O. Paxton menar att fascistiska grupperingar inte samlas så mycket kring en ideologi som kring mobiliserande passioner. Det är genom att piska upp delade känslor av att vara en utsatt, föraktad och hotad minoritet vars sanning hånas och undertrycks som ger det rus som ligger bakom fascismens lockelser. Det finns en önskan om att göra sitt undantag till regel. Men dessa ansträngningar motverkas hela tiden av de självdestruktiva handlingar som Freud vill fånga med begreppet dödsdrift. Det kanske tydligaste exemplet är hur aktiva Sverigedemokrater kämpar för att göra upp med sitt nazistiska förflutna och etablera sig som ett rumsrent parti samtidigt som företrädare gång efter annan sprider antisemitiska budskap, uppmanar till inbördeskrig eller deltar i nazistiska nätforum. Varför? Kanske därför att det återställer deras (begärda) marginalisering. Vad har då detta med Hegel att göra? Jo, en central fråga för Hegel var hur skillnaden mellan ett begrepp och ett annat som vid första anblick uppfattas som dess solklara motsats visar sig svåra att skilja åt när de dras till sin spets. Det visar sig att begreppen konstituerar sina motsatser, de bär dem inom sig.
Hegel var en arvtagare till Kant. I sin Kritik av det rena förnuftet utvecklar den sistnämnda idén om förnuftets antinomier. Metafysik handlar om att söka kunskap om det okända, om det som ligger bortom det som framträder för våra sinnen. Men varje gång vi genom det rena förnuftet försöker närma oss detta okända så uppstår motsättningar. För Kant innebär detta att metafysik är lönlöst och att förnuftet leder oss in i återvändsgränder. Hegel erkänner att förnuftet synliggör motsättningar men tillägger att detta är dess storhet. Med hjälp av det drar vi tänkandet till sin spets och finner motsättningar i begrepp som vi på felaktiga grunder trodde var distinkta från andra begrepp. Motsättning, summerar McGowan, är just att ingenting kan vara identiskt med sig självt. Det är detta sökande efter motsättningar som initierar den dialektiska processen som destabiliserar begrepp och fördjupar förståelsen av dem. Motsättning (eng. contradiction) är inte endast motsats (eng. opposition). Som Hegel ser det kan ingen identitet eller position fungera som en stabil tes som ställs mot en stabil antites. Motsättning handlar om att en position följer sin egen logik och till slut hamnar i strid med sig själv. Begreppen är i sig själva kluvna.
Låt oss återgå till exemplet om relationen mellan det universella och det partikulära. En undersökning som drar tänkandet kring dessa begrepp till sin spets kommer inte bara att visa hur de är relaterade till varandra. Den kommer också leda fram till insikten om att de i sig själva är grundade i motsättningar. Här introducerar McGowan ett tredje begrepp, det om singularitet. Något förenklat kan vi säga att den som stannar i partikulära identiteter alltid är konservativ och att den som tror sig se förverkligandet av universella värden runt hörnet är naiv. Singularitet uppstår när ett subjekt bryter sig ur sin partikularitet genom att hänvisa till det universellas oinfriade löften.
För att illustrera relationen mellan dessa begrepp jämför McGowan två tänkare som behandlade samma fråga, arvet från det amerikanska slaveriet, på radikalt olika sätt. Det rör sig om aktivisterna och författarna Booker T. Washington och W.E.B. Du Bois, båda aktiva decennierna kring sekelskiftet 1900. Slaveriet och den kultur som lever kvar efter detsamma är ett uttryck för vit partikularitet, en vägran att acceptera principen om universell frihet och jämlikhet. I skrifter som Up from Slavery utropade Washington behovet av en svart partikularitet. Han liknade relationen mellan svarta och vita vid att de var olika fingrar men delar av samma hand. Genom denna idé om frihet accepterade han tanken på svartas särart. För McGowan betyder denna position att kampen stannar inom det partikulära. Den innebär att identiteter som formats under specifika historiska och ojämlika förhållanden idealiseras och bevaras istället för att utmanas.
