Litteraturåret 2025 började med översättningsdebatt. Dagen efter en sågning av Timothy Snyders Om frihet (Albert Bonniers, 2025) återkom recensenten Per Andersson med ytterligare en kritisk synpunkt i Kulturnyheterna, nämligen att översättaren hade tagit sig alltför stora friheter i arbetet med boken: ”Ett oklart ställe i originalet har blivit obegripligt i översättningen.”
På engelska lyder den aktuella passagen:
One day, the coaches passed out violet jerseys, Leibchen, a word that sounds like ”little body.” The boys threw off what they were wearing, pushed their arms and heads into their new shirts, and suddenly looked like a team.
Och i den svenska översättningen:
En dag delade tränarna ut lilafärgade tröjor, Leibchen, ett ord som låter som ”liten kropp”. Pojkarna slet av sig sina egna tröjor, drog på sig sina nya och såg plötsligt ut som en ”kropp”, i samma bemärkelse som nazisterna såg det tyska folket som en kropp.
Att det är en anmärkningsvärd liknelse som lagts till i översättningen är uppenbart och när översättaren och tidigare översättningsläraren Aimée Delblanc uttalar sig i SVT beskriver hon det som ”ett övergrepp” och menar att ”det anstår varken översättaren eller förläggaren att ändra i originaltexten”.
Det kan låta som en självklar hållning men som Nils Håkanson visar i sin översättningshistoriska exposé Dolda gudar. Om allt som inte går förlorat i översättning (Nirstedt/litteratur, 2021) är det inte fullt så enkelt. Håkanson menar att det är just tanken om att original och översättning skulle vara ”samma sak” som ofta orsakar förvirring i diskussioner kring översättning: ”vill man förstå vad översättning är bör man snarare utgå från det motsatta, det vill säga att original och översättning aldrig kan vara samma sak.”
Till skillnad från andra översättningsdebatter på senare år handlade denna om en av översättandets stora grundfrågor, nämligen avståndet mellan källtext och måltext. Ibland talas det om i termer av att det antingen är läsaren som ska föras till texten eller texten som ska föras till läsaren, och i det här fallet har översättaren valt att röra sig så långt ut på den senare flanken att formuleringen börjat handla om något annat, snarast motsatt författarens avsikt, vilket också Snyder konstaterade när han blev tillfrågad.
Ett extra spänningsmoment till debatten var att översättaren gick under namnet Kerstin Oscarsdotter, en pseudonym som det snart avslöjades att Margareta Eklöf, en grand old lady inom översättarskrået med fler än 500 översatta titlar bakom sig, hade antagit eftersom hon tyckte att boken inte höll måttet. Det var kanske inte helt taktiskt men gav en frisk fläkt till diskussionen. Eklöf menade att problemet inte låg hos henne utan att det var författaren som var dunkel och att det amerikanska förlaget på grund av Snyders upphöjda ställning inte vågat vara hårdare i redigeringen av boken.
Snyder avfärdade den senare kritiken som ”fel och förolämpande” och efter att relationen mellan författare och översättare blivit så frostig var det inte oväntat att Albert Bonniers, efter att först sagt att man skulle gå igenom översättningen och revidera den till kommande utgåvor, nu i samråd med författaren beslutade att dra in den första utgåvan och göra en nyöversättning.
När jag själv nu ett år efter debaclet ger mig på att faktiskt läsa den indragna boken kan jag inte låta bli att bli mer och mer team (inte kropp!) Eklöf. Det här är snömosigt så det förslår. Precis som flera recensenter har uppmärksammat använder sig Snyder på ett rätt snurrigt sätt av Isaiah Berlins begreppspar negativ respektive positiv frihet och anför allt han inte gillar till det förra och allt han gillar till det senare.
Det finns resonemang här som hade kunnat vara relevanta men de överskuggas av författarens röriga övergripande struktur och bristfälliga stil. Detta blir särskilt uppenbart i de kapitel där han framför att sociala medier kanske inte är roten till allt ont men åtminstone väldigt mycket. På ett ställe skriver han att våra digitala enheter drar in oss ”i en rörig mental värld där vi inte riktigt vet vad vi gör” och på ett annat heter det att vi ”flaxar hit och dit och landar ingenstans. Uppmärksamhet är inte längre ett ord för ett visst sinnestillstånd utan för ögon på skärmar”. Jag kan inte låta bli att korsläsa dessa formuleringar med ett stycke som också behandlar rörighet:
Vi är alla födda in i en grumlig röra av omständigheter. Det är en erfarenhet vi alla delar, även om ingen av oss minns det. Det vi vet om vår födsel har vi andra att tacka för. Om vi håller i minnet att vi alla börjar med ett skrik kan vi bli kvitt filosofiska felaktigheter som det amerikanska förtrycket vilar på.
Det är kanske lite orättvist att rycka citat ur sina sammanhang såhär men faktum är att stora delar av boken är skriven på just detta upphackade sätt, där mening på mening fogas till varandra på ett till synes nyckfullt vis. Ibland får jag för mig att Snyder i själva verket skriver performativt och vill testa om bekräftelsebias fungerar på hans läsare: ”Vi behandlar information som bevis när den bekräftar det vi redan tror. […] en enkel metod för att manipulera någons hjärna. […] Allt vi känner blir sant och viktigt.”
Jag har granskat ett längre utdrag ur den svenska texten mot det engelska originalet och kan se att det finns en del problem – det dröjer inte många sidor innan jag hittar (eller ja, inte hittar) flera borttappade meningar och rent allmänt har översättaren svårt att träffa rätt när boken rör sig i en mer samtida vokabulär. Men det är trots allt inte översättningen som är det stora problemet utan texten som sådan, och jag kan inte annat än beklaga att av alla böcker som skulle kunna översättas från engelska till svenska kommer vi att få ytterligare en utgåva av Om frihet.
Att det är något som inte står rätt till när det kommer till utgivningen av översatt litteratur från engelska till svenska är tydligt. I Översättarcentrums tidskrift Med andra ord nr 124–125/2025 finns en på många sätt upplysande diskussion mellan Elin Svahn, översättare och docent i översättningsvetenskap, och tre av hennes översättarkollegor – Ebba Högström, Klara Lindell och Erik MacQueen. Här diskuteras bland annat hur det tidigare har varit de som översätter från engelska till svenska som kunnat försörja sig på heltid som översättare medan de som översätter från andra språk sedan länge behövt kombinera översättandet med andra jobb eller uppdrag.
Men nu har något hänt på den fronten. ”För drygt ett år sedan var det som att någon vred av en kran, uppdragen slutade komma”, säger Erik MacQueen och Klara Lindell konstaterar att vad gäller de uppdrag som faktiskt dimper ner blir villkoren bara sämre och sämre, och då inte enbart de rent ekonomiska: ”olika versioner av manus som kommer hela tiden, man jobbar ofta under väldig tidspress och råkar ut för påfrestande redigeringsprocesser som man saknar makt att påverka.”
De övergripande orsakerna till uppdragsnedgången, särskilt från engelska, är flera: ett större intresse för böcker skrivna på svenska, ai:s intåg i bokbranschen och att läsare, särskilt yngre, hellre läser på engelska än svenska. Till detta kan adderas urholkningen av Kulturrådets litteraturstöd, en fråga som under 2025 lyftes av förläggare som Marie Pettersson på Ellerströms och Ola Wallin på Ersatz, och nu i början av 2026 uppmärksammats i en artikel på Aftonbladet skriven av tidningens litteraturredaktör Rasmus Landström.
Som en motvikt till detta finns det fortfarande enskilda översatta titlar som lyckas slå igenom stort, och förra året skedde detta framförallt genom utgivningen av Miranda Julys Alla fyra (Natur & Kultur). Eftersom jag känner översättaren Magdalena Sørensen tänker jag inte gå närmare in på själva boken men kan konstatera att denna skildring av en kvinna i förklimakteriet som ger sig ut på en resa för att finna lust och frihet fick ett genomslag på svenska som man kanske inte hade kunnat förvänta sig av en dylik bok, särskilt som den svenska utgåvan utkom mer än ett år efter den engelska. I juli månad var Alla fyra den bok som sålt absolut mest på den svenska marknaden och förläggaren Richard Herold uppgav för TT att försäljningen då var uppe i mer än 15 000 böcker och att den femte tryckningen var på gång.
När jag i övrigt tittar på Natur & Kulturs utgivning av samtida översatta titlar från engelska under förra året är det en viss typ av personlig essä som står i fokus: Arundhati Roys memoarer Mitt skydd och min storm i översättning av Peter Samuelsson, Joan Didions efterlämnade anteckningar från sorgeterapi Anteckningar till John i översättning av Erik MacQueen och Vivian Gornicks läsardagbok Aldrig färdig i översättning av Maria Lundgren.
Även på flera andra förlag var det främst de stora internationella stjärnornas böcker som gavs ut på svenska 2025: i Albert Bonniers utgivning återfinns Chimamanda Ngozi Adichies Drömräkning i översättning av Niclas Nilsson, Rachel Cusks Parad i översättning av Niclas Hval, Abdulrazak Gurnahs Stöld i översättning av Helena Hansson och Fråga 7 av Richard Flanagan i översättning av Niclas Hval, medan Norstedts, förutom en lite mer otippad titel som jag återkommer till, av mer litterära romaner i princip bara har Sebastian Barrys Gamla synders skull i översättning av Daniel Gustafsson. Modernista publicerade bland annat prisade författare som Ottessa Moshfeghs Lapvona i översättning av Jessica Hallén och Samantha Harveys Omloppsbanor i översättning av Eva Åsefeldt.
När det kommer till lite smalare titlar översatta från engelska utkom mina egna översättningar av Lynne Tillmans Weird fucks på Weyler, Claire-Louise Bennetts Kyss och hejdå på Wahlström & Widstrand samt Kate Zambrenos Mutter på Ellerströms. Att det börjat uppstå en lucka vad gäller just denna kategori kan anas genom att mindre förlag som framförallt specialiserar sig på översatt litteratur från andra språk än engelska i högre grad börjat ge ut även engelskspråkiga titlar under året: Rámus fortsatte sin utgivning av Miriam Toews genom Mina futtiga små sorger i översättning av Erik Andersson men gav även ut Bookerprisnominerade Rita Bullwinkels Huvudslag i översättning av Anna Hörnell, Selby Wynn Schwartz essäbok Efter Sapfo i översättning av Anna Bengtsson gavs ut på Ersatz och Tanya Tagaqs genreöverskridande uppväxtskildring Spricktand i översättning av Nika Abiri utkom på Tranan.
Om än den inte sålt i samma upplagor som Julys Alla fyra var Tagaqs Spricktand en av de kanske mer oväntade framgångarna under våren 2025, åtminstone för att vara en såpass språkligt experimentell bok. Av samma skäl som med Julys bok – det vill säga att jag är jävig eftersom jag känner översättaren – kommer jag inte att diskutera Spricktand närmare men vill ändå nämna att den i egenskap av att vara skriven ur ett urfolksperspektiv ingår i en både viktig och välkommen tendens som blivit allt tydligare i den från engelska översatta utgivningen, nämligen att litteraturen inte längre enbart skildrar vita medel- och överklassiga personer och erfarenheter från Storbritannien och USA.
Detta gäller förstås även ett flertal av de ovannämnda titlarna men jag vill här gå närmare in på ett par romaner som innehåller påtagliga utmaningar översättningsmässigt: Alexis Wrights Praiseworthy i översättning av Jesper Högström på Norstedts och Chigozie Obiomas Vägen till det nya landet i översättning av Nils Wadström på Ordfront.
När Wright plötsligt dök upp som en av förhandsfavoriterna inför Nobelpriset i litteratur 2024 var jag knappast den enda som inte hade koll på författarskapet men när Praiseworthy ett år efter spekulationerna – den engelska utgåvan utkom 2023 – publicerades på svenska är det bara att konstatera att det är en litterär händelse av rang.
Under våren 2025 blev jag fullständigt golvad av Hans-Jacob Nilssons översättning av George Eliots artonhundratalsmästerverk Middlemarch (Albert Bonniers, 2024), som jag också var med om att utse till priset Årets översättning i september 2025, och när jag nu läst Praiseworthy kan jag inte låta bli att dra paralleller böckerna emellan – det rör sig om två omfångsrika – 720 respektive 982 sidor – romaner som båda har titlar efter de fiktiva orter där de utspelar sig och inte minst kännetecknas de av ett starkt driv, sammansatta personporträtt och språklig ekvilibrism. Att kliva in mellan Middlemarchs eller Praiseworthys pärmar är att kliva in i världar.
Över Praiseworthy svävar ett dimmoln som en akut och ständig påminnelse om den globala klimatkrisen och en urfolksfamilj försöker på olika sätt hantera detta omen. Det är åsnejakter, fjärilsdans, självmordsplaner och drömmar om att bli vit, men framförallt ett språkligt och litterärt arbete som opererar på flera nivåer. När Lyra Eriksson Lindbäck, då under namnet Ekström Lindbäck, recenserade den engelskspråkiga utgåvan i Expressen den 2 januari 2025 skrev hon att: ”Wrights enorma ordförråd täcker in minsta gräs- och fjärilssort, men hon drar sig inte heller för att använda aboriginskt eller australiensiskt talspråk. Förhoppningsvis är en svensk tolkning på väg, och jag bugar mig redan inför den översättare som vågar ta sig an den.”
När så Högströms svenska tolkning utkom i september – i tid till ett visst pris, som detta år istället som bekant tillföll den ungerske författaren László Krasznahorkai – väckte just översättningen debatt. Lundströms bokradio höll i samband med utgivningen en bokcirkel med författarna Christoffer Carlsson och Christina Wahldén. I programmet framhöll båda det engelska originalet – Carlsson uppmärksammade ett par språklekar som torde vara svåra att hantera för en översättare utan att kolla hur Högström faktiskt arbetat med dessa. Efter sändningen la Wahldén ut ett längre inlägg på Facebook där hon skrev att den kritik av översättningen som hon framfört under samtalet inte kommit med i programmet. Jag känner inte Wahldén men eftersom det är ett offentligt inlägg som det dels uppstår en del diskussion under, dels är uppenbart att hon menar att det är upplysningar som svenska läsare bör få ta del av tar jag inlägget som utgångspunkt i en vidare diskussion om översättningen av Praiseworthy. Även Oscar Westerholm lyfter i sin recension av romanen i Göteborgs-Posten den 18 oktober 2025 Wahldéns inlägg, dock utan att nämna henne vid namn, och den 17 januari 2026 låter Gota Medias litteraturredaktör Lisa Marques Jagemark översättningsproblemen ta upp stora delar av sin text om Praiseworthy.
Som jag tolkar Wahldéns kritik är den gemensamma nämnaren att översättningen är gjord med en kolonial blick och att viktiga aspekter av boken därmed inte bara gått förlorade utan rentav behandlats oetiskt av översättaren och förlaget. Precis som Eriksson Lindbäck menar läsarna ovan att det hos Wright är avgörande att växter och djur omtalas med rätt namn och exempel som lyfts är att ett ord som ”gumtree” översatts med ”gummiträd” där det borde varit ”eukalyptusträd” och att ”myna bird” inte är en stare vilken som helst utan den invasiva indiska arten ”majna” eller ”brunmajna” som kommit till Australien efter koloniseringen och utgör stora problem, särskilt för urbefolkningen.
Wahldén menar vidare att det hade behövts en kontextualisering av åsnans betydelse för urfolk i Australien – djur med klövar fanns inte på kontinenten innan engelsmännen kom dit. Även om det är en detalj som skulle kunna ge läsaren en fördjupad förståelse för texten får det nog betraktas som något som faller utanför översättarens grunduppdrag. I övrigt är det lätt att hålla med Wahldén här, trots att det är erkänt svårt för översättare att hitta rätt bland växt- och djurterminologi, vilket Marques Jagemark skrivit om i en artikel som behandlar översättares fågelblindhet i nr 122/2025 av Med andra ord.
Lite mer komplicerat blir det när diskussionen rör om, när och hur versalisering av centrala begrepp som ”Aborigin” överförs från engelska till svenska, där principen för stor bokstav i början av ord ser annorlunda ut. Wahldén har rätt i att det finns en inkonsekvens i hur Högström har valt att lösa detta och att det är problematiskt att i den inledande översättarkommentaren enbart behandla bruket av versal på ett begrepp (”Landet” från ”The Country”). Jag tror däremot inte att en lösning där versalisering hade använts i större omfattning hade gagnat texten eller för den delen gjort den mindre kolonial – det hade snarare inneburit att låta engelskans språknormer påverka svenskans i alltför hög grad – men det hade varit välkommet med en mer utförlig kommentar från översättaren i frågan.
Det finns uppenbart brister här men den svenska översättningen av Praiseworthy har också förtjänster. Inte minst imponeras jag av hur Högström hanterar meningskonstruktionerna – engelskan har en tendens att tillåta många och långa bisatser vilket Wright utnyttjar till fullo, och översättaren får dem att både flyta på och liksom tänja ut svenskan. Dessutom hanterar han de olika växlingarna i stilnivå på ett imponerande sätt i ett verk som samtidigt är uråldrigt, tidlöst och akut samtida.
Om det av den svenska utgåvan av Praiseworthy är oklart exakt vilka överväganden Högström har gjort är det desto tydligare i Nils Wadströms översättarkommentarer till Chigozie Obiomas Vägen till det nya landet. Här finns det både en tresidig översättarkommentar inledningsvis och en tacklista i slutet där Wadström hänvisar till personer och uppsatser han konsulterat.
Utmaningarna i Vägen till det nya landet har att göra med att romanen präglas av den mångspråkighet som finns i Nigeria och växlar mellan standardengelska, nigeriansk engelska och nigeriansk pidgin som egentligen inte är ett pidginspråk utan snarare ett kreolspråk. Wadström redogör att hans
mål är att det inte ska vara lättare eller svårare för svenskspråkiga läsare att förstå dialogen än det är för originalets engelskspråkiga läsare (utan kunskaper i pidgin, alltså). Pidginord som tydligt skiljer sig från engelskan har jag därför – när de fungerar i svensk syntax – lämnat oöversatta, men jag har översatt ord som engelsktalande känner igen till svenska.
I sin i övrigt översvallande recension menar Lidija Praizovic i Aftonbladet den 2 oktober 2025 att delar av dialogen på svenska blivit styltig och oorganisk, ”i så fall tycker jag nästan det blir bättre att inte översätta pidginen alls, eller behålla åtminstone hela meningar […] vilket Wadström också väljer på vissa ställen”.
Intressant här är hur översättarens transparens kring sina val väcker en diskussion som till skillnad från den om översättningen av Praiseworthy blir betydligt mer nyanserad även där kritikern inte håller med. Det synliggör om inte annat att språk befinner sig i ständig utveckling och förhandling, och också bör göra det.
En intressant detalj som Wadström lyfter i sin kommentar är att det finns saker som läsaren av den svenska översättningen kommer att förstå som inte en engelsk läsare utan kunskaper i pidgin skulle göra: ”Där engelsmän ser en rödräv, eftersom det står fox i originalet, får svenska läsare veta att det är en schakal; crayfish är torkade räkor, rabbit betyder ’jättepåsråtta’, yellow ’ljushyad’, för att ta några exempel på det som är won in translation.”
Förutom dessa direkta översättningsutmaningar har Wadström också lyckats väl med att förmedla ohyggligheterna under Biafrakriget. Scenerna från slagfältet är intensiva och direkt obehagliga även på svenska och att de mer lugna avsnitten lider av ett allt vanligare stilistiskt problem är inte översättarens fel. Här sägs ofta samma sak på flera olika sätt direkt efter varandra; det gamla skrivrådet ”show, don’t tell” verkar ha blivit ersatt av ett ”show and tell and explain”. Det kan exempelvis låta såhär: ”Men när Tunde blev förd till sjukhuset hade Kunle kommit hem alldeles skräckslagen. Under de första tre dagarna låg han och tryckte under sin säng av rädsla för att hans far skulle straffa honom. På tre dagar sa han inte ett ord utom för att besvara sina föräldrars oroliga frågor.”
Genom den svenska utgåvan av Vägen till det nya landet får svenska läsare en bra utgångspunkt för en diskussion om vad översättning till svenska av olika typer av engelska är och kan vara. Den riktigt stora insatsen på området under 2025 finns dock någon annanstans och som ett avslutande exempel vill jag därför vända mig till en översatt klassiker som jag menar också har alla möjligheter och förtjänar att bli en klassisk översättning.
Under året har det kommit ett antal nyöversättningar av engelska klassiker, bland andra Eva Åsefeldts nyöversättning av 100-årsjubilerande Mrs Dalloway av Virginia Woolf (Albert Bonniers) och Christian Ekwalls översättning av H G Wells Den osynlige mannen (Bakhåll), men den utan motstycke största prestationen står Sofia Nordin Fischer för genom sin översättning av Zora Neale Hurstons roman De vände sina blickar till Gud (Romanus & Selling) om Janie Starks komplicerade längtan efter frigörelse och kärlek i den amerikanska Södern, ursprungligen utgiven 1937.
Förutom i en översättarkommentar i boken har Nordin Fischer även skrivit om arbetet i artikeln ”De e ente lätt mä folkspråk” i Med andra ord nr 122/2025. Här berättar hon om hur Neale Hurston på sin tid fick kritik av en del svarta intellektuella för hur hon framställde sina romanfigurer och framförallt hur de pratade. Nordin Fischer konstaterar att romanfigurerna i De vände sina blickar till Gud är ”lantliga och obildade” och trots att de inte därmed är några ”dumbommar” har det varit ”en balansgång att försöka fånga humorn i talspråket utan att personerna för den skull låter ’dumma’”.
Om Wadström i arbetet med Obiomas roman verkar ha hittat en princip och sedan frångått den där det behövts tycks Nordin Fischer snarast ha testat ett stort antal olika principer för att se vilken som fungerar bäst genomgående. Det är en typ av minutiöst översättningsarbete som de flesta översättare vare sig har tid eller råd att göra och det går inte att vara annat än tacksam för att Nordin Fischer använt sin tid på utbildningen i litterär översättning vid Akademin Valand 2014 och ett översättarstipendium från Natur & Kultur för att ge oss ett svenskt språk för Neale Hurstons egensinniga engelska. Den skapade svenskan är så grundad och levande att Nordin Fischer i slutet av sin artikel rentav låter följande citat ur boken direkt handla om den svenska översättarens insats: ”Du kan berätta för dom va ja sagt om du så vill. De vore nästan som ja sa de själv, mä tungan i min väns mun.”
Även utöver själva översättningen och översättarkommentaren är det en mycket gedigen svensk utgåva av De vände sina blickar mot Gud där Alice Walkers biografiskt tillvända efterord är fint men Zadie Smiths förord är bland det bästa jag har läst i genren. Med utgångspunkt i sin tidigare avoghet mot romanen lyckas hon visa hur bra litteratur har förmågan att omvända även den mest skeptiska läsaren, och jag börjar tänka att vi borde inspireras av denna öppenhet också när det kommer till utgivningen av översatt litteratur från engelska.
I samtalet i Med andra ord beskriver Erik MacQueen ett nuläge där
de översatta böckerna blir lite föräldralösa på förlagen. Har man en originalutgåva på svenska så har man en författare som man behöver stå till svars inför. Med en översättning är det ofta ingen som övervakar vad som händer med den, och sen kan man peka på att översättningar inte säljer. Det blir en självuppfyllande profetia.
Det är en viktig iakttagelse och kanske skulle en lösning vara att byta ut profetian. Om vi översättare, förlag och andra litterära aktörer, istället för att finna oss i att ai kommer att ta över området och att ingen längre vill läsa översatt litteratur, gemensamt bestämde oss för att ge översättningar tid, pengar och framförallt omsorg och tilltro – då har den översatta litteraturen, även den från engelska, en framtid.
Litteratur:
Om frihet, Timothy Snyder, Albert Bonniers förlag (2025), övers. Kerstin Oscarsdotter
Dolda gudar. Om allt som inte går förlorat i översättning, Nils Håkanson, (Nirstedt/litteratur, (2021)
Alla fyra, Miranda Julys, Natur & Kultur (2025), övers. Magdalena Sørensen
Mitt skydd och min storm, Arundhati Roy, Natur & Kultur (2025), övers. Peter Samuelsson
Anteckningar till John, Joan Didion, Natur & Kultur (2025), övers. Erik MacQueen
Aldrig färdig, Vivian Gornick, Natur & Kultur (2025), övers. Maria Lundgren
Drömräkning, Chimamanda Ngozi Adichie, Albert Bonniers förlag (2025), övers. Niclas Nilsson
Parad, Rachel Cusk, Albert Bonniers förlag (2025), övers. Niclas Hval
Stöld, Abdulrazak Gurnah, Albert Bonniers förlag (2025) övers. Helena Hansson
Fråga 7, Richard Flanagan, Albert Bonniers förlag (2025), övers. Niclas Hval
Gamla synders skull, Sebastian Barry, Norstedts (2025), övers. Daniel Gustafsson
Lapvona, Ottessa Moshfegh, Modernista (2025), övers. Jessica Hallén
Omloppsbanor, Samantha Harvey, Modernista (2025), övers. Eva Åsefeldt.
Weird fucks, Lynne Tillman, Weyler förlag (2025), övers. Helena Fagertun
Kyss och hejdå, Claire-Louise Bennett, Wahlström & Widstrand (2025), övers. Helena Fagertun
Mutter, Kate Zambreno, Ellerströms (2025), övers. Helena Fagertun
Mina futtiga små sorger, Miriam Toews, Rámus (2025), övers Erik Andersson
Huvudslag, Rita Bullwinkel, Rámus (2025), övers. Anna Hörnell
Efter Sapfo, Selby Wynn Schwartz, Ersatz (2025), övers. Anna Bengtsson
Spricktand, Tanya Tagaq, Bokförlaget Tranan (2025), övers. av Nika Abiri
Praiseworthy, Alexis Wright, Norstedts (2025), övers. Jesper Högström
Vägen till det nya landet, Chigozie Obioma, Ordfront (2025), övers. Nils Wadström
Middlemarch, George Eliot, Albert Bonniers förlag (2024), övers. Hans-Jacob Nilsson
Mrs Dalloway, Virginia Woolf Albert Bonniers förlag (2025), övers. Eva Åsefeldt
Den osynlige mannen, H G Wells, Bakhåll förlag (2025), övers. Christian Ekwall