Du Bois gör enligt McGowan inte samma misstag. I skrifter som The Souls of Black Folk visar han hur samma universalitet som formar vita subjekt också formar svarta. Men svarthet står i ett annat förhållande till denna universalitet än vithet. Det vita subjektet kan genom sin priviligierade ställning missta den egna partikulariteten för det universella. Ta bara idén om den västerländska civilisationens överhöghet. Denna idé framstår som universell och ger vita subjekt en civiliserande roll som tar sig i uttryck i en annan idé, den om ”den vite mannens börda”. Det svarta subjektet kan inte tänka bort denna falska universalitet utan lever, förtrycks och plågas under den dagligen. Samtidigt bär det universella på ett oinfriat löfte.
Ett klargörande historiskt exempel som jag kommer att tänka på är vad C.L.R. James kallade de svarta jakobinerna i den haitiska revolutionen (1791–1804). Revolutionen var ett slavuppror i den franska kolonin Saint-Dominque. Genom sin resning blottlade slavarna den franska revolutionens falska universalitet. De skenbart allmänna principerna om frihet, jämlikhet och broderskap gällde uppenbarligen inte alla. Men istället för att avfärda dessa principer gjorde de exkluderade slavarna dem till sina. De omvandlade en partikulär identitet som svarta och slavar till en singularitet genom att gå via, och hämta kraft ur, det universellas oinfriade löfte om att alla människor är födda fria. Här kan det vara på sin plats att lyfta ett avsnitt i McGowans bok med rubriken Is Hegel a Racist?. De som svarar ja på denna fråga hänvisar till hur den sene Hegel, bland annat i en skrift om medvetandets filosofi på 1817, uttrycker anstötliga omdömen om afrikaner. McGowan menar att denna kritik är helt riktig som inte ska viftas bort. Men han menar att det finns goda skäl att hävda att en kritik mot Hegels rasism går att finna i hans egna skrifter, i synnerhet Andens fenomenologi, där Hegel faktiskt för resonemang med slående likheter med Edward Saids idé om orientalism.
Men frigörelse är aldrig fullständig. Hegel betonar detta genom att beteckna singularitet som bestämd universalitet. Det är en form av subjektivitet som utvecklats genom att man sökt sig bortom en partikulär identitet genom att i tanke och handling söka samhörighet med de som inte ryms inom den egna gemenskapen eller identiteten. Denna rörelse kommer inte bara att förändra relationen mellan grupper, den kommer också destabilisera och sätta den egna identiteten i rörelse. Samtidigt slår kampen för att övervinna en motsättning slår över i nya motsättningar. Faktum är att det är detta som är frihet. En idé som förknippas med Hegel är den om historiens slut. En populär tolkning är att det handlar om att vi i och med upplysningen och den preussiska staten nått ett stadium av harmoni, av försoningen mellan tänkande och verklighet. Men McGowan vänder sig mot idén om att Hegels tänkande skulle vara progressivt i denna mening. Det handlar inte om upplösning av två motsättningar som går över i en tredje syntes. Istället är det frågan om försoning med att faktumet att motsättning inte är ett problem som ska elimineras utan själva drivkraften för all förändring. Av detta följer att historiens slut betyder att människan konfronteras med insikten om att historien inte erbjuder någon auktoritet som visar vägen för hur vi bör organisera samhället och hur vi ska leva. I detta står vi ensamma tillsammans. Frihet är i själva verket att tänka och handla i frånvaro av en tvingande auktoritet. McGowan föreslår att detta är anledningen till att Hegel var så djupt fascinerad av kristendomen. Genom att förena en allsmäktig Gud med en människa i sin yttersta förnedring – Jesus på korset – implicerar kristendomen den omskakande idén om att Gud är ett lika splittrat subjekt som oss människor. Motsättning finns till och med hos Gud.
Den Hegel-läsning som McGowan gör, med sin betoning på motsättningens oundviklighet, leder fram till ett antal politisk-teoretiska slutsatser. En första är att politiska projekt inte bör organiseras med målet att upplösa motsättningar som sådana. För det första är det ett hopplöst företag. Motsättningar är ett existensvillkor och idéer om harmoni kan inte vara något annat än fantasier. För det andra kan idén om ett slut på motsättningar legitimera brutalt förtryck och mördande. I en passage som säkert provocerar många marxister talar han om ”Marxs högeravvikelse” i jämförelse med Hegel. Även om Marx var väldigt sparsam med recept för framtiden så menar McGowan att idéerna om motsättning och antagonism som specifikt för kapitalismen, om ett klasslöst samhälle och om ett slut för alienerande sociala relationer bäddar för det våld som har förknippats med Marx namn. Det är ju heller inte särskilt konstigt. Om vi tänker på att målet om ett slut för fattigdom, lidande, misär och förnedring står för dörren så framstår våldsamma medel att nå dit som mer legitima. För det tredje så kan politisk förändring endast uppstå om vi tar vår utgångspunkt i en motsättning i det samhälle vi vill utmana. Befrielse efter Hegel handlar om politik som gör världens kluvenhet till en hävstång för förändring.
En andra slutsats är att det som kännetecknar vänstern är universalism. För McGowan är identitetspolitik definitionsmässigt ett högerprojekt oavsett vilka ideologier som åberopas. Det har att göra med att omfamnandet av identitet bygger på exkludering och positionering mot en utsida. Den egna identiteten blir till genom tanken på en omgivning som hotar identitetens existens vilket gör att identitetspolitiska rörelser i allt väsentligt är konservativa. Det viktiga är att komma ihåg att denna distinktion inte är kategorisk. Det är inte så att en rörelse är antingen universell eller partikulär. Istället utvecklas många rörelser i ett spänningsfyllt förhållande mellan dessa former. Ett aktuellt exempel som McGowan lyft i sin podcast Why Theory är Black Lives Matter (BLM). Rörelsens slogan har beskyllts för att vara partikularistisk, att det bara är svartas liv som räknas, och mötts av slogans som All Lives Matter. Men det är snarare tvärtom. BLM är en universalistisk rörelse eftersom den formerar sig kring insikten om att alla människoliv inte räknas och kravet att även svartas liv ska erkännas som människoliv. Genom att skandera ”Hands up, don’t shoot!” eller ”I can’t breathe” gör demonstranterna sig till ett med den rasistiska polisbrutalitetens offer. Det är istället ”All Lives Matter” som är en partikularistisk slogan eftersom den förnekar motsättningen mellan ett universellt ideal om alla livs betydelse och en realitet där alla liv inte erkänns som värdefulla.
En tredje implikation handlar om universalistiska rörelsers förhållande till staten. McGowan förhåller sig starkt kritisk till den rebelliskhet som etablerades med 1968-vänstern. Idealet i de för denna epok kanoniska rörelserna är att radikalitet bestäms av deras distansering gentemot makten. Radikalism handlar om att vidmakthålla en underdogposition. Problemet med denna rebelliskhet är enligt McGowan att sådana rörelser fastnar i ett slags lustfyllt martyrskap. Det blir ett bekvämt sätt upprätthålla känslan av att vara sann mot sina ideal och lämna maktens korridorer åt skurkarna. Här tycker jag att McGowan har en otroligt viktig poäng. Det finns något absurt i att radikala rörelser inte aspirerar på makt och ansvar. Även om man vill maximera den individuella eller lokala friheten i ett samhälle så måste sådana rum upprättas och försvaras. Hur det ska åstadkommas utan att etablera makt på ett eller annat sätt lämnas pinsamt ofta obesvarat. Men McGowan är vag kring vad det innebär att vara beredd att ta ansvar. Han hänvisar till att Hegel själv, till skillnad från Martin Heidegger, tackade ja till en professur i Berlin som innebar en central maktställning i filosofin på hans tid. Men det verkar märkligt om det att ta ansvar måste betyda att man rätt och slätt ger sig in i etablerade maktstrukturer. Risken för kooptering och byråkratisering är överhängande. Skulle inte byggandet av alternativa maktstrukturer som står i radikal motsättning till det rådande kunna vara ett sätt att ta ansvar? Den anarkosyndikalistiska idén om att bygga rörelser på samma federalistiska och direktdemokratiska principer som det samhälle man vill upprätta tjänar som exempel på detta.
En riktigt bra bok är en sådan som man som läsare kommer på sig själv att tänka på om och om igen efter det att man slagit igen pärmarna. McGowans bok är en sådan bok. Begreppsligt klar, nyskapande och provokativ